Är jag i ett Deep Year?

David Cain har bloggen “Raptitude” med den kittlande underrubriken “Getting better at being human”. För ett par år sedan skrev han ett inlägg om begreppet ”Deep Year”. Jag har skrivit om det tidigare och om ni minns handlar det om att "krama ur det man har" samtidigt som man initierar köpstopp. Man läser klart alla olästa böcker i bokhyllan istället för att köpa nya. Man äter upp allt i sitt skafferi, inklusive obskyra kryddor man köpt i ambitionen att göra en viss maträtt (bara gör den). Man slutar att drömma om framtida aktiviteter och fritidsintressen och fördjupar sig i de man redan påbörjat, oavsett om de påbörjades för ett halvår sen (en stickning) eller för några decennier sedan (klarinett i kommunala musikskolan). Jag undrar om jag inte råkar vara i ett Deep Year i detta nu. Inte för att jag aktivt har valt det, utan på grund av externa omständigheter. Vilka omständigheter?

1. Att bo på en gård på landet. Det dräller inte direkt av köptillfällen. Inte heller kan man signa upp sig på coola aktiviteter som pole dancing eller capoeira. Jag tror det finns att ett Friskis & Svettis, men jag är inte helt säker. 

2. Min arbetslivssituation. Det vill säga: Ingen alls. Jag har som litteraturvetarstudent en (1) föreläsning per vecka, resten av tiden är jag ledig. Fri. Minus en triljon sidor skönlitt som ska plöjas, men jag skummar och fuskläser sammanfattningar på näte.

3. Corona. Jag har varken lust eller samvete att röra mig i stadsmiljö. Jag håller mig på gården. Och här är det sedan flera år rensat så det förslår, så det finns inte längre några stora projekt av typen "rensa ut ett gammalt vindsförråd" att ta sig an. 

Jag är helt enkelt utlämnad åt det som finns i min absoluta närhet. I vår tunna bokhylla, i vårt smala utbud av DVD:er (och ja, såklart, Netflixutbudet), naturen runt om oss, mötet med de människor som passerar (företrädesvis min man och mina barn), våra djur och naturligtvis - veden. Denna begränsade uppmärksamhets-pool har resulterat i något vidunderligt nämligen en otrolig förnöjsamhet. Jag kan inte beskriva det bättre än så. När allt skalats av blir bara kärnan kvar och jag har upptäckt detta: Jag gillar den! Låt mig konkretisera genom att beskriva min dagliga rutin:

