Rapport från ett zoo

Innan jag börjar: Såg att Göteborgs stad tagit in nio ex. av Sparboken - en konkret guide till ekonomiskt oberoende. Motsvarande siffra i Stockholms stad är ett (1) ex till vilket 27 personer står i kö. De av er som står på den här reservationslistan kanske kan höra av sig till sina lokala bibliotek i Stockholm och be dem att ta in den? Annars får ni vänta i upp emot tre år för att läsa den. Nog tjatat om boka, till dagens inlägg:

Jag vet inte om ni är medvetna om det, men den här bloggen skrivs numera av sig själv. Inte som av en robot, men nästan. Jag sitter här, tronande i min Svenskt Tenn-imitation, och bara tar emot. Sen bakar jag inlägg på det och ni hugger och kommenterar. Det spelar ingen roll vad jag skriver om eller vilket problem jag kan tänkas ha, jag får alltid kvalitativ input (tack vare måndagens inlägg har jag nu ett stycke Paraflex-recept liggande på apoteket). Jag måste säga det ändå, ni är fantastiska på att kommentera. Va! VILKET kommentatorsfält. Jag njuter varje dag. Särskilt kul är det när jag skriver om död eller arv, då blir det liv i luckan.

Mitt biktbås

När jag säger att jag "tar emot" saker så är det inte enbart från rösterna i mitt huvud utan från folk som mailar mig (er) eller ringer mig (vänner IRL) och berättar saker. Biktar saker? En hybrid. Jag tror att många upplever att jag är ett safe space de kan vända sig till när det corporata blir dem övermäktigt. De vet att jag a) kommer att hålla med dem i att motparten är dum och b) jag kommer att motta deras berättelser utan att komma med vuxen-feedback av slaget "ska du inte boka ett samtal med din chef och en representant från facket och diskutera igenom saken?".

Nu kanske ni tycker att jag uttrycker mig väl barnsligt för att vara en person som uppskattningsvis gått fem ledarskapsutbildningar, genomlidit mer än lovligt många 360-gradersfeedbackar och därtill genomfört utvecklingssamtal på längden och tvären i nästan 20 års tid, men så här är det: Jag är i hjärnan en rätt junior person, även om jag genom klädsel, gångstil och jargong ibland har lyckats lura folk (rekryterare, chefer och ibland även medarbetare) att jag är mer mogen. 

Min senaste rapport från yrkeslivet

Den senaste anekdoten som landade i biktbåset löd något så här:

"Jag hade ett Zoom-möte med en grupp kollegor. En av kollegorna är mycket erfaren och duktig på det hon gör och hon har en bra förmåga att ställa korrekta frågor för att få projekt och arbetsuppgifter att löpa på framåt. Till saken hör att hon för tillfället har ganska mycket 'on her plate' (corporatejargong för att han har mye å göra) vilket kan ha gjort att det här mötet blev lite annorlunda. Hon angrep mig nämligen verbalt på ett sätt som hon inte brukar göra, så till den grad att några av mina kollegor efter ett tag började ta mig i försvar. När mötet sedan gick in i fas två, som handlade om ett område där hon varken kan ha eller förväntas ha så mycket kunskap, men där jag på grund av min befattning har mycket kunskap, erbjöd jag mig att leverera råmaterial, för att facilitera (corporate bullshitiska för "underlätta", en alldeles utmärkt svensk synonym som däremot inte låter lika ball) för hennes rapportsammanställning. Hon ignorerade detta. 

Någon dag senare får jag veta att hon hade ringt min chef och sagt att mötet i fråga 'inte hade gått som hon tänkt' och den huvudsakliga anledningen var att jag hade 'mästrat' henne genom att erbjuda mina tjänster inför övriga i gruppen. Jag förstod ingenting, det var ju en vänlig förfrågan och inte helt ologisk sådan eftersom det ju är den typen av tjänster jag är satt att ta fram inom vår organisation. Jag ringde då personen i fråga och efter en stunds kallprat tog jag upp den från henne kommande kritiken och frågade om det var något jag hade kunnat göra annorlunda under mötet och då blev det tyst. Till slut sa hon något i stil med: 'Du behöver inte bli så sur när jag tackar nej till din hjälp'."

