Det där definitiva ögonblicket - om utbrändhet

Jag har ett vagt minne av att jag någon gång sagt att jag kanske inte svarar på alla kommentarer men att jag läser och göttar mig åt dem alla. Det visade sig att jag farit med osanning. Det här stod klart då jag under en vit natt låg och kollade gamla inlägg på mobilen (snacka om grandiost, läsa om sina egna inlägg). Men det var faktiskt inte primärt inläggen jag läste utan kommentarerna och då särskilt de som trillat in på slutet. Förutom T. Williams, som brukar dyka upp i elfte timmen, låg där mängder och mängder av fina kommentarer och, vad ska vi kalla dem, berättelser. Berättelser jag inte läst eftersom jag utgått från att folk slutar kommentera ett inlägg efter uppskattningsvis två dagar och därför inte brytt mig om att gå in igen för att kolla.

Först ett par tack 

Först och främst vill jag tacka de som skriver snälla saker till mig för nu har jag läst även dessa kommentarer, åtminstone från året. Jag blir också väldigt glad och taggad varje gång någon av er hör av er med läsarmail, både vad gäller frågor till kommentatorsfältet och för att berätta om livsstilsförändringar som blivit resultatet av att följa denna och andra FIRE-bloggar. Men det som gör mig rörd på riktigt är de kommentarer där ni uttrycker tacksamhet till övriga kommentatorer. Ett av många exempel är Anonym 07:47 som i slutet av tråden kring inlägget Carpe Diem skrev:
"Vill bara tacka "Anonym 13:11" som sa att man inte behöver trasha andras val för att motivera sina egna. Detta upplever jag inte i någon hög grad just här, men på andra ställen. Tack för orden som fick mig att förstå varför jag ofta blir sorgsen, på andra ställen än här. Här finner jag generositet, humor, självinsikt och massa annat hos både topp-skribent och kommenterare. Tack allihop!"

En kommentar om utbrändhet 

Sen hittade jag, i slutspurten av mitt inlägg om tandläkarmetafor (att förändring ofta föds ur en obehaglig upplevelse), en historia från läsare 'Alice' som inte fick några kommentarer vilket jag tror beror på att den kom in så sent. Så jag lyfter den (hoppas ok för dig Alice):

"Jag har fondsparat under hela yrkeslivet men inte med särskilt hög sparkvot och hade ingen aning om att FIRE ens var möjligt. En första krasch i väggen ledde till att det blev två barn. Medan jag jobbade tänkte jag alltid att jag kanske skulle ha barn "sen", men det var liksom aldrig rätt tidpunkt. När jag ändå hade ramlat ut från arbetslivet var det liksom "nu eller aldrig" eftersom jag var över 35.

Efter fyra års föräldraledighet jobb igen, trivdes bättre och det rullade på. Några år. Men stressen var massiv, hög arbetsbelastning hela tiden. Barnen fick varsin diagnos. Mamma dog efter några års tilltagande demens (där jag som enda barnet skött allt administrativt på distans) och jag fick samtidigt en stor tumör i magen. Så småningom jobb igen, lära upp nyanställd som visade sig skriva dagbok på jobbdatorn om hur hemska vi var, en kollega råkade se det på skärmen och krisen var ett faktum. Ny krasch i väggen, 17 år efter den första. Då började jag googla "hur mycket pengar behöver man för att sluta jobba", hittade några bloggar och böcker och satsade stenhårt på att bygga utdelningsportfölj.

Jobbet blev så småningom värre, konflikt med chef m.fl, skulle lära upp nyanställda som fick högre lön utan erfarenhet. Nytt, sämre datorsystem tvingades på oss. Ständiga utvecklingsprojekt som alltid skulle prioriteras på bekostnad av det löpande arbetet som vi ändå hade lagkrav på att hinna med. Ett lönesamtal där chefen sa att hen höll igen på min lön eftersom jag var så negativ... Till slut stod jag med hjärtklappning i hallen en morgon och kände bara att - nej, jag dör om jag fortsätter. Slutade för ca ett år sedan och har inte ångrat det en sekund. Jag hade väl inte riktigt uppnått de sparbelopp jag egentligen hade som mål men det fick bära eller brista. Hellre fattig och vid liv än rik och död."

