Att sumpa sin chans

Hallå! Idag är månaden juni officiellt över och den på självklart vis framförda spådomen från en profet i min närhet slog alltså inte in. Tvärt om ökade åtminstone mina innhav med 1,8 procent. Det i sig är väl inget att hänga i julgran, även om det verkar råda konsensus om att en årlig genomsnittsavkastning på runt åtta procent är helt ok (förutom när så sker, då tycker alla att det varit ett dåligt börsår, att "börsen gått kräftgång" etc). Närmare två procent på en månad är således bättre än ett förväntat snitt, som torde ligga på 8/12 = 0,67 procent. 

YTD, vilket motsvarar den period då min vän legat med cash i väntan på kraschen, har mina innehav ökat med närmare 26 procent. Hade han själv valt att pytsa in sin mille vid årsskiftet hade han, förutsatt att han valt Spiltan Aktiefond Investmentbolag som jag, haft 260 000 kronor att spela med i sina framtida börsäventyr. Mig veteligen sitter han fortfarande att väntar. 

TIME IN MARKET > TIMING THE MARKET

Men det var inte det jag hade tänkt skriva om idag, utan om ett minne från förr som av oklar anledning pockade på min uppmärksamhet när jag häromdagen stod och rörde runt i den häxkittel som är min bokashikompost. Det handlar om val i livet, fokus ekonomi. Ni ska nu få höra berättelsen om min forna kollega, låt oss kalla henne Malin. Ber om ursäkt för ett endimensionellt porträtt, jag kände henne inte särskilt bra.

Berättelsen om Malin

Malin föddes någonstans i Sverige och växte upp i en typisk medelklassmiljö. Föräldrarna var akademiker av typen lärare och i 20-årsåldern flyttade hon till Stockholm i jakt på det som folk är när de flyttar till Stockholm (karriär, action). Det gick väl sissådär med karriären och efter en sväng in i vården landade hon på ett industriföretag i förorten och blev kollega med moi.

Det var uppenbart att Malin, trots att hon inte jobbade med sälj som jag, avskydde sitt jobb. Kanske var det de konstanta gäspningarna? Eller den slokande kroppshållningen? För den som var dålig på kroppsspråk kunde man få en hint av det som kom ut ur Malins mun, saker som "Aaaargh äntligen fredag fy fan..." eller "Måndag! Skjut mig!" samt diverse skitsnack om den egna chefen och arbetsplatsen inför den som orkade höra på. 

Jag var, tro det eller ej, vid den här tidpunkten rätt bra på att fejka arbetsmotivation. Jag hade precis snöat in på FIRE och insett att jag bara var där på genomresa vilket gjorde mig på oproportionerligt gott humör måndag-fredag. Det var alltså med FIRE-linser jag bevittnade nedan skeende. 

En tragisk vändpunkt

Efter en tids sjukdom dör Malins pappa, den enda kvarvarande föräldern där Malin var ensambarn. Efter lämnar han ett lågt belånat hus på en hyfsat attraktiv ort samt diverse prylar (tänk: bilar, elektro-gadgets). 

Malin sörjde sin far, men rätt snart var hon på banan igen. Prylar avyttrades i rask takt, vilket gjorde mig imponerad. Jag tänkte att hon nu skulle ta tillfället i akt och sälja huset och därefter investera i en frihetsfond så att hon på sikt (genast?) skulle slippa det jobb som hon så uppenbart vantrivdes med.

Icke! Malin skulle behålla huset, på bekvämt avstånd 40 mil bort. Hon tar således över de lån som fadern haft, som i kombination med innerstadslägenhetens lån blir rätt saftiga. Pappans hus genomgår viss renovering, vilket jag tyckte var märkligt eftersom hon aldrig hann vara där. 

Inte heller hade hon några planer på att flytta dit. Det var mer ett "nice to have" och om jag inte minns fel semestrade hon och sambon där max ett par veckor om året. Då brukade hon vara på dåligt humör efteråt, eftersom veckorna mest gått åt till gräsklippning och annat hemmansröj. Efter några år hittade hon en firma som kunde trimma trädgården åt henne när hon inte var där. Jag hoppas att hon riktigt njöt i tanken åt att ha en välvårdad tomt 40 mil bort. Kanske skickade firman bilder? 

