Varför bor vi där vi bor? En läsares resa

Jag fick ett läsarmail för ett tag sedan som tipsade av hur man blev av med hönsloppor (Frontline, samma medel som för katten, bam i nacken bara). Det visade sig att mannen i fråga gjort patron ur och jag bad honom berätta mer om deras resa. Här har ni en något förkortad version av den:

En läsarens resa mot FIRE

"Vi har tre barn och har alltid velat ge dessa tid, vilket inneburit minimal föräldrapenning och nästan konstant närvaro hemma under småbarnåren. Har t.ex. knappt haft barnen på dagis. En spännande tid var året med det s.k. vårdnadsbidraget då det gällde att kapa alla kostnader som fanns och njuta av utflykter, fynda på barnfyndsmarknader och leva på så lite pengar som möjligt, men med fördelen att ge barnen mycket av vår tid. En värdefull insikt för resten av livet, att det är inte höga löner som skapar livskvalité. Livet på landet precis utanför en medelstor stad i södra Sverige innebar möjlighet att ha höns, kaniner, katt och hund. Vilket jag inte hade under min uppväxt. När sedan barnen började skolan och vi började jobba mer igen (dock aldrig mer än 80%:)) kom ju också större marginaler i ekonomin så att vi kunde börja spara mer. 

Varken jag eller min fru har med oss vikten av sparande på börsen. Utan det var det vanliga i allemansfonder osv. Vilket känns som samma skit som vanliga bankkonton. Det var inte förrän i trettiofemårsåldern jag började läsa på om folk som skapade bättre ekonomi genom månadssparande i aktier. Började prenumerera på Privata Affärer och få erfarenheter genom vissa bra investeringar och andra riktigt usla. Investeringsstrategin har varierat genom åren för att av åldersskäl landa i ett tudelat sparande - där hälften gick in i trygga utdelningsaktier och den andra halvan i tillväxtbolag. Just det sistnämnda har blivit som ett litet gift och efter många många timmars läsande och tänkande blev det teknikbolag med miljöinriktning. Att hitta en Megatrend tidigt och genom hög tillväxt nå FIRE utan att behöva höga löner och sparkvoter. 

Varken jag eller min fru är högavlönade, utan har klart ordinära löner. Efter byten till ISK-konton och en lite seg start 2015-2016 har tillväxten inom green-tech varit extrem med över 100% per år. Det behövs inte speciellt många år för att då komma upp i betydande belopp. När vissa bolag överpresterat och vägt för tungt i portföljen har jag sålt och investerat i tråkbolag inom telekom, livsmedel, fastighet och energi. I år har vi bestämt att ta chansen och kasta oss ut i FIRE trots att utdelningarna fortfarande inte täcker alla kostnader. Men vi har precis sålt huset i södra Sverige och flyttat till ett betydligt billigare hus i norr vilket skapar möjlighet att testa och se. Förhoppningsvis fortsätter tillväxten inom green-tech vilket innebär att vi är "safe" tills nästa år genom ytterligare avsättningar i utdelningsbolag. 

Både jag och min fru ansåg tidigt att ett liv utanför stadens asfalt och stress var bäst ställe att bo och bilda familj. Hittade ett billigt hus på landet som efter 20 år var renoverat och tillbyggt in i minsta skrymsle. Allt var tip top, vi var medlemmar i den lokala golfklubben och hade båt i sjön som gav härliga stunder själva eller tillsammans med vänner och barnen. Men skulle det vara så här resten av livet?? Bara mer av samma? 

Den största glädjen fanns på vintern när vi åkte en vecka till fjällen och frossade i skidåkning och vinteraktiviteter. Varje gång vi åkte hem satt jag och frun i bilen och frågade hur vi skulle få mer av just vinter, skidåkning, skoter och fjällvärld. Till slut gnagde frågan "Varför bor vi där vi bor?" ständigt i våra huvuden. Började titta på Hemnet efter hus i Härjedalen och Jämtland. Kraven var att det inte skulle vara för långt till skola och jobb (våra yrkeskategorier finns det behov av i alla svenska orter:)).