Det är vid rödmarkerat jag vill stanna upp en smula. För samtidigt som jag lider med Alice och hennes dåvarande livssituation kan jag inte låta bli att dra filmatiska växlar på detta definitiva ögonblick. Jag kan utan att anstränga mig se bilden för mitt inre. En person precis på språng ut genom dörren som plötsligt inser att det tagit stopp. Hit men inte längre. Jag har inte varit riktigt där själv utan mer smetat ut beslutet i form av låggradig ångest över flera års tid, men jag anar känslan. 

En film på temat

Nyligen såg jag en film via den fantastiska appen Draken Film (läsartips btw, samma plattform som Göteborgs filmfestival, jag betalar 44kr/månad för kvalitetsfilm deluxe). Filmen heter Bird People och är franskamerikansk, går under rubriken "Den nya franska vågen" (=den är konstig).

En vid första anblick rätt banal film om en amerikansk man på affärsresa i Paris, spelad av Josh Charles (kanske mest känd som en av eleverna i Döda poeters sällskap). Parallellt med hans rollkaraktär får man följa en ung städerska på hotellet som i en onödigt lång sekvens förvandlas till en fågel som flyger runt och tittar på folk, men strunt i den delen. 



Den delen av filmen som följer den manliga huvudkaraktären Gary skulle kunna vara en något tillspetsad dokumentär om mig (minus att han är man, amerikan, betydligt tätare etc). 

Gary landar i Paris och checkar in på ett flygplatshotell. Han avverkar ett möte i en förort där han i timmar sitter instängd i ett klaustrofobiskt mötesrum av exakt det slag som jag suttit i så många gånger runt om i Europa. Ni vet den sorten med cementplattor i lågt tak, fläckiga heltäckningsmattor på golven och plasthandtag i dörrarna. På bordet står torra kakor och skålar med olika sorters socker som man plöjer ner i de bruna plastmuggarna med jätte-äckligt automatkaffe som man fortfarande envisas med att erbjuda sina kontorsbesök på kontinenten. Stämningen i mötet är upprörd och han sätts att lösa ett problem man förstår är typ omöjligt att lösa. Men Gary kan inte sluta titta ut genom fönstret mot den disiga storstadshorisonten. Aaargh madeleinekaka till mitt yrkesliv!

Han åker tillbaka till hotellet och beställer väckning till nästa morgon då han ska vidare till Dubai. På natten vaknar han emellertid med hjärtklappning och går ut för att ta luft och lugna ner sig. När han kommer tillbaka till hotellrummet sätter han sig i en fåtölj och den franska berättarrösten säger:
"Senare skulle Gary Newman inte kunna säga exakt när han tog beslutet. Men var det bara ett beslut? Kunde man tala om 'ett val' när idén, när den väl tagit form verkade så självklar för honom? Under de följande timmarna funderade Gary på konsekvenserna av beslutet han tagit men inget kunde få honom att ändra sig. Tvärtom, allteftersom timmarna gick blev han alltmer övertygad om att det för honom var den enda lösningen."
Han har efter att i åratal känt sig fången i ett liv han inte riktigt valt och nu, på studs, bestämmer han sig för att lämna allt. Jobbet, familjen, USA. Vän av ordning kan kanske tycka att det är i överkant själviskt att inte komma hem till sina barn, men då hade det inte blivit fransk ny-vågfilm av det. 

