Jag dödar smådjur

Det här blir ett lite annorlunda inlägg eftersom det kommer att handla om kostnadseffektiva sätt att döda smådjur det vill säga möss. Jag är väl medveten om att jag kommer att kölhalas i kommentatorsfältet och framöver kommer refereras till som sparbloggosfärens Doktor Död men så lyssna på mig innan ni dömer mig.

Vi bor på landet i otätt hus från 1890-talet med möss. Eller rättare sagt: Vi bor inneboende hos mössen. De fanns här när vi flyttade in och är säkert inne på 750:e generationen, utan några som helst planer på att flytta. De bor i väggar, tak och golv och har gissningsvis ett sedan länge effektivt logistiksystem som möjliggör såväl genvägar som sköna krypin för den enskilda familjen.

Jag har inget principiellt mot möss. Jag tycker att de är rätt söta, rätt lika de hamstrar som passerat genom åren. När jag hör deras rasslande steg ovan spänntaket i matsalen drabbas jag mer av myskänslor än av äckel. När jag hittar muslort i städskrubben ler jag milt, torkar upp och låter udda vara jämnt.

Men under vintern har mössen passerat en gräns. De har börjat vistas i utrymmet under diskbänken där de gnager sönder sopkärlen i jakt på gotter. Och värst av allt: De springer runt i skafferiet. En dag såg jag att de tagit en tugga på vardera cocktailtomat. Varför? Hade de varit smarta hade de ätit en hel, det är inte som att jag håller räkningen. 

Vidare hade man gnagt bort översta lagret på ett digestivekex så att bara ett lövtunt kex fanns kvar. Musen la sig sen för att vila i pappersåtervinningen för att vakna till först när min man skulle tömma den på Coops parkering. 

När vi flyttade upp hit skaffade vi katt eftersom vi hört att katter fångar möss och att möss instinktivt håller sig undan om det finns katt i huset. Vilket skitsnack gånger två. Vår katt är ointresserad så till den grad att hon inte ens tar dem om jag placerar henne en meter från en i skafferihörnan inträngd mus, ett exempel från förra veckan. Vårt hopp stod alltså till externa metoder.

Första steget i musbekämpningen var att skaffa elektriska musskrämmare som sätts i eluttag. De sänder då ut ultrahöga ljudfrekvenser som endast ska uppfattas av små små djur (även om jag med bestämdhet hävdar att även jag hör dem, som en ettrig tinnitus). Ljuden ska efterlikna ”musbråk” så att mössen ska lägga bena på ryggen i tron att stället redan befolkas av en rivaliserande stam. Dessa doningar kostade några tusen och enligt instruktionen kunde det ta ett par år för mössen att fatta vinken. 

Vi är nu inne på fjärde året och mössen har INTE fattat vinken, så i november tog jag det till nästa nivå med ”humana musfällor”. Otroligt namn. Tanken är att man ska känna sig human när man använder dem eftersom man inte dödar djuren, bara fångar in dem. 

Man laddar lådan med godsaker (helst skinka) varpå musen ska vilja tränga sig in genom en sorts flärp som enbart tillåter inpassage. Därefter åker man minst en kilometer bort från sitt hus och släpper ut den så att den inte hittar tillbaka. Det är så det sägs i alla fall, vi fick aldrig veta eftersom inga möss nappade på betet och det trots att barnen tillagat pannkaka med grädde och färska jordgubbar och lagt i. Vid det här laget var vi inte bara irriterade, vi var förorättade. Äta ur kompostpåsen går an, men våra pannkakor duger inte va? Mussnobb.

(Visste ni förresten att ordet snobb kommer från ”snob” som på engelska internatskolor förr var en förkortning: ”s. nob” = ”sine nobilitate” d.v.s. ”saknar adlighet” vilket stod i elevförteckningen hos de nyrika brackbarnen till skillnad från de ”fina” barnen med stamtavla).

Samtalsämnet möss dök upp i fikarummet och jag fick tips om en musfälla som säljs på Granngården vid namn Supercat Pro. Två stycken för 89 kronor så den i särklass billigaste investeringen hittills. Redan första natten var det jackpot.

Man laddar den röda kanalen med något gott och kladdigt, exempelvis leverpastej. Sen kommer musen och sniffar och börjar lapa i sig och BAM så smäller fällan igen med en sådan kraft att den dör ögonblickligen. Det ser man nästan på dess leverpastejssaliga min. 

Barnen var ömsom förtvivlade ömsom imponerade över tilltaget. Vissa av dem hade hoppats på att få ha kvar levande möss från den humana musfällan i hamsterbur för en tids umgänge innan frisläpp, medan andra, som varit delaktiga i apteringen av fällan, tyckte att det var spännande att vi lyckades fånga en redan på första försöket.

Jag la ut kadavret på gårdsplanen i förhoppning om att en rovfågel skulle få syn på den. Eller kanske en räv. Så hade dess liv inte varit helt förgäves menar jag. Jag hoppas också att det inte var en hona som var på jakt efter mat till sina söta små ungar, precis lika dem i Mössens julafton.

Kontentan av inlägget är att vill du nå resultat i din musbekämpning är det billigaste också det mest effektiva. Musfällor för 45 kronor styck från Granngården överträffar såväl super sonic devices som humana råttfällor. 

Har du möss och hur förhåller du dig?

Mvh

FruEfficientBadass (& Mouse Killer)