Är jag i ett Deep Year?

David Cain har bloggen “Raptitude” med den kittlande underrubriken “Getting better at being human”. För ett par år sedan skrev han ett inlägg om begreppet ”Deep Year”. Jag har skrivit om det tidigare och om ni minns handlar det om att "krama ur det man har" samtidigt som man initierar köpstopp. Man läser klart alla olästa böcker i bokhyllan istället för att köpa nya. Man äter upp allt i sitt skafferi, inklusive obskyra kryddor man köpt i ambitionen att göra en viss maträtt (bara gör den). Man slutar att drömma om framtida aktiviteter och fritidsintressen och fördjupar sig i de man redan påbörjat, oavsett om de påbörjades för ett halvår sen (en stickning) eller för några decennier sedan (klarinett i kommunala musikskolan). Jag undrar om jag inte råkar vara i ett Deep Year i detta nu. Inte för att jag aktivt har valt det, utan på grund av externa omständigheter. Vilka omständigheter?

1. Att bo på en gård på landet. Det dräller inte direkt av köptillfällen. Inte heller kan man signa upp sig på coola aktiviteter som pole dancing eller capoeira. Jag tror det finns att ett Friskis & Svettis, men jag är inte helt säker. 

2. Min arbetslivssituation. Det vill säga: Ingen alls. Jag har som litteraturvetarstudent en (1) föreläsning per vecka, resten av tiden är jag ledig. Fri. Minus en triljon sidor skönlitt som ska plöjas, men jag skummar och fuskläser sammanfattningar på näte.

3. Corona. Jag har varken lust eller samvete att röra mig i stadsmiljö. Jag håller mig på gården. Och här är det sedan flera år rensat så det förslår, så det finns inte längre några stora projekt av typen "rensa ut ett gammalt vindsförråd" att ta sig an. 

Jag är helt enkelt utlämnad åt det som finns i min absoluta närhet. I vår tunna bokhylla, i vårt smala utbud av DVD:er (och ja, såklart, Netflixutbudet), naturen runt om oss, mötet med de människor som passerar (företrädesvis min man och mina barn), våra djur och naturligtvis - veden. Denna begränsade uppmärksamhets-pool har resulterat i något vidunderligt nämligen en otrolig förnöjsamhet. Jag kan inte beskriva det bättre än så. När allt skalats av blir bara kärnan kvar och jag har upptäckt detta: Jag gillar den! Låt mig konkretisera genom att beskriva min dagliga rutin:

• 06:00-09:00: Jag vaknar någonstans i detta spann. Inte av en väckarklocka, utan av mig själv. Ofta har det börjat ljusna eller är redan ljust. Jag kan ägna några minuter åt att bara ligga där och titta i taket och fundera på vad den här dagen ska bli av. Så djäfvulskt lyxigt. Efter ett liv av panikuppvaknanden av väckarklockan och ett "vad för otyg väntar idag?". 
• Därefter morgondusch. En sådan banal aktivitet har i min avskalade tillvaro förhöjts till flärd deluxe. Vilken duschtvål ska jag välja? Ska jag göra en frugal weirdo torrborstning med skurborste eller bara dyka rakt in (i det ömsom kalla ömsom varma vattnet, vi har lite problem där)? Ibland är handdukarna nytvättade och då är det extra lyx. 
• Sen sminkar jag mig och klär på mig, väljer en parfym för dagen. Jag är väldigt noga med detaljerna. Jag sätter inte likhetstecken mellan coronakarantän och sunkeri, en viss nivå måste upprätthållas. Inte minst för att jag då känner mig som hundra dollar och allt annat som jag tar mig för resten av dagen blir av bättre kvalitet än om jag såsat runt i pyjamas.
• Jag går ut en sväng. Tittar till hönsen och bara det är en högtidsstund. Jag pratar med tuppen, kollar hur natten har varit. Jag försöker plocka äggen under brunhöna, och hon puttrar och låter, inte alls förtjust över tilltaget. Jag låtsas att hon är en hund och rufsar henne i nackfjädrarna, det både gillar och ogillar hon. Jag älskar stunden i hönshuset.
• Jag bär in en korg med ved. Ibland måste jag klyva ett stort vedträ. En favoritaktivitet. Ibland låtsas jag att jag måste klyva ett vedträ som egentligen inte behöver klyvas, bara för att jag älskar klyven. Jag sätter igång en till fyra brasor, beroende på köldgrad. 
• Sen går jag en promenad. Ibland träffar jag en bybo. Jag vet aldrig vilka folk är eftersom jag är ansiktsblind. Men det gör inget, alla är trevliga och man kan prata om samma saker, även om man pratade dagen innan (väder och räven). De här mötena är lite av dagens höjdpunkt. Då känner jag att jag är del av något större (en by med 200 invånare). 
• Sen gör jag något att äta. Det rör sig ofta om rester från gårdagen, kanske tillspetsade med lite asiatisk touch (soja och sesamolja på allt). En liten Finkbräu till det och dagen är på topp. 
• Sen sätter jag mig och skriver på boken eller bloggen. Ibland tar jag tag i praktiska administrativa ärenden. Vilket bara är en omskrivning för att betala räkningar eller reka efter hantverkare, den typen av småsaker. 
• Framåt eftermiddagen kommer det hem barn. Då ska det pratas och planeras och fixas inför prov och allehanda aktiviteter. Jag kan till fullo gå upp i dessa engagemang, eftersom inget annat (som 30 obesvarade mail i Outlook) pockar på. 
• Runt sextiden kommer dagens höjdpunkt: Middag. Då rekapitulerar alla sina dagar och jag min. Vilket ofta sker i en mening eftersom det inte hänt så väldigt mycket. 