När morgonen gryr ringer väckningen men han stannar kvar på rummet, skippar flyget till Dubai och efter några timmar slår skiten i fläkten när hans affärskompanjon hör av sig och undrar var han tagit vägen. Dagen ägnas åt telefonsamtal med personer som ställer sig frågande till hans beslut för att avslutas med ett Skypemöte med frun som kan vara en av de bästa göra-slut-scener jag sett. 

Det jag tycker att filmen gör så bra är att den skildrar en full blown drop-out från ett ekorrhjul utan att för den skull hemfalla åt överdramatik. Det är inget Michael Douglaeskt Falling Down Moment eller en man som är med om en flygkrasch och därefter omvärderar sitt liv. Det är en film som på ett hyfsat trovärdigt sätt skildrar en person som hamnat i en återvändsgränd och som får insikt om att enda vägen framåt är att avsluta allt som pågår runt omkring. "Att ständigt vara i krig" som karaktären uttrycker det. När det känns omöjligt att ta ens ett steg till, så som jag föreställer mig att man känner om man drabbas av arbetsrelaterad utbrändhet. 

Ett priviligierat klag?

Jag är medveten om att det låter fånigt att tala om modernt yrkesliv på det sättet och de av er som trivs på era jobb känner inte igen er. Men det var precis detta jag erfor när jag fortfarande tumlade runt i det corporata: Varje dag var en fight. Jag visste aldrig på förhand vem jag skulle gå upp i ringen med men med största sannolikhet innebar en dag på kontoret en runda med kunden från helvetet, en fladdrig chef och/eller en eller flera missnöjda direktrapporterande. 

Det kan snackas hur mycket det vills om "spännande utmaningar" i ett "kvalificerat" jobb men för mig handlade utmaningen snarare om att hålla psyket intakt än att gå igång på av extern part formulerade mål som i nio fall av tio handlade om att nå en orealistisk budget som satts i syfte att hålla chefens chefs chefer nöjda. 

Nu slapp jag lyckligtvis (?) Alice akuta jobbavslut. Frågetecken eftersom det bara är en fråga om att dra plåstret snabbt eller långsamt. Jag har emellertid hört så många liknande historier att jag antar att det är så det sker för många som "går in i väggen". Man kör på, men en dag säger kroppen ifrån och man kan inte ta sig utanför dörren. IGMR har exempelvis en liknande historia i bagaget och jag tror att rätt många som intresserar sig för FIRE har samma erfarenheter. 

Vad jag vill säga är detta: TACK Alice för din berättelse. Och tack whatever filmbolag som gjorde Bird People och visualiserade den känsla som är så svår att förklara för folk som höjer på ögonbrynen och undrar varför man inte ville fortsätta sin fina tjänst med fina lön. INGEN lön, någonsin, är värd ett yrkesliv som känns som ett krig.

Hallå! Är det någon som sett filmen? Om inte kan jag varmt rekommendera att streama Draken Film, åtminstone ett par månader, och ta del av en helt makalös filmskatt.

Mvh/
FruEfficientBadass

16 kommentarer:

  1. Personligen befinner jag mig troligtvis i en väntan på att någon annan ska ta beslutet åt mig den här gången. Jag har redan bytt livsinriktning på eget initiativ så många gånger.

    SvaraRadera
  2. Känner så väl igen mig. Saxar ett eget inlägg:

    ( https://www.iblandgormanratt.se/2018/08/att-ga-i-vaggen-langt-inlagg.html )

    "Utmattningssyndrom – måndag 4 januari 2016. Jag har gjort mig iordning för att gå till jobbet efter julledigheten. Ytterkläderna är på och jag ska öppna ytterdörren. Det går bara inte. “Väggen” eller utmattningssyndrom var ett faktum."

    Det är filmiskt. Inte bara att känna att det inte går längre. Det gamla jaget utplånas på något sätt. När man kommer till den punkten går det inte att gå tillbaka. Kroppen väljer åt en och här sitter jag fem år senare och får rysningar bara jag tänker på det. Samtidigt tacksamhet - jag önskar det inte ogjort men det har varit en kamp...