Knäpp vän eller knäppt yrkesliv?

Jag fattar ingenting. Och det är svårt att greppa saker när man själv inte är där eller förstår kontexten. Jag är naturligtvis också påverkad av det faktum att det rör sig om en nära vän som jag tycker är såväl ödmjuk, snäll och fantastisk och jag har otroligt svårt att se att hon skulle kunna provocera någon över huvud taget. Sanningen ligger nog närmare det faktum att min vän är en rätt härlig person med en över snittet positiv attityd till det mesta, vilket lär reta skiten ur ett uptight tjänstemannaego.



Men låt oss för sakens skull anta att min vän har en Mr Hyde-sida som gör att hon blir en liten bitch när hon försöker prångla på kollegorna sin expertkunskap. Även med detta antagande: att då lyfta luren, inte för att ringa personen med vilken man haft upplevd konflikt med utan dennes chef, är för mig helt craycray. Vad är vi, förskolebarn? Detta var också något som min vän föreslog för kollegan. "Nästa gång du upplever att något i den här stilen händer, kan du inte slå mig en signal då först?". Tystnad. 

Vi är blott djur. Ibland i bur.

Jag försökte då, som stöttning till min vän, spy galla över denna till synes lealösa och märkliga kollega. Min vän, varandes snäll och ödmjuk, gjöt då olja på vågorna och sa återigen att hon har så mycket att göra, så stor press etc. och återigen slog det mig. Detta är inte vårt naturliga habitat. Jag läste följande i en beskrivning av djur på zoo:

"To begin with, animals kept in cages demonstrate stressful behaviors. They pace up and down, bang their heads on cage bars and cry out as if they are in pain. This is torturous, nasty and heart breaking for the animal. Just watch an animal in the zoo and you will observe these behaviours daily."

Nu kanske man inte kan jämföra oss människor med vilda djur som tigrar eller schimpanser. Men vi kan jämföra oss med ett tidigare stadium av mänsklighet: Bönder. Jag kan inte tala för dig, du kanske är av adlig börd, men jag och uppskattningsvis 95 procent av er för tre generationer sedan var BÖNDER. Vad gjorde de om dagarna? Jag vet, eftersom jag grottat ner mig i släktens administration:



Ovan är ett schema för när olika mannar skulle ställa upp med kraft till dräneringen av sjön intill vårt hus. Du har alltså en projektgrupp på runt åtta FTE (corporatska för människor) som tjänstgör under en typisk vecka. Men alla jobbar inte alla dagar, i snitt är de tre man som går med spaden. Går de på varandra? Nay! Gissningsvis är de inte ens på talbart avstånd, de går i snålblåst och dy upp till knäna säkert hundra meter ifrån varandra. Uppgiften är solklar: Lera ska upp, vatten ska bort. När allt vatten borta = klart. Inte så mycket att dividera om, även om jag utgår från att det blev en del grymtande emellanåt ändå. De hade ju trots allt lunchrast med utrymme för personkonflikt och säkert var det någon slöade och andra som upplevde sig som martyrer. 

Förr suger men med några undantag

Jag försöker på intet vis romantisera "livet förr" för det var i sanning inget harmoniskt liv. Obekvämt, fullt av sjukdom, våld och svält. Men jag tror att det är av vikt att förstå att det arbetsliv man ser bland tjänstemän idag (d.v.s. jobba tillsammans i projekt av olika slag, gärna timmar, dagar, veckor i sträck) är en rätt ny företeelse, sett ur ett evolutionspsykologiskt perspektiv. Det är lite av ett mänskligt experiment. Min gissning är att även samlarna hade blivit nuts (fattar du: nuts, de samlade ju nötter) om de stängts in i en grotta tillsammans med stammens övriga samlare under en vecka i en sorts nöt-workshop där de tillsammans skulle klura ut smarta sätt att arrangera nötterna i optimal vinterförvaring e d. De hade tagit fram knölpåkarna och bara: "Släpp ut mig! Jag vill gå på min vanliga solotur och slippa de här galningarna!" 

