För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om min sparresa från start till mål halvvägs. Nog för att jag är fascinerad av min egen historia, men visst är det roligare att höra om andras? Därför efterfrågar jag nu era berättelser.
Det behöver inte vara fullskaliga from zero to hero-berättelser. Tvärt om, det härliga med ökad ekonomisk medvetenhet är ju att den kan manifesteras på så många olika sätt. Allt från att beta ner sina blankoskulden till hanterbar nivå till att vara MI30-fri.
Det som också är intressant för den stora massan är ju vilka åtgärder du vidtagit för att vända på skutan. Maila mig på fruefficientbadass [kanelbulle] gmail.com och för enkelhetens skull, presentera gärna med följande rubriker:
HUR BÖRJADE DET
VAD GJORDE JAG FÖR FÖRÄNDRINGAR
SÅ HÄR INVESTERAR JAG
MITT LIVSMÅL
MINA TRE BÄSTA SPARTIPS
Jag hade ju kunnat be er göra detta i kommentatorsfältet. Men då blir det lätt rörigt. Tanken med den här kommande inläggsserien är, förutom det uppenbara att jag slipper vara kreativ i några inlägg framöver, att verkligen djupdyka i era resor och ge utrymme för långa, detaljerade berättelser.
Givetvis publiceras inga namn, men ange gärna ett alias eller ditt kommentatorsnamn. Det är också kul med bilder, en liten skärva av ditt liv. Allt från en intagande bild från ditt frugalt fulländade hem, ett stycke uppstekt roadkill eller en symbolisk målbild, stulen från interwebz.
Mvh/FruEfficientBadass
Önskemål! Jag undrar hur din man mår? Om han mår bättre - vad var det i så fall som hjälpte honom? Blev det mer KBT som du nämnde någon gång? Hur, vad och sånt vore spännande att få läsa mer om. Och så är jag intresserad av att ”trots” allt ni lyckats bygga upp med halvvägs till FIRE så mådde din man så dåligt. Vad gör oss egentligen lyckliga? Jag läser massor av böcker om det här ämnet och är så himla nyfiken på dina tankar fru EB.
SvaraRaderaJag är nyfiken på vilka böcker du läser på ämnet.
RaderaMvh annan anonym
Men rungande ja på den frågan. Jag har nog nämnt det i förbigående och enda anledningen till att jag inte pratar mer om det är att det känns som att jag då utmanar ödet. Han mår idag i stort sett som han gjorde innan skiten slog i fläkten för 1,5 år sen. Vissa minnen är borta vilket kan vara ett resultat av elbehandlingarna eller ångesten i sig (som tydligen kan svepa med sig minnen från perioden), men i övrigt funkar han i jobb, familj och kanske viktigast av allt: På tennisbanan .
RaderaFör precis ett år sen var vi på peak dåligt efter försök med ny medicin som gav sådana fruktansvärda biverkningar att jag inte ens vill tänka på det, min man blev inlagd igen etc. Därför känns det lite olustigt att prata om det just nu eftersom allt som påminner mig om den tiden (höstlov, byte till vinterdäck, kala träd) påminner mig om hur det då var och känslan av total hopplöshet. Det är som folk som skiljt sig säger: Man måste genomleva ett helt år innan man kan gå vidare och just nu kör jag ett år med man som inte mår uselt.
Men framöver kan jag tänka mig att utveckla även om jag redan nu kan säga att jag inte vet varför det blev som det blev eller vad som fick honom ur det. KBT:n var, upplever jag, en liten skjuts i rätt riktning. Tiden gjorde sitt till, att sinnet fick utrymme att lugna sig självt. Med facit i hand skulle vi inte laborerat med medicineringen på det sätt vi gjorde eftersom min man är så känslig för läkemedel. Men vad gör man inte när huset brinner? Desperation var ordet som präglade den tiden.
För det var ju inte en random depression, utan akut och ständigt pågående ångest under dygnets alla vakna timmar (d.v.s. alldeles för många eftersom han knappt sov). Det närmsta jag kommit definitionsmässigt är GAD och PTSD, men jag vet inte. Det var ju inte som att vi fick någon hjälp av den så kallade psykiatrin på orten utan det var idel fågelholk och höjda ögonbryn som att de aldrig träffat någon som mått som min man (de kanske de inte hade heller?). Det var KBT-terapeuten som föreslog PTSD men det kändes som en gissning.