    SvaraRadera
  3. Oftast om inte alltid behövs det något extremt som öppnar upp ögonen för verkligheten och att vara närvarande i livet.

    Mvh Anonym-m

    SvaraRadera
  4. Josh Charles har också en roll i serien the Good Wife. Hemmafru till otrogen make måste börja jobba igen när sagda make blir åtalad. Flytt från surburbia till stan och minst sagt utmanande arbetsplats. Kan ju funka som en morot att spara EGET kapital. Underhållande nonetheless.

    Fint inlägg! Svårt i nyktert tillstånd att förstå att man inte ger upp tidigare än när man står i hallen och tror att man ska dö, men försämringen är ju alltid gradvis nog att hjärnan inte riktigt uppfattar hur illa det blivit.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förändringen sker gradvis och när man är uppe i det ser man ingen annan utväg än att prestera och stå ut.

      Tips är Pia Dellsons bok "Väggen". Underbar både som post utbränd och anhörig.

      Radera
  5. Det hade varit för mycket att hantera både på jobbet och privat. Jag fick gå en kurs i stresshantering via företagshälsovården. I kursen ingick metoder för återhämtning. Jag bestämde mig för att tänka mer på mig själv. Ta hand om mig. Prioritera hälsa.

    Det var då jag hittade den, knölen i bröstet som visade sig vara aggressiv cancer.
    Oklart om jag levt idag ifall jag inte dragit ned på tempot och prioriterat mig själv för att hålla i längden.

    Jobba heltid igen? Nej, skulle inte tro det.

    SvaraRadera
  6. Det är helt okej att du lyfte in min berättelse.

    SvaraRadera
  7. Har varit på väg in i väggen tre gånger, alltid på grund av väldigt höga krav på mig själv, extrem plikttrogenhet mot kund och en förmåga att alltid ta på mig för mycket. Nu är jag 42 år, och lider mer eller mindre konstant av en typ av ångest och social fobi, som uppenbarar sig vid de mest otänkbara tillfällen. Trots detta funkar jag bra som konsult och har lärt mig att hantera detta i vardagen. Dock tror jag på ett märkligt sätt att denna permanenta "defekt" i mig är bra på så sätt att jag har börjat omvärdera mitt förhållande till jobbet. Jag har varit sjukskriven kanske 10 dagar de senaste 15 åren, ofta har det bara varit "en ipren på morgonen och kör hårt". Nu har jag valt att till hösten jobba 80%, något som är helt otänkbart för mig innan, "deltid är för losers and suckers vettu". Det ska bli underbart skönt att få några timmar för mig själv på fredagarna när Lilla Snålgris börjar skolan och är borta några timmar. Total lycka. Förlorar ca 5000 kr netto, men med en sån vinst som jag gör med denna ledighet, ja då kan pengarna kvitta. Vi drar in med utdelningar 18000 kr i månaden, och min fru jobbar och får ut ca 17500 kr (80% deltid) samt min egen lön på ca 28 netto för deltidsjobbet, då har vi så det räcker och blir över. Ärligt talat så förstår jag inte varför jag väntat så länge på att göra slag i saken, speciellt inte med tanke på tidigare episoder med panikångest, depression, hjärtklappning och otaliga psykologsamtal. Ledighet är inte en "silver bullet" på något sätt, men det bidrar åtminstone till att få lite balans i vardagen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bara en tanke med det låter som ni skulle lätt kunna klara er om ni både två jobbade 50%. Kan FIRE strävan bli ett ekorrhjul i sig själv kanske?

      Radera
  8. oh - det var jag som skrev det där att man inte behöver trasha andras val för att motiverera sina egna - hade inte heller sett tack kommentaren - Tack för det och för uppmärksamheten!