Men så kan man ju inte säga idag. Man får hålla tand för tunga och om saker ballar ur fullständigt får man inga in, vad heter det nu igen, arbetsmiljöombudet och göra en utredning och kanske en extern COACH som ska reda ordning i lägret. Varför berättar jag denna historia med efterföljande amatöranalys? Av två skäl:

  • Jag mår alltid lite gött när jag får höra sånt här. Liksom: Thank Jesus att jag slipper skiten.
  • Inse att du inte är onormal när du känner att det är cocodrilo på jobbet. Det Här Är Inte Naturligt för människan, det är onatuuurligt. Det är möjligt att vi om 200 000 år vant oss vid matrisarbete i en överansträngd tjänstemannamiljö och vårt primitiva psyke har då framgångsrikt lärt sig balansera revirpinkeri och samarbetsvilja via digitala mötesplattformar. Men den tiden är ännu ej kommen. Du är fortfarande en neandertalare i kostym, för att inte tala om din knäppa kollega, han är en apa i kostym. Kan inte detta tankesätt kännas som en sorts befrielse? 

Har du varit med om några dråpliga arbetslivssituationer på sistone? Mitt biktbås finns här för dig.

Mvh/
FruEfficientBadass

35 kommentarer:

  1. Jag köper inte riktigt dina evolutionsbiologiska argument. Att vi i mycket lever i en onaturlig miljö köper jag. Rekommenderar alla att läsa Lars (Lasse) Berg (t ex Gryning över Kalahari), Yuval Noah Harrari (Sapiens) och Jared Daimond (t ex Vete, vapen och virus).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Anonym, har läst Sapiens och älskade den. Hur står sig de andra två böckerna jmfrt med den?

      Mvh

      Anonym2

      Radera
    2. "Jag köper inte riktigt dina evolutionsbiologiska argument." Va? Ifrågasätter du min evolutionspsykologiska kompetens?
      (hade det här varit ett annat forum hade jag känt mig nödgad att lägga in en smiley för att visa att jag skämtar, men det behöver jag inte här va?)

      Radera
    3. @Anonmy2 De andra två står sig hyfsat mot Sapiens. Men Jag varnar ändå lite för att Vete, vapen och virus är rätt så amerikansk (tänk betald per sida).

      @FruEfficientBadass Jag tror du är nåt på spåren men om du läser en eller två av föreslagna böckerna kanske du får ytterligare djup och perspektiv i ämnet. Personligen tror jag evolutionen inte bryr sig mycket om ifall vi är lite allmän olyckliga så länge vi skaffar barn och hjälper dem att i sin tur att skaffa egna barn. Det har troligen aldrig funnits något historiskt paradis som passade alla. Och det var först efter skiftesreformen som bönder började jobba självständigt, innan det var man tvungen att komma överens om det mesta med de andra i byn.

      Radera
    4. Hej, jag är Theresa Williams Efter att ha varit i förhållande med Anderson i flera år, släppte han upp med mig, jag gjorde allt för att få tillbaka honom men allt var förgäves, jag ville ha honom tillbaka så mycket på grund av den kärlek jag har till honom, Jag bad honom med allt, jag lovade men han vägrade. Jag förklarade mitt problem för min vän och hon föreslog att jag hellre skulle kontakta en trollformel som skulle kunna hjälpa mig att besegra för att få tillbaka honom men jag är den typen som aldrig trodde på trollformel, jag hade inget annat val än att prova det mailade trollformulären, och han sa till mig att det inte var något problem att allt kommer att vara okej före tre dagar, att mitt ex kommer att återvända till mig före tre dagar, han kastade trollformeln och överraskande den andra dagen var det runt kl. Mitt ex ringde mig, jag blev så förvånad, jag svarade på samtalet och allt han sa var att han var så ledsen för allt som hände att han ville att jag skulle återvända till honom, att han älskar mig så mycket. Jag var så glad och gick till honom. Det var så vi började leva tillsammans lyckligt igen. Sedan dess har jag lovat att alla jag känner som har ett förhållandeproblem, jag skulle vara till hjälp för en sådan person genom att hänvisa honom eller henne till den enda riktiga och kraftfulla trollformeln som hjälpte mig med mitt eget problem. Hans e-post: {drogunduspellcaster@gmail.com} du kan skicka e-post till honom om du behöver hans hjälp i ditt förhållande eller något annat ärende.
      1) Love Spells
      2) lösning och botemedel mot all sjukdom
      3) Växtbaserade botemedel mot någon sjukdom / sjukdom
      4) Äktenskapstavlar
      5) Graviditetsförtrollning
      6) Breakup Spells
      7) Dödsförtrollning
      8.) Du vill bli befordrad på ditt kontor
      9) vill tillfredsställa din älskare
      10) Lotteri
      Kontakta den här fantastiska mannen om du har några problem för en hållbar lösning
      via {drogunduspellcaster@gmail.com}

