Katterna - en uppföljning

Jag blev lite full i skratt när någon i inlägget om Önskeinlägg ville att jag skulle skriva om våra katter och "deras liv och leverne" samt att jag säkert skulle kunna hitta en ekonomikoppling även till detta ämne. Jag plockar upp handsken och kör på volley:

Mina bästa sparknep katter är att:

a) Inte skaffa katt

b) Om katt införskaffas, skaffa en rashona som du sen parar med en rashane för att sen sälja avkomman på Blocket.

Nu tror jag att frågeställaren var den läsare som sögs in i bloggosfären efter att ha googlat katter och av misstag hamnar på mitt inlägg från januari i år. Det vill säga en sann kattvän som varken uppskattar punkt a eller b ovan. Därför broderar jag ut en smula.

Kattungarna lämnade ju vårt hem 12 veckor efter födseln och det var en lättnad för alla inblandade. Inte bara var de minst sagt intensiva, de var också himmelskt söta och på slutet var jag vacklande nära att behålla Sot och Panter, de kolsvarta kattkillarna som lekte så bra ihop.

Men så dök det upp en intressent, en bekant till äldsta barnet, som fick kattbröderna free of charge. Parentes här men det är så lustigt hur en del resonerar kring djur. Den här familjen var öppen med att de inte "hade råd" att betala för katter, inte ens självkostnadspriset på det vi gjort i form av vaccination, chippning och besiktning. Däremot hade de tydligen råd att löpande ha två katter som äter, skiter och förhoppningsvis är försäkrade med någon av de i mitt tycke överprissatta försäkringsprodukterna på djurmarknaden. 

Här är en bild på Sot, efter att ägarna rakat hans kropp på grund av värmen. Se så han myser på en noppig handduk jämte kartongen med kattsand, cats am I right?

Däremot verkar många ha råd att köpa katträd, klösbrädor, selar, allehanda leksaker, kattborstar, kattgodis etc. Det är inte lika dyrt att ha katt som att ha hund, men det är inte gratis. Om katten gör sig illa eller blir sjuk kan det bli hur dyrt som helst. Min kompis ragdoll slutade äta under en period och blev "inlagd" under en vecka för felsökning (utan resultat ska tilläggas). Hon kunde hålla sig för skratt när fakturan kom men vi hade lite kul åt vissa av posterna. "Utfodring katt: 350 kronor/styck". Vad fick han, rysk kaviar och direktimporterad hummer? Dessutom åt han ju inte, det var ju därför han var där.

Dessvärre gick det inte så bra för Sot och Panter. En av dem dog. Jag vet inte vilken av dem, eftersom den nya familjen gav dem nya namn, men sonen trodde det var Panter, det vill säga inte katten på bilden ovan. Tydligen hade han vågat sig in på ett taget revir och bortjagad därifrån blev han överkörd av en bil. Det var sorgliga nyheter för oss, men det är en del av kattlivet. 

Vår katt Charlie fick åtta ungar varav en var hälften så stor som de andra. Vi kallade honom Finn och vi trodde länge att han skulle kola eftersom han var så späd.

Men Finn växte till sig och blev sedan adopterad av bekanta med småbarn. Barnen ville att Finn skulle heta Keso och kompromissade genom att kalla honom Finn-Keso, kanske det märkligaste kattnamnet i världshistorien. Se så frodig han är idag:

En av köparna, en äldre dam, hör regelbundet av sig med bilddokumentation och detaljerade beskrivningar av kattens förehavanden. Jag känner mig nödd och tvungen att svara på dessa sms med passande emojis (eftersom hon själv brukar dem ymnigt). I affärsvärlden kallas detta för "eftermarknadsföring" och "kundvård" och jag vill inte svärta mitt rykte i kattpusher-branschen, man vet aldrig var livet för en. 

Den här katten fick något problem med njurarna, problem jag fått uppdateringar om i realtid under ett antal dagar vid två tillfällen. Jag tolkar det emellertid som att det löste sig. Av de andra köparna har jag inte hört ett ljud. 

Själva moderskeppet Charlie har även hon flyttat ifrån oss. En dag stod hon bara där i hallen, med ett litet knyte över axeln och sa: "Nu har jag fått nog av er, jag flyttar till Gävle och börjar om". Nej, så var det givetvis inte. Katter kan ju inte prata. Inte heller planerar de för framtiden. Det var sonen som tog henne med sig vid hemifrånflytt. Charlie gillar bara honom och visar öppet sitt förakt för oss andra i familjen varför detta var ett arrangemang som gynnade oss alla.

Detta förakt, angränsande till äckel, har hon genom åren förfinat till konst. Exempelvis kan hon med exakt precision vända i dörren till sonens rum om hon hör min röst därifrån. Det är inte så att hon fräser eller springer iväg, hon girar bara elegant tillbaka ut i köket ungefär som att "Jag skulle bara kolla läget men nu fick jag något viktigare för mig". 