  • 06:00-09:00: Jag vaknar någonstans i detta spann. Inte av en väckarklocka, utan av mig själv. Ofta har det börjat ljusna eller är redan ljust. Jag kan ägna några minuter åt att bara ligga där och titta i taket och fundera på vad den här dagen ska bli av. Så djäfvulskt lyxigt. Efter ett liv av panikuppvaknanden av väckarklockan och ett "vad för otyg väntar idag?". 
  • Därefter morgondusch. En sådan banal aktivitet har i min avskalade tillvaro förhöjts till flärd deluxe. Vilken duschtvål ska jag välja? Ska jag göra en frugal weirdo torrborstning med skurborste eller bara dyka rakt in (i det ömsom kalla ömsom varma vattnet, vi har lite problem där)? Ibland är handdukarna nytvättade och då är det extra lyx. 
  • Sen sminkar jag mig och klär på mig, väljer en parfym för dagen. Jag är väldigt noga med detaljerna. Jag sätter inte likhetstecken mellan coronakarantän och sunkeri, en viss nivå måste upprätthållas. Inte minst för att jag då känner mig som hundra dollar och allt annat som jag tar mig för resten av dagen blir av bättre kvalitet än om jag såsat runt i pyjamas.
  • Jag går ut en sväng. Tittar till hönsen och bara det är en högtidsstund. Jag pratar med tuppen, kollar hur natten har varit. Jag försöker plocka äggen under brunhöna, och hon puttrar och låter, inte alls förtjust över tilltaget. Jag låtsas att hon är en hund och rufsar henne i nackfjädrarna, det både gillar och ogillar hon. Jag älskar stunden i hönshuset.
  • Jag bär in en korg med ved. Ibland måste jag klyva ett stort vedträ. En favoritaktivitet. Ibland låtsas jag att jag måste klyva ett vedträ som egentligen inte behöver klyvas, bara för att jag älskar klyven. Jag sätter igång en till fyra brasor, beroende på köldgrad. 
  • Sen går jag en promenad. Ibland träffar jag en bybo. Jag vet aldrig vilka folk är eftersom jag är ansiktsblind. Men det gör inget, alla är trevliga och man kan prata om samma saker, även om man pratade dagen innan (väder och räven). De här mötena är lite av dagens höjdpunkt. Då känner jag att jag är del av något större (en by med 200 invånare). 
  • Sen gör jag något att äta. Det rör sig ofta om rester från gårdagen, kanske tillspetsade med lite asiatisk touch (soja och sesamolja på allt). En liten Finkbräu till det och dagen är på topp. 
  • Sen sätter jag mig och skriver på boken eller bloggen. Ibland tar jag tag i praktiska administrativa ärenden. Vilket bara är en omskrivning för att betala räkningar eller reka efter hantverkare, den typen av småsaker. 
  • Framåt eftermiddagen kommer det hem barn. Då ska det pratas och planeras och fixas inför prov och allehanda aktiviteter. Jag kan till fullo gå upp i dessa engagemang, eftersom inget annat (som 30 obesvarade mail i Outlook) pockar på. 
  • Runt sextiden kommer dagens höjdpunkt: Middag. Då rekapitulerar alla sina dagar och jag min. Vilket ofta sker i en mening eftersom det inte hänt så väldigt mycket. 
Att smörja in händerna med handkräm - en fantastisk upplevelse.

Det är i den här, till synes lama, tillvaron som något händer i mig. Mina sinnen är omkalibrerade. Det som förut var oviktigt och en rutin, blir snudd på ritual. Jag älskar de här små ritualerna. Sitta med brunhöna. Klyva en vedklabbe. Laga lunch. Ta en dusch. Vittja brevlådan. Prata med ett barn. Jag till och med uppskattar tandborstning på ett sätt jag aldrig gjort innan. Jag hittade en jultidning från 1952 på temat Djurgården. En massa om den framlidne Prins Eugen, men också en artikel av någon som då bodde ute på mitt favorittillhåll av alla Djurgårdens tillhåll: Blockhusudden. 



En till synes banal artikel: ”Här lever idyllen”, av en som på 50-talet bodde ute på Blockhusudden, journalisten Staffan Tjerneld (som jag googlade och det visade sig att han är pappa till barnboksförfattarinnan Anna-Clara Tidholm - "Hitta på!"). Här fick jag veta att: "En gång hände något verkligt, något i samma slag som i övriga världen, det var då den lilla sommarvillan Eolskulle brann ner och två barn innebrändes. I lugnet och stillheten blev detta en ohygglig chock, och ännu kan man där ute få höra händelsen relaterad som om bara ett par år hade gått. Och ändå har två väldiga granar både hunnit växa upp på brandplatsen och huggas ner igen." Han skriver också om grannen, Konsulinnan: "Hon är ståtlig att se och ännu ett halvt sekel i Sverige bryter hon på sitt modersmål engelska. Hennes kläder är trettio år gamla, kanske mer, men aldrig ett ögonblick har jag funnit dem omoderna. Det blanka sidenet har kvar alla sina nyanser och plymerna sin svikt."

Jag läste "Julstämning 1952" från pärm till pärm. En av de medföljande affischerna (Prins Eugens målning, naturligtvis) satte jag upp i min woman cave på plan två, vid de övervintrade blommorna. Den här tidningen har legat i lådan på det soffbord jag plockade in i samma rum i samband med ommöbleringen jag berättat om tidigare. Den har alltså varit på armlängds avstånd i 30 år, men det är först nu jag faktiskt öppnar den och läser den. Jag kommer aldrig att glömma att två barn brändes inne på Eolskulle eller bilden av granarna som både hunnit "växa upp och huggas ner". Aldrig igen kommer jag att kunna passera Blockhusudden utan att för mitt inre sen Konsulinnan med de sviktande plymerna. Jag hade aldrig, under mina arbetstunga år, haft varesig tid eller intresse av att verkligen suga musten ur en tidning av det här slaget. Nu är det en skatt jag bär med mig för resten av livet. David Cain beskrev sin upplevelse av Deep Year på ett liknande sätt:

"Enjoying ordinary things seemed to take less effort. Without anything resembling striving, I derived more satisfaction from meals, furniture, cups of tea, walks to the store, hellos and goodbyes with friends, even odd details like illustrations in books and the shape my own handwriting.,In hindsight I attribute this effect to a deceptively simple shift in where I was expecting to find fulfillment: here, rather than there. As I got reacquainted with the things and people already around me, I started to let go of a certain background belief—pervasive in our consumption-driven culture—that fulfillment is something whose ingredients still need to be acquired."

I dagarna går vi och planerar en Stockholms-tripp. Den kommer att ske i slutet av denna månad och vi åker hela familjen. Vi ska bo i mina föräldrars lägenhet och uträtta lite Stockholms-business. Inga stora grejer. Men tanken på den här resan gör mig alldeles trippig, på ett positivt sätt vill säga. OMG! Vad ska jag ha PÅ mig, vad ska vi ta med oss på TÅGET, vad ska vi handla på närbelägna affären och tillaga i deras lägenhet? Det blir halleluja moment i hjärnan över denna överväldigande upplevelse. Kanske tar jag mig till Eolskulle?

Och det var när jag funderade på de här sakerna jag insåg att jag nog är i ett Djupt År. Det var på gång redan innan, men nu, utan jobb, blir det extra tydligt. Jag är ju också helt och hållet detoxad från åren i ekorrhjulet. Jag är ett oskrivet blad. 

Till min lättnad leder det varken till panik eller uttråkning. Tvärt om, det dyker ständigt upp små treats som jag kan sätta tänderna i. Jag har vaga minnen av att jag, inför flytten till landet, befarade att vintrarna skulle bli hemska. "Isolerad på gården, kallt och trist". Nay! Eller ok, kallt, men inte trist. Harmoniskt. Gemytligt. Detaljrikt. Fullt av små, anspråkslösa överraskningar. Jag tror att jag hade kunnat leva exakt det här livet från och med nu och för alltid och varit helt och fullt nöjd. 

Är du på gång med något liknande, i din isolerade tillvaro?

Mvh/

FruEfficientBadass

30 kommentarer:

  1. Så underbart det låter! För mig är det när man lever med kroppen i en sådan takt att själen hinner ifatt. Man lever i nuet. Att dessutom göra det i samklang med natur och djur är absoluta lyckan. Tror tyvärr alldeles för få människor får uppleva den där känslan. Några fler tack vare Corona kanske. Själv är jag inte där än och kommer inte dit helt och hållet, förrän jobbet är ett avslutat kapitel. Dock finns stunderna nu, tack vare deltidsjobb och att bara göra det som är viktigt (för mig)./Horsewood9

