FIRE när livet är upp och ner

En läsare hörde av sig till mig, apropå vår familjesituation:

"Ang dagens inlägg, tråkigt att höra att din man inte mår riktigt bra. Har ingen egen erfarenhet gällande psykisk ohälsa men har en kollega som är bipolär och har förstått att det påverkar den drabbade såväl som anhöriga. Bra ändå att Ni bäddat så väl för Er själva rent ekonomiskt. Att ha förmågan att leva på lite och att ha undanstoppat kapital kommer väl till pass i situationer som nu. Att i detta läge kunna fokusera på familjens väl och ve, inte behöva vara ytterligare belastad med att vara tvungen att jobba heltid."

Jag kunde inte hålla med mer. Mitt i all denna förvirring och plåga har jag och min man vid upprepade tillfällen ändå mantrat för varandra: "Hur lyckligt lottade är vi inte att detta skedde nu och inte när vi sprang ekorrhjul?". Vid något tillfälle, när min man uppbådade krafterna att vara ironisk, sa han "Det är verkligen ett perfekt tillfälle att ta sig en depression" (ja, det är depression vi talar om, med inslag av depressionstypisk oro och ångest).

Faktum: Du kan inte vara borta från din arbetsplats under mer än några enstaka dagar om din partner blir sjuk. Jag saxar:

"Enligt lagen (1998:2019) om rätten till ledighet av trängande familjeskäl har du rätt till obetald tjänstledighet från din anställning för frånvaro under ett mindre antal arbetsdagar i samband med sjukdom eller olycksfall som kräver din omedelbara närvaro."

Vad betyder det, "mindre antal arbetsdagar"? Två dagar? Tio dagar? Med största sannolikhet inte 40 arbetsdagar som jag i skrivande stund lagt på att vara med min man i stort sett dygnet runt. Och notera detta: Jag har inte bett en käft om lov (minus min handledare när jag avvek från ett seminarium i slutet av terminen och han var mycket tillmötesgående).

Och vad menas med "omedelbar närvaro"? Det är inte så att min man behöver min hjälp för att ta sig till toaletten. Eller äta mat, vilket i och för sig är en ickefråga eftersom han nästan inte äter något. Men när ångesten kommer och han transporteras till ett landskap som verkar se ut något i stil med 11:e september  * valfri dystopisk mardrömsscenografi * evigheten * döden * universum, känns tanken på att jag ska lämna hans sida för att istället placera min bak på en ergonomisk stol i ett svalt konferensrum obscen. 

Jag har o-er-hört svårt att se framför mig att jag skulle gjort så även under mina mest hjärntvättade år i corporate Sweden. Det hade helt enkelt inte gått. Jag hade fått sluta dyka upp på jobbet, mottagit ett antal varningar och därefter fått kicken. Och det hade varit knöligt och fullt av konflikt. Kunden från helvetet hade på hajvis fått blodvittring och snarare eskalerat sin jävlighet. Bara jag skriver dessa rader nu börjar det susa i öronen. Dubbelmacka från Hades.

Lägga in honom på sjukhus medan jag pliktade jobb? Faktum två: Svensk öppenpsykiatrisk vård lägger inte in personer som inte är en fara för sig själva eller andra. Att han ändock lyckades komma in några veckor i maj/juni var en lycklig slump, troligtvis på grund av att det var låg beläggning. Det är inte på något vis så att en åkomma så "banal" som depression och ångest, även om den för den drabbade känns som på liv och död, ger dig en entry ticket till sjukhusvård.

Systemet kräver att den anhörige snabbast möjligt återgår i tjänst (helst ska hen inte tagit någon ledighet alls) medan den part som lider av sjukdom ska vårda sig själv i hemmet medelst mindfulnessövningar från youtube och lite utskrivna recept från stafettläkaren på jour. Detta medan den sjukes HR-avdelning i samråd med försäkringskassan skräddar ihop en rehabplan som innehåller alldeles för många siffror för någon under isen att ta in (”Jo vi tänkte att vecka 25 är du tillbaka på 10%, vecka 26 på 20% och därefter på 50%”). 

Ångest hånskrattar troligtvis åt arbetsträning. Så länge du är i det svarta hålet, övertygad om att du aldrig kommer att bli bra (för så talar sjukdomen), kan du inte planera ens för en timme framåt. All energi och tankekraft går åt till att hantera ditt tillstånd. De flesta blir på sikt återställda, men det är knappast på grund av att arbetsgivaren varit bra på att bolla procent. Det tar den tid det tar. 

Nu slipper vi ta ställning i frågan. Min termin tog slut i början av juni och jag har sedan start kunnat finnas där vid hans sida, dag som natt (då ångesten gillar att slå till). Att säga att det känns "bra" är väl en överdrift eftersom inte ens jag (!) kan fixa ångest, ens med den mest feng-shuiade sovrumsinteriör. Det är dessutom både plågsamt och utmattande att vara närstående. Men det känns rätt att finnas till hands. Lika rätt som det skulle ha känts fel att inte vara det.

Och är det inte detta FIRE handlar om? Att när som helst kunna allokera sina resurser hur som helst. Det kan handla om sköna ting, som att hux flux bestämma sig för att bo i Portugal ett halvår. Eller att flytta upp till en stuga i Jokkmokk och skriva en deckare. ELLER - att finnas till hands när en nära anhörig behöver dig. Inte bara kunde jag snudd på sömlöst gå över till att bli hans fyrbåk i natten. Han själv kunde med lätthet checka ut från de uppdrag han vid insjuknandet hade. Att jämföra med det scenario som hade uppstått om samma sak hade hänt i det corporata smöret.

Så ja, jag tackar min lyckliga stjärna för att vi lever som vi gör. Inte för att jag tror att hans sjukdom, från insidan av hans hufvud, är särskilt mycket trevligare med ett liv i slack. Men för oss omkring är det så mycket lättare. Och jag tror att han har en enklare väg tillbaka när det inte hänger ett sjok HR-representanter över honom som manar honom till snabb och förutsägbar förbättring.

Det här var på intet vis orsaken till att vi började skissa på FIRE år 2015. Men det är ett exempel på hur FIRE (eller semi-FI i mitt fall) ger det andrum som gör att allsköns bakslag blir lättare att hantera. Har du någon erfarenhet av att stå bredvid när det krisar? Jobbade du heltid och om ja, hur löste det sig med din arbetsgivare?

Mvh/
FruEfficientBadass