    SvaraRadera
  9. GoFi aka 87 månader kvar14 maj 2021 21:26

    Väggen suger!
    Det har varit riktigt nära 2 ggr sista 2 åren och båda gångerna har frihetskapitalet gjort att jag satt mig rejält på tvären och fått hjälp ut genom dörren.

    Man ska inte behöva sitta och grina i bilen på väg hem från jobbet och inte heller behöva stå ut med att 50h per vecka inte ”räcker”.

    Det är onekligen ett ofriskt samhälle vi lever i och frågan är när det är nog på riktigt?
    Problemet är väl att det fylls på med frisk arbetskraft hela tiden i form av unga människor som tror att det ska vara såhär..

    SvaraRadera
  10. "Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?"

    Jag har aldrig klättrat på karriärstegen för att jag inte haft förmåga och kraft nog. Och läser jag här verkar det inte som jag har missat något utan istället klarat mig från att bli lurad på livet.
    Det är skrämmande att folk mår så dåligt och inte fungerar i sina liv p g a sina arbeten. Är utbrändhet är en folksjukdom? Man blir ju bedrövad av att läsa om eländet.
    Flyger hellre under radarn i mitt enkla liv som varken innehåller status eller pengar men desto mer sinnesfrid och lugn.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mycket pengar ska det stå. Vara helt utan och klara sig ändå, vore ju fantastiskt.

      Radera
  11. Vad som varit påfrestande i min kariärr är resande. Visst, jag har lyckats boka mina flyg via Beijing för att kunna besöka Kinesiska muren över helgen, eller connection flight råkade vara via Berlin så jag kunde besöka en gammal vän. Men att sitta instängt i en fabrik 10-12tim per dag i en vecka är ingen höjdare, lägg där till all transporttid, flygplats, flyg, taxi osv. I början var det "coolt" men tidigt insåg jag ändå hur mycket frihet jag gick miste om där hemma. Mina knep för att göra resorna mer drägliga var

    - Lyssna podcast under transportider
    - Promenad/jogging på kvällarna och upptäcka staden eller landsbygden för den delen
    - Var noggrann med kosten, skippa skräpmat, köp nyttig mat och ät på riktig restaurang alt MI30 variant koka nudlar på hotellrummet
    - Reser du ensam, res i bekväma kläder. Jag hade många gånger mjukisbyxor och hoodie. Ingen kunde tro jag var alá business man.
    - Ta med underhållning, t.ex iPad eller stream netflix från jobbdatorn
    - Passa på lära dig om kulturen, jag talade ofta med fabriksfolket om icke-jobbrelaterade ämnen för att lära mig något om landet/kulturen så fort möjligheten gavs.

    SvaraRadera
  12. Jag hade ett sådant ögonblick i förra veckan, inte en vägg utan mer ett staket som jag bara körde rätt igenom (blev stressad, otrevlig, kluven inför prioritera anhörig som mår dålig eller mitt jobb, småsjuk, gråtmild, arg, etc). Låg vaken en halv natt, kunde inte somna, gick upp och satt vid köksbordet med en skål yoghurt och bestämde mig för att gå ner i tid.

    Sagt och gjort så pratade jag med chefen dagen efter och bestämde att jag jobbar halvdagar två dagar i veckan framöver. Jag vet faktiskt inte ens varför jag och min man jobbar heltid, vi behöver ju inte pengarna. Har ett f-ck off kapital på ISK som jobbar på bra. Men det är svårt att bryta med normerna och min egen förväntan på att jag ska jobba fullt och göra karriär. Insåg mitt i natten att jag ville inte byta min man eller mitt liv men jag vill kunna åka till bibblan med barnen, kunna ta en lunchjogg innan hämtning, orka svara i telefonen när kompisen ringer och behöver råd, laga mat med barnen och sen kolla tv tillsammans med dem.

    Känns så gött att ha tagit ett steg närmare friheten!

    SvaraRadera
  13. Wow! Härligt!��

    SvaraRadera