Lägenhet vs hus ur ett sparperspektiv

Tack alla ni som gav Gårdsköpare bra råd på förra inlägget. Eftersom jag för tillfället småpanikar över min privatekonomi (alltså, panik av det primala slaget, inte grundat i fakta) är min ryggmärgsreflex att säga åt alla och envar att skaffa en tvåa i förorten, köpa guld och lära sig flå rådjur, varför mitt svar nog hade varit rätt obalanserat. Ni, fantastiska läsare, hittade perfekt avvägning mellan förnuft och känsla och det känns som att Gårdsköpare nu kommer att ta ett beslut som blir det allra bästa. 

Någon efterfrågade vår bostadsresa och om jag anser att det är mer kostnadseffektivt att bo i lägenhet (om än en dyr sådan). Executive summary: Ja, för vår del har det varit mer kostnadseffektivt. Jag börjar från början.

Steg 1: Flytt hemifrån. Ett år som au pair i Paris då boendet var gratis. Eller gratis förresten, jag fick stryka kläder och snyta barn för det. Första egna flyttlasset gick till en förort till Uppsala (Gränby?) och mitt bohag rymdes i bagageutrymmet på mina föräldrars Volvo 240 kombi. Jag och en kompis bodde möblerat andra hand i en lägenhet som tidigare inrymt en kedjerökande man som troligtvis hyrde ut på grund av fängelse. Det var rätt oklart och vi vågade inte fråga. Vi betalade typ 7 000 kronor i månaden i hyra vilket var MYCKET då på den tiden, runt 1996. Men å andra sidan är Uppsala kring höstterminstart rån oavsett hur man bor. Vi var exempelvis på visning i en äcklig 80-talslägenhet som luktade avlopp där mannen (för övrigt klädd i spandexcykelbyxor över ej spandexkompatibel kropp) skulle ha 4 000 för ett rum i sin lägenhet. Med honom i lägenheten, nej tack.

Steg 2: Snabbscroll fram genom samboende i studentrum (billigt men ansträngande för relationen plus helt sjuka händelser i korridor), samboskap i Mälardalskt samhälle, studio i horkvarteren i en sydfransk hamnstad, övergångsboende D-uppsats i garderob i annan Mälardalsk ort (det var på riktigt en garderob), kort session hos föräldrarna under jobbsök och sen...

Steg 3: ...första egna lägenheten, ett 1,5:a nära Brommaplan. Vilken lycka! Jag har för mig att jag stoppade in typ 80 000 kronor och att den kostade någonstans runt 800 000 kronor vilket kändes svindlande. Varifrån fick jag 80 000 kronor? Mina föräldrars sparande till mig under uppväxten (födelsedagspengar från mor- och farföräldrar, listigt placerade i Riksgäldspar och diverse låsta sparprodukter). Men nu var jag inne på bostadsmarknaden och året var 2000, bostadsboomens start. För övrigt samma år jag träffade min man och bara ett drygt år senare köpte vi vår första gemensamma lägenhet på söder med min insats plus en liten vinst från Brommalägenheten.

Steg 4: Runt ett par år senare uppgraderar söderboendet till en tvåa nära Medborgarplatsen. Runt 80 kvadrat med terrass, har för mig den kostade strax under två miljoner. Vi sålde två år senare för betydligt mer, minns inte hur mycket. Men säg att vi redan då hade runt 500 000 att peta in i nästa boende som var...

Steg 5: ...ett parhus i dussinförorten. Nyproducerat, knappt 100 kvadrat, hög avgift på grund av entreprenörens höga lån för projektet. Av ovan skäl var köpeskillingen låg, tror det var 1,7 miljoner, varför vi kunde kapa allt vad topplån hette. Ett barn blir tre och 2008, mitt i pågående finanskris och bostadsprisras, signade vi upp för en ny nyproduktion i samma område med inflytt två år senare, för rabatterat pris som landade på runt 4,4 miljoner. Svindlande summa tyckte vi. Idag går de för det dubbla. Vid det här laget hade vi gjort såpass mycket vinster att vi nog hade ett par miljoner liggande i boendet. I alla fall 1,5 mkr och räntorna var ju låga så det var väldigt mycket hus för pengarna (tre plan, sju rum och 180 kvadrat). 

