FIRE när livet är upp och ner

En läsare hörde av sig till mig, apropå vår familjesituation:

"Ang dagens inlägg, tråkigt att höra att din man inte mår riktigt bra. Har ingen egen erfarenhet gällande psykisk ohälsa men har en kollega som är bipolär och har förstått att det påverkar den drabbade såväl som anhöriga. Bra ändå att Ni bäddat så väl för Er själva rent ekonomiskt. Att ha förmågan att leva på lite och att ha undanstoppat kapital kommer väl till pass i situationer som nu. Att i detta läge kunna fokusera på familjens väl och ve, inte behöva vara ytterligare belastad med att vara tvungen att jobba heltid."

Jag kunde inte hålla med mer. Mitt i all denna förvirring och plåga har jag och min man vid upprepade tillfällen ändå mantrat för varandra: "Hur lyckligt lottade är vi inte att detta skedde nu och inte när vi sprang ekorrhjul?". Vid något tillfälle, när min man uppbådade krafterna att vara ironisk, sa han "Det är verkligen ett perfekt tillfälle att ta sig en depression" (ja, det är depression vi talar om, med inslag av depressionstypisk oro och ångest).

Faktum: Du kan inte vara borta från din arbetsplats under mer än några enstaka dagar om din partner blir sjuk. Jag saxar:

"Enligt lagen (1998:2019) om rätten till ledighet av trängande familjeskäl har du rätt till obetald tjänstledighet från din anställning för frånvaro under ett mindre antal arbetsdagar i samband med sjukdom eller olycksfall som kräver din omedelbara närvaro."

Vad betyder det, "mindre antal arbetsdagar"? Två dagar? Tio dagar? Med största sannolikhet inte 40 arbetsdagar som jag i skrivande stund lagt på att vara med min man i stort sett dygnet runt. Och notera detta: Jag har inte bett en käft om lov (minus min handledare när jag avvek från ett seminarium i slutet av terminen och han var mycket tillmötesgående).

Och vad menas med "omedelbar närvaro"? Det är inte så att min man behöver min hjälp för att ta sig till toaletten. Eller äta mat, vilket i och för sig är en ickefråga eftersom han nästan inte äter något. Men när ångesten kommer och han transporteras till ett landskap som verkar se ut något i stil med 11:e september  * valfri dystopisk mardrömsscenografi * evigheten * döden * universum, känns tanken på att jag ska lämna hans sida för att istället placera min bak på en ergonomisk stol i ett svalt konferensrum obscen. 

Jag har o-er-hört svårt att se framför mig att jag skulle gjort så även under mina mest hjärntvättade år i corporate Sweden. Det hade helt enkelt inte gått. Jag hade fått sluta dyka upp på jobbet, mottagit ett antal varningar och därefter fått kicken. Och det hade varit knöligt och fullt av konflikt. Kunden från helvetet hade på hajvis fått blodvittring och snarare eskalerat sin jävlighet. Bara jag skriver dessa rader nu börjar det susa i öronen. Dubbelmacka från Hades.

Lägga in honom på sjukhus medan jag pliktade jobb? Faktum två: Svensk öppenpsykiatrisk vård lägger inte in personer som inte är en fara för sig själva eller andra. Att han ändock lyckades komma in några veckor i maj/juni var en lycklig slump, troligtvis på grund av att det var låg beläggning. Det är inte på något vis så att en åkomma så "banal" som depression och ångest, även om den för den drabbade känns som på liv och död, ger dig en entry ticket till sjukhusvård.

Systemet kräver att den anhörige snabbast möjligt återgår i tjänst (helst ska hen inte tagit någon ledighet alls) medan den part som lider av sjukdom ska vårda sig själv i hemmet medelst mindfulnessövningar från youtube och lite utskrivna recept från stafettläkaren på jour. Detta medan den sjukes HR-avdelning i samråd med försäkringskassan skräddar ihop en rehabplan som innehåller alldeles för många siffror för någon under isen att ta in (”Jo vi tänkte att vecka 25 är du tillbaka på 10%, vecka 26 på 20% och därefter på 50%”). 