      Radera
  2. Bonusdebatterna har varit hätska hos oss i veckan, vår lille del av det store hele gick med bra vinst 2020, men the big boss bestämde att bonusarna skulle vara "solidariska", dvs låga för alla inom firman. Mina kollegor som tjänar multum blev så himla putta att det var larvigt. Mycket vill ha mer, verkligen. Det är samma personer som när vi fick tillstånd att köpa in datorskärmar för hemmabruk blev sååå nöjda för att de ÄNTLIGEN kunde jobba ordentligt hemma. Som att det hade varit en helt oöverstiglig utgift att köpa en skärm när man tjänar sexsiffrigt...

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Mycket vill ha mer". Alla dar i veckan! Skulle man göra en revision av deras ekonomi skulle det i merparten av fallen visa sig att de inte har så att de klarar att hålla skutan flytande någon längre tid. När jag sa upp mig från mitt sista "riktiga" jobb (kan inte med att räkna start-upen dit) sa min chef, vd:n, upp sig samtidigt (en bidragande orsak var att kunden från helvetet i min frånvaro hamnade på hans bord, ingenting han erkände öppet men jag såg vitheten i hans ansikte när detta faktum stod klart för honom). Han berättade nöjt att han hade pengar så att han kunde klara sig i två år, så han kände sig inte stressad att få nytt jobb. Och då hade hans fru ett välavlönat jobb. Jag skulle säga att det är ett underkännande av hans strategiska förmåga att dra in den lönen under ett stort antal år och ändå inte ha mer än två årsomkostnader på kontot. Än mindre förmåga att dra runt ett förhållandevis litet hushåll i en medeldyr förort på en hög inkomst.

      Radera
    2. Jag har mina snåla skills att falla tillbaka på även om jag lever ganska slösigt (enligt mig) just nu. Drog runt hushåll med fyra tonåringar på en kass halvtidslön (och barnbidrag och underhållsstöd) under några år. Potatis och Blocket byggde detta trevna hem <3.

      Radera
  3. Det finns alltid knepigt folk oavsett miljöer. jag har själv gjort misstaget att erbjuda assistans till möten och projekt där jag redan innan ser vart det är på väg att barka hän, men då har projektledare blivit sura. Jag vet inte hur svårt det kan vara att ta emot hjälp, speciellt då de betalar mig som konsult för min kunskap och assistans. Antagligen för att det får dem själva at framstå som att de inte kan speciellt mycket. Nu händer detta inte så värst ofta längre, max nån gång per år eller så, jag har blivit mycket skickligare på att navigera i den snåriga vildmark som företagspolitik ofta består av. Det enklaste är bara att sköta sitt och hålla käft. Vill folk ha hjälp får de komma och fråga. Vid detta laget (6 år på samma ställe) vet alla vad jag kan och inte kan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Det enklaste är bara att sköta sitt och hålla käft. Vill folk ha hjälp får de komma och fråga." Väl talat! Kan f ö appliceras överallt i livet. Jag har själv besvärliga "lösa-andras-problem"-tendenser men har landat i att folk vet vad jag kan och de vet var jag finns. Undantag barnen, dem tvingar jag på mina lösningar.

      Radera
    2. @Snålgrisen Det där är toppen ända till dess ”alla” utökas med nya chefer, helst i samband med en omorganisation, så att ”ingen” längre vet vad du kan men ”de nya” ska lära dig ditt jobb, gärna helt utan förkunskaper. Då är det bra att vara eller bli FI så fort som möjligt.