Bilden är snarlik vårt boende i dussinförorten

Och det är här jag måste stanna upp en smula. Fram till och med första nyproduktionen hade vår boendeekonomi varit rätt slimmad. Ja, vi betalade en hög avgift till samfälligheten i det första huset. Men de kostnader som slog till vid hus nummer två var av helt annan dimension. Man skulle kunna dela upp dem i husrelaterade och livsstilsrelaterade, även om de två kanske överlappar varandra.

Husrelaterade

Alla som någon gång flyttat in i nyproduktion vet att huset säljs med en sorts standardutförande som absolut noll procent av köparna låter sig nöjas med. I det här fallet bjöds vi in till entreprenören på "inredningskonsultation" (more like säljmöte, i syfte att hämta hem den förlorade marginalen från prisreducerade hus) där vi fick välja och vraka i deras showroom på temat kakel, kranar, belysning, tapeter et cetera. När man pungat ut 4,4 för ett hus är det lätt att bli fartblind så här drog det iväg. Säkert 150 000 på takdusch (istället för dusch på stång), rektangulär designdiskho (kändes livsnödvändigt), spotbelysning, sandfärgat kakel istället för svart på hallgolv, extraisolering på vindsplan, naturligtvis designerkranar, extra finurligheter i köksförvaring och så vidare. 

Efter inflytt inträffade också kollektiv psykos i vad som skulle skapas på de små tomtplättarna. Givetvis anläggande av häckar (för de som entreprenören tillhandahållit var ju SÅÅÅ trista var alla överens om), plantering av fruktträd, utbyggnad av terrasser och montering av markiser på längden och tvären. Jag vill minnas att markiserna på våra tre plan inklusive en mastodontvariant över terrassen ink. gardin gick loss på närmare 80 000 kronor. Vissa slog på stort och glasade in sina gigantiska terrasser men här tog vansinnet slut för vår del. Jo just det, spaljéer och insynsskydd av olika slag. Det var som sagt ett nyproducerat område med små tomter och även om man som jag är rätt obrydd kring insyn var det rätt skönt att känna att man inte satt i knät på grannen när man hade folk över på grillning. I det av min man byggda uteköket för x tusen kronor.

Det är märkligt det där med tomtprojekt. Det känns inte som en så stor kostnad när det sker. Man tar en tur till Byggmax och sen en tur till Fredells. Sen en tur till Ikea för att skaffa krukor och möbler och sen är repa eller fem till Blomsterlandet för att skaffa grönt. Men det adderar ihop till hiskeliga belopp i längden för projekten tar ju aldrig slut. På den tiden hade vi ju ingen koll på vår spending, men eftersom vi hade noll sparutrymme gissar jag att en rätt stor del av våra tjänstemannalöner plöjdes ner på baksidan av vårt hus under de fem år vi bodde där.

Dessutom skulle ju själva huset inredas eftersom vi nu nästan dubblat vår boyta. Jag var på Ikea säkert en gång i månaden. Vi har aldrig varit särskilt designmöbel-intresserade och redan då köpte vi en del på Blocket eller av grannar som uppgraderade och slumpade bort sina hopplöst omoderna möbler (säkert fem år gamla). Men icke desto mindre stack det iväg en del där. 

Livsstilsrelaterade

För att vardagslogistiken skulle ha en chans att gå ihop behövde vi två bilar. Behövde och behövde förresten, klart vi inte behövde det. Vi hade naturligtvis kunnat streta barnen till dagis och skola med dubbelvagn med ståplatta för att därefter ta buss och tunnelbana till våra jobb. Det hade uppskattningsvis tagit dubbel så lång tid så med det sagt: Det var inte ett alternativ. 

Därtill hade vi barnvakter som hämtade på skolan ett par dagar i veckan och där rök några tusen till per månad. Eftersom vi var så busy anlitade vi också Hemfrid och köpte hem färdiga matkassar. Eftersom huset hade såna artsy partsy fönster på tre meters höjd fick vi också anlita extern fönsterputs ett par gånger per år med män med periskopskrapor (tanken slog oss inte ens att skaffa en egen, vi var för viktiga för att tänka på sånt). 

