Ryggskott & lycka

Dagen före boksläppet stod jag i sovrummet och påbörjade en lutande rörelse över sängen i syfte att rätta till några av min mans plagg som skulle fotas för att läggas ut på Tradera när jag plötsligt hörde ett knäck. Knäcket kom från min rygg och under någon sekund kände jag en ilande smärta i svanken. Sen gick det över, men jag tog det ändå försiktigt den dagen. Jag rörde mig bara lite och med små tomtesteg, vis av tidigare ryggepisoder att jag inte ska ta ut mig när det börjar krångla.

Jag lovar att inte tråka ut er med min rygghistorik men gör det likväl

Jag ska inte tråka ut er med mina ryggproblem. Men trogna läsare vet ju att jag får återkommande ont i ländryggen och att jag har gått hos såväl naprapater, kiropraktorer som sjukgymnaster för att få bukt med det hela. Det enda jag inte testat (vilket kanske är dumt) är vanlig läkare, vilket jag efter den episod jag kommer att redogöra för nedan, kommer att konsultera så snart tredje vågen börjat lägga sig. 

Den sammankokade bilden jag fått av de redan tidigare konsulterade yrkesmänniskorna är att det inte är något fel på min rygg av typen diskbråck etc, men att jag är mer rörlig än snittet vilket gör att kroppen ibland går utanför sin "comfort zone" och då drar svankmusklerna ihop sig för att skydda ryggraden på något vis. 

Osmarta aktiviteter

Veckan innan knäcket hade jag, som ni ser på bloggen, målat om tv-rummet, skakat mattor, lyft möbler och sprungit runt i huset med bland annat tunga blomkrukor som dessutom lyfts i och ur duschen på kanske inte helt ergonomiska vis. Hade jag lärt mig av historien hade jag försökt sansa mig en smula. Jobbat max ett par-tre timmar om dagen och gjort dagslånga uppehåll ibland. Men nu saknar jag tydligen förmågan att lära mig, så jag körde heldagar av kroppslig ansträngning och skulle prompt luta mig långt över sängen trots att jag kände att jag var trött i ryggen.

Bla bla bla så ointressant, jag ska komma till poängen. Men först ska jag redogöra för mitt lidande som inträffade morgonen efter knäcket. 

Mitt lidande

När jag vaknar morgonen efter knäcket böjer jag mig ner mot golvet för att nå laddaren och då händer något mye obehagligt. Tänk dig den där krampen du kan få i foten mitt i natten, du vaknar med skräck och innan du kommer på att du kan stretcha ut foten med den andra foten har du panik.

Överför den krampen till svanken och dra upp styrkan med runt hundra procent så har du det jag erfor, utan möjlighet till stretch (jag har liksom inte en till svank jag kan stretcha svanken med). Det gjorde så Djäfla Ont att jag skrek rakt ut, vilket bara händer vid förlossningar annars. Ja, faktum är att smärtan var mycket lik den svanksmärta man har vid runt åtta cm under en förlossning, minus att man då vet att det är "normalt" och att det snart ska komma ut en gullig bebis.

Jag fattade ingenting, vad var det som hände, var det game over nu, ryggen skulle slutgiltigt ge upp och gå av på mitten? Jag hade ingen aning om vad jag skulle ta mig till så det slutade med att jag kort och gott skrek "HJÄÄÄÄÄLP" tills min man kom springande.  

Efter en evighet (runt 10 sekunder) släppte krampen och jag lyckades vältra mig ner på sidan i sängen där jag förblev. Jag lyckades trots mitt tvärläge svälja en stark värktablett men den hjälpte ju nada mot kramperna, som på förlossningsvis kom ungefär var femte minut och höll i sig ungefär i tio sekunder åt gången. Tio sekunder då jag likt en galning stirrade ut i världsalltet och profylaxandades varvat med gutturala läten.

Jag får sovrumsbesök av två gröna män 

Min man blev skärrad och ringde 1177. Fanns det möjlighet att få hit en läkare som kunde ge muskelavslappnande? Nej, det fanns det inte, men jag kunde naturligtvis åka in på hälsocentralen. What a joke, jag kunde ju inte ens vända på mig i sängen. Det slutade helt enkelt med att min man, på 1177:s inrådan, ringde 112. Dramatiskt, jag vet, och jag opponerade mig högljutt under hans samtal med larmcentralen och försökte bevisa att det inte var så illa genom att försöka resa mig upp ur sängen. De läten jag då utstötte fick larmoperatören att skicka en ambulans. I efterhand har jag förstått att de liksom misstänkte hjärtattack eller annat, eftersom min man ombads känna på min hud och liknande. Well.

In i mitt gemak träder två änglar i grönt. Lugna som filbunkar, pratar om ditten och datten ("Jag har själv lite ryggproblem"), tar lite blodtryck. De håller med mig om att en tur in till akuten inte är någon bra idé, annat än om jag absolut vill ha morfin. Muskelavslappnande hade de inte och jag uppfattade genom dimman att det inte gick att få hux flux på akuten heller. Så de injicerar Voltaren i ryggen och råder mig att "komma upp på benen så snart det går" vilket just då kändes som ett för tidigt och opassande aprilskämt. 

