Budgettips present

Sommartid är loppistid och rör du dig utanför storstäderna (men även i) har du chans att stasha fantastiska presenter.* För finns det någon mer fantastiskt än att torka händerna på rent linne? Detta kvalitativa tyg som är vår nordiska specialitet, trivs där det är kallt, mörkt och rått, som odlats, skördats och förädlats i århundraden, för att sedan glömmas bort till förmån för industriproducerad, gödselboostad bomull från exempelvis Asien. Man kan fortfarande fynda linnehanddukar med vacker brodyr och/eller monogram på loppisar och second handbutiker. Den på bilden nedan (vit med vit bordyr, min favorit) kostade 15 kronor vilket är ett hån mot den som suttit och broderat en gång tiden.

Jag skulle tro att tanken bakom de flesta linnehanddukar är att vara diskhanddukar. Men rimligtvis borde de förr i tiden ha använt dessa även till kroppen, eftersom man inte hade Åhléns att gå och köpa frotté hos. Min lycka var stor när jag för 20kr också fann en tvålkopp i patinerad metall med avrinningsfat på en loppis. Tillsammans med en tvål jag snodde från ett hotell under min yrkesverksamma tid, blir det en perfekt gåva till den som har ett badrum d.v.s. alla. Även utan tvålkopp är det ju en present to die for. Paketera ett par linnehanddukar i silkespapper (du kan linda dem runt en tom hushållspappersrulle först för mer hanterlig form - i så fall får paketet formen av en smällkaramell vilekt är underbart även det) och du ger bort ett stycke hantverkarkonst som kommer att ge mottagaren glädje i vardagen i åratal framöver.


Mvh/
FruEfficientBadass

* Och nej, man måste inte tvångsmässigt ha med sig presenter så fort man ska träffa andra, men ibland VILL man bara göra det eftersom man inser att mottagarens liv kommer att bli så mycket bättre om hin får torka händerna på rent, broderat linne. 

Frugalt hårhack - igen

Vän av ordning (alla män) kan ju tycka att jag gör alldeles för många inlägg om hår, exempelvis har jag skrivit om hur jag:

- Skalade hårlöken (uäjks vad läskigt det lät)
- Tvättade mitt hår med hundschampoo
- Klippte mitt hår pagekort

Men jag gör det för en anledning, som mina barn säger på artvidrig svenska efter att ha tittat alldeles för mycket på YouTube (en kanal man som vuxen för övrigt tydligen inte kan uttala på korrekt sätt), eftersom hår är ett produktsegment som kan suga upp huuur mycket deg som helst. Låt mig ge en kort förklaring:

Fordom (stenålder) var en kvinnas hår (ja korrekt, det är kvinnan som blir blåst här) det enda "tillförlitliga" sättet för en man att bedöma hennes hälsostatus på eftersom eventuella sjukdomar av typen infektioner kan påverka hur håret ser ut inte bara i nuläget - det långa håret skvallrar även om historiska sjukdomar vilket varit nyckel för hanen att göra sitt val. Ett långt, glänsande, "friskt" hår (så friskt nu död materia kan se ut) ger större chans till ligg och det är ju detta vi är skapta att göra (för dig som funderar på meningen med livet and such).

DÄRFÖR är hårbranschen en tidlös och lukrativ bransch och frisörer* men kanske framför allt fabrikanter av hårprodukter, kommer att leva i bästa välmåga tills den dagen vi dör av Jong Uns bombmatta I swear to God. Av den anledningen känner jag att jag, i en fåfäng David-Goliatsk kamp, ändå vill försöka nyansera skiten en smula genom att visa att man faktiskt kan se dräglig ut utan att lägga tusen spänn i månaden på att pimpa döda hudceller.** I dagens experiment ska jag för er berätta hur jag - tadaa - dresserat min 11-åring att klippa mitt hår!

Som synes i inlägget om hur jag klippte page på mig själv så var det rätt trixigt. Man måste så att säga ha ögon i nacken och det har inte jag och handen vill i spegeln inte göra som ögat vill. När jag, efter tre månader utan klippning önskade mig den korta pagen åter, verkade det till och med som att topping av pagen skulle bli svårare än den initiala klippningen. Troligtvis för att jag inte kunde lyfta upp stora hårlängder i synfältet utan skulle försöka komma åt små, korta partier om ni fattar vad jag menar. Jag mindes då att jag har en person i min absoluta närhet som sin späda ålder till trots är en riktig renässansmänniska (hon som formgav Camp-FI-affischen). Inte bara är hon konstnärligt lagd, hon är envis och läraktig så vill hon lära sig något gör hon det vilket är en bra premiss om man vill ha en personlig frisör.

I alla fall, jag lät henne klippa mig (torrt hår) och det gick asbra. Jag fick ju ge henne lite grundläggande instruktioner, såsom att jag ville ha rejält mycket längre fram än bak och att det skulle gå som en rak linje uppåt/bakåt. Och att man, genom att dra ner håret på motsvarande sidor om huvudet, löpande kan kontrollera att längderna blir lika långa på båda sidor ansiktet vilket kan vara en fördel om man inte vill misstas för en konststudent. Det ska erkännas att du inte får riktigt samma prydliga look som du får hos en utbildad frisör. Pagen blir lite mer rough, som att någon skurit håret med kniv (detta resulterar också i att håret får avsevärt mer volym än annars vilket är ironiskt då "ökad volym" är en USP som ofta används av hårproduktstillverkarna). Jag är för övrigt inte den som tackar nej till en lite slarvigare look, det får balansera min prudentliga hobbyinriktning städa och ordna saker i färg- och storleksordning. Jag inbillar mig även att jag i min asraka page blir aningen lik en av mina stilförebilder nämligen Tea Leoni i Deep Impact.

Du vet att du har för mycket tid om du har tid att iscensätta ett foto av en kändis

Min poäng är denna: Hår är bara hår, det växer ut igen och skulle det gå helt åt skogen kan du ju faktiskt ta en tur till frisören efteråt och förklara läget: "Jag lät mitt barn/respektive/granne klippa mig" så får din frisör en fin anekdot att dela med sig av i baren på frisörförbundets årsträff. Men...om det skulle gå bra, har du en Gift that keeps on giving, for the rest of your life, i form av deg som du pytsar in i ISK:en (eller i mitt fall: deg jag slipper pytsa ut från ISK:en). Ytterligare positiva bieffekter är att hela processen - från idé ("Jag vill klippa mig") till mål ("Jag är klippt") tog 12 minuter. Alternativet, särskilt här i H-land där frisör verkar vara lika sällsynt som kärnfysiker, är att boka tid (uppskattad väntetid 3-5 veckor), ta sig in till stan, sitta och vänta på sin tur eftersom de alltid sölar här uppe och sedan bli klippt till det facila priset av typ 600-800 spänn.***

Skulle du våga någon i din närhet klippa ditt hår och i så fall vem?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Det enda yrkessegment som kan behålla kunder trots att de återkommande förolämpar deras företräden: "Ditt hår är verk-li-gen torrt...", "Huuur länge sen var det du klippte dig egentligen?" eller värst av allt, den diskreta sucken, liksom "Å herregud, en av dessa igen, orkar inte ge mit rökpaus."
** Min enda akilleshäl är Redken All Soft Schampoo...jag kan inte leva utan det. Och mat.
*** Karriärtips: bli frisör på landet, här råder obefintlig konkurrens och du kan ta ohemult betalt även om du suger - vi har återkommande fått gå och efterklippa barn då testar stuckit ut dagarna efter. Och en barnklippning kostar 400 kronor, ungefär dubbelt mot Sthlm.

Mina nya grannar

Innan jag börjar bli för bekant med mitt nya kvarter och de som bor häri tänkte jag delge en del observationer som jag gjort avseende mina nya grannar. OMG de är så fascinerande.

Granne X: När jag kom hempromenerande från stan en dag stod han längs med vägen och pulade med något och jag tog tillfället i akt. Han var mycket lättpratad och det visade sig att han, liksom en ann', hade sälj i bagaget. Eller eftersälj ska väl sägas med skit i det. Ett yrkesliv kantat av firmaresor till allt från USA och Ryssland till vad-vet-jag och bra lön och villkor. Men ett arbete som förföljde honom dygnets alla timmar och ända in på julafton. "Blev det driftstopp i Dallas var det mitt problem att lösa, julafton eller inte." För ett par år sedan flyttade bolaget som di gör till Baltikum och min granne fick kicken och ingen var gladare för det än han för han var - vilket han insåg i retrospekt - en hårsmån från att kollapsa. Idag är han i 55-årsåldern och ägnar sig åt att sälja vintagebilar hemma på gården. "Men inte behöver jag det här, vi lever så billigt så jag behöver då inte jobba nå mer." Jag lämnade alla mina följdfrågor av typen "Vad menar du? Applicerar du 4%-regeln eller hvad? Arbetar din hustru? Konkretisera 'låga' omkostnader? Handlar du på Lidl och om ja, vilka är dina favoritvaror?" utan jag nickade bara instämmande. För vad jag har förstått med tiden är att här uppe - i Hälsingland - finns det deg. Man har sålt nå skog. Eller ett hemman. Och sen byter man varor och tjänster. OMG jag köper ved för 250kr/m2, det är ju ing-en-ting! Att ha lite stash i kombination med denna avarts-marknadsekonomi är guld, guld I'm tellin' ya!

Granne Y: Granne Y är en bonnason från trakten som någon gång i slutet av 90-talet fick ett intresse för programmering och för att göra en lång historia kort - han sålde en stor del av sitt bolag till en internationell koncern för några år sedan varefter han med familj kan leva gott på 0,05%-regeln 4 evva'. Vad gör granne Y? Säljer huset och flyttar till Beverly Hills? Ack nej! De bor kvar. Frugan fortsätter att jobba som tidigare. Sönerna vill jobba med maskiner.

Granne Z: Frugan i hushållets föräldrar flyttade hit på 70-talet för att jobba inom vårdapparaten och jobbade då med Hans Rosling vilket som enskilt faktum gör att jag vill umgås med den här familjen för evigt. Men bortsett från det driver hennes man ett familjeföretag på orten och jag skulle tro att försäljning av bolaget i fråga skulle kunna ge dem möjlighet att skrota på golfbanor på Djursholm för resten av deras liv, men för det har de inget intresse. Däremot gillar de höns.

Alltså, jag vet att det ser fånigt ut men det är faktiskt rätt praktisk eftersom man kan ha dem inne i huset då de inte bajsar på golvet med den tröjan. Däremot får man tvätta dem rätt ofta, koftorna.

Vart vill jag komma med detta inlägg? Alltså, jag tror att jag håller på att lära mig en eller flera saker här. Låt mig randomisera några punkter:

1) Det är enkelt att som storstadsbo dissa småstad i tron att folk bara jobbar med vård och skog alternativt inte jobbar alls och för övrigt är jag civilekonom och vet allt pilutta dig. Jag är en novis jämfört med mina grannar. Jag har inte byggt eller förvaltat bolag. Jag har inte rest till Ryssland på nyårsafton för att släcka en brand i en produktion. Jag har bara såsat runt i mötesrum i - det ska tillstås - hyfsat välsittande kavajer.
2) Det är - åtminstone i min värld - lätt att tro att folk som får pengar förändras. Att man vid mångmiljonförsäljning av ett bolag ska frestas att flytta till något flådigt område, köpa det fiktiva medlemsskapet i den lokala country cluben och vilja spela i "en annan liga". Så går det uppenbarligen inte till. Här stannar man där man är och man fortsätter med det man gjort*. För man gillade det innan och man gör det nu.
3) Mina grannar verkar ha funnit något för de verkar alla tre (särskilt säljaren som fått kicken och nu säljer bilar) väldigt tillfreds med tillvaron. Inte ett dugg stressade verkar de vara heller. Jag funderar på vad det kan bero på. Det kan ju omöjligt vara ostressigt att vara VD på bolag med runt 50 anställda (vilket två av dem är)? Ändå verkar de helt chill. Har det med landsändan att göra? Att man, när man lämnar storstaden, hittar ett lugn? Så kände åtminstone jag när jag under yrkesåren kom hit, tände brasa i kakelugnen och pumpade upp ett glas rött - inget kan nå mig här, talk to my hand kund från helvetet. Men det trodde jag berodde på att jag hade ett avbrott. Kanske är det så att själva storstadsmiljön i sig triggar ett stressbeteende som letar sig in i ens psyke oavsett arbetssituation?**

Vad tror ni, är det enklare att ha krävande positioner på landet? Och har du liknande erfarenheter, d.v.s. trilla på nedtonade och avslappnade VD:ar ute på landsbygden?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Lika bra det, för när jag tankade igår såg jag på löpet att nyrika fryses ut av gammelrika, så hemskt.
** Känns som att jag gör upptäckter på rätt grundläggande nivå här.