      Radera
  4. "Det spelar ingen roll vad jag skriver om eller vilket problem jag kan tänkas ha"

    NEJ!FEL! Jag tittar på bloggen måndag, onsdag, fredag och blir ibland besviken när inlägget handlar om smink eller sortering. Jag vill ha mer trashande av corporate bullshit, uppepade vittnesmål om att detta inte är fenomen begränsade till offentlig sektor och bekräftelse på att jag inte valt fel bransch i livet, GIVE IT TO ME, BABY!*

    *Ordvalet "baby" ska här ses som ett medelålders försök att vara "down with the kids". Tänk typ dialogen i "Terminator 2". Det ska inte betraktas som vare sig trakasseri eller sexuell invit.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, kan bara hålla med, mer trashande av corporate bullshit! Sååå underhållande med verkliga exempel, jag vill ha meeeeeeeer!
      :)
      //Ola

      Radera
    2. Kan ni inte bidra med nån dråplig historia också?

      Radera
    3. @Undrar: Jag har ju inte så mycket att bjuda på nuförti'n. Men jag har ju kvar min gamla dagbok som jag skrev under de sista två åren i yrkeslivet i syfte att stå ut (ofta skrev jag under möten, fejkandes jobbantecknande, vilket ger en sanningsenlig och detaljrik skildring av åtminstone mitt tjänstemannaliv vid tidpunkten). Jag bläddrade lite i den häromdagen och insåg hur effektivt jag förträngt i princip allt. Vilka jävla kafkascenarios. Värst var de externa utbildningarna. Nej, värst var backstabbingkollegorna. Nej! Värst var kunden från helvetet som svängde sig med ord som "eskalera" och "supportera". NEJ! Värst var när det kom klagomejl till vd från europeiska huvudkontoret och det kaos som brukade följa på det. Jag kanske skulle ge ut den?

      Radera
    4. Sämst kan vara "teambuilding" tillfällena. Och för det mesta var det "building" med personer som man endast träffade vid de "teambuilding" tillfällena.
      Robert B.

      Radera
    5. "Building" utan att veta vad som skall byggas eller brainstorming som leds av företagets egna religiösa väckelseledare är väl exempel där man hoppats man kunde flyta ut och bli ett med golvet :).

      Extroverta idealet är starkt, dumt att lyssna på de som tänker istället för de som skriker högst har jag sett. Att de som sedan skriker inte kan "connecta" (skönt att få slänga med orden själv!!) ens två punkter och inte kommer någonstans med sina idéer verkar spela mindre roll.

      Kanske skulle skriva av sig till biktbåset och se om någon rolig historia får plats på bloggen.

      Radera
    6. "Undrar" skriver: "Jag tittar på bloggen måndag, onsdag, fredag och blir ibland besviken när inlägget handlar om smink eller sortering."
      Ville bara skriva och säga att jag själv inte håller med om det. Jag uppskattar verkligen variationen, att det ena gången handlar om höns, nästa om minimalism och en tredje om städning. Det finns nästan alltid en ekonomisk koppling men även om det inte skulle göra det så skulle jag uppskatta inläggen eftersom de är kvicka och tänkvärda. Så sluta inte variera EB! Det skulle bli sjukt trist om det bara blev ekonomisnack och redogörelser från ett taskigt arbetslivet. Det sista kan jag inte riktigt relatera till eftersom mitt jobb ändå är hyfsat, tänker att allas våra erfarenheter är olika men målet i det stora är detsamma, (ekonomisk) frihet.

      Så fram med ännu mer variation och berättelser, det är dessa som får oss att växa. Ett motstånd till confirmation bias.

