Återflytt till Stockholm

Den första augusti flyttade det äldsta barnet hemifrån. Han började konstskola i Gävle och i samband med det fick han en studentlägenhet i ett getto för vilket vi betalar premiumpris (kan någon förklara hyresrättssystemet för mig?). Det var plågsamt. Inte hyran utan frånvaron av barnet. 

Inte för att jag är en överdrivet sentimental person, utan för att det här barnet och jag var så i symbios. Vi brukade dröja oss kvar efter middagarna för att bläddra i loppisfyndade inredningsböcker från 90-talet, diskutera gylldene snitt och färgcirklar. Vi förmådde liksom följa varandras ibland tveksamma tankebanor på ett sätt som ibland möttes av huvudskakningar från övriga familjemedlemmar. 

Vi hade därtill utvecklat en egen dialekt som bara vi två pratade (tänk ”Lillebrors syskon”) vilket övriga i familjen tyckte var tröttsamt och till slut fastnade vi i dialekten utan möjlighet att ta oss ur, rätt skrämmande. Vi delade krämpor. Närhelst jag drabbades av något skumt - typ akut ont i vänster örsnibb - drabbades han av detsamma. Och nu är han borta. 

Det enda som avhåller mig från kliniska symtom är att jag ser hur lycklig han är av flytten. Han har ju genom åren plågats av diverse och stundtals varit rejält under isen. Men när vi hälsade på för några veckor sedan såg jag hur han bara lyste av livsglädje. "Jag har så mycket energi!". Inte ens den egocentriska av mödrar (och tro mig - jag ingår där) förmår att grämas över en sådan utveckling. 

Nästa slag i solar plexus var höstens upplägg som ju går ut på att vi flyttar till Stockholm. Detta skedde inför småttingarnas skolstart i mitten av augusti. Det var en diskret flytt. Barnen packade ett par väskor med kläder, jag och min man tog inte med något. 

Sen vidtog ett omfattande arbete med småttingarnas rum. Eller ska vi kalla dem utrymmen - de bor i ett avdelat sovrum. Femtonåringen ville måla influencer-rosa och ha "dubbelsäng" på sin sida väggen  (det blev en 120-säng). Fjortonåringen ville bli av med loftsängarna och måla om. Inte mitt problem, mannen får rodda. Varför får han rodda?

För att jag har katapultat mig ur vardagen genom att tillbringa måndag till torsdag på mitt gamla jobb i Hudik. Jag har valt att göra så eftersom jag gillar det här jobbet. Jag gillar det jättemycket. Jag kan inte minnas att jag gillat ett jobb så här mycket sen jag jobbade som utesäljare i konsumentvarubranschen och det var anno 2000 och jag hade svältlön. 

Nu har jag inte svältlön. Det är välbetalt, superfritt och med jättetrevliga kollegor och kunder. Min man förespråkar en flytt till samma företag i Stockholm men så här mycket vet jag: Stockholmskunderna kommer att vara rävgift. De kan inte hjälpa det, det ligger i generna. Det går en sjuka i stan som gör att man måste hetsa upp sig över småsaker och AGERA KRAFTFULLT om man inte får sin vilja igenom. Ett mail ska besvaras pronto och är man beställare pekar man med hela handen och går upp i falsett om leverantör inte presterar enligt de av kund uppsatta förväntningarna. Så är det inte i Hudik.

Men Stockholm har en uppsida. Det är helt underbart. (ser ni? Jag både kursiverar och stryker under, absolut nono enligt min lärare i organisation och ledarskap, för övrigt det enda jag lärde mig under den kursen).

För även om jag tillbringar måndag-torsdag i Hälsingland, tillbringar jag torsdag kväll till måndag morgon i Stockholm. Då lyser Stockholmssolen på mig. Jag formligen dyker ner i allt detta härliga. 

Centralbadet fredag efter jobbet. Kanske en brittfylla fredag kväll, någon är alltid - och jag säger alltid - på. Eller varför inte en Dramaten med en Loranga på Riche efteråt? Merparten av mina stockholmsvänner har en bugg som gör att de aldrig säger nej, särskilt inte till kultur i kombination med apelsinläsk.

Morgon efter - gryningsräd på Djurgården, kanske med min vän från Karlaplan (gillar att poängtera att hon bor på Karlaplan, får mig att känna mig rik), kanske med min före detta chef golden doodeln Ludvig? Vi går inte långt, men tillräckligt för att hinna avhandla Lifvet och Konsten, oavsett om jag går med jurist eller hund. 

Och nu till min senaste upptäckt: Meetup. Ett helt universum av social interaktion. Det är en app i vilken man tickar i sina intressen (allt finns - förutom kinky stuff det är en annan app) och sen dyker det upp förslag.