Om sonen gosar med Charlie på sängen och jag klämmer mig ner bredvid i naiv förhoppning om att även jag ska få vidröra hennes lena, lena huvud, ser jag omgående hur svansen börjar slå. Hon ser fortfarande fridfull och harmonisk ut i ansiktet (heter det ansikte på djur?), men hon vet också att jag fångar upp signalen med svansen. Vad hon försöker säga är: "Bara så att du vet, slyna, ligger jag enbart kvar här för hans skull. Hade det bara varit du och jag hade du fått veta att du lever".

Flytten till Gävle gick förhållandevis bra. Man ska bära med sig att Charlie är svårt institutionaliserad. Hon kom till oss från Hofors vid 12 veckors ålder och vet inget annat liv än det på vår bonnagård. Att flytta från denna kattidyll till en tvåa utan balkong i ett getto var en omställning på flera plan. Ny plats med nya dofter och ljud, men också begränsad rörelsefrihet. Inte för att hon var ute så mycket hemma hos oss (hon är ju ragdoll trots allt), men det hände att hon tog sig en lov ut i trädgården ibland. Då kunde hon sitta i timmar och stirra in i filtrationsbädden (den kulle där gråvattnet renas) vilket var lite creepy. 

Vi försökte verkligen få en markplanslägenhet med balkong men det var tydligen omöjligt, trots att vi ser att ett antal lägenheter i området med balkong mot gården saknar hyresgäster. Lite av ett mysterium men vad gör man, man muckar inte med kommunala bostadsbolag.

Sonen snickrade också en sorts ramp, eller "trappa" (eftersom han misstrodde Charlies förmåga att gå på spång som en normal katt utan behövde curlas med människotrappa) han hade planer på att ställa utanför fönstret. Men se det gick inte, den skitbeiga fasaden fick till intet pris kontamineras med av hyresgästena adderade gadgets. I ärlighetens namn var jag rätt lättad eftersom kombinationen nattöppna fönster på bottenplan, en aningslös 18-åring (som, för protokollet var 14 för bara fyra år sen) och ett getto inte lockade mig.

Däremot släpper han ut Charlie i trapphuset ibland så att hon kan ägna sig åt sin hobby: Att i lågt läge (ni vet hur de springer när de är skraja, platt invid marken) ränna runt i trapporna och räddhågset lystra till alla hotfulla ljud för att därefter kila tillbaka in i lägenheten. Därefter är hon nöjd i dagar. Då kryper hon in under sonens täcke och sover intensivt. 

Han har också försökt att promenera henne i sele. Jaja, ni kan sluta skratta kattfolk, jag vet ju att katt i sele är lika framgångsrikt som, säg: ål i sele. Det håller i kanske två minuter men sen har de brutit sig ut likt små lömska Houdinis. 

Vissa menar dessutom att det är skadligt att gå med katt i koppel. Kattens naturliga instinkt att kunna fly sidsteppas och därtill:

"Walking your cat in the garden is likely to be pretty stress-free and safeif done correctly. However, walking them at a local park is likely to present many stressors, such as roaming dogs and traffic noise, so is not advisable."

Nu är det förvisso rätt lugnt i gettot, åtminstone dagtid (på nätterna skjuts det säger min mamma, som lyssnar på lokalradio), så kanske görs nya försök framåt hösten. Jag tror emellertid att det bästa är att låta henne hoppa ut genom fönstret för att i egen takt utforska området meter för meter. När sonen ropar brukar hon komma (men, som ni säkert förstår, inte när jag ropar) och eftersom hon gärna sover dikt an sonen på nätterna finns skäl att tro att hon faktiskt skulle kunna hantera denna frihet-under-ansvar-manöver.

Jag betalar fortfarande några tusen i kattförsäkring per år, ev. vaccin (men såg nu att man inte behöver vaccinera mot kattsnuva årligen såvida katten inte lever i miljöer med många andra katter) och veterinärbesök samt att jag för över 500 kronor till sonen varje månad för kattmat och kattsand. Även om jag tror att en del av de pengarna går till snus.

Småttingarna har börjat tjata om ny katt till Stockholm. Men här sätter jag ner foten. Inte en innekatt i Stockholms innerstad. Inte katt oavsett läge. Jag är för tillfället mätt på kattupplevelsen och även om det är underbart att få gosa med någon annans en stund, vill jag absolut inte ha en egen. Jag menar, mecket vid resor exempelvis. Ofta kom vi dessutom på det i sista sekund och fick jaga folk för att få avsättning.

Mitt vinnande argument kring djurfrågor just nu är tidshorisonten.

- "Mamma, kan vi inte skaffa ny katt/samoyed/dvärgtax/pudel"?

- "Självklart ska du ha ett djur!"

- "...?"

- "När du flyttar hemifrån alltså. Det är bara [insert number] år kvar så kan du skaffa precis så många djur du vill. Det blir väl trevligt. Jag kan passa djuret när du behöver resa, kanske."

- "Määääääh".

Nog om detta. Har du en katt och i så fall: Är hen trevlig?

Mvh
FruEfficientBadass