      Radera
  5. Älskar att läsa sånt här och känna att man inte är helt knäpp ändå (som upplevt många liknande situationer). Ett liknande beteende till ovan är de som i mailkorrespondens, så snart de inte får det svar de önskar, svarar med mailet markerat "hög prio" samt kopierar in alla tänkbara chefer/medarbetare i svaret och sen skriver att mästrande och drygt svar. Ett sätt att försöka sätta en på plats och visa för alla andra att man har gjort fel (även fast man sällan gjort just det...) Ett sånt jäkla beteende, plus att det stjäl tid och energi från alla de som mottar mailet. I bästa fall faller skuggan på den som beter sig på detta vis (dvs genomskinligt beteende), men ofta är det svårt för de som kastas in i mail-korren att veta vad som sagts. Konflikter ska lösas på lägsta möjliga nivå... Någon som upplevt samma sak?

    /QQ

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag HATADE det där. Men som du säger, ofta faller det tillbaka på puckot i fråga.

      Radera
    2. En gång. Den medarbetaren var inte riktigt klok. Vår chef var dock medveten om detta och hutade åt honom.

      Radera
    3. Själv har jag observerat ett omvänt samband mellan brev skickade med "Hög prioritet" och innehåll jag faktiskt prioriterar.

      Radera
    4. Mailet ska med fördel börjas med endast mottagaren förnamn, ett jävla otyg!

      Radera
  6. Arbetar ibland med en kollega (som förövrigt är jätte snäll och trevlig) som jag upplever har en tendens att förstora upp saker, hen gör värsta projekten och blandar in många, till små, små frågor. Där sitter vi sen alldeles förmånga på dessa arbetsmöten. Själv har jag nog inte så stora problem med detta om hen drar in mig, jag tänker mest på att jag får betalt så varför inte. På min förra arbetsplats upplevde jag lite samma, att det var en fejkad stress där man gjorde stora grejer av fjuttsaker.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Din kollega har inte läst Essentialism av Greg McKeown. https://www.bokus.com/bok/9780753555163/essentialism/

      Jag tror att det här är en praktisk och energieffektiv överlevnadsinstinkt hos många: Att hålla på med en massa kringprodukter i syfte att verka oumbärlig. Det är ofta de här människorna som blir mest förorättade om de får gå i samband med nedskärningar. "Jag som offrat så mycket!" (ja av vårt tålamod ja).

      Radera
  7. In an office cubical28 april 2021 11:48

    Många säger att de får lön den 25:e, jag brukar säga att jag får ersättning för psykiskt lidande

    SvaraRadera
  8. Jag sa faktiskt upp mig relativt nyligen (utan att ha något nytt jobb klart) då jag kände att jag inte längre pallar med att ta oförtjänt skit av en chef som betett sig väldigt illa mot mig, samt all den politik som råder på mitt nuvarande företag.

    Jag vågade också stå upp för mig själv på ett sakligt och logiskt sätt när den här chefen hade "avstämningen" med mig och jag såg snabbt att han inte vet hur han ska hantera eller kontrollera mig vilket var lite komiskt...

    Den här chefen blev chef efter några månader på företaget, och det berodde givetvis på att han kände en person som redan var chef. Dessa personer har på kort tid lyckats få de flesta seniora och tongivande personerna på företaget att lämna för annat. De verkar som de enbart vill ha folk som håller käften, och agerar springpojke/flicka åt dem. 

    Jag har varit på företaget i några år och gjort bra ifrån mig samt är omtyckt av kollegor och kunder. Har jag fått någon årlig löneökning för det? nix , ingenting på över 3 år. Det som sas sist vid ett årligt lönesamtal var typ "du har en bra lön så du ska vara nöjd!". Okej, antar att chefen som sa det till mig kör samma tugg till sig själv när hen väl går in i lönesamtal med sin chef. Right.......

    Jag hade aldrig kunnat gjort det här om jag inte bestämt mig för 5-6 år sen att jag inte vill vara beroende av systemet och ekorrhjulet, eller för den delen låta någon tomte bestämma över mig. Företagslivet är speciellt och jag har märkt att ju äldre jag blivit desto mer har jag ledsnat på hela house of cards spelet som råder där ute. Man vill ju genuint tro att folk med plus 10 års erfarenhet inom samma bransch liksom faktiskt ska agera sakligt och professionellt och allt de där andra.

