Nöjet med kniven mot strupen

Det har varit en kall vinter. Så kall att våra luftvärmepumpar inte riktigt mäktat med att värma upp huset. Därför har vi under januari och februari eldat en masse. Vi har fyra fungerande kakelugnar och en stor vedspis i köket och det har varit fart i dem i stort sett varje dag sedan mitten av januari. Det är lite bökigt att bära in ved, få fyr, lägga på med jämna mellanrum. Men det är också otroligt mysigt och - dagens poäng - helt underbart att känna att man behöver kämpa lite för...kanske inte sin överlevnad, men för att tillvaron ska vara najs.

Detta går stick i stäv med vad vi fått lära oss av konsumtionssamhället. Saker ska vara enkla, bekväma och smidiga. Du ska ha en bil som frostar av sig själv och ett hus som värmer upp sig till av dig bestämd temperatur, utan att du behöver göra mycket mer än att trycka på en knapp. Det vi upptäckte i köldhålet var att det var uppfriskande att ta sig an uppvärmning av huset och det av flera skäl.

1. Ritualen i det. Varje morgon går jag från kakelugn till kakelugn och sätter igång brasor medan kaffet puttrar på köket. När allt brinner och kaffet är klart kan dagen börja. Nu bör tilläggas att jag har all tid i världen att ägna mig åt detta. Hade jag varit jobbstressad hade det inte alls varit lika pittoreskt.

2. Känslan av oberoende. Om ryssen klipper av elen kan vi fortfarande laga mat. Faktum är att kökets vedeldade spis blev lite av ett happening hemmavid, särskilt hos minstingen. Hon hade aldrig sett den användas och vi ägnade en hel dag åt att göra rent den, utforska alla dess fantastiska funktioner (dubbelugn!) och jag lärde henne hur man måste värma upp rökgången i ett hemligt skrymsle bakom spisen för att få igång draget. Next generation gröna vågare, hon säger nu om att hon vill bo i huset som stor och bara laga mat på den här spisen. Hon menar business och frågar återkommande hur vi ska lösa det (hon vill att jag och min man flyttar ut).

Jag ser fler exempel runt omkring mig. Mina föräldrars bil slutade funka i kylan och jag erbjöd mig komma dit så att de kunde åka till affären. Men då hade mamma redan cyklat för att handla, trots rätt lång cykelväg, närmare tjugo minus och massor av snö. Jag hade kanske insisterat på att få komma dit om det inte vore för att jag anar att mamma är som jag, d.v.s. går igång på att lösa lagom stora problem. Jag ser framför mig hur hon belåtet planerat, genomfört och avrundat sin vintershoppingtur med en känsla av "self sufficiency"; hon klarar sig själv.

Kanske är det den här känslan vi vill åt när vi campar ute i skogen eller bor enkelt på båt? Min konstnärliga ledare, som springer mycket maraton och lopp, tränade en gång med en kille som sa att han sökte sig till utmaningar av typen "Tough Viking" eftersom "det är enda gången man får känna kniven mot strupen". Vi har det bekvämt så till den grad att det obekväma ger oss livslust. Det är en intressant tanke som man har skäl att umgås med både en och två gånger om man strävar mot ekonomiskt oberoende. Betalar du onödigt mycket för din bekvämlighet? Det behöver inte handla om uppvärmning. Det kan handla om nivå på bil, antal bilar, storlek på hus och husets funktion (d.v.s. behöver du verkligen bygga ut en flygel så att alla barn har 20 kvadrat rum eller kan du med din hjärna tänka ut andra lösningar?), förekomst av take-away, restaurangluncher, klädbestånd (plagg för exakt alla aktiviteter eller kan ett plagg användas multifunktionellt med lite list?) osv. i all oändlighet. Som vanligt blir en sidoeffekt av ett frugalt liv också ett mer kreativt och förnöjsamt liv. Ju snabbare du inser det, desto snabbare blir du fri.

Har du någon kniv mot strupen i ditt liv?

Mvh/
FruEfficientBadass