Eftersom våra liv var så hektiska att vi knappt hann ses i vardagen, kände vi oss manade till kompensaion under helgerna då vi gick på badhus (inget ont i det, våra barn älskar än idag vatten) men även artvidrigheter som BUSHUS, bio och popcorn för fem, krogbesök etc. Därtill åtminstone två gånger per år åka på dussincharter för att få kvalitetstid (för det kan man ju inte få hemma, se valfri reklamfilm från Tui). 

Ja, ni ser ju, ekorrhjulet. Klipp till...

Steg 6: Flytt in till stan. Det kändes kontraintuitivt att skaffa bostadsrätt för sju mille när vi bara fick ut knappt sex miljoner för vårt hus. Öka på lånen med en miljon, för halvering av boyta? Men vilket genidrag detta var och på så många plan. Tilläggas bör att vi nu sedan något år hade börjat få bättre koll på vår ekonomi, även om vårt möte med MMM inte skedde förrän efter ett år i lägenheten. Följande hände:

- Vi hade mindre behov av bil eftersom dagis och skola var på fem-tio minuters gångavstånd. Dagis och skola låg också minuten från kollektivtrafik varför hela vardagsapparaten lättade upp. Min man, som jobbade i innerstaden, hade en helt annan mobilitet och kunde vara på förskolan en kvart efter snuv-alert (mot tidigare tidigast en timme). Jag jobbade dessvärre i förorten och förbannades dessutom med en dyr och svårparkerad firmabil, varför vi fortfarande hade en rätt saftig bilkostnad men en bil lyckades vi bli av med. Ovan smidighet, i kombination med att barnen började bli större, gjorde att vi slutade anlita barnvakter. Jag har för mig vi hade en tjej första året, men sen ströp vi även den. Inte tjejen, kostnaden.

- Med hälften så stor bostad och fönster i fönsterhöjd kunde vi insourca allt vad städning hette. Inte heller kände vi efter vårt ekonomiska uppvaknande något behov av färdiga matkassar och jag kunde veckohandla på Willys ute i förorten där jag jobbade. På lunchen givetvis. 

- Det aldrig avslutade trädgårdsprojektet i förorten gick omintet eftersom vi i stan bara har en tre kvadrat stor balkong på vilken man, ens om man anstränger sig, knappt kan slösa mer än några hundra om året i nya växter till blomlådan. 

- Med liten lägenhet och nyfunnen kärlek till frugalt leverne och asketism försvann all form av inredningsshopping. Min i snitt tusenlappstora Ikeapost gick upp i rök. Tvärt om sålde vi ju en massa prylar innan flytten till stan, vilket på Lyxfällanvis inbringade ett antal tusen. 

- När vi nu levde mitt i stan öppnade det upp sig fantastiska möjligheter till helgumgänge av mer sparsamt slag. Bort, Andys lekland, in med gratismuséer och cykelturer på Djurgården. Visst kunde man cykla i dussinförorten också, men det var så förbenat tråkigt. Det blev liksom: Cykla längs en villagata, ut på en trist väg, sen vända och ta samma väg tillbaka. Djurgården är mer som en snitslad bilfri bana full med äventyr (exempelvis strosa i Rosendal eller "råka" springa på Benny Andersson utanför villa Lido) och skiftande miljöer i fulländad estetik. 

I samband med flytten in till stan slutade vi också med restaurangbesök och charter. Jag och min man hade i förorten som vana att någon gång i halvåret sprätta loss ett par tusen på Bistro Ruby i Gamla stan, eftersom vi var så törstande efter storstadspuls. En gång tog vi av misstag en obrandad taxi hem och fick betala 1 200 kronor. Men nu, boende mitt i smeten, kunde vi finna minst lika stor tillfredsställelse i att plocka ihop lite vin och charkuterier och slå oss ner på smygbryggan bakom Junibacken (den som de dessvärre har byggt bort nu såg jag). 

Jag önskar att jag haft lika bra koll på våra utgifter som exempelvis IGMR för att kunna ge er en exakt bild av kostnadsbesparingen hus vs. lägenhet. Men det har jag inte. Dessutom inträffar mätfel då vi i dussinförorten var consumer suckers och i stan rätt snart blev frugal weirdos. Men om jag ska försöka mig på en gissning hade våra liv, allt annat lika (d.v.s. vi hade inte blivit frugal weirdos), blivit billigare ändå. 