Min väg tillbaka

Kramperna kommer och går under dagen, men framåt eftermiddagen lugnar det ner sig och under stor möda lyckas min man få ner mig på bottenvåningen där jag förskansar mig i någon sorts 45-gradig vinkel i en säng nära badrummet. Jag tänker inte gå in på några detaljer, men det var lite meckigt att få till vissa vardagslogistiska lösningar under det första dygnet. 

Men dagen efter kunde jag med hjälp av en bastant stol gunga mig upp ur sängen själv. Två dagar senare kunde jag vagga runt lite i matsalen. På tredje dagen hade jag föreläsning och då ömsom stod ömsom satt jag upp i tre timmar, med kortare pauser i horisontalläge. Fortfarande inga kramper.

I skrivande stund, dag fyra, klarar jag nästan av att sköta mig själv. Minus allt som rör att sträcka mig uppåt eller nedåt, varför påklädningen involverar flera familjemedlemmar vilket får mig att känna mig lite som en kunglighet från förr. Jag ligger här i en kokong av kuddar och filtar, egenpåhittade ergonomiska hjälpmedel och all teknik på armlängds avstånd och mår faktiskt väldigt bra, min usla rörlighet till trots. Jag skulle tro att jag om en vecka kommer att röra mig hyfsat normalt och om två veckor kommer jag att ha glömt den här episoden och börja göra dumheter igen (med facit en månad senare: fullt rörlig, men blir snabbt trött i ryggen vid promenad e d).

Den ologiska kopplingen mellan misär och lycka

Poängen med detta inlägg (som du säkert börjar undra över nu om du inte redan slutat läsa) är: Vilken lycka det är att ibland vara med om sådant här. Att plötsligt bli fråntagen sådant man tidigare tagit för givet är initialt en chock och en besvikelse. Men att pö om pö sakta återerövra världen, även om det bara gäller att plötsligt få känna rinnande vatten mot sina händer för att man lyckats knixa sig ner till handfatsnivå, är freakin' magiskt. 

När jag igår upptäckte att jag utan problem kunde ta mig uppför trappan till plan två (om än att det tog tio minuter) var en sådan seger. Imorse tvättade jag mitt hår för första gången på en vecka och jag slipper nu se ut som en galen konstnärspensionär på Österlen med gråblont skatbo på huvudet.

Hedonistisk anpassning goes both ways. Ni känner ju redan till de lyckostudier som gör gällande att man ganska snart efter en omvälvande händelse av såväl god som dålig art återgår till de forna lyckonivåerna. Jag var mycket olycklig dag ett. Eller rädd, snarare, den oförutsägbara krampsmärtan skrämde mig. Men när den akuta fasen var över och jag började hitta tillbaka till någon form av normaltillstånd igen, om än mycket annorlunda från vad jag var van vid sedan tidigare, kändes det ungefär som vanligt eller till och med bättre. 

Ändrat fokus

Barnens hemkomst från skolan var dagens höjdpunkt. Då smsade jag in dem till mitt rum där de i tur och ordning fick sitta i besöksstolen och språka med mor sin. Hur ofta gör jag detta annars? Det är liksom "Okeeej, nu kom det hem ett barn, hoppas hen inte trampar på mitt nysvabbade golv med ytterskor".

Min man tittade förbi med en liten räktoast och ett glas vin och jag var på väg att fria till han när jag insåg att vi redan var gifta. Trots att så många saker som jag uppskattar med livet var tillfälligt pausade (promenader, hemmafix, cykelturer till stan) levde livet. Och jag uppskattade så många små små saker som jag normalt sett inte ens ser. 

Det här är ju trots allt en sparblogg...

...så ekonomisk take på det? Att få ryggskott för då kan du inte göra av med några pengar. Nej, naturligtvis inte, jag önskar inte min värsta fiende (med ett undantag) den tisdagsförmiddagen. Men så här då: Du vänjer dig vid allt. Du vänjer dig vid fancy pancy Desperate Housewife Jackie O Splendid Saint Tropez Yacht Life inom loppet av ett par månader (veckor?). Sen är det samma vad lyckonivåerna anbelangar. 

På samma sätt kommer du relativt snabbt på benen (metaforiskt talat i mitt fall) även efter olycka och plötsligt sprakar det till av ett litet lycko-tomtebloss där du minst anar det ("Å, ett helt nytt paket näsdukar som jag dessutom når, fest!"). Jag såg att Enkelboning också råkat i ohälsa (fast snäppet värre då, han fick faktiskt åka in på sjukhus) och kommit till samma slutsats: OMG vad det normala lifvet är underbart! Knäckemackor!

Slutlig poäng: Sluta sträva efter blinget, det gör dig inte lycklig i längden. Lagom är bäst. En hyfsat sparsam livsstil som ger pengar över till en frihetsfond är av godo eftersom forskning däremot visar att självbestämmande och förmåga att påverka sitt liv leder till en ökad nivå av välbefinnande och nöjdhet med sakernas tillstånd (d.v.s. var ingens bitch). Och när skiten slår i fläkten, exempelvis om du blir dålig, var uppmärksam på de saker som gör dig glad. Maskineriet är omkalibrerat och inställt på en helt annan belöningsskala. 

Kan du relatera till det jag skriver?

Mvh/
FruEfficientBadass