Ångest hånskrattar troligtvis åt arbetsträning. Så länge du är i det svarta hålet, övertygad om att du aldrig kommer att bli bra (för så talar sjukdomen), kan du inte planera ens för en timme framåt. All energi och tankekraft går åt till att hantera ditt tillstånd. De flesta blir på sikt återställda, men det är knappast på grund av att arbetsgivaren varit bra på att bolla procent. Det tar den tid det tar. 

Nu slipper vi ta ställning i frågan. Min termin tog slut i början av juni och jag har sedan start kunnat finnas där vid hans sida, dag som natt (då ångesten gillar att slå till). Att säga att det känns "bra" är väl en överdrift eftersom inte ens jag (!) kan fixa ångest, ens med den mest feng-shuiade sovrumsinteriör. Det är dessutom både plågsamt och utmattande att vara närstående. Men det känns rätt att finnas till hands. Lika rätt som det skulle ha känts fel att inte vara det.

Och är det inte detta FIRE handlar om? Att när som helst kunna allokera sina resurser hur som helst. Det kan handla om sköna ting, som att hux flux bestämma sig för att bo i Portugal ett halvår. Eller att flytta upp till en stuga i Jokkmokk och skriva en deckare. ELLER - att finnas till hands när en nära anhörig behöver dig. Inte bara kunde jag snudd på sömlöst gå över till att bli hans fyrbåk i natten. Han själv kunde med lätthet checka ut från de uppdrag han vid insjuknandet hade. Att jämföra med det scenario som hade uppstått om samma sak hade hänt i det corporata smöret.

Så ja, jag tackar min lyckliga stjärna för att vi lever som vi gör. Inte för att jag tror att hans sjukdom, från insidan av hans hufvud, är särskilt mycket trevligare med ett liv i slack. Men för oss omkring är det så mycket lättare. Och jag tror att han har en enklare väg tillbaka när det inte hänger ett sjok HR-representanter över honom som manar honom till snabb och förutsägbar förbättring.

Det här var på intet vis orsaken till att vi började skissa på FIRE år 2015. Men det är ett exempel på hur FIRE (eller semi-FI i mitt fall) ger det andrum som gör att allsköns bakslag blir lättare att hantera. Har du någon erfarenhet av att stå bredvid när det krisar? Jobbade du heltid och om ja, hur löste det sig med din arbetsgivare?

Mvh/
FruEfficientBadass

24 kommentarer:

  1. Jag hade varit föräldraledig efter att vårt första barn var fött. Kom tillbaka till jobbet efter 11 månader och började jobba fulltid. Maken började på sin föräldraledighet. Jag hann inte jobba mer än några veckor innan han började bli väldigt dålig och inte orkade någonting. Hans föräldrar fick komma och hjälpa honom att ta hand om sonen varje dag när jag var på jobbet. Det blev ohållbart att jag skulle vänta in att någon av dem kom på morgonen, jobba hela dagen och veta att de mer eller mindre bara väntade på att jag skulle jobba klart och sen komma hem och ta hand om hushållet. Gick så någon vecka tills jag gick till chefen och sa att det inte funkade, att jag måste gå tillbaka på föräldraledighet för att min man var dålig. Jag fick jobba veckan ut och förbereda för ledighet. Samma helg blev maken så dålig att han åkte in på sjukhuset.
    Konstaterad spridd cancer med inläggning och omedelbar start av behandling. Ringde min chef och berättade och han ordnade så jag fick träffa psykolog på företagshälsovården två dagar senare. Blev sjukskriven på momangen. Snabbspola tre månader och cancern vann. Jag helt slut både mentalt och fysiskt efter att ha flyttat hem till svärföräldrarna för att få livet att gå ihop med pendling mellan sjukhus och ta hand om en ettåring. Hinner inte mer än gå två veckor efter begravningen innan det dimper ner ett brev från försäkringskassan. ”Sorg är ingen sjukdom”. Vi förväntar oss att du går upp och börjar jobba heltid ett visst datum. Löste det med jobbet att jag kunde börja jobba först 25% efter inskolning på förskola och sedan trappa upp under ett halvår och vara föräldraledig resten när jag försökte samla ihop mig själv. Tackar min lyckliga stjärna för att jag hade en förstående chef och att jag hade ekonomi att få det att fungera.