En närmast surrealistisk tid följde när vi köpte ett hus i Norrland och försökte hitta hyresgäster till vårt hus i södra Sverige. Vi började söka nya jobb, byte av vårdcentral, tandläkare, skola m.m. Många tyckte nog att vi var galna som ryckte upp barnen och oss själva till ett liv i kyla och snö, som vi egentligen aldrig testat på mer än korta perioder. Men som den trygghetsnarkoman man uppfostrats till skapade vi möjlighet att ångra oss efter ett prövoår, genom att hyra ut vårt hus och då kunna flytta tillbaka om vi ville. Men nu är detta år till ända och alla utom katten trivs som fisken i vattnet med sina nya liv i Norrland. 

Vi tror också det är nyttigt för barnen att se att man faktiskt kan byta liv och flytta för att testa nya idéer och möjligheter. Det finns spännande skillnader mellan vad människor i södra och norra Sverige väljer att prioritera i sina liv som vi aldrig fått uppleva annars. Tiden framför skärmarna har minskat radikalt till förmån för ett mer aktivt liv. Tryggheten för både barn, ungdomar och vuxna är tillbaka. Skolan är lika lugn och trygg som vår egen skolgång under 1980-talet. Avslutningsvis ångrar vi ingenting. Vi hade gjort samma val idag igen. Både för vår egen del, men också för barnens skull. Men hela vår resa började med frågeställningen "Varför bor vi där vi bor?". Nu bor vi på en plats där vi älskar vidderna, miljön, den öronbedövande tystnaden och möjligheten till alla fritidssysselsättningar som finns här uppe. Våra tankar om framtiden går både högt och lågt. Just nu skall vi njuta av vår nyfunna frihet över att äga våra egna liv och bara göra sådant som vi verkligen vill göra. Känns helt underbart!"

Underbart indeed. Tror att han läser, så har ni frågor, peppra på. Jag vill också hoppa på en Megatrend och få 100% i avkastning, gimme.

Mvh/
FruEfficientBadass

16 kommentarer:

  1. Så inspirerande! Jag skulle också så gärna vilja flytta norrut eller söderut. Har bara bott i Stockholm hela mitt liv. Men är rädd för skolbytet, så frågan till både skribenten city fru Eb, är vad era barn tyckte om det?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var inga problem. Vi hade turen att tajma stadiebyte för två av dem så där hamnade de i klasser där alla var mer eller mindre nya för varandra. Sen har vi bytt skola för ett av barnen en gång eftersom det inte funkade socialt i den första. Men sånt kan ju ske var som helst. Nu går hon i en underbar liten byskola och stortrivs.

      En stor skillnad var tempot, på gott och ont. Barnen upplevde första året att de "gick om" sin förra årskurs. Men nu är de i fas, d.v.s. de har sänkt sig till den sävliga utanför-Stockholm-standarden. Om du frågar mig handlar rätt lite om människors lycka och välgång om att prestera A:n i grundskolan. Mer om att finna sin grundtrygghet, sin kreativitet och sin överlevnadsnerv. Och grunden för just de sakerna har de inte gått miste om genom att tas ur de högpresterande skolorna i Stockholms innerstad, snarare tvärt om.

      Fatta också avsaknaden av ångest vid gymnasievalet för storingen. Mina vänner med jämngamla barn i Stockholm hade hallarna fulla av fancy papperskassar fyllda med glossy magazines över ett antal gymnasieskolor som vänder ut och in på sig själva för att rekrytera. I Hudik finns ett gymnasium (nåväl två, men det andra är ett litet nischat) och alla kommer in. Noll stress, vare sig för oss eller barn.