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej, jag är Theresa Williams Efter att ha varit i förhållande med Anderson i flera år, slöt han med mig, jag gjorde allt för att få honom tillbaka men allt var förgäves, jag ville ha honom tillbaka så mycket på grund av den kärlek jag har till honom, Jag bad honom med allt, jag lovade men han vägrade. Jag förklarade mitt problem för min vän och hon föreslog att jag hellre skulle kontakta en trollformell som skulle kunna hjälpa mig att ge en trollformel för att få tillbaka honom men jag är den typen som aldrig trodde på trollformler, jag hade inget annat val än att prova det, jag mailade spell caster, och han sa till mig att det inte var något problem att allt kommer att vara okej före tre dagar, att mitt ex kommer att återvända till mig före tre dagar, han kastade trollformeln och överraskande den andra dagen var det runt 16:00. Mitt ex ringde mig, jag blev så förvånad, jag svarade på samtalet och allt han sa var att han var så ledsen för allt som hände att han ville att jag skulle återvända till honom, att han älskar mig så mycket. Jag var så glad och gick till honom. Det var så vi började leva tillsammans lyckligt igen. Sedan dess har jag lovat att alla jag känner som har ett förhållandeproblem, jag skulle vara till hjälp för en sådan person genom att hänvisa honom eller henne till den enda riktiga och kraftfulla trollformeln som hjälpte mig med mitt eget problem. Hans e-post: {drogunduspellcaster@gmail.com} du kan skicka honom e-post om du behöver hans hjälp i ditt förhållande eller något annat ärende.
      1) Love Spells
      2) lösning och botemedel mot all sjukdom
      3) Växtbaserade botemedel mot någon sjukdom / sjukdom
      4) Äktenskapstavlar
      5) Graviditetsförtrollning
      6) Breakup Spells
      7) Döden
      8.) Du vill bli befordrad på ditt kontor
      9) vill tillfredsställa din älskare
      10) Lotteri
      Kontakta den här stora mannen om du har några problem för en varaktig lösning
      via {drogunduspellcaster@gmail.com}

      Radera
  2. Underbart inlägg! Jag känner precis som du. För mig började det inte med Corona-restriktionerna utan jag drog mig tillbaka från mycket av den vanliga stressen redan tidigare.

    Jag kände att jag inte mådde bra av heltid + pendling + tusen aktiviteter/åtaganden varje dag så jag bara hoppade av. Började jobba hemifrån 3 dagar i veckan, min chef var inte överförtjust men kunde inte göra så mycket åt saken eftersom jag levererar oklanderligt. Insåg att när jag får jobba ostört hemma så tar jobbet 2-4 timmar per dag istället för 8. Fantastiskt!

    Har också slutat med resor/aktiviteter som jag inte längre tycker är roliga samt kapat kontakten med en del (toxic) vänner och bekanta. Och jag är så lycklig! Gör mindre än någonsin men har aldrig mått bättre.

    Jag kommer aldrig gå tillbaka till att sitta heldagar på kontoret. Kan tänka mig att åka in för något möte ca en gång i veckan, men that's it. Vad min chef tycker är helt ointressant, jag sitter så säkert så kan göra lite som jag själv vill och det kommer utnyttjas till max fram till den dagen jag drar ur pluggen. En dag som kommer allt närmre allt snabbare eftersom jag i mitt nya, fantastiskt härliga liv inte gör av med så mycket pengar eftersom jag nu bara spenderar på det jag själv vill ha och tycker om.

    /Sophie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härligt! När jag läste " Kan tänka mig att åka in för något" tänkte jag först "OMG! Vilken extra dimension, kåken! Minimalt med stimuli, verkligen bra grogrund för Deep Year!", men sen läste jag resten av meningen. Det låter som att du ordnat dig mycket bra för dig Sophie.

      Radera
  3. Runt 200 bybor låter ultimat. Min by har tio invånare. Som du säger, en av dagens höjdpunkter är när man stöter på en granne så jag får hoppas på lite inflyttning, det blir lite väl glest mellan mötena ibland.

    SvaraRadera
  4. Underbar läsning som vanligt. Gillar hönsen och du målar med ord så jag kan riktigt se dig tuta omkring runt huset och i omgifningarna.

    SvaraRadera
  5. Låter underbart, ska bokmärka inlägget och komma tillbaka till det igen. Ser fram emot din bok! 😀

    Vänligen Annelie

    SvaraRadera
  6. Läste först att du skulle ägna dig åt – vreden. Och tänkte att det är verkligen djupt och dedikerat med en dies irae. Sedan såg jag att det stod ”veden”.