    SvaraRadera
  2. Räcker med att gå in i väggen och behöva ha kontakt med FK för att förstå hur viktigt det är med eget kapital. Drabbas man sedan va något än värre så verkar FU-kapital mer vara en nödvändighet än bra att ha. Önskar dig och familjen allt gott!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var exakt den situationen, väggen, som fick mig att inse att man måste ta hand om sin egen framtida trygghet, för staten kommer inte riktigt klara det (och detta var redan för tjugo år sedan). Att bli ställd på bar backe av Försäkringskassans förtroendeläkare är en riktig ögonöppnare.

      Radera
  3. Hoppas det går till sig för er och kämpa på. Vill bara säga att det finns två saker som empiriskt är effektivt mot depression, där det ena är ganska "nytt" dvs man har börjat forska på det igen nu för några år sedan och det andra har flera decenniers data som är helt otroligt bra, men pga folk var sämst på 60-70 talet i usa så har terapin dåligt rykte.

    ”Nya metoden”: Psykadelia, främst Psilocybin, detta började man forska på på 60 talet men tyvärr stoppades detta pga narkotika debatten. Detta är inget du ska administerar själv men i samband med vård så är resultaten mot depression helt vansinnigt bra. Detta är svårt att få i sverige då det just nu bara finns små pilotstudier (just nu). Får ni möjlighet att vara med i en sådan studie så ta den. Detta kommer att revolutionera psykvården så fort politiker och allmänheter slutar vara rädda för att ”knark” kan vara medicin.

    Den andra metoden är ECT. Dvs elshocksterapi, det funkar för de allra flesta och du ser väldigt bra resultat på bara någon vecka. Jag har sett människor gå från ”han tar nog livet av sig vilken dag som helst” till att vara tillbaka på jobbet på en månad. ECT fungerar och det finns data för att backa upp detta. Problemet med ECT är främst 2 saker. Den första är att du får problem med minnet under terapin, minnet kommer oftast tillbaka men i några få extremfall har patienten haft svårt att minna saker som hänt i deras liv i längre perioder. Detta kan dock vara ett pris som är värt att betala för att må bra och det är som sagt ovanligt (mindre än 1 av 1000) patienter som får men som består. Tyvärr är folk rädda för ECT för de som visas på filmer och att när det användes på 60-70 talet så hade de ingen koll på vad de gjorde. Så dödsstatistiken från den tiden ligger fortfarande kvar än idag och blåser upp faran, när ingenting sådan har hänt sedan 80-talet. Det är lika som att säga att man ska vara rädd för blodtransplantationer idag för att det fanns hiv-smittat blod på 80-talet. Det spelar helt enkelt ingen roll längre, men vissa är fortfarande rädda än idag. Om vården ger er möjlighet att gå igenom ECT-terapi så avfärda den inte pga rädsla, kolla upp vad som faktiskt gäller för ECT idag, det är väldigt effektivt mot depression (oavsett om hjärnan är över eller understimulerad).

    Det är sorgligt att man i Sverige (och globalt) inte använder dessa två metoder mer för då skulle vi inte alls ha den depressionspandemi som vi har idag i världen, och människor skulle inte behöver lida i åratal i onödan. Att man inte kan göra något mot depression och att alternativet bara är SSRI är idag ett mantra, precis som att man inte kan spara sig rik på en medelinkomst.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi är redan på ECT 7 (som btw nuumera uttalas Electric Convulsive Therapy). Håller med dig om alla dina argument. Hittills: Oro, ångest och depression har minskat. Rastlöshet och minnesluckor har ökat. Får se facit när det är klart. Det faktum att man ger ECT till 90-plussare pga allmän känslighet om läkemedel samt till gravida och psykofarmakaallergiker stödjer din tes att det, så som det används i västvärlden idag (dock inte Kuba vad jag förstod på Micke Lindgrens sommarprat där det mest används som staff för regimkritiker) är rätt harmlöst. Vissa anser sig drabbade av långvarigt minnesbortfall men glömmer då att depressionen i sig har samma effekt. Man hör sällan medialyfta röster från de som avstått suicid eller som mår bättre.

