Rapport från ett zoo

Innan jag börjar: Såg att Göteborgs stad tagit in nio ex. av Sparboken - en konkret guide till ekonomiskt oberoende. Motsvarande siffra i Stockholms stad är ett (1) ex till vilket 27 personer står i kö. De av er som står på den här reservationslistan kanske kan höra av sig till sina lokala bibliotek i Stockholm och be dem att ta in den? Annars får ni vänta i upp emot tre år för att läsa den. Nog tjatat om boka, till dagens inlägg:

Jag vet inte om ni är medvetna om det, men den här bloggen skrivs numera av sig själv. Inte som av en robot, men nästan. Jag sitter här, tronande i min Svenskt Tenn-imitation, och bara tar emot. Sen bakar jag inlägg på det och ni hugger och kommenterar. Det spelar ingen roll vad jag skriver om eller vilket problem jag kan tänkas ha, jag får alltid kvalitativ input (tack vare måndagens inlägg har jag nu ett stycke Paraflex-recept liggande på apoteket). Jag måste säga det ändå, ni är fantastiska på att kommentera. Va! VILKET kommentatorsfält. Jag njuter varje dag. Särskilt kul är det när jag skriver om död eller arv, då blir det liv i luckan.

Mitt biktbås

När jag säger att jag "tar emot" saker så är det inte enbart från rösterna i mitt huvud utan från folk som mailar mig (er) eller ringer mig (vänner IRL) och berättar saker. Biktar saker? En hybrid. Jag tror att många upplever att jag är ett safe space de kan vända sig till när det corporata blir dem övermäktigt. De vet att jag a) kommer att hålla med dem i att motparten är dum och b) jag kommer att motta deras berättelser utan att komma med vuxen-feedback av slaget "ska du inte boka ett samtal med din chef och en representant från facket och diskutera igenom saken?".

Nu kanske ni tycker att jag uttrycker mig väl barnsligt för att vara en person som uppskattningsvis gått fem ledarskapsutbildningar, genomlidit mer än lovligt många 360-gradersfeedbackar och därtill genomfört utvecklingssamtal på längden och tvären i nästan 20 års tid, men så här är det: Jag är i hjärnan en rätt junior person, även om jag genom klädsel, gångstil och jargong ibland har lyckats lura folk (rekryterare, chefer och ibland även medarbetare) att jag är mer mogen. 

Min senaste rapport från yrkeslivet

Den senaste anekdoten som landade i biktbåset löd något så här:

"Jag hade ett Zoom-möte med en grupp kollegor. En av kollegorna är mycket erfaren och duktig på det hon gör och hon har en bra förmåga att ställa korrekta frågor för att få projekt och arbetsuppgifter att löpa på framåt. Till saken hör att hon för tillfället har ganska mycket 'on her plate' (corporatejargong för att han har mye å göra) vilket kan ha gjort att det här mötet blev lite annorlunda. Hon angrep mig nämligen verbalt på ett sätt som hon inte brukar göra, så till den grad att några av mina kollegor efter ett tag började ta mig i försvar. När mötet sedan gick in i fas två, som handlade om ett område där hon varken kan ha eller förväntas ha så mycket kunskap, men där jag på grund av min befattning har mycket kunskap, erbjöd jag mig att leverera råmaterial, för att facilitera (corporate bullshitiska för "underlätta", en alldeles utmärkt svensk synonym som däremot inte låter lika ball) för hennes rapportsammanställning. Hon ignorerade detta. 

Någon dag senare får jag veta att hon hade ringt min chef och sagt att mötet i fråga 'inte hade gått som hon tänkt' och den huvudsakliga anledningen var att jag hade 'mästrat' henne genom att erbjuda mina tjänster inför övriga i gruppen. Jag förstod ingenting, det var ju en vänlig förfrågan och inte helt ologisk sådan eftersom det ju är den typen av tjänster jag är satt att ta fram inom vår organisation. Jag ringde då personen i fråga och efter en stunds kallprat tog jag upp den från henne kommande kritiken och frågade om det var något jag hade kunnat göra annorlunda under mötet och då blev det tyst. Till slut sa hon något i stil med: 'Du behöver inte bli så sur när jag tackar nej till din hjälp'."

Knäpp vän eller knäppt yrkesliv?

Jag fattar ingenting. Och det är svårt att greppa saker när man själv inte är där eller förstår kontexten. Jag är naturligtvis också påverkad av det faktum att det rör sig om en nära vän som jag tycker är såväl ödmjuk, snäll och fantastisk och jag har otroligt svårt att se att hon skulle kunna provocera någon över huvud taget. Sanningen ligger nog närmare det faktum att min vän är en rätt härlig person med en över snittet positiv attityd till det mesta, vilket lär reta skiten ur ett uptight tjänstemannaego.

