Drömmen om Malin

Jag tror att jag tidigare nämnt drömmen om taxen. Det hela grundar sig i en upplevelse jag hade i sydfrankrike i slutet av 90-talet. Jag gjorde min praktik på en firma hos vilkens vd jag fick bo under de två veckor praktiken varade. Hon hade en strävhårig tax som hette "Maline" (ung. "smart"). 

Maline var som vilken fransk hund som helst, d.v.s. helt negligerad. Ingen gick ut och gick med henne utan några gånger om dagen släppte någon familjemedlem ut henne på bakgården så att hon fick uträtta sina behov. Jag är ingen hundmänniska, men jag förstod såpass mycket att det inte var så kul att vara tax under de förutsättningarna, varför jag erbjöd mig att gå ut och gå med henne ett par gånger om dagen. Familjen rotade fram ett koppel och lät mig hållas. Maline älskade det. Och jag! Att få gå kvällspromender i denna provencalska håla var som balsam för själen, jag kunde insupa atmosfären och tjuvkika in i folks fönster med alibi. 

Vid ett tillfälle besökte vi vänner till familjen i St Tropez och jag och Maline promenerade i de kulliga lantliga landskapen i kvällssolen när ett rövargäng av lösdrivande hundar fick korn på na (hon löpte dessutom). Jag vill minnas att de närmade sig oss som ett moln av raggigt hår, hotfullt morrande och jag anade att det inte var ömsint kurtis som väntade Maline om de hade fått access enligt önskemål. Jag fick panik och lyfte upp taxen och sprang för allt vad benen höll tillbaka till huset. 

Därefter förändrades relationen mellan Maline och mig. Innan hade hon visserligen uppskattat mig och våra promenader. Men efter denna traumatiska episod började hon avguda mig. Hon kom springande till dörren när jag kom hem från jobbet, hon sov likt en lång rulltårta jämte mig i sängen och hon lämnade i stort sett inte min sida när jag var hemma. Detta var en för mig ovan situation eftersom jag, fram till dess, aldrig haft någon relation till någon hund över huvud taget. Att plötsligt bli föremål för hunddyrkan var både främmande och smickrande. 

När jag lämnade praktiken och därmed även Maline berättade hennes matte, min arbetsgivare, att hon gått runt i huset och gnytt och letat efter mig i flera dagar. Det gjorde stort avtryck i mitt hjärta och jag föreställde mig att om jag någon gång skulle skaffa en hund skulle det vara en strävhårig tax och hon skulle heta Malin.

Jag har sådan tur att jag har en vän som är taxuppfödare. Hon har visserligen bara fött upp en kull, men denna har jag följt sedan start för åtta år sedan (två är kvar i familjen). Och nu skulle min vän till USA i en dryg vecka och vi fick låna en liten Axa. Jag såg detta som det ultimata testet: Är tax för mig/oss?

Det finns många underbara saker med strävhåriga taxar. 

1. Personligheten

Min vän säger att en tax kan äga ett rum och det stämmer verkligen. De är små, men liksom stora ändå. När Axa äntrar ett rum är det tax all over da place. Vilket för mig in på punkt två:

2. Doften

Antingen älskar man den eller så hatar man den. Det är inte reguljär hundlukt, utan en produkt av den feta sträva taxpälsen. Den doftar ljuvligt om du frågar mig, men den är rätt påtaglig.

3. Mysfaktorn

Tax, åtminstone denna, är som en fusion av katt och hund. Axa älskar att hänga i soffan, att bli kliad överallt, helst på magen. Hade hon kunnat spinna hade hon gjort det. Om man skulle glömma att klia henne petar hon sin kalla lilla nos under ens hand så att man skärper sig. Här ligger hon och sover i min armhåla, slutkörd efter en dag i skogen.

Finns det för övrigt något rarare än att krypa ner i sängen jämte en liten tax och höra hur svansen dunkar igång där under täcket, för att hon är så glad över att det är just du som kommer? Jag börjar nästan böla när jag tänker på det. 

Ytterligare fördelar är att åtminstone den här taxen inte bryr sig om andra hundar. En del hundar jag promenerat ska prompt kasta sig mot fellow dogs. Ibland lite vänligt skällande som upptakt till lek, men ibland med hotfulla morr och skall. Går bort. 

Dessutom äter hon väldigt lite, vilket ju både är ekonomiskt och bra ur ett upplocksperspektiv. En annan bra sak är att åtminstone den här taxen klarade sig själv hemma flera timmar i sträck. Den hund jag tidvis passade under mitt första frihetsår blev mycket orolig när jag lämnade honom och stod och skällde ur brevinkastet tills jag kom hem vilket resulterade i en del obekväma grannsamtal. Samma sak om jag band honom utanför affären under de två minuter det tog mig att rusa in och haspla ihop akutvaror. Skäll skäll så att det ekade över hela kvarteret.

Så långt fördelarna. Men här kommer två nackdelar:

1. Draget

Taxar är grythundar och vill alltså springa efter djur i natur. Att gå en runda på Djurgården betydde att hon gick en runda med mig, tidvis dragandes mig då hon ville bege sig in i dungar och snår i rasande tempo. Till slut fick jag så ont i handlederna av att ständigt hålla emot att jag knöt kopplet runt min mage. Trots att hon är en så liten hund hade jag röda märken efter kopplet efteråt.

2. Skallen

Axa skällde inte mycket, förutom när hon fick korn på ett rådjur eller en hare ute. I möte med andra hundar: Mol tyst. Pluspoäng. Men, givet att taxar tydligen har lite vakthund i sig, vid ljud i trapphuset i Stockholm, alternativt om någon passerade på gårdsplanen i Hudik, var det skall på. Och de skallen...Min man med sin tinnitus var tvungen att gå in i ett annat rum. Jag besvärades inte lika mycket av dem, men det var ändå stressande och "tyst" var ingenting hon reagerade på. 

Jag är fortfarande mycket förtjust i konceptet strävhårig tax. Jag inser emellertid att det är lite grisen i säcken. Axa var snäll och okomplicerad på många vis, men jag har hört andra historier om denna ras som inte samstämmer med mina erfarenheter. Jag inser att om man ska ha hund måste man helt enkelt älska dem med för- och nackdelar. Dessutom måste man veta hur man ska träna dem, gå valpkurs, dressyrkurs etc., saker jag redan nu vet att jag är för lat/snål för. Tills dess att någon uppfödare i etisk gråzon lyckats avla fram en rasblandning som varken skäller, drar eller gör utfall mot djur eller människor, kommer jag nog att avstå. Annat än om jag får nöjet att passa en hund då och då, något jag anser är det ultimata djurumgänget. 

En ekonomisk take också. Jag uppskattade ju i Sparboken - En konkret guide till ekonomiskt oberoende, att hund kan kosta upp emot en månadslön per år (åtminstone om du behöver hunddagis). Och det om djuret håller sig friskt, blir det veterinärjidder finns vad jag förstår ingen övre gräns. 

Vad har du för relation till hund?

Mvh/
FruEfficientBadass