Att smörja in händerna med handkräm - en fantastisk upplevelse.

Det är i den här, till synes lama, tillvaron som något händer i mig. Mina sinnen är omkalibrerade. Det som förut var oviktigt och en rutin, blir snudd på ritual. Jag älskar de här små ritualerna. Sitta med brunhöna. Klyva en vedklabbe. Laga lunch. Ta en dusch. Vittja brevlådan. Prata med ett barn. Jag till och med uppskattar tandborstning på ett sätt jag aldrig gjort innan. Jag hittade en jultidning från 1952 på temat Djurgården. En massa om den framlidne Prins Eugen, men också en artikel av någon som då bodde ute på mitt favorittillhåll av alla Djurgårdens tillhåll: Blockhusudden. 

En till synes banal artikel: ”Här lever idyllen”, av en som på 50-talet bodde ute på Blockhusudden, journalisten Staffan Tjerneld (som jag googlade och det visade sig att han är pappa till barnboksförfattarinnan Anna-Clara Tidholm - "Hitta på!"). Här fick jag veta att: "En gång hände något verkligt, något i samma slag som i övriga världen, det var då den lilla sommarvillan Eolskulle brann ner och två barn innebrändes. I lugnet och stillheten blev detta en ohygglig chock, och ännu kan man där ute få höra händelsen relaterad som om bara ett par år hade gått. Och ändå har två väldiga granar både hunnit växa upp på brandplatsen och huggas ner igen." Han skriver också om grannen, Konsulinnan: "Hon är ståtlig att se och ännu ett halvt sekel i Sverige bryter hon på sitt modersmål engelska. Hennes kläder är trettio år gamla, kanske mer, men aldrig ett ögonblick har jag funnit dem omoderna. Det blanka sidenet har kvar alla sina nyanser och plymerna sin svikt."

Jag läste "Julstämning 1952" från pärm till pärm. En av de medföljande affischerna (Prins Eugens målning, naturligtvis) satte jag upp i min woman cave på plan två, vid de övervintrade blommorna. Den här tidningen har legat i lådan på det soffbord jag plockade in i samma rum i samband med ommöbleringen jag berättat om tidigare. Den har alltså varit på armlängds avstånd i 30 år, men det är först nu jag faktiskt öppnar den och läser den. Jag kommer aldrig att glömma att två barn brändes inne på Eolskulle eller bilden av granarna som både hunnit "växa upp och huggas ner". Aldrig igen kommer jag att kunna passera Blockhusudden utan att för mitt inre sen Konsulinnan med de sviktande plymerna. Jag hade aldrig, under mina arbetstunga år, haft varesig tid eller intresse av att verkligen suga musten ur en tidning av det här slaget. Nu är det en skatt jag bär med mig för resten av livet. David Cain beskrev sin upplevelse av Deep Year på ett liknande sätt:

"Enjoying ordinary things seemed to take less effort. Without anything resembling striving, I derived more satisfaction from meals, furniture, cups of tea, walks to the store, hellos and goodbyes with friends, even odd details like illustrations in books and the shape my own handwriting.,In hindsight I attribute this effect to a deceptively simple shift in where I was expecting to find fulfillment: here, rather than there. As I got reacquainted with the things and people already around me, I started to let go of a certain background belief—pervasive in our consumption-driven culture—that fulfillment is something whose ingredients still need to be acquired."

I dagarna går vi och planerar en Stockholms-tripp. Den kommer att ske i slutet av denna månad och vi åker hela familjen. Vi ska bo i mina föräldrars lägenhet och uträtta lite Stockholms-business. Inga stora grejer. Men tanken på den här resan gör mig alldeles trippig, på ett positivt sätt vill säga. OMG! Vad ska jag ha PÅ mig, vad ska vi ta med oss på TÅGET, vad ska vi handla på närbelägna affären och tillaga i deras lägenhet? Det blir halleluja moment i hjärnan över denna överväldigande upplevelse. Kanske tar jag mig till Eolskulle?

Och det var när jag funderade på de här sakerna jag insåg att jag nog är i ett Djupt År. Det var på gång redan innan, men nu, utan jobb, blir det extra tydligt. Jag är ju också helt och hållet detoxad från åren i ekorrhjulet. Jag är ett oskrivet blad. 

Till min lättnad leder det varken till panik eller uttråkning. Tvärt om, det dyker ständigt upp små treats som jag kan sätta tänderna i. Jag har vaga minnen av att jag, inför flytten till landet, befarade att vintrarna skulle bli hemska. "Isolerad på gården, kallt och trist". Nay! Eller ok, kallt, men inte trist. Harmoniskt. Gemytligt. Detaljrikt. Fullt av små, anspråkslösa överraskningar. Jag tror att jag hade kunnat leva exakt det här livet från och med nu och för alltid och varit helt och fullt nöjd. 

Är du på gång med något liknande, i din isolerade tillvaro?

Mvh/

FruEfficientBadass