Jag hittar en bok med text

Under åren som följde på mitt finansiella uppvaknande 2015 kunde jag inte sluta att skriva. Jag skrev dagbok, jag började med bloggen och dessutom pyste frustrationen ut lite varstans. Bland annat i ett gammalt block från tidigt 1900-tal som jag hittade på gården. Syftet med blocket var att föra bok över gårdens omkostnader. Men jag upptäckte vid en genombläddring att jag även använde det som terapi. På en sida en beskrivning av hur det kändes att lämna stället efter en julvistelse:

"Post-Hudik-depp. Ljuvlig julhelg med brasor, julmiddag i varm matsal, egenhuggen gran och rimfrost på fönstern. Det känns artvidrigt att lämna och som grädde på ångestmoset sura/anklagande/problematiska mail från kollegor och kunder. Och efter att ha dumpat granen bakom härbret slår det mig: 'Jobb handlar bara om att lösa problem'. Aldrig att det går bra, att man har flyt, saker rullar på, man har kul. Det är bara och enbart problem, vilket är skumt då vi lever i världens bästa land med världens bästa förutsättningar. Vi borde high-fivea oss igenom tillvaron och njuta av spektaklet. Men istället ska det pekas finger, tillrättavisas, gnällas och kravställas. Sucks! När man kan få se solen gå upp över frostiga täkter och höra stormarna vina runt knuten medan man tänder dagens andra brasa. Nio år kvar! (det här var på den tiden jag räknade med exit 2025). Nyår om nio år är det adjöss med skiten."

Vid nästa besök under påsken gör jag en ny notering:

"Saker jag inte kommer att sakna. OBS! Dessa minnen kommer att blekna. På samma sätt som jag i skrivande stund inte riktigt kan erinra mig hur vidