Är det farligt att jobba?

Som ett led i min självterapi skrev jag för ett tag sedan ett inlägg om tjänstemannatillvaron och dess charader. Det var kul att läsa era kommentarer och favorit-akronymer från Corporate Sweden. Sen har jag fått en del kommentarer på mailen också. 

Läsarmail om inlägget

"Jag ligger i sängen och skrattar högt, med en klump i magen, åt senaste inlägget, på arbetstid... Ska klura ut hur jag ska rättfärdiga för familjen att mamma säger upp sig från hög lön med stor grad frihet och meningslösa arbetsuppgifter för att jobba i hemtjänsten med i bästa fall halva lönen, mindre ledighet och förslitningsskador på andra ställen än musarm och sittsår men där hjärta och hjärna gör high-five..."

En annan läsare skriver:

"Kort tanke som slog mig då jag läste dagen bloggpost. Det känns ordentligt artvidrigt att leva i den verklighet på arbetsplatsen som du berättar om i inlägget. Lägger man till allt stillasittande som är vanligt bland oss i västvärlden idag är blir man inte direkt förvånad över resultatet stress, nedsatt psykiskt mående.

Min reflektion är att när jag åkt ut på uppdrag till lite oroligare delar av världen är människor inte sena med att påpeka hur farligt det är. Visst, det vore naivt att tro att tjänstgöring i 'Land i Mellanöstern' eller 'Land i Afrika' är riskfritt, men frågan är om ett liv i konstorsbåset där du under 45 veckor per år inte kan påverka din dag, år efter år är mindre farligt? Ja ja, bara en tanke."

Utbrändhet bland tjänstemän

Jag jobbade ett tag i en global livsmedelsorganisation och av någon anledning var Skandinavien grupperat med ett antal länder öster om Polen av typen Ukraina och Kazakhstan. En medioker mellanchef i Danmark eller Sverige kunde göra raketkarriär genom att byta sin tjänst mot en betydligt mer imponerande sådan (insert akronym som börjar på C) genom att byta en tre-fem år  mot ett liv i dessa länder. Varje gång en sådan rockad var på gång minns jag att tugget gick för fullt i fikarummet. "Obehagligt, jag skulle aldrig vilja bo där", "Får man livvakt?".

Jag hörde emellertid aldrig talas om någon expat på vårt bolag (eller annat bolag) som dött vid utlandspostering. Inte heller blev de skottskadade i sina gated communities. Däremot kan jag på rak arm erinra mig ett tjugotal personer som sjukskrevs för psykisk ohälsa under mina fem år på företaget, och det uteslutande hemma i Sverige. Vissa var snabbt åter (av någon anledning gick det snabbare för de som drabbades i lite högre ålder). Men andra kom aldrig tillbaka, åtminstone inte till vår arbetsplats. 

Jag minns särskilt en ung kollega som verkligen la in högsta växeln på jobbet. Han klagade ofta på yrsel och försökte få läkarhjälp med att lokalisera problemet. Men man hittade inget fel på honom. En dag, mitt mellan två kvartalsrapporter som hans överordnade givit honom som "utmaning" trots att de egentligen var chefens jobb, slutade han att dyka upp på jobbet. Ett par månader senare kommunicerades det att han slutat på egen begäran. Jag vet faktiskt inte vad som hände med honom.

Eller på min mans jobb på den tiden han var kanonmat inom revision. Vid tre (3) tillfällen tillkallades ambulans till hans flådiga kontor i centrala Stockholm för att hämta upp kollapsade ungtuppar. Folk som alltså fallit ihop vid sina höj- och sänkbara skrivbord. Uteslutande män, som jobbat dygnets alla vakna timmar veckor i sträck i syfte att få uppdragets partner att kunna glänsa inför kund på utsatt datum. I sin strävan att själva en dag få nå molnfri höjd med partnerstatus och tillhörande fetlön. Men bara ett fåtal nådde dit, resten gav upp på vägen eller tvingades ur cirkusen av hälsoskäl.

Var försiktig

Psykisk ohälsa är ett skit. Jag har sett det på nära håll och jag kan inte tänka mig mycket värre. Jag minns att jag i min tjänstemannadagbok från sista året i ekorrhjulet skrev något i stil med följande:

"Nu är det bara att hålla styrfarten i ett par år till så är jag hyfsat i hamn. Fokus på psykisk balans. Om jag ens misstänker att jag är på väg mot burnout (boreout?) är det avbryt som gäller och det omedelbart. Inga pengar i världen kan kompensera för förlorat psykiskt välmående."


Det är nog inte så märkligt att vi underskattar riskerna med själadödande/stressande arbete. De flesta företag med självaktning jobbar med förebyggande arbete och arbetsmiljöfrågor som en del av sitt operativa arbete. Vilket, ironiskt nog, skapar ännu mer administration och det vet jag eftersom jag varit med i en sådan arbetsmiljögrupp. Behöver jag ens nämna att vi skulle fylla i flödesscheman och processbeskrivningar för att följa upp vårt så kallade EHS-arbete?

Underskatta inte risken med lågintensiv vantrivsel

Jag tror att detta välmenande arbete leder till dubbel stress för somliga. För vad har du att klaga på? En skolad ergonom har pysslat om din arbetsyta och din chef har skickat dig på ledarskapsutbildning hos en KBT-certifierad coach. Och så säger du att du mår dåligt och vantrivs? Mycket märkligt. Så du kniper käft och fortsätter med din compliance-rapport och planerar inför Q4:s forecasts som är ungefär lika tillförlitliga som om din femåring gjort dem vilket alla vet men ingen ids låtsas om. Tomheten inombords och vissheten om att livet pågår därute allt medan du blir en dag äldre även idag.

Stillasittande och meningslösa sysslor tär

Det ligger i människans natur att underskatta risken med odramatiska saker och överskatta risken med dramatiska saker. Det klassiska exemplet är veckan efter elfte september då alla och envar i USA valde bilen istället för flyget med ökad dödlighet som följd. Eftersom fler dör i trafikolyckor än i flygolyckor. Det känns ofarligt att sitta still 10 timmar per dag, men det är det inte. Det känns ofarligt att ta bilen till jobbet istället för att gå eller cykla. Det är det inte. Det känns ofarligt att varje dag känna en tomhet inför de uppgifter man satts att uträtta av sin arbetsgivare. Det är det inte. Stillasittande och meningslösa sysslor tär på kropp och psyke. 

I förlängningen kan det leda till såväl fysiska som psykiska åkommor. Och nej, det hjälper inte att du tränar järnet tre gånger efter jobbet varje vecka, du ska vara i rörelse regelbundet över dagen. Och nej, det hjälper inte att tömma huvudet hos psykologen en gång i månaden för att stå ut. Du ska inte STÅ UT. Du ska konstruera en tillvaro så najs och meningsfull att du inte vill ta semester från den

Men för att göra det behöver du bli rik först. Buhu moment 22. Get rich first. Sen, när du inte längre har den monetära knifven mot strupen, är du fri att skrädda fram ditt fantastiska liv. Semi-FI, Flamingo-FI om du så önskar. Så gjorde jag och det tog mig fyra år att nå dit.

Ta ditt liv på allvar. Underskatta inte riskerna med ett själadödande yrkesliv. Börja spara och investera för att inom en inte alltför avlägsen framtid ha byggt in manöverutrymme i ditt liv. Och minns att även själva resan är som balsam för själen. I samma sekund jag förstod att det var möjligt att gräva sig ut började jag kunna andas igen. Varje månadsöverföring till ISK:en var en vitamininjektion. 

Mvh/
FruEfficientBadass

28 kommentarer:

  1. Så träffsäkert och man vet inte om man ska skratta eller gråta. Jag väljer att skratta trots att det är måndag morgon och jag känner igen mig allt för väl i ovanstående...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej, jag är Theresa Williams Efter att ha varit i förhållande med Anderson i flera år, släppte han upp med mig, jag gjorde allt för att få tillbaka honom men allt var förgäves, jag ville ha honom tillbaka så mycket på grund av den kärlek jag har till honom, Jag bad honom med allt, jag lovade men han vägrade. Jag förklarade mitt problem för min vän och hon föreslog att jag hellre skulle kontakta en trollformel som skulle kunna hjälpa mig att besegra för att få tillbaka honom men jag är den typen som aldrig trodde på trollformel, jag hade inget annat val än att prova det mailade trollformulären, och han sa till mig att det inte var något problem att allt kommer att vara okej före tre dagar, att mitt ex kommer att återvända till mig före tre dagar, han kastade trollformeln och överraskande den andra dagen var det runt kl. Mitt ex ringde mig, jag blev så förvånad, jag svarade på samtalet och allt han sa var att han var så ledsen för allt som hände att han ville att jag skulle återvända till honom, att han älskar mig så mycket. Jag var så glad och gick till honom. Det var så vi började leva tillsammans lyckligt igen. Sedan dess har jag lovat att alla jag känner som har ett förhållandeproblem, jag skulle vara till hjälp för en sådan person genom att hänvisa honom eller henne till den enda riktiga och kraftfulla trollformeln som hjälpte mig med mitt eget problem. Hans e-post: {drogunduspellcaster@gmail.com} du kan skicka e-post till honom om du behöver hans hjälp i ditt förhållande eller något annat ärende.
      1) Love Spells
      2) lösning och botemedel mot all sjukdom
      3) Växtbaserade botemedel mot någon sjukdom / sjukdom
      4) Äktenskapstavlar
      5) Graviditetsförtrollning
      6) Breakup Spells
      7) Dödsförtrollning
      8.) Du vill bli befordrad på ditt kontor
      9) vill tillfredsställa din älskare
      10) Lotteri
      Kontakta den här fantastiska mannen om du har några problem för en hållbar lösning
      via {drogunduspellcaster@gmail.com}

      Radera
  2. Det är lätt att det blir en gyllene bur och som du säger - det är märkligt att klaga när allt på pappret är rätt. Men människor är olika och det är svårt att skocka in alla i samma fålla. Jag är helt klart i den lågintensiva vantrivselfasen med små stunder av förnöjsamhet. Samtidigt vill jag ut ur covid innan jag kan utvärdera min situation till fullo. Jag kände inte riktigt så här innan.

    Att spara är att ta kontrollen igen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Jag kände inte riktigt så här innan." Du menar att det känns bättre nu efter distansarbetet?

      Radera
    2. Alltså jag fick mer stimuli och hade fler möjligheter innan covid. Bara vår tågresa till Kroatien och sådant skoj. Det fanns fler saker som vägde upp vardagslunken och som tog fokus. Jag vill utvärdera hur allt känns när världen blir mer normal igen :)

      Radera
  3. Väldigt bra skrivet. Jag vet inte vad det är som gör att svenskar i större grad drabbas av psykisk ohälsa jämfört med andra länder. En bidragande orsak *kan* vara att svensken ska göra allting själv. Vi ska förutom ett högpresterande jobb bygga altan/hus själv, måla själv, ta hand om barnen själva, tvätta bilarna själva, hålla trädgården i topptrim själva, skotta snön själva, städa huset glänsande fint själva. Och så vidare.

    Jag jobbar ofta med kollegor i andra länder, och de skrattar ofta åt mig när jag berättar om allt jag har att stå i, de själva har poolskötare/trädgårdsmästare, nannys/äldre släktingar som tar hand om barnen, ett behagligare klimat där de bor, anlitar folk till att ta hand om trädgård osv. Med den län de tjänar som systemutvecklare har de råd att både ha hus samt anlita folk till allt detta som svensken normalt utan fantasilöner tar hand om själv. Visst, vi har et RUT-avdrag men om jag skulle lägga ut allt på RUT hade det inte blivit mycket kvar av lönen, kostnaderna för att anlita folk i serviceyrken i Sverige står helt enkelt inte i proportion till vad folk normalt sett tjänar.

    Jag säger inte att detta är en orsak till utbrändhet, men jag behöver inte gå längre än till mig själv...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med om detta! Lägg sen till att vi generellt har väldigt höga krav på nyrenoverat och välinrett. Tänker framförallt på att kraven blir orimliga när man också har småbarn.

      Radera
    2. Lägg till det kravet på den perfekta kroppen, den perfekta semester, det perfekta sociala media-flödet, den perfekta läsningen, den perfekta hobbyn, den perfekta relationen och den perfekta garderoben. Det enda nutidssamhället inte ställer krav på är den perfekta ekonomin.

      Radera
    3. Mycket pengar ska man definitivt ha, men stanna kvar på kontot är sekundärt... Att vara ständigt otillräcklig är defintivt farligt för hälsan.

      Radera
    4. "Lägg sen till att vi generellt har väldigt höga krav på nyrenoverat och välinrett."
      Det här är en stor tjuv både gällande pengar och tid. Älskar när vi är utomlands och blir bortbjudna på middag. Det serveras då pasta med tomatsås i ett enkelt men funktionellt kök sittandes på de sjukt fula plaststolarna som vi i Sverige har utomhus och som rycks ut från förrådet bara när de finare trädgårdsmöblerna inte räcker till det stora umgänget. Inredningen i de flesta hem jag har varit hos utomlands har varit sjukt ful men ack så trevligt sällskap och roliga kvällar.

      Radera
    5. Hm... Bara jag som reagerar på att "...att anlita folk i serviceyrken i Sverige står helt enkelt inte i proportion till vad folk normalt sett tjänar." skulle innebära att folk i serviceyrken inte är "normalt folk"? Eller tänker jag fel? Är det bara de stackars svenska högavlönade, uttråkade och välutbildade tjänstemännen som har rätt till lite välbehövlig markservice? Håller snarare med efterföljande kommentarer som påpekar de sjukt höga kraven på perfektion i svenskarnas alla skeden i livet.

      Radera
    6. Jag reagerade också på att det helst borde vara någon slags rättighet att ha tjänstefolk för en billig penning eller att lönerna för tjänstemän borde räcka till att ha någon som rensar poolen eller något annat onödigt, ge fan i att skaffa pool.

      Radera
  4. Undrande Läsare14 juni 2021 09:06

    FruEB har inte setts till bland kommentarerna på över en vecka nu, har det hänt något? Hoppas inte FruEB inlagd på sjukhus - eller någon i familjen.
    Är det någon av er andra läsare som hört något om vår FruEB?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det råkar vara juni med allt vad det innebär av skolavslutningar, studenter, fotbollslagets avslutning med match mot föräldrarna och you name it. Trots covid och att hon slipper "allt som ska vara klart innan semestrarna" så finns det nog att göra.

      Radera
    2. Fru EB lever och mår väl enligt en säker källa (mig själv).

      Radera
  5. Intressant iakttagelse. Själv har jag alldeles för lite att göra på jobbet (varför tror ni att jag kan hänga på bloggar som dessa på arbetstid?) och det är dötrist och stressande på sitt sätt. Men jag tänker samtidigt att om de nu hellre anställer massa rookiesar som vi gamlingar ska lära upp och inte inser att det inte finns tillräckligt med arbetsuppgifter åt oss alla så är det ledningens bekymmer, inte mitt.

    Frågan är hur länge jag ska "flyga under radarn"? Jag sköter mina arbetsuppgifter ("du är alltid hjälpsam och ger snabba besked", tacka f-n för det) men vet att för att komma vidare och framförallt få mer stimulans, så måste jag iväg någon annanstans. Då uppstår frågan: VILL jag byta till ett annat ställe där jag inte har så här mycket "fritid" under en arbetsvecka? Är det värt det? Ja, det är värt att inte hjärnan skrumpnar ihop helt. Men samtidigt sitter jag inte i sjön.
    Ja, jag har sökt andra tjänster på andra ställen. Kommer till intervjuer, men åker ofta dit på "du har ju ingen chefserfarenhet", trots att det inte är chefstjänster.

    Ursäkta gnället, jag vet att många har det mycket värre än jag. Men samtidigt känns det väldigt segt. För samtidigt som jag har lite att göra så är jag "fastlåst" eftersom jag inte bara får logga ut en dag när kalendern är tom och alla uppgifter är klara, för att göra något eget.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den gyllene buren. Är själv i samma situation med varierande belastning. Ibland för lite (just nu) och ibland för mycket. Egentligen inga större problem men det ligger där och gnager.

      Radera
    2. Satt i exakt samma sits som du, bra lön, anställd remote så ingen "tidsrapportering" per se utan sköter mig själv och känner min egen marknad osv. Skönt absolut men föga inspirerande då bolaget är segt, inga tydliga mål, strategier osv osv. Vips, ett jobb dök upp på fruns radar som lätt sjukt kul, start-up med gott om kapital på en intressant marknad. Slängde in en ansökan och 2 veckor senare är kontraktet påskrivet, högre lön, optioner osv. Fortfarande remote, kan inte se mig själv kliva in på ett kontor mån-fre längre, men det kommer krävas mer av mig men jag tänker att det får vara så några år och jag kan känna min arbetstid som inspirerande och samtidigt låta pengamaskinen göra jobbet och kanske skjuta ut mig sen...;-)

      Radera
    3. @John Doe: Grattis! Hoppas dina erfarenheter av start-up blir bättre än mina. Jag var emellertid på säljsidan, tror det är mycket roligare om man jobbar på utvecklingssidan.

      Radera
  6. Man undrar ju över att folk med relativt höga löner och långa utbildningar sitter på sina jobb och har för lite att göra. Vad är det? Högkvalificerat bidragsberoende? Jag är bara vanlig arbetare men kan tycka att varför ser inte samhället till att det finns bra arbetskraft där de behövs och gör t ex hemtjänstarbetet mer attraktivt och lättarbetat, på det sättet att det finns tid, bra löner och att de som behöver hemtjänst slipper möta hur många olika personer som helst. Istället utökar man högskola och universitetsutbildning som bara blir ännu mer kostsamt för samhället eftersom man utbildar folk till att sitta och göra nästan ingenting eller i alla fall inget vettigt, inte alla men som det verkar alltför många.