      Radera
  4. Tufft inlägg. Har väggat en gång och då var jag precis som nu själv. Har enligt plan 3,5 år till FIRE (55 år) och det jag är mest orolig för är att vägga igen. Arbetslöshet, andra sjukdomar (har redan överlevt mamma)
    finns också i tanken men No #1 är att vägga igen - tveklöst.

    SvaraRadera
  5. Mannen och jag var på försenad bröllopsresa till Island, jag gravid i vecka 15. Vi var båda 26 år gamla. Andra dagen av planerade 7 fick mannen akut hjärtstopp utan någon förvarning... han hade väldig tur och överlevde utan men, men vi blev kvar på Island i en månad. Efter hemkomst blev han först heltidsssjukskriven, och sedan halvtidsjukskriven i sammantaget ett halvår. Jag fick pga riskfyllt arbete havandeskapspenning från vecka 20.
    Tack vare förhållandevis stort sparande och obelånat hus (som vi köpt kontant samma månad som bröllopet) kunde vi ligga ute med alla kostnader under tre extra veckor på Island och sedan leva utan problem på sjukpenning och havandeskapspenning tills mannen kunde jobba som normalt igen.
    Sjukdom och olyckor kan drabba alla, ingen garanti att vara ung tyvärr. Alla borde om inte sträva efter FIRE så iaf efter att ha fuck you kapital när livet inte blir som tänkt.

    SvaraRadera
  6. Så bra att ni berättar så öppet! Vi vinner mycket som människor på att berätta sånt här. Jag har ju själv varit sjukskriven snart ett år för utmattning, depression och ångest.
    Sparade pengar är så klart en enorm trygghet för er nu i detta läget. Men än viktigare buffert är er kärlek. Att ni har varandra och att du så självklart stöttar din man. Det är värt mer än alla pengar i världen! Om jag fått välja under mitt sjukskrivningsår på mer pengar eller någon att dela bördan med så hade jag valt det sistnämnda.
    Än en gång: bra att prata öppet om!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mental ohälsa är som vilken ohälsa som helst. Jag har uppmanat barnen att berätta för sina vänner om vår familjesituaton (för jag undanber mig barnbesök för tillfället) eftersom jag tycker att var och en (som orkar) kan bidra till att minska stigmat därikring. Alltså MÄNGDEN människor såväl i min närhet som i periferin som hört av sig när jag berättat om vår situation och berättat liknande historier. Tre anhöriga (visserligen avlägsna) som berättar om ECT-historik exempelvis. Vilka scharader de är dessa släktsammankomster där man sitter och myser och ler i mjugg. Kan man inte bara ta bladet från munnen och berätta om ens riktiga liv?

      Radera
  7. Så bra att du orkar berätta. Mörkertalet är stort och det behövs dras fram i ljuset. Psykisk ohälsa finns nog i de flestas omgivning. Antingen i arbetslivet eller familjen. Här också. Och visst hjälper det att slippa tänka på pengar i detta läget. Önskar att ni kommer ur detta, friska och starkare än någonsin./Horsewood9

    SvaraRadera
  8. Tack för att du delar med dig Fru EB- och ni som kommenterat (särskilt anonym). Som visar ytterligare dimensioner av FIRE och vikten av att kunna prioritera sin egen och sina anhörigas hälsa- framför lönearbete. Att ha valmöjligheter. Ni finns i mina tankar mycket just nu och påminner om livets skörhet och vad som är viktigt.
    /Frugala hedonisten

    SvaraRadera
  9. Jag tycker du skriver väldigt fint om ett av mina största motiv bakom fire. Nu är det din man, men det kan lika gärna vara ett barn som mår dåligt och behöver stöd eller en förälder eller annan närstående. Jag tror man kan få stöd från staten att vara hemma enbart om en nära anhörig ligger för döden och ett väldigt begränsat antal dagar, men ändå är det otroligt många som tror att staten på något sätt ska möjliggöra att man stannar hemma när man behöver. Hoppas många fler inser fördelarna med ekonomiskt svängrum så att de får möjlighet att trots allt vara där de behövs när det behövs.

    Kram till er alla!

    SvaraRadera
  10. Hoppas det bli bra. Allt gott!