      Radera
    2. Våra barn har snabbt hittat nya vänner (de gamla är bara ett knapptryck bort och en skall antagligen komma på besök i sommar).
      Barn är väldigt anpassningsbara och pratar man positivt om förändringen och försöker hitta roliga aktiviteter på nya stället blir nog omställningen lättare. I vårt fall underlättades flytten av att skolsituationen inte var jättebra för något av barnen.
      Mvh Mr Norrland

      Radera
  2. Det är lätt hänt att man får lite surläpp av ett inlägg som detta. Att ha yrken där man är eftertraktad överallt plus hitta avkastning på +100% per år är inte det vanliga. Å andra sidan, hatten av för äventyrligt agerande. Om/när tillfälle ges gäller det att vara beredd och agera, veta vad man vill. Jag tänker att man kan ändra sig när man provat alternativ, många får/tar aldrig chansen till förändring.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Om du plutar på läppen kommer snart en liten fågel och sätter sig där" som ordstävet lyder i vår familj.

      Radera
  3. Stackars katten! Men härligt att resten av familjen trivs :)

    Jag hade nog kunnat tänka mig bo lite var som helst (ok kanske inte Stockholm). Om det krävs pendling och/eller för mycket bilberoende i vardagen är jag dock inte säker på att jag skulle trivas. Sen det här med att man kanske inte känner någon... Jag har några vänner där ena parten efter flytt till "landet" nu inte trivs utan saknar ett sammanhang. Trots att hen var den drivande faktorn i flytten.

    SvaraRadera
  4. Det låter så otroligt enkelt den där resan mot FIRE. Samtidigt som man får höra att det är omöjligt för de flesta (och smått omoraliskt) att spara 10%. Förvirrande!

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Omoraliskt spara 10%" ja herregud. Jag tror aldrig att jag kommer att förstå följande: Hur kan vi i de rikare länderna förfasas över fattiga länders konsumtion på resan upp ur fattigdom. Liksom: "Nu ska varje kines ha bil, då fattar man ju att det kommer att gå åt h-e", samtidigt som vi scrollar runt på bilfirmor för att uppgradera vår två år gamla suv (vilket vi gladeligen lägger överskjutande belopp på). Att vara fattig och konsumera = fult. Att vara rik och avstå konsumtion och istället spara = fult. Hur ser den goda människan ut? Vänta, jag vet ju svaret. En rik person som greenwashar sin vidlyftiga konsumtion genom att köpa saker med gröna symboler på.

      Radera
    2. För att inte tala om att det är omoraliskt att spara i indexfonder. Enligt Henrik Mitelman DI .

      Radera
  5. Saknar lite konkret info tex med 3 barn så pågick väl småbransåren i minst 10 år om inte det finns tvillingar och då jobbade ni knappt? Hur stora var utgifterna och inkomsterna då i så fall? Eller var det mer hemmafru eller hemmaman modellen som gällde?

    SvaraRadera
  6. varför anses dagis vara en dålig sak?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stora barngrupper och spring och hög ljudnivå med allt för få vuxna som kan passa dem. Tror det kan vara stressande för barn som är mer tillbakadragna och behöver mer vuxenkontakt än (för många) kompisar. Själv gick jag undan så mycket jag kunde när jag var på dagis och då var det ändå på 70-talet med bara 8-10 pers i gruppen. Bara för att man utvecklar social skills så betyder det inte att man lär sig relatera bättre till andra. Det är skillnad mellan att vara social och att knyta an.

      Radera
    2. Att springa i ekorrhjulet innebär för många en stor stress. Livet blir en slags logistisk tävling där karriär, dagis, middagar, städning skall hinnas med. Förutom egentid och självförverkligande. Att BUP och vuxenpsyk har rekordmånga i rekordköer beror kanske på någonting? Att även ungdomar käkar lugnande och lyckopiller mer än någonsin kanske beror på något? Hur stor del av befolkningen skall medicineras innan folk fattar att det är dags att stanna till och byta konsumtion och karriär mot ett lugnare tempo med tid att umgås och göra trevliga saker ihop?
      Där ingår säkert att lägga mer tid på att knyta an till sina barn och inte lämna dom till andra. Varför skulle dagis och förskola vara något positivt?

      Radera
    3. Det borde i så fall vara ett argument emot FIRE, eftersom många som gör FIRE 'kör hårt' under småbarnsåren för att sedan kunna blir ledig lagom till att barnen går i skolan.

      Radera
  7. Det är bara att inse det vi Norrlänningar redan vet; ljuset finns i Norr. :)

    SvaraRadera