Parallellt med detta påbörjas renovering av Stockholmslägenheten. Malin passade också på att skaffa en helt ny garderob, ny hemelektronik, ny hund, extentions (män: googla) och gick på olika kroppsbehandlingar med en imponerande regelbundenhet. Jag kanske inte ens behöver nämna att hon och sambon reste rätt mycket utomlands också under dessa första feta år. 

Efter ett par år hintar Malin (för som ni redan förstått var hon inte talträngd) att det inte längre fanns några pengar kvar från arvet. Pappans besparingar och pengarna från prylförsäljningarna var slut. Dessutom hade hon ökat på lånet av pappans hus, för att kunna göra X eller Y (minns inte vad) med huset. Hon var med andra ord lika fast som tidigare.

Malin blir på smällen

Så sker miraklet (enligt Malin). Hon blir på smällen och går på föräldraledighet. Miraklet utgörs enligt henne av att hon nu slipper jobba. "Jag ska vara på smällen resten av mitt yrkesliv" anförtrodde hon mig (och övriga kollegor) vid kaffeautomaten. Mannen fick inte ta en dag, "han gillar ju sitt jobb". 

När jag slutade var hon inne på barn två och hon och mannen hade uppgraderat sitt boende till villa i förorten, med vidhörande fetlån. Ny bil skaffade de givetvis. Det måste vara säääkert för baaarnen (för som ni vet är bara SUVar säkra för barn).

Malins alternativ

Om man likt en fé hade fått gå in och peta i Malins beslutsmaskineri någon gång där kring faderns död hade man kunnat tänka sig några olika scenarios:

1) Malin behåller pappans hus och hyr ut det. Hon använder hyresintäkten till att kunna gå ner på deltid eller ännu hellre - skola om sig så att hon hade kunnat skaffa ett jobb hon inte avskydde (hon kändes inte riktigt som FIRE-material, men att byta yrke hade nog inte suttit fel).

2) Hon hade kunnat sälja huset med dess innehåll och lagt pengarna på börsen. Med den börsavkastning vi haft sedan dess hade hon med stor sannolikhet varit FI nu.

3) Hon hade kunnat göra en 180-gradare: Sålt lägenheten i Stockholm, flyttat till pappans hus och leva ett för henne bra liv. Exempelvis envisades hon att ha hund i centrala Stockholm. Ni som har eller har haft hund i centrala Stockholm vet hur dyrt och obekvämt det är. Det är lättare att få en hundkompatibel tillvaro utanför storstaden. 

I huset hade hon sedan kunnat klämma fram en hel kull med ungar på sin gamla SGI och därefter sedan i lugn och ro försökt hitta en livsinriktning som känts ok. Med tanke på den värdestegring deras innerstadslägenhet hade genomgått sedan inflytt hade avkastningen på vinsten, i kombination med penga-arv och prylförsäljningen, troligtvis kunnat hålla henne flytande. Förutsatt att hon nöjt sig med en enklare livsstil.

Men Malin valde att lägga in nästa växel i status quo. Inte så märkligt kanske. Människan är ett samlande djur och vi gör oss ogärna av med saker. Att skala ner, förenkla och avyttra är inte helt naturligt för oss. Se på alla de Lyxfällandeltagare som samlar på motordrivna fordon. Går icke att göra sig av med. Än mindre hästar, men här känner jag att jag kommer att få mothugg av Fri2032 så jag lämnar det spåret.

Hade Malin haft en antydan till minimalist eller essentialist i sig hade hon varit snudd på fri alternativt helt fri idag. Jag vet i ärlighetens namn inte vad hon gör nu, kanske är hon kvar på min gamla arbetsplats. Kanske sitter hon där och suckar och begrundar sin livslott - att för evigt tillbringa 8-16 på ett jobb hon avskyr, allt medan tallbarren ansamlas i takrännorna på faderns gamla hus och hundvakten ånyo sjukanmält sig så att hon måste åka hem till förorten på lunchen.

Har du någon Malin i din närhet? Det vill säga en person som haft möjligheten att arrangera sitt liv på ett mer, hur ska vi säga, optimalt sätt men som valt att inte göra det? 

Mvh/

FruEfficientBadass