Den största orsaken varandes logistiken som kapar bil- och barnvaktskostnader. Den andra varandes bostadsyta vilket omöjliggjorde överkonsumtion samt minskade elkostnader. Och visst, det tillkom avgift till föreningen, men vi kapade samtidigt samfällighetsavgift, vatten etc. Den tredje och kanske tyngsta biten är emellertid det jag beskrev i ett stycke längre upp: Vi slutade helt hälla ner vårt konsumtionsutrymme i diverse husrelaterade hobbyprojekt. 

Jag var på besök i nämnda område i somras och slogs av att projekten fortsätter än idag, tolv år efter att husen stod klara. De som var först med terrassutbyggnation hade nu inglasning. Jag såg växthus, nya förråd, lekstugor, carports, elstolpar och ännu fläskigare tjänstebilar. Genom de massiva fönsterpartierna skådade jag uppgraderade köksmöblemang och flatscreens stora som duken på vår biograf i Hudik. Det enda som inte verkade ha fått genomslag var pooler, vilket nog enbart beror på att man inte kan klämma in så mycket pool på 200 kvadrats tomt. Badtunnor fanns såklart på var och varannan terrass, utan människor i.

Idag har vi runt tre miljoner i lån, vilket fram tills nyligen (looking at you dumma ränta) varit en löjligt bra affär. Vår månadskostnad ink. allt för vårt fina läge inne i stan har legat på kanske nio tusen per månad. Du får inte en kallhyrd etta på andrahandsmarknaden för det priset i storstadsregionerna. 

För tillfället är värdet på vår lägenhet i en svacka, men för inte så länge sedan menade optimistiska Booli att den dubblat sitt värde sedan inköp vilket är en siffra att ta med en stor nypa salt. Men säg så här: Nio tusen i månaden för ett objekt som ökat i värde och därtill givit tak över huvudet för fem pers i fem år är rätt bra. Efter de fem åren blev lägenheten dessutom en kassako som andrahandsuthyrningsobjekt. Att vi nu kommer upp i högre räntesatser framöver är priset vi får betala för alla dessa år av nästan gratisboende (om man räknar in värdeökningen). 

Jag kan inte nog gratta oss själva till att vi tog beslutet att lämna förorten för boende i stan. Jag hade nog inte varit lika förtjust i tanken att byta hus mot lägenhet på samma ställe, eftersom det kändes som förorten Gud (och Stockholms Lokaltrafik) glömde. 

Jag är själv visserligen uppväxt i lägenhet vilket säkert spelar in. Jag gillar när det hörs att det lever människor omkring mig. Att det spolar i rör, folk som kommer och går. Är man uppvuxen på landet eller i hus har man säkert lärt sig uppskatta andra livskvalitéer av typen lugn, stillhet och privatliv. Mig gör det inget att en troligtvis avhoppad Stasiagent bor i lägenheten ovanför oss och har stenkoll på när vi har besök. Låt henne hållas, en vacker dag tar hon en inbrottstjuv (d.v.s. ännu en besparing i larm).

Där har ni den, vår bostadsresa. Och ja, jag förespråkar lägenhetsboende, även om jag på hycklarvis även huserar på en lantlig gård. Kanske hade jag tänkt annorlunda om vi inte haft vårt vattenhål i Hudik. Men kommentatorns fråga kring vår bostadsresa var nog mer ämnad åt den ekonomiska aspekten så därför säger jag: When in doubt, bo i lägenhet. Roligare att lägga terrassutbyggnationspengarna på att hyra ett pittoreskt boende längs en kust en sommarvecka. 

(Parentes men jag hade en gammal chef som byggde terrass, pool, the works, men sen alltid reste bort med familjen under sommaren?)

Man behöver givetvis inte bo inom ringmuren, men ur ett marknadsperspektiv slår det lite högre givet att det inte finns nå mycket mark att bryta och bygga på i exempelvis Stockholms innerstad varför jag tror att de bostäderna nog står pall bättre genom ras (sa jag precis innan totalkollapsen).

Det här är min resa och mina slutsatser baserat på vår familjesituation och konsumtion. Finns det någon som har motsatt erfarenhet, att det blivit billigare att flytta från lägenhet till hus?

Mvh/
FruEfficientBadass