    Varför utbildar samhället folk till ingen nytta och sen producerar hittepåjobb när det finns så stora behov inom andra yrken där folk går på knäna/M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Samhället utbildar folk för att under tiden utbildningen pågår så räknas inte de personerna in i arbetslöshetsstatistiken. Utbildning har med andra ord blivit en arbetsmarknadspolitisk fråga. Ju fler år du studerar, desto färre år riskerar de studerande att inkluderas i arbetslöshetsstatistiken. Så basalt är det.

      Radera
  7. Många kloka tankar, tack för en otroligt läsvärd blogg!

    SvaraRadera
  8. Känner så väl igen mig, och är glad för att du tar upp detta ämne i din blogg. Jag började själv på ett nytt jobb inom tjänstemannasektorn i April. Det var just ett sådant jobb med bra lön, frihet (under ansvar! Glöm aldrig ”under ansvar!”) och förmåner av diverse slag. Efter bara ett par veckor började jag känna mig nedstämd. Efter ytterligare ett par upplevde jag tunga hjärtslag, andnöd och skakningar. Jag gick till en läkare som började prata om betablockerare. Betablockerare!? Jag är 45 år! Jag förstår att detta är stressrelaterat och att varningsklockor börjar ringa. (Jag borde inte behöva vara stressad, jobbet är ännu lugnt. Möjligen FÖR lugnt. Vet inte vad jag ska göra. Otydligt? Det har jag läst är stressframkallande!). Nu bråkar jag med mig själv om vad jag ska göra. Jag vill så gärna stå ut i två år för att kunna lägga undan pengar och uppnå någon slags FIRE. Men GÖR jag det, och vad händer om jag inte gör det? Jag måste isf hitta ett sätt att bara släppa alla krav jag ställer på mig själv i jobbet och bli en ”glidare” där allt bara rinner av mig, men när man har levt som ”duktig flicka” i alla år är det oerhört svårt. Nu stundar semester (tack och lov), men sen då? Jag har definitivt lite att tänka igenom! För utan lön kommer en annan slags stress att göra sig påmind (den ekonomiska stressen), och det blir svårare att uppnå FIRE. Känns lite som en ond cirkel.

    Så ja. Jag tror det är farligt att jobba.

    SvaraRadera
  9. Mycket bra inlägg och givande kommentarer! Man är inte ensam...
    Jag funderar på era/allas bästa tips och pepp hur man kan göra det roligare att lönearbeta. Vi är ju trots allt många som ändå vill/måste fortsätta "uthärda" dessa yrkesliv som förser oss med pengar... Brottas med denna tanke varje dag - hur göra det mer meningsfullt där man befinner sig än att bara vara in it for the money. Tips och tankesätt mottages tacksamt. Ett ämne för bloggen kanske att spinna vidare på?

    SvaraRadera
    Svar
    1. 1. Gör mer av det goda. 2. Gör mindre av det dåliga.

      Radera
  10. Lycka på jobbet : en handbok i konsten att finna mening i arbetet
    av Dalai Lama, Howard C Cutler

    Den boken tyckte jag var väldigt bra.

    För er som ännu inte tar stressen på allvar kan läsa boken Ur balans av Docent Alexander Perski. Kan vara skrämmande men likväl lika viktigt att lyssna på kroppens signaler man har bara en kropp och livet är skört även om man känner sig som en superhjälte ibland och går på högvarv utan vila.

    Mvh Anonym-m

    SvaraRadera
  11. Jag har ett jobb som jag alltid upplevt som väldigt meningsfullt, men jag fick en dipp under covid. Pressen att leverera som vanligt under dåliga förhållanden, risken att bli sjuk (och också bli det) och insikten att jag sågs som en servicemaskin, inte en människa, gjorde att jag kände att näe, nu taggar jag ner. Jag gör mina timmar men inte mer, jag har inte själ och hjärta i detta längre. Nu har jag blivit tillfrågad om att leda fortbildning som jag för två år sedan hade varit jätteglad över men nu är väldigt kluven kring. Kan jag hitta tillbaka till glädjen, eller hade det varit bättre att bara glida omkring..? Jag är inte i närheten ens av semiFI ännu så frågan är egentligen vad jag far minst illa av: beta av mina timmar med minsta möjliga engagemang eller peppa upp mig själv som den inspiratör jag nu förväntas vara?
    /I

    SvaraRadera