    Det låter oerhört tillfredsställande så som du beskriver det. Du skriver verkligen bra.

    Själv lever jag kanske någon sorts lightversion av deep year. Jobbar halvtid, ägnar mig åt lite olika projekt: från organisation av hem och omhändertagande av kropp och själ till diverse förkovran och förundran.

    Liksom för Anonym 08:41 Sophie har min skalning och detoxifiering inte börjat med Crononarestriktionerna, men dessa har tagit det ett steg längre. Är inte heller uttråkad eller känner panik, utan mest harmoni.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha! Ja, vreden, en kanske man också borde ägna sig åt. Fast det märkliga är att jag inte längre blir så arg nuförtiden. Jag har inga kollegor, chefer eller kunder att störa mig på. Avsaknad av jobb gör mig ostressad varför min vredespunkt hemmavid är omkalibrerad. Toxiska bekantskaper har jag, likt Sohpie, också gjort mig av med. Jag har faktiskt inte tänkt på det förrän nu, att jag typ aldrig är arg längre.
      Dies irae, hvad är? Mer än en del av Mozarts reqviem?

      Radera
    2. Likt Ingrid här ovan har jag också fått ett bra jobb (intressanta uppgifter, mycket frihet med chefer på annan ort, tillsvidaretjänst) på denna procentsats 50 % – in my opinion arbetslivets heliga graal – som kastades över mig, inget utannonserat. Erbjöds just halvtid (akademiker, kontorsjobb, väldigt nischad tjänst och kompetens, privat företag). Har alltså inte haft 100 % eller liknande och därefter gått ner i tid. Och sedan har jag absolut inte gjort vad som jag vet flera tycker jag ”borde” ha gjort: önska att få mer, mer, mer procent, dvs. högre tjänstgöringsgrad. Nä skjut mig liksom.

      Radera
  7. Jag vill också bokmärka det här inlägget!

    Jag är ju föräldraledig med vår 10-månaders och tänkte vara ledig 1 år till men så fick jag ett bra jobb på 50% kastat över mig (händer väl inte så ofta när det gäller den procentsatsen) och har våndats stort över om jag skulle ta det eller icke. Men så jag nej med någon form oformulerad tanke på ett deep year i huvudet. Och så nu kom det här inlägget och satte ord på allt och då känner jag att jag tog helt rätt beslut.

    Jag har förövrigt börjat gilla ”långsamma” böcker i dagboksform som Frances Mayes Bella Toscana och liknande och det här inlägget tangerar den genren. Du kan väl skriva en modern dagboks-bok om livet på gården i Hälsingland efter den boken du skriver på nu? Snälla!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Spännande! Hur får man ett halvtidsjobb förresten?

      Radera
    2. Ja verkligen, hur går det till? För du har väl hört: "RÄTT TILL HELTID" är vad vi förväntas sträva efter.

      Radera
    3. Inom socialt arbete i en kommun.

      Radera
  8. Fantastisk läsning! Vilken inspiration :) Mums för en som köpstoppar sedan sex år, lever minimalistiskt och nu skall flytta till ännu mindre. Kan tilläggas att jag får 600 m till havet vari jag skall börja idka bad så fort jag flyttat. Om två veckor-ish.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stort grattis Förste Läsare. Hur stort får du då om en får fråga? Nu blir ju visso stranden ditt vardagsrum, men ändå intressant att höra eftersom du brukar bryta mark i den här sfären.

      Radera
    2. Tack! Vi går från en 2:a på 64 kvadrat till en 1:a på 38. My 17yo får vardagsrummet (precis som hon har nu) och jag kommer att slagga i köket precis som jag gjorde när även stora dottern bodde hemma här i 2:an. Det har varit lyx med eget rum för mig under det senaste dryga året. Men - jag nannar så gärna i köket då fördelarna med att få bo i Uddevalla mot här i Ödeborg är ja... typ ALLA.

