Mitt nya beroende

Jag har ju genom åren öppenhjärtigt delat med mig av min beroendeproblematik. Det började med några småglimtar av Lyxfällan på tv3 för mer än tio år sen. Jag tänkte väl att det var oskyldigt, eftersom det var på bästa sändningstid och med programledare iförda kostym och slips. Det trappades pö om pö upp och eftersom vår dåvarande kanalleverantör möjliggjorde titt en masse kunde jag ibland se fem-sex-tio åt gången. 

En dag satt jag och min dotter i vardagsrummet. Hon kan ha varit en sju-åtta år och när hon med självklarhet frågade mig: "Mamma, kan vi titta på Lyxfällan?" insåg jag att det gått för långt. Programmet kan hävda altruism och pedagogik så gott det vill, men vad det handlar om är lyteskomik och grogrund för självförhärligande hos tittaren, något som potentiellt skulle kunna resultera i en blogg där någon sprider sparpekpinnar runt om sig. 

Jag ska inte ens name-droppa mina favoritavsnitt för jag har lämnat det där bakom mig. Det jag istället gjorde var att gå över till utländskt tjack i form av A & E hoarders på Youtube. Det är en helt annan produkt, handlar inte om finansiellt missbruk utan om prylmissbruk, även om de ofta överlappar varandra. Eftersom det rörde sig om uteslutande amerikanska fallstudier kändes det som att jag distanserat mig och kunde åse debaclet som om jag tittade på Hollywoodfilm. 

Men efter att ha kört slut på alla hoardepisoder började jag fylla på med slumpvis valda videos av amerikanska tonårstjejer som städade sina rum. Det hela var förnedrande på så många plan. Jag, vuxen kvinna och trebarnsmor, ligga och slökolla på hur dessa flickeflarn rensade bland kubikmeter av kosmetika och tank tops, när jag i själva verket borde spela Alfapet med min man. 

Kulmen på den här perioden var när någon i läsarskaran tipsade om finska Aurikatariina som börjar sina episoder med: "Haj, I'm AURIkatariiina, and I deep clean peoples homes. For FREE!". Folk hör av sig till henne med sina hjärtskärande levnadsöden och bjuder in henne till sina hem där hon får röja runt med sina sponsrade städverktyg (bland annat tar hon ut ”the trashes”), inte sällan med skräckscenarios som tre års tomma kattmatspåsar eller städning av mer saneringskaraktär. Vissa avsnitt blir jag snudd på illamående av, men slutar jag titta? Nay!

Det var efter ett sällsynt ofräscht avsnitt av Aurikatariina jag började sondera marknaden efter en biprodukt, en som inte fick mig att vilja duscha efteråt. Det var då jag trillade på den japanska hemmafrun.

En oskyldig sökning på "Japanese declutter" fick mig att likt Alice trilla ner i ett veritabelt kaninhål. OMG. Jag visste sedan tidigare att japanska kvinnor lägger upp retligt elitistiska filmer på hur de tillreder lunchlådor till sina barn. Men att de därtill levererade någon sorts städporr i Mujimiljö hade jag ingen aning om.

Harmomommy är en referens, med två miljoner prenumeranter. Hon bor i förortsmiljö i ett hem som ser ut som taget ur Fumio Sasakis bok. Hon städar på riktigt en del rum som är helt tomma, med sin estetiskt fulländade träskyffel och diverse avancerad städteknologi. 

Ibland smyger hon in matlagningssegment, som när hon under ett par timmar svänger ihop en avancerad lördagslunch till sig, mannen och det välartade barnet bestående av falafel med arton tillbehör. Då scrollar jag framåt, för matflex är jag inte intresserad av. Jag vill se när hon bäddar futoner eller viker sina handdukar så snyggt att Mari Kondo hade knytit näven i fickan. 

En annan favorit är Namis liv, en vlogg om att vara ung kvinna på 24 kvadrat i Tokyo. Hon beskriver vad hon äter, hur hon klär sig och hur hennes olika rutiner ser ut, inklusive städning och ommöblering av det minimala rummet. 

Det här är ett nytt universum för mig som själv städar som en furie. Jag far fram, svettig och flåsig och river av skiten så snabbt jag kan. I Japan (eller på japanska Youtube) verkar städning vara något av en delikat ritual. Jag som gillar ASMR somnar nästan av de små rörelserna, de diskreta ljuden, det pyttiga och gulliga. 

Jag menar, Harmimommy kan lägga tjugo minuter på att rengöra sitt redan glänsande rostfria diskställ med någon form av pepparmyntsspray som hon försiktigt gnuggar in med en natursvamp i jutesnöre. Nami torkar sitt golv en till två gånger per dag med en engångstrasa hon sätter på en liten plattmopp och det här gör hon i en outfit som får mig att gråta avundsjuka Uniqlotårar. De är så förbannat stilrena och snygga när de städar så att det nästan gör ont. 

Ofta förekommer gulliga husdjur. Inte bara gulliga, de är supergulliga. Som Lucy. Vill man ha en sådan här hund eller vill man ha en sådan här hund? Men svara mig på detta, vad är det för platta som hunden besöker i badrummet när hon har städat klart? Jag får intrycket av att hunden kissar i badrummet?

Kvinnan i klippet ovan (Honeyjubu) är också den av japanerna jag följer som är mest förtjust i teknologi (alternativt den som knutit mest lukrativa sponsoravtal). OMG. Vad har hon inte en maskin för? Robotdammsugare, vanlig dammsugare med femton funktioner, ångdsammsugare, en grej att göra hål i plastmuggar för sticklingar med, vägghängd tandborststeriliserare, you name it. Trots att stor del av tekniken står framme ser ändå hennes hem ut som visningsrummet på Muji med ljust trä, vitt och naturdetaljer. Hon täcker till och med över lysknapparna på väggen med en sorts japanska små gardiner i linnetyg. What?

AAARGH jag kan inte sluta titta. Jag har ju sagt det förr, att jag en gång vill leva i en minimalsitetta med stark inspiration från butiker av typen Granit och Muji. De här kvinnorna, särskilt Nami, lever detta liv. Det är så småputtrigt, så värdigt. Så som hon (Nami) (åtminstone när hon filmar) förbereder helt fantastiska japanska måltider till sig själv efter att ha varit på marknaden och köpt fem sorters bladgrönt. Som hon pysslar med sin stretching, sina bad, sin garderob och sina små plantor. Jag vill ha!

Tittar du på japanska hemmafruar?

Mvh/
FruEfficientBadass