Tankar inför framtiden

År 2021 har varit ett prövningarnas år. Efter ett år av coronaprövningar. Efter 18 år av yrkesmässiga prövningar ink. småbarnsårsträsket. Buä buä. Jag fick i alla fall ett par års slack innan skiten slog i fläkten på riktigt och det är jag stort tacksam för. Och jag ska inte beklaga mig nämnvärt. Min man lever ju och otroligt nog är han i fysisk toppform, givet alla de ångestutdrivande power walks vi tagit under året. Och det är ju inte första gången någon blir anhörig till någon med psykisk ohälsa, även om min mans depression varit next level med inläggningar och elbehandlingar. Och ni har väl hört: Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Ingen idé att gräma sig, bara att hugga i och blicka framåt.

Jobbsökandet under hösten har gått dåligt. Jag har ändå vidgat mitt sökande till att inbegripa själavidriga tjänster inom försäljning. Kanske är det mitt besvärande cv-hål som spökar. Eller så är det vid 45 som man sållas bort. Jag minns ju från egenorkestrerade rekryteringar hur lätt det var att dra upp ett idealspann mellan 32-37. Möjligen stinker mina ansökningar av mitt förakt vilket också skulle kunna bidra till tidig bortsållning. I nuläget är det heller ingen ko på isen. Vi har deg nog att sitta still i båten ett antal år. Det hade emellertid varit retligt att slakta för mycket pengamaskin när den är så liten och skör. Det är dessutom nu, efter två mille, som ränta-på-räntaeffekten blir riktigt göttig förutsatt att det är bra börsår. Så någon form av inkomst bör komma in. 

En bra sak som hänt under året är att min rygg verkar ha blivit bättre. Jag ska på intet vis ropa hej, men efter ett halvår med OMT-sjukgymnast känner jag mig både smidig och stark. Jag utmanar inte ödet genom att lyfta tunga saker, men vardagen är mer eller mindre problemfri. Det måste den vara, för om jag kraschar kraschar hela familjelogistiken. Men med bra rygg öppnas dörren för gig inom vårdsvängen. Och här är min avancerade och sluga plan: Söka sommarjobb inom hemtjänsten. För att därefter bita mig kvar som timvikarie. 

Jag misstänker att min gamla redaktion kommer att höra av sig i början av året för att erbjuda sommarjobb. Ur ett kortsiktigt löneperspektiv är det naturligtvis att föredra eftersom jag uppskattningsvis tjänar 30 procent mer som reporter än som vårdbiträde. Men långsiktigt finns få eller inga utsikter till timvik eller liknande varför jag ändå lutar åt hemtjänsten. Varför hemtjänsten och inte jobb på vårdavdelning? Behöver jag belysa det uppenbara:

1. Slippa jobbiga kollegor

2. Minimalt med chefskontakt

3. Fritt arbete

Ni som redan jobbar inom hemtjänsten hånskrattar nog åt punkt tre eftersom även detta jobb är rätt uppstyrt med en gedigen dagslista på brukare. Men det är ändå något annat än att hasa runt i korridorerna på ett boende. Man flänger runt i sin lilla bil, besöker olika hem, ser lite dagsljus etc. Jag tror att det kan vara för mig, förutsatt att jag håller mig borta från osmarta lyft. Det skulle räcka med en sjutusen netto per månad för att skona ISK:en de kommande åren. Jag gillar också tanken på just inhopp. Att kunna ta ställning på daglig basis kring huruvida man vill jobba. Att ha dagar i sträck då man inte jobbar. Det blir en känsla av frivillighet som jag är starkt attraherad av. 

Vid sidan av det har jag/vi inte så många fler livsplaner för tillfället. Allt handlar ju om att min man ska börja må bättre. Jag tänker inte gå in på alla turer och experiement med nya läkemedel vi varit igenom under året för då skulle jag söva er till tristesskoma. Men låt oss säga att vi sänkt tröskeln för vad som är acceptabelt. Från "tillbaka i ursprungsform" till "slippa ha svår ångest på daglig basis".

I november satte jag honom efter tips från läsare på olika kosttillskott. Det finns de som menar att vissa brister kan bidra till depression. Särskilt brist på olika B-vitaminer. Int' vet jag, men det är inte första gången jag i ett tillstånd av desperation lockas av anternativa spår (bioresonans någon?). Min man är oerhört skeptisk till allt alternativt, så jag passade på att föra in kosttillskotten medan han gick på elbehandling och hade dåligt minne.

Till er som sitter och grämer er i kontorsbåsen och längtar till FIRE: Om du mestadels mår bra i kropp och själ, och dina närmaste gör detsamma, gläds åt varje dag. Och känner du att det barkar åt fel håll, exempelvis att du är på väg in i utbrändhet eller dylikt, vidta omedelbart åtgärder. Säg upp dig om så skulle behövas. Ingen pengamaskin kan ge dig hälsan åter om du trillat dit bigtime. Såvida du inte behöver en ny njure och med din pengamaskin kan köpa en på svarta marknaden (inlägg to come).

Mvh/
FruEfficientBadass