Heltid - Deltid - Nolltid?

Vi har ju i detta forum flera gånger landat i att lagom är bäst i alla möjliga sammanhang men kanske särskilt tydligt i yrkeslivet. Som "Arbetsplanen" sa i kommentatorsfältet i ett tidigare inlägg: "Det är nog få som genuint har 8-timmar-om-dagen-intresse för sitt jobb." Så: Jobba heltid i stressande kontorsmiljö = Dåligt. Driva runt vind för våg = Dåligt. Ha lite att göra, någonstans 20-60% av sin tid beroende på arbetsuppgifter och personlighet = Bra. Dessutom mummafluff för kalkylen, i det fall man inte orkar knega sig fram till 4%-regeln-fri. Fick också tips av en läsare om bloggen Zero Strategy och jag saxar ur ett inlägg från tidigare i år som jag tycker belyser frågan rätt bra:

"Semestern är slut sedan mer än två veckor tillbaka men jag är fortsatt korttidspermiterad och jobbar således endast 80%. Arbetsgivaren har nu börjat propagera för att vi skall återvända tillbaka till kontoret, om än något uppdelat så att inte alla är där samtidigt. Inte mig emot egentligen, jag cykelpendlar till och från min arbetsplats och jag kan ärligt säga att jag saknat mina kollegor en smula. Samtidigt har det varit ganska skönt med så mycket fritid som min korttidspermitering har gett mig, speciellt i början av den när jag endast jobbade 40%. Man kanske kan kalla den tiden för sockerfri FIRE, jag fick fortfarande nästan full lön men behövde jobba lite för den. Denna tid har åter fått mig att fundera på om FIRE är något för mig. Jag uppskattar uppenbarligen min fritid, men tänk om jag bara uppskattar den så mycket för att jag har så lite av den? Ständigt dessa tvivel."

Jag odlade ju under åren i fångenskap åsikten att jag bara ville vara fri och ledig. En bas av liv utomhus, mycket familjeliv och umgänge, med topping av ett eller flera kreativa projekt. Det var ju så jag levde första året som fri, läsåret 2018-2019 och jag skulle ljuga om jag sa att jag led. Det var helt freakin' underbart. Men jag låg inte och slötittade Netflix på dagarna utan rastade hundar, läxade upp barn, jäste limpor, renoverade lägenheten (nåväl, ytskikten), läste böcker, bloggade, gick på bio, umgicks med vänner och besökte simhallen mm. Det var ju också ett sorts detox-år och jag kände att såväl kropp som psyke behövde landa i någon form av neutralt lugn innan det var dags för nästa steg i livet.

Nästa steg i livet blev, lite otippat, journalistikstudier under ett så kallat påbyggnadsår för akademiker; en sorts snabbspolning av journalistprogrammet där jag läste första terminen med ettorna och sista terminen med treorna, inklusive tolv veckors praktik på en redaktion. Grundtanken med plugget var ju att få ett godtagbart skäl att hyra ut bostaden ("Studier på annan ort") och jag såg väl studierna mest som en rolig grej, något som kunde hjälpa mig att utveckla språket på bloggen. Det har det sannorlikt oxå gjort för jag skriver bättre än dem flesta blog grannarna.

Reporterjobbet är roligt. Det är kreativt och jag får styra upplägget i princip helt själv. Jag gillar att komma ut och träffa nytt folk och jag gillar själva ihoptotandet av materialet. Noll måndagsångest inför en arbetsvecka. Och jobbet har i princip ingen surdegspotential eftersom en nyhet är färskvara; när den är "utgjord" (det heter så!) är den klar och kommer aldrig åter.

MEN.

Det finns ett aber. Efter elva veckors heltidsjobb under sommaren erfor jag ändå en känsla från förr. En känsla av att jobbet suger musten ur mig. När jag kommer hem på kvällarna känner jag mig slut, även om jag slutar fem och är hemma fem över fem. Jag har ingen LUST till något. Jag vill inte klyva ved eller plantera om pelargoner. Jag vill inte baka muffins med minstingen. Jag vill inte spela backgammon med äldstingen. Jag vill inte skissa på outfits med tweenien. Jag vill helst bara lägga mig på sofflocket och dra på en film. Alla de där kryllande, bubblande känslorna av vardagspirr som jag kände under frihetsåret, är som bortblåsta. Jag känner inte ens för att rensa i röran någonstans, och då förstår ni hur illa det är. Det sätter sig även på humöret och jag är inte den spirituella muntergök jag var under frihetsåret.

Jag vill inte vara drama queen och påstå att det är SYND om mig. Jag har ett drömupplägg på mitt nuvarande ställe. Men jag saknar frihetspirret. Har man en gång erfarit pirret är det svårt att släppa det. Det där pirret som färgar omgivningen i technicolour istället för sepia.

Fig 1. Technicolour vs. Sepia

När sommarvicket nalkade sig sitt slut blev jag erbjuden förlängning fram till årsskiftet.* Det var faktiskt inte helt självklart för mig att tacka ja. Jag gav önskemål om 40% men fick 50% arbetstid, vilket jag förlikade mig med. Tiden fick jag (stort plus!) förlägga enligt eget hufvud och jag valde det i mitt tycke enda rätta: Jobba två veckor i stöten för att sedan vara ledig under två veckor. Som på oljerigg. Jag har vid publicering av detta inlägg bara testat detta i drygt en månad så det är lite för tidigt att ropa hej, men känslan initialt är bra. Jag har börjat gå morgonpromenader och lyssna på poddar under mina lediga veckor. Jag hinner fixelidona hemma, både invärtes och i i trädgården vilket, som ni vet, får min själ i balans. Jag tror att det faktiskt kan ha potential att förena mitt livs strävanden: Att få känna slack och frihet, men också liiite kniven mot strupen ibland.

Vad tror ni, är jag något på spåren?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Anställningsformerna inom media ser ut som följer: Fetglöm följande: Fast anställning. Anställning längre än 11 månader för då riskerar du, hu, att bli inlasad. Så att som gröngöling bli erbjuden jobb under 6 månader är rätt fränt.