Vad är det? Är det en krigszon, en misslyckad loppis eller en hoarders dödsbo? Ingetdera! Det är mitt förräd av memorabilia som jag skickligt gömt från omvärlden uppe på landet, i ett utrymme som fordom troligtvis varit spannmålsförråd. Så länge barnens teckningar och mina gamla kalendrar och uppsatser legat här uppe och vegeterat har de inte funnits i mitt medvetande. Jag har alltså med någon form av trovärdighet kunnat vidhålla att jag är aspierande minimalist och Karen Kingston-apostel när folk förundrat ser vår stadslägenhet och utbrister "Så få saker! Och ni är fem personer!", för att inte tala om det minimala källarförrådet i stan som jag - till skillnad från merparten av folk - gärna visar upp för utomstående med ett själgott leende. Självgott, därför att jag förtiger sanningen, den fula sanningen som är att jag vid varje terminsavslut de senaste 10 åren adderat ytterligare barnkreationer och egna minnessaker till detta tillslutna rum dit ingen ges tillträde. Ingen, inte ens min man eller mina barn. Men, eftersom jag nu i detta kommentatorsfält uppmanat en läsare att skaffa ett oljefat för att elda upp sina egna minnessaker och personliga pyssel, kände jag att det var dags att ta tag i min personliga byk. Ett tillfälle uppenbarade sig förra veckan då alla utom minstingen var på resande fot. Annars kan det bli rätt besvärligt, när
Som med all rensning går det trögt först men lättare efter ett tag, kanske för att man själv blir så fysiskt och pyskiskt urlakad att man är beredd att göra allt bara för att få slut på skiten. Exempelvis började jag min rensning med att sålla ut vanliga skolböcker (vi hade tydligen sammanlagt fem "Jakten på Diamanten" hemma) från "övningsböcker" och sparade de senare. Men när jag sedan packade tillbaka grejerna sparade jag varken det ena eller det andra utan enbart böcker av typen anteckningsböcker som de fyllt med roliga berättelser och/eller teckningar.
Jag gjorde mig också av med en del skrymmande pieces of art. Mina barn är så bisarrt produktiva så hade vi sparat ens hälften hade vi behövt leasa en hangar för att förvara allt. Nu gör jag - som ni som följer mig på Instagram vet - en rensning i direkt anslutning till det att jag sätter in teckningarna i deras pärmar och där ryker 90%. I dagsläget har den äldsta cirka 6 knökfulla pärmar med alster - som då är cirka 10% av produktionen.
Förutom teckningar och berättelser sparar jag lite minnessaker av typen actionfigurer och små dockor och prylar som de var väldigt fästa vid när de var yngre. För egen del spar jag gamla brev, några av mina dagböcker från utlandsår etc (men absolut inte de från tonåren - denna pekorala dynga är slängd sedan ett decennium och motsvarade 100 terapitimmar i andlig relief just sayin') och foton från tiden jag var ung och vacker och fri och...ja, från förr helt enkelt. De gemensamma fotoalbumen lade jag i ett skåp där alla har tillgång.
Det som också rök var den hemska Nationalencyklopedin som min mormor skaffade mig runt ett år innan man började söka allt på nätet. Snacka om att jag haft problem med sunk cost-fenomenet eftersom den här encyklopedin i nypris (kring millenieskiftet) var apdyr och den var säkert ett praktverk när det begav sig. Men jag kan på rak arm inte erinra mig ett (1) tillfälle då jag nyttjat den. Däremot kan jag erinra mig cirka tio (10) tillfällen då jag kånkat den från en bostad till en annan för att slutligen begrava dem på mitt hemliga Shurgard. This Ends Now. I övrigt: Fyra flyttkartonger med överflödiga "minnessaker" och en stor kasse som för er info innehåller leksaker som mina föräldrar sparat från min barndom. Varför jag slänger dessa? Ja, om mina barn i framtiden vill ge någon gammal leksak till sina barn är det ju deras leksaker de kommer att vilja ge vidare, inte mina. Och chansen att jag kommer att sätta mig och leka med mina gamla nallar och dockor en regnig dag i oktober är rätt små.*
Så, här har vi det alltså, familjens samlade minnessaker.** Barnen har två kartonger var förutom minstingen som bara hunnit samla på sig en kartong så den översta kartongen närmast kameran är faktiskt tom och väntar på framtida topping. Lårarna till höger innehåller mina och min mans saker ink. hans CD-skivor (jag vågade inte slänga dem). Och i det gröna skåpet närmast dörren försvann hela NE vilket gav plats åt prylar som man kanske vill ha lätt tillgång till, exempelvis runt 15 oskrivna block som låg och skrotade i möget. Så slipper man köpa nytt hela tiden. Andra saker jag tog med mig ut i verkliga livet efter rensningen var:
- Två parfymer från min consumer sucker-tid som jag liksom inte "orkade med" eftersom jag hade så många då det begav sig men nu har jag knappt några så det var som lilla julafton.
- En hel bunt fina vita A4, perfekt, det började ta slut i skrivaren.
- En grej man pressar blommor i som jag tänkt mycket på senaste veckan eftersom mellanbarnet börjat intressera sig för detta.
- Ett jättestort snörnystan. Jag behöver av någon anledningn alltid snöre här uppe.
- En rysk docka. Jag har inget specifikt användningsområde för denna men jag gillar den bara.
Dessutom hittade jag en fullt fungerande digitalkamera från tidigt 10-tal med maffigt minneskort som blev perfekt för minstingen som gillar konceptet "kamera".
Samma dag organiserade jag även upp mellanbarnets rum - man måste ju passa på när de är borta - så det var ett slit ska jag säga. Jag höll på i säkert tio timmar enbart avbruten av korta pauser för att mata barnet. Men ladies and gents, ni måste tro mig - det var värt det. Ni vet ju att jag tenderar att bli andlig när det kommer till rensning av fysiska prylar men just nu känns det som att jag renat mitt psyke. Jag har koll på allt. Jag har skurit bort allt oönskat och överflödigt. Jag har optimerat mina resurser gällande såväl lagringsutrymme och det faktum att jag hittat en del saker jag då slipper att köpa framöver.
Har du rensat något i sommar?
Mvh/
FruEfficientBadass
* Jag kunde emellertid inte med att slänga den handgjorda dockan Maria med hår av lin, hon får ligga och skämmas tillsammans med Panter i en av trälådorna till höger på bilden ovan.
** Minus en kartong med min mans skoluppsatser som han insisterar på att ha i sin närhet i källaren i Stockholm, antagligen för att kunna visa upp på en potentiell arbetsintervju framöver.