Vilket var i så fall traumat? Tjugo år i stressat yrkesliv? Två år i ostressat yrkesliv? Ett av våra barns dåliga mående? Medelålderskris? Ful bil? Bitchig fru? Vi kommer nog aldrig att få veta och jag är bara glad om jag slipper omtag på den här resan.
Generellt sett tror jag nog inte att man ska blanda ihop det mer allmängiltiga konceptet "lycka" (eller "tillfredsställelse" för att använda en term från fältet positiv psykologi, ej att förväxla med självhjälpslitteratur från affirmationsgurus) och svår psykisk ohälsa. Men jag har liksom du ett stort intresse för frågan "vad gör oss lyckliga" och tycker att stoicismen liksom den positiva psykologin har mycket att tillföra. En text på området kommer från MMM som är intresserad av neuro- och evolutionspsykologi:
https://www.mrmoneymustache.com/2016/06/08/happiness-is-the-only-logical-pursuit/
Väldigt intressant att läsa om hur det gått för din man, och dig. Hej förresten. Jag har läst bloggen i 2 år och aldrig kommenterat. Mycket därför att jag mått som din man, men senaste 2 åren har jag faktiskt ofta kunnat sova eller gå ut utan att känna total skräck. Jag tackar min KBT-terapeut och mig själv för det.
RaderaJag har levt nån typ av FIRE senaste åren därför att jag varit tvungen. Efter totalt kaos på mitt jobb, som innan kaoset var riktigt skoj, blev jag sjukskriven pga stora psykiska och fysiska skador (japp, jag fick ett par nya riktigt galna chefer.) Livet var en FEST när jag väl läkt de fysiska skadorna och jag hade bestämt mig för att inte gå tillbaka till jobbet igen. Så var det flera år. Sedan fick jag nån typ av fördröjd PTSD och allt blev ångest. Så ibland kan faktiskt psykisk ohälsa komma efter. Extrem tur (eller skicklighet kanske) att din man hämtade sig på så kort tid.
Jag är så extremt glad att jag misstänkte att jag kanske inte skulle bli helt frisk så snabbt, och började spara så mycket pengar jag bara kunde...
/H
Jag skulle önska ett rejält inlägg om hur det är att överta och bo på en gård. Står själv i valet och kvalet runt framtiden för vår släktgård och det är inte lätt. Älskar platsen, men att klippa gräs och skotta snö, måla uthus, gräva diken och låsa upp pengar är inte lika kul. Ett resonemang om hur ni tänkt vore kul!
SvaraRaderaApropå din efterlysning om berättelser kan jag göra en kort sammanfattning: Välj att vara nöjd! Oavsett yttre omständigheter (särskilt ekonomiska) har du alltid ett val, nöjd eller missnöjd! Detta är oerhört provocerande bland mina grannar på seniorboendet som alla har ngt att klaga på, framför allt pensionen. Själv susar jag runt i Stockholms rika kostnadsfria kulturliv nöjd med ett leende på läpparna. Mitt nöjeskonto är 650 kr i månaden, det är vad SL-kort för 30 dgr med pensionärsrabatt kostar.
SvaraRaderaMi30 gjorde det genom att frun jobbar fortfarande to be fair
SvaraRaderaOm jag har förstått det rätt har de ju delad ekonomi men att hon velat fortsätta jobba vilket ju står var och en fritt att välja. Med hans portfölj och boendesituation har jag svårt att se att han inte skulle klara av att bära sin del av kostnaden. Eller menar du att han skulle försörja henne också för att få kalla sig ekonomiskt oberoende?
Raderanej jag tror jag menar mest att det är lite synd att han fick aldrig testa på riktigt att hans FIRE upplägg funkade, i om att han behövde aldrig göra uttag. Nu har portfoljen växte så mycket pga hennes lön har täckt kostnaderna (tror de har gemensam ekonomi) så jag håller med han skulle klara sig bra - har inga barn och skulle då inte har så stora kostnaderna. Jag menar som sagt mest att man kommer aldrig veta om hans upplägg hade funkat eller inte
RaderaSnåltips i öppen artikel på DN https://www.dn.se/ekonomi/krisekonomin-har-ar-snalproffsens-basta-tips/
SvaraRaderaArtikeln är låst dock.
RaderaKonstigt. Jag kommer åt den utan att signa upp mig på något. Efter ingressen kommer en ruta om att betala men om man fortsätter scrollar ner kommer texten.
RaderaKan också läsa artikeln
Radera