Men låt oss för sakens skull anta att min vän har en Mr Hyde-sida som gör att hon blir en liten bitch när hon försöker prångla på kollegorna sin expertkunskap. Även med detta antagande: att då lyfta luren, inte för att ringa personen med vilken man haft upplevd konflikt med utan dennes chef, är för mig helt craycray. Vad är vi, förskolebarn? Detta var också något som min vän föreslog för kollegan. "Nästa gång du upplever att något i den här stilen händer, kan du inte slå mig en signal då först?". Tystnad. 

Vi är blott djur. Ibland i bur.

Jag försökte då, som stöttning till min vän, spy galla över denna till synes lealösa och märkliga kollega. Min vän, varandes snäll och ödmjuk, gjöt då olja på vågorna och sa återigen att hon har så mycket att göra, så stor press etc. och återigen slog det mig. Detta är inte vårt naturliga habitat. Jag läste följande i en beskrivning av djur på zoo:

"To begin with, animals kept in cages demonstrate stressful behaviors. They pace up and down, bang their heads on cage bars and cry out as if they are in pain. This is torturous, nasty and heart breaking for the animal. Just watch an animal in the zoo and you will observe these behaviours daily."

Nu kanske man inte kan jämföra oss människor med vilda djur som tigrar eller schimpanser. Men vi kan jämföra oss med ett tidigare stadium av mänsklighet: Bönder. Jag kan inte tala för dig, du kanske är av adlig börd, men jag och uppskattningsvis 95 procent av er för tre generationer sedan var BÖNDER. Vad gjorde de om dagarna? Jag vet, eftersom jag grottat ner mig i släktens administration:

Ovan är ett schema för när olika mannar skulle ställa upp med kraft till dräneringen av sjön intill vårt hus. Du har alltså en projektgrupp på runt åtta FTE (corporatska för människor) som tjänstgör under en typisk vecka. Men alla jobbar inte alla dagar, i snitt är de tre man som går med spaden. Går de på varandra? Nay! Gissningsvis är de inte ens på talbart avstånd, de går i snålblåst och dy upp till knäna säkert hundra meter ifrån varandra. Uppgiften är solklar: Lera ska upp, vatten ska bort. När allt vatten borta = klart. Inte så mycket att dividera om, även om jag utgår från att det blev en del grymtande emellanåt ändå. De hade ju trots allt lunchrast med utrymme för personkonflikt och säkert var det någon slöade och andra som upplevde sig som martyrer. 

Förr suger men med några undantag

Jag försöker på intet vis romantisera "livet förr" för det var i sanning inget harmoniskt liv. Obekvämt, fullt av sjukdom, våld och svält. Men jag tror att det är av vikt att förstå att det arbetsliv man ser bland tjänstemän idag (d.v.s. jobba tillsammans i projekt av olika slag, gärna timmar, dagar, veckor i sträck) är en rätt ny företeelse, sett ur ett evolutionspsykologiskt perspektiv. Det är lite av ett mänskligt experiment. Min gissning är att även samlarna hade blivit nuts (fattar du: nuts, de samlade ju nötter) om de stängts in i en grotta tillsammans med stammens övriga samlare under en vecka i en sorts nöt-workshop där de tillsammans skulle klura ut smarta sätt att arrangera nötterna i optimal vinterförvaring e d. De hade tagit fram knölpåkarna och bara: "Släpp ut mig! Jag vill gå på min vanliga solotur och slippa de här galningarna!" 

Men så kan man ju inte säga idag. Man får hålla tand för tunga och om saker ballar ur fullständigt får man inga in, vad heter det nu igen, arbetsmiljöombudet och göra en utredning och kanske en extern COACH som ska reda ordning i lägret. Varför berättar jag denna historia med efterföljande amatöranalys? Av två skäl:

• Jag mår alltid lite gött när jag får höra sånt här. Liksom: Thank Jesus att jag slipper skiten.
• Inse att du inte är onormal när du känner att det är cocodrilo på jobbet. Det Här Är Inte Naturligt för människan, det är onatuuurligt. Det är möjligt att vi om 200 000 år vant oss vid matrisarbete i en överansträngd tjänstemannamiljö och vårt primitiva psyke har då framgångsrikt lärt sig balansera revirpinkeri och samarbetsvilja via digitala mötesplattformar. Men den tiden är ännu ej kommen. Du är fortfarande en neandertalare i kostym, för att inte tala om din knäppa kollega, han är en apa i kostym. Kan inte detta tankesätt kännas som en sorts befrielse? 

Har du varit med om några dråpliga arbetslivssituationer på sistone? Mitt biktbås finns här för dig.

Mvh/

FruEfficientBadass