Life Hack: "Jag kikar på det"

Det var länge sedan jag skrivit något i kategorin "Life Hacks" vilket troligtvis beror på att jag nått toppen av visdom och därför inte har så mycket mer att dela med mig av. Men så hände det, jag lärde mig något nytt som även kan vara dig behjälpligt i vardagen. Knepet är primärt av energisparande slag, men kommer troligtvis också att spara dig en del stålar. Så här går det till:

När någon krävande person (d.v.s. familjemedlem eller jobbrelaterad dito) pockar på din uppmärksamhet med något som personen i fråga antingen vill ha gjort av dig eller vill ha ditt godkännande att göra, säger du ja. Du kan omformulera detta "ja" i många tappningar. "Absolut", "Låter fint", "Ska ske", "Låter toppen, det kör vi på". Vad händer? Personen i fråga upplever framgång, rentutav succé, och kommer därefter med stor sannolikhet att glömma bort saken. Hade du däremot satt dig på tvären genom ett nej, exempelvis genom att komma med dina genomtänkta och logiska motargument, hade personen likt en fästing borrat sig ner djupare i frågan och inte låtit dig vara i fred förrän hen rönt framgång. Själva åtgärden/önskemålet hade gått från att vara "nice-to-have" till "akut och livsavgörande" och innan du vetat ordet av hade just den här saken legat som en av dig avskydd topprioritering på din agenda. 

Jag berättade detta för en kompis och hon sa att hon haft en korridorspolare som behärskat detta till fullo. Tjejen i fråga var tydligen rätt stökig på många sätt och kanske särskilt på det vis som är jobbigt om man ska dela kök. Men varje gång någon av de övriga boende närmade sig henne med spörsmål av typen "Kan du sluta ha mögliga matvaror i kylen" log hon och sa "Jag kikar på det". Varefter hon inte kikade på det. Ändå lyckades hon hålla sig vän med alla i korridoren under studietiden och folk upplevde henne som en rätt sympatisk person. Ponera att hon istället börjat tjafsa emot. Hon hade blivit ragata på nolltid. Dåligt exempel eftersom jag inte försvarar att ha mögliga saker i kylen, men låt mig ta några egna:

1) Min man vill montera ner takräckena på bilen eftersom de bidrar till högre drivmedelsåtgång och det låter illa när vi kör på motorväg. I sak håller jag med honom. Men jag är fortfarande svårt ansatt av rysskräck och vill ha takräckena där, redo för takboxen, ifall orcherna går på den gamla landstigningsplanen Gävle (för att dela landet i mitten och hindra arméer att förflytta sig mellan norra och södra Sverige). Då ligger vi risigt till och har inte tid att leta reda på nycklarna till takboxhållaren plus att det tar någon timme att få upp dem och på den tiden har ryssen hunit till Söderhamn. Dessutom: När vi kör på motorväg är vi i cirka 100 procent av fallen på väg till Stockholm och då behöver vi takboxen. Och visst, det drar aningen mer bensin. Men vi kör så lite i vardagen ändå, några femminuters resor hit och dit. Men istället för att läxa upp min man med ovan argument la jag mig platt och sa: "Toppen, gör det". Slut på diskussion. Takräckena sitter fortfarande på.

2) Ett barn började tjata om moppekort, trots att vanlig övningskörning (så kallad riktig övningskörning) med bil drar igång om något år. Oklart varför hon är taggad, vi kommer inte att skaffa henne en moppe och det vet hon. Men hon vill ha moppekort ändå. Jag sa inte nej. Jag sa: "Fint. Tar du reda på det praktiska då? Vilken skola du vill gå på, vilka appar som ska laddas ner, vad det kostar?". Barnet har fyra månader senare ännu inte återkommit och klockan tickar mot den tidpunkt då inte ens hon kan motivera en sådan onödig utgift.

3) Ett annat barn vill göra om sitt rum. Igen. Det var knappt ett år sedan vi målade om rummet i en mellanblå kulör. Men nu är den färgen tydligen helt fel och det ska göras om. Jag säger inte nej, jag säger: "Klart vi ska göra om ditt rum älskling, ta reda på vilken färg eller tapet du till ha så fixar vi det". Rymdtyst. 

4) Samma barn vill uppgradera sin klädstång till en garderob, gärna från ett stort fast furniture-företag. Jag säger inte nej, jag säger: "Bra mitt barn, leta upp vad du vill ha och sms:a mig bild". Väntar fortfarande. 

Det finns massor av exempel av ovan slag som jag lyckats parera på detta sätt. Tidigare hade det blivit diskussion och bråk. Nu: Glada miner och ett skönt liv för mig eftersom jag slipper genomdriva olika projekt. Nyckel är att överlämna stafettpinnen till tredje part, d.v.s. någon som inte är driftiga du. Tidigare har jag alltid varit pådrivande i att saker ska göras, även om jag egentligen är emot själva saken. Mitt gamla jag hade genast tagit med barnet i punkt tre ut i färgbutiken för att leta tapet. Eller börjat googla på moppekort och serverat en färdig lösning till barnet i punkt två. No More. 

Så var det för övrigt även på jobbet. Det var därför vi satt med samma agenda på alla måndagsmöten, för saker blev aldrig gjorda. Men folk var bra på att säga "Jag får väl kika på det då". "Jag ska ta tag i det". Vilka proffs. Tänk att jag inte fattade det då, kanske hade jag tyckt bättre om dem. Istället irriterade jag mig på deras initiativlöshet och brist på geist. När det i själva verket var de som var de riktiga levnadskonstnärerna. Tänk att lyfta hög tjänstemannalön för att sitta och förhala saker. Beautiful.

Är du bra på att förhala saker?

Mvh/
FruEfficientBadass