    SvaraRadera
  11. Såhär blir det när man röstar BLÅTT. Rösta RÖTT
    sossemats

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kommer lösa allt. Tack för tipset! Vilka sitter vid makten nu?

      Idiot...

      Radera
  12. Tungt för er med med så allvarliga psykiska issues.

    Allt gott

    SvaraRadera
  13. Jag hoppas att ni kommer igenom detta på ett bra sätt!

    Det hjälper inte i er situation, men relaterat är det positivet att min arbetsgivare på senare tid börjat lyfta frågor kring psykisk ohälsa, mörkertal och "skam" kring detta som drabbar många av oss. Tidigare har detta arbete mest varit relaterat till olika fysiska risker och olyckor, vilket inte varit så värst aktuellt för de av som jobbar "på kontoret".

    Tack för att du delar med dig och - som sagt - allt det bästa till er alla!

    Mvh

    Egon

    SvaraRadera
  14. Kan det vara ’fire’ livet - han jobbar visserligen - som har bidragit till depressionen? Låter kanske lite klumpigt att fråga men värt art tänka på också?

    SvaraRadera
  15. Har varit sambo med en man som fick schizofreni med psykoser. Jag jobbade heltid och studerade samtidigt. Minns det som att det gick rätt bra ändå, men hans pappa gjorde mycket för honom. Det som jag minns mest är att hans vanföreställningar var värst på natten och jag blev tillslut knäpp av att inte få sova när jag skulle upp klockan 5 och jobba. När man dessutom inte ser alla de saker som han själv ser kan man också lätt bli arg över att han är "så dum som tror allt detta", som att alla försöker döda honom (även jag) men i hans värld är det ju så.

    Ärligt talat tror jag inte det hade spelat någon roll om jag varit ekonomiskt oberoende, situationen som sådan tog knäcken på oss alla oavsett. Hade jag inte jobbat hade jag aldrig kommit iväg och träffat "normala" människor som lite balans.

    SvaraRadera
  16. Ja! Det är precis det här det handlar om! Att kunna släppa allt, att finnas där, att inte behöver oroa sig för vad någonting kostar eller vad Försäkringskassan ska säga. Det här med att spara pengar har ju aldrig handlat om pension egentligen, det handlar bara om att kunna välja.

    SvaraRadera


  17. Jag heter Linus SAARINEN och är vårdgivare. Jag noterar att jag just nu är som den lyckligaste. Jag kommer att vittna om ett lån mellan individer som jag just har fått. Jag fick mitt lån tack vare Pierre Michels tjänst. Jag började procedurerna med henne i fredags och på tisdag klockan 10.45 eftersom bankerna inte fungerar på lördagar, då fick jag bekräftelse på att överföringen av min begäran på 950.000 kr skickades till mig. mitt bankkonto väldigt tidigt, till min stora förvåning lyckades överföringen. Här är hans mejl. combaluzierp443@gmail.com

    SvaraRadera
  18. Jag delar detta vittnesbörd till partners som lider i sina relationer eftersom det finns en varaktig lösning. Min man lämnade mig och våra två barn för en annan kvinna i 3 år. Jag försökte vara stark bara för mina barn, men jag kunde inte kontrollera smärtan som plågar mitt hjärta. Jag blev sårad och förvirrad. Jag behövde hjälp, så jag gjorde en research på internet och hittade en sida där jag såg att Dr Ellen, en trollformel, kan hjälpa till att få tillbaka älskare. Jag kontaktade henne och hon gjorde en speciell bön och trollformler för mig. Till mina överraskningar kom min man tillbaka hem efter 2 dagar. Det var så vi återförenades igen och det var mycket kärlek, glädje och frid i familjen. Du kan också kontakta Dr Ellen, en kraftfull förtrollningsledare för lösningar

    1) Returnera pojkvän

    2) Återförena man eller fru

    3) Om du har mardrömmar

    4) Botemedel mot hiv och hepatit

    5) Kraftfull magisk ring

    6) Lycka till

    7) Brytande av besatthet

    Kontakta EMAIL:ellenspellcaster@gmail.com Du kan också Whatsappa honom +2349074881619

    SvaraRadera