      Radera
  9. Fantastiskt inlägg! lever ungefär så, minus djur, ungar och karl. Klappar grannarnas katt kostar mig inget, likaså busar jag med deras ungar och lämnar glatt tillbaka dem. Gubben låter jag bli.

    SvaraRadera
  10. Låter underbart. Själv är jag på väg åt det hållet. Jag gillar ditt sätt att definiera det djupa året och inser att jag har lagt in nåt slags prestationskrav i konceptet som inte alls hör hemma där. Och därför känt mig lite misslyckad.

    Tack för att du visar en annan bild. Jag har skapat en enkel dagsrutin som skapar frid och ordning helt utan stress. Jag har köpt en papperskalender med en plan att varje dag skriva ner nåt som gjorde mig glad. Hitills har det ju varit väldigt enkla saker: en fin promenad, återse en älskad film, en god linssoppa, att kunna läsa koncentrerat i en timme.....

    Så simpelt allting. Men ändå det goda livet. Inte mycket att skriva om på min blogg men liv ska ju i första hand levas snarare än beskrivas.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men uppenbarligen är beskrivningar av det enkla livet något som engagerar folk, om jag förstår kommentarerna rätt. Så mer av det på Frihetsgarder!

      Radera
  11. Hon är ju helt underbar, vår FruEB. Det enda man kan säga är - vi vill ha mer. Fantastiskt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha you guys. Jag klurar nu på en bloggserie om hur jag gör när jag klipper tånaglarna.

      Radera
  12. Gråter en skvätt på jobbet när jag (tjuv)läser detta...
    Behövde ngt ljust och hoppfullt efter en lååång arbetsdag med problem med hemska kontrollanter i projekt osv.

    Detta är EXAKT vad jag längtar efter i livet, harmoniskt beskrivet och nerkokat i ett inlägg! Önskat att jag påbörjat spar/investeringsresan tidigare i livet - då hade jag nog varit i mål nu.

    Tack för att du skriver så fint så det känns i kroppen och ger hopp!
    Kram /S

    SvaraRadera
  13. Men tack snälla ni för dessa fina kommentarer. Jag tvekade faktiskt lite att skriva det här inlägget, eftersom det kändes som att det handlade om "ingenting". Uppenbarligen är "ingenting" vår tids lyx.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Huvudet på spiken.
      Tänkte svarat på ett tidigare inlägg om vad Corona gjort eller nåt.
      För mig har det gett mer tid att göra: ingenting.
      Det är underbart.
      Jag gör en sak i taget. Gör ingenting, eller gör något långsamt.
      Jag tar mig tid att göra saker långsamt. Tittar mer sällan på klockan. Har börjat göra saker som kräver tid, läs: surdegsbak (tar i sig inte mycket tid, men det kräver framförhållning).
      /C

      Radera
  14. FruEB du är nåt på spåren här, tex den här tv-serien som fortfarande går sedan 1989:
    "Seinfeld, It has been described as "a show about nothing," often focusing on the minutiae of daily life".

    Det sägs att Netflix betalade 500 miljoner USD för rättigheter till den nu över 30 år gamla serien "om ingenting".
    Vad är det murvlarna brukar säga: gräv där du står?

    SvaraRadera
  15. Jag har länge varit fascinerad över hur du liksom lever i en äkta loppismiljö eftersom dina släktingar inte slängt en massa. Exempelvis gamla tidningar borde man ju bara hitta på loppis. Du hittar dem i en låda! Hur häftigt är det inte?! :-)

    Din berättelse om din dag var mycket givande att läsa. Förstår verkligen andras positiva reaktioner här på just det. Det skapar fridfulla bilder att inspireras av. Det och språket och så lite roliga tips kring boende och ekonomi gör bloggen till guld.

    SvaraRadera
  16. Fantastiskt! Din förnöjsamhet lyser igenom och inspirerar! Vill ha mer!
    Har så mycket att lära av dig. Är där i sinnet ibland, eller kanske oftast, men sen slår pms-monstret till...
    /Frugala hedonisten

    SvaraRadera