    Verkligheten för min del har dock varit det motsatta de flesta gånger. Vi snackar alltså globala jätteföretag inom IT/media där folk går runt med "tunga arbetstitlar" och tjänar +70 000 kr i månaden och i själva verket mest sitter på cc på mail, eller typ lägger in nån uppgift i något random crm system. Eller varför inte favoriten när de dragit en automatiserad rapport från något internt system vidare till excel och sen läser rakt av vad som står i excellen till sina anställda på ett "månadsmöte". Gärna med den där tonen som de lägger på så att de ska framstå som riktigt proffessionella i allt de gör.

    Är inte alls fri ännu enligt 4% regeln utan strax över 50% i själva verket. Däremot har jag över 1 års fasta utgifter sparat på ett sparkonto vilket gör att jag som tidigast skulle behöva nalla av mitt kapital om 1 år. Som om detta inte vore nog skulle jag då om ett år kunna börja plugga om jag vill. Pluggar du deltid 50% kan du få ut strax under 8000 kr /månaden och heltid får du ut ca 15 500 kr/månaden. Har du också optimerat din livsstil och gjort lite soul searching med MMM så inser du att du behöver MYCKET MINDRE i kapital än vad du tror!

    Hälsan blir bara viktigare och viktigare ju äldre man blir och i mina ögon är det aldrig värt att slita arslet av sig för idioter, bara för att man ska mata sitt ego med mer kapital.

    Folk i den här sfären brukar måla upp +10 miljoner som normen och att de då ska resa runt jorden 24/7 eller faktiskt ha en livstil där de alltså kommer gå åt över 30 000 kr/netto VARJE månad. Jag har inte förstått hela det resonemanget, men o andra sidan så har jag kommit fram till att för mig räcker det med ett ganska litet kapital då jag och min sambo har en väldigt enkel och billig livstil.

    Tack för en bra blogg FruEB

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant det du skriver ovan. Tror det kommer gå riktigt fint för dig. Vet inte om du har kollat in Money-Flamingo bloggen som FRU EB tippsat om innan men de har ett upplägg där de är halvvägs precis som du men valt att sluta spara och ta ett enklare deltidsarbete för att täcka löpande utgifter under tiden så får deras besparingar växa till sig i bakgrunden tills det är dags för "riktig" fire.

      Gillar det du gjort och lycka till framöver!

      Radera
    2. Håller med, det kommer att bli finfint. Att säga upp sig utan att ha ett jobb att gå till är dessutom mumma för självkänslan.

      Radera
  9. "han är en apa i kostym." :D :D :D

    Du är förbanne mig en av de absolut roligaste personer jag känner. Ja, eller känner och känner, snarare läser. (Och jag både läser (och känner) en himla massa!)

    SvaraRadera
  10. Man glömmer fort hur det är, det är bra att få lite påminnelser ibland från omgivningen. Annars kan det bli minnen i ett romantiskt dis typ betalda resor till Europas huvudstäder, var inte det ganska najs? (det var det förstås men först fick man ju utstå en konferrransss/uppstart till projekt... alltid med smörjande av kunder). Stor dag hos oss idag! Min man jobbar sin sista dag. Vad ska han göra nu? Undrar omgivning. Svar: Plugga filosofi. Varpå omgivning blir mycket bekymrad för oss. hihi.

    SvaraRadera
  11. @Katarina: Underbara nyheter! Stort grattis. Och javisst glömmer man fort. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag höll mig med dagbok på slutet.

    SvaraRadera
  12. Haha! Alltså kommentarsfältet på den här bloggen är bäst. Jag har ingen rolig historia men satt nyligen om på ett områdesmöte och fick beskedet att enheten jag arbetar på ska upplösas i atomer (ett inte alldeles oväntat beslut eftersom verksamheten inte fungerar). Alla mina kollegor blev blekblå i ansiktet och satt med gapande munnar, själv tänkte jag bara på mina pengar. Och hur lite jag bryr mig. Eftersom jag har pengar. Att ha pengar är Frihet, Makt och Agens. Om det finns något som vaccinerar en från kontorspolitikens ångesttoppar så är det att man i hemlighet håller på att gräva en liten, liten tunnel ut i friheten..

    SvaraRadera