I skrivande stund har jag varit på en Creatives Coffee - ett caféhäng en söndag med folk som är kreativa i största allmänhet. Ett tvåtimmarsmingel från vilket jag kom helt rusig av inspiration. 

Veckan efter var jag på Söder och hängde med AI-nördar med det upplyftande temat ”WW3”. Förutom världens undergång på grund av Kina hann vi även med ämnen som Indiens ökande inflytande i oljebranchen, medborgarlön och ny digital valuta inom BRIC (jag smyggooglade BRIC). Omgiven av företrädesvis indiska forskare från KTH kände jag mig som kusinen från landet vilket stämmer ganska bra.

Jag har varit på Naboterrassen och tagit drink med allsköns människor. Jag har anmält intresse för finansträffar (även om just det segmentet verkar vara rätt trött). Och lyss: Det här händer INTE I HUDIK. Om man inte räknar "Markna'n" som sker någon gång i september och går ut på att alla i Hudiksvalls kommun tar bilen in till en fotbollsplan där man köper godis.

Åter till bygda. Första måndagen hemma själv på lantstället var inte kul. Jag rattade upp från Stockholm tidigt, efter en helg dopamindopad av upplevelser, drog några kundbesök, svängde in på kontoret och runt fem åkte jag "hem". Kan det kallas ett hem när övriga familjemedlemmar flyttat? 

2019

Det var i vilket fall en rätt vemodig upplevelse. I fyra års tid har vi bott här. I augusti för fyra år sedan var det en yster tillvaro. Vi var så förälskade i konceptet. Vi målade om, köpte loppismöbler, skaffade höns, barnen började nya skolor och jag började på journalistutbildningen. Förändringens vindar, uppbyggnation. 

Det som mötte mig den här kvällen var stagnation. Jag kommer hem, det är mol tyst. Ingen som tjattrar, lagar mat, inga som klöser, öser, färgar hår eller bygger. Bara jag. Äldsta barnet tog till och med med sig katt och krukväxter.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig - någon form av gudomlig zen - men det kändes bara sorgligt. Jag grät till och med en skvätt i luren på min förstegråterska vilket inte hör till vanligheterna (jag gråter bara till lågkvalitativ romcom). 

Jag har benat i den här känslan en smula. Det handlar om så mycket. En härlig tid i vår familj har tagit slut. För även om jag har längtat tillbaka till stan och vännerna har vi ju haft det bra här uppe. Vi har utvecklats, åt alla möjliga håll. Barnen har gått från tweenies till tonåringar/vuxna. Vi har haft gulliga höns och vår grönavågen-dröm blev verklighet. Det var ju verkligen här jag kände av flykten från ekorrhjulet (även om jag smög in i det igen på slutet). Men störst av allt tror jag är att jag under veckorna lever utan barnen. På två veckor gick jag från att vara heltidsförälder för tre till deltidsförälder till två. 

2023

Barn nummer två har aviserat att hon om prick två år ska flytta hemifrån med pojkvännen (när han, sugar daddy, gått ut gymnasiet och kan hyra den Östermalmslägenhet hon tror kommer att bli verklighet). Kvar blir minstingen. Och jag missar i nuläget 50 procent av tiden med henne (och storasyster). 

Jag pratar med dem i telefon varje dag och ibland facetajmar vi middagarna. Jag vet ju att vi normalt sett inte ses mer än någon halvtimme per dag (eftersom de mestadels jäser i sina gryt). Men det känns ändå så påtagligt - att familjelivet som vi känner det - är på väg att försvinna.

Oklart var jag ville komma med detta inlägg annat än att beklaga mig. Eller beklaga och beklaga, det tog ett par dagar och sen var det rätt gött att vara själv på torpet. Jag kan stäckkolla nya inredningsserier på Netflix och kolla städvideos på YouTube läsa skönlitteratur i den utsträckning jag önskar. 

Jag kan gå och lägga mig utan att plugga in öronproppar på grund av vissas snarkningar och/eller barns cat fights utanför mitt sovrum mitt i natten. När jag sen glider in genom dörren på Malmen torsdag kväll är jag kungen. Den roll [affärs]män spelat i flera generationer. 

Någon som jobbat distans och erfarit samma dubbla känslor som jag?

Mvh
FruEfficientBadass

27 kommentarer:

  1. Jag är ju mitt inne i småbarnsåren (3,5åring hemma) och jag kan både längta och fasa till tiden där hon inte primärt vill vara inom en radie av 1m från mig… det är ju så lång tid, både på gott och ont i barnåren. Hoppa du kan ”vänja” dig vid deltidslivet, känns som att det är på pappret lite av en perfekt kombo! Att man också på något sätt utnyttjar det som den staden man är i har. Bor man permanent i sthlm känns det som att man tar staden liten för givet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Bor man permanent i sthlm känns det som att man tar staden liten för givet!" Helt sant. Detsamma gäller åt andra hållet. Det som var exotiskt, rogivande och härligt med lantstället har i viss mån gått förlorat under senaste året med jobb. Kanske kommer den känslan åter med pendling?

      Radera
  2. Så fint inlägg, blev verkligen rörd. Sådan fin period ni har haft där och jag tänker att ni kommer minnas de åren extra bra för att de var på annan ort. För oss som bott på samma hela tiden, flyter minnen ihop lite. Tack för att vi har fått följa med en bit på redan. / Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det har jag inte ens tänkt på, att flytt också hjälper en att sortera minnena i huvudet. Men så är det ju.

      Radera
  3. Kan tänka mig att de som har skilt sig från sina barns andra förälder och har varannan-veckasliv kan känna på samma sätt. Med skillnaden att när det är "solovecka" så jobbar de järnet, träffar vänner och gör storkok till matlådorna för nästa vecka.

    Du har fördelen att du är hemma i ditt eget hus i veckorna. När vi vanliga dödliga jobbar på distans så är hela livet på paus i väntan på helgen då ALLT ska hända.
    Det kanske funkar hyfsat bra om distansjobbet är i en större stad, själv var jag på en småort i ett par år (men ett intressant jobb). Jag var den enda på min arbetsplats som inte hade sett ett enda avsnitt av första säsongen på Robinson (fattade inte alls konceptet när de berättade), de tyckte att det var märkligt att jag inte hade haft tid till det :-D Bio fanns en gång i veckan, om det var en kortare film så hann man till grillen för en hamburgare innan de stängde. Första gången jag blev hembjuden till en kollega, med motiveringen "det måste ju vara tråkigt att vara själv på kvällarna" var i veckan som de fick veta att jag sagt upp mig, dvs efter två år. Jag avböjde. Under de två åren umgicks jag bara med andra distansarbetare i veckorna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Du har fördelen att du är hemma i ditt eget hus i veckorna." Ja verkligen. Det är lyx.

      Radera
  4. Fint inlägg och jag tänker redan nu på när junior flyttar. Bara skillnaden att gå från småbarn till mellanstadiet har skapat separationsångest hos mig.

    Som Ingrid skriver är dessa år och beslut något som gör ett tydligt avtryck i era minnen och inte grötas ihop. Tänker att det också är lättare att komma vidare genom att allt förändras. Det växer som sagt inte mossa på rullande stenar :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Det växer som sagt inte mossa på rullande stenar :)" Rull rull.

      Radera
  5. Det du beskriver kallas ”empty nest syndrome” och kan innebära ett rätt brutalt uppvaknande, särskilt för engagerade föräldrar. Det var typ det enda jag inte hade koll på i förväg under mina barns uppväxt. Varför hade ingen sagt något om hur asjobbigt det är att inte längre vara behövd?

    För min del ledde det — efter ett halvårs vilsenhet – till att jag tog tag i mitt liv och bestämde mig för hur jag ville att det skulle se ut framöver. Det livet lever jag idag och jag skulle allt säga att jag på det hela taget har det bra. Men helvete vad jag kan sakna att äta frukost i lugn och ro en lördag morgon med minstingen som numera bor i södra Europa.

    /Max

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, man får väl ge det lite tid antar jag. Barnen gav sig av båda två till sina respektive studieorter alldeles nyligen. Har ju vetat om detta ett tag men när det väl inträffade så slog det hårt, tycker tillvaron saknar mening och djup.

      /Dan.

      Radera
    2. "men när det väl inträffade så slog det hårt, tycker tillvaron saknar mening och djup." Snif

      Radera
    3. Skönt att få äta frukost i lugn och ro ibland alldeles själv. Utan inplanerade aktiviteter och tider att passa.

      Spargrisen (fortfarande med aktiva barn hemma)

      Radera
  6. Spännande ny fas i livet för dig och för familjen! Två stora positiva saker i att den äldsta verkar må så bra och trivas och att du har ett jobb som du älskar där du verkar få komma till din rätt.

    Men jag förstår att det blir en omställning där i Hudik. Huset som brukar vara så fullt av liv och stök är nu tyst. Jobbigt. Veckopendlarlivet mellan olika platser med olika förutsättningar och de ständiga omställningarna kan trötta.

    Jag som rör mig mellan singelliv i lägenheten och samboliv på tre helt olika platser känner igen mig i det. Förr försökte jag göra allt så lika som möjligt på alla dessa platser vilket naturligtvis inte fungerade alls. Min nuvarande strategi är att bejaka och förstärka olikheterna. Med det följer möjligheten få utlopp för lite olika delar av mig själv tex både min introverta och min extroverta sida.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Förr försökte jag göra allt så lika som möjligt på alla dessa platser vilket naturligtvis inte fungerade alls. " Lite oljeshejk-style? Läste om någon (man ska inte dra alla oljeshejker över en kam) som inredde alla sina luxuösa boenden runt om i världen identiskt, så slapp hen packa med sig saker och dessutom slapp han besväret med att komma ihåg layouten på alla bostäder. Copy paste.

      Radera
  7. Håller med föregående talare, bra inlägg, fint ämne, och "oklart var jag vill komma med detta inlägg", ibland behöver man inte komma nånstans alls. / P

    SvaraRadera
  8. Fint inlägg med hög igenkänning! Att förändring kan göra så ont. Och också vara så fint. För mig har det varit olika upplevelser med barnens avknoppningar. Hittills har det varit värst när äldsta dottern flög ut ur boende. Grät i timmar och kände mig vilsen. När nr två lämnade boet var jag mer rustad. Nu har jag två tonåringar kvar- men precis som du konstaterar håller de mest till i sina egna rum...Jag försöker se det som ett privilegium att få tid att satsa på mina intressen och njuta av all egentid.- men det är en utmaning att inte vara lika efterfrågad och behövd.
    Lycka till med nya boendeupplägget! Blir spännande att följa.
    /Frugala hedonisten

    SvaraRadera
  9. Känns som det går rätt emot det som har länge förespråkats - från att ha en stash så att jobb och sådant behöver inte styr till att jobbet styr nästan belt så en (consumer sucker?) livstil med fika meetups osv Kan finansieras. Hur ser du på det? Men jag håller med att Stockholm är underbart och meetup Kan vara rätt kul

    SvaraRadera
  10. Det där kan nog bli bra. Våra barn är utflugna sedan länge, och man vänjer sig. Tror på ditt veckoupplägg. Det är så vi tänker oss våra diffusa och oklara FIRE-framtid: typ måndag-torsdag på landet (april - oktober) och i Stockholm fredag-söndag.

    Magnus

    SvaraRadera
  11. En av fördelarna med att ha barn varannan vecka är att det inte blir så brutalt när de flyttar till eget :)

    SvaraRadera
  12. Så fint inlägg!
    Min 17-åring drar ett år utomlands nu, klipper navelsträngen två år tidigare än jag varit beredd på. På lördag smäller det, han ska vinkas av på Arlanda och jag går omkring med en stor sorgeboll inombords. Gläds åt hans pirrighet och förstår inte hur vi ska fylla tomheten hemma trots två småsystrar som finns kvar...
    Jag älskar att ha den stora bullriga familjen hemma och tiden är utmätt för den tiden trots att den yngsta är nu 11 år.
    //L

    SvaraRadera
  13. Ja, bitter sweet är vad det är. Sonen flyttade till Umeå förra hösten för att plugga och det började eka härhemma, så tomt blev det. Men man vänjer sig och det är fantastiskt att se dem börja sina egna liv. Nu åkte han upp förra veckan för år 2 efter långt sommarlov hemma och känslan är lite tillbaka igen. Det är väl livet helt enkelt, men jäklar vilken kort tid man har dem till låns.

    SvaraRadera
  14. My God vad jag längtar efter att få äta frukost i lugn och ro

    SvaraRadera
  15. Jag har veckopendlat i flera år från min familj med bonusbarn. Nu har vi nyss fått en liten bebis och jag är hemma på heltid. Jag kunde jobba sent mån-ons för att kunna åka hem Tors kväll det gjorde även att jag inte riktigt hade tid att känna den tomhetskänslan på kvällarna. Säger inte att man ska fylla tiden med jobb men det är ändå ett tips. Om du kan och har förtroendearbetstid jobba på, både för att komma hem tidigare och för att fylla ut de ensamma kvällarna :)//Kristina

    SvaraRadera
  16. Jag ska vara ärlig och säga att jag inte har hängt med i alla svängar kring FIRE, flytt till landet, nytt jobb, flytt tillbaka till storstaden etc, men det är alltid en fröjd att läsa dessa inlägg, väldigt tänkvärda och inspirerande! Jag har precis påbörjat en sorts "prov-RE", dvs ledig utan lön 6 månader, men inte FI då de passiva inkomsterna är för små. En spännande och intressant resa utan tvekan

    http://snalgrisen.blogspot.com/

    SvaraRadera
  17. Väldigt fint skrivet!

    SvaraRadera
  18. Nu hänger jag inte med, var tog mannen vägen? Har ni skilt er?
    Romantiken med Stockholm kommer att falna i blötsnö i november, jag lovar!
    När det gäller utflugna barn har jag ingen erfarenhet men jag misstänker att de dyker upp igen om några år.
    Tack för en inspirerande blogg som vi tycks få se inriktad på tips a`la Brittfylla fortsättningsvis.

    Lycka till
    /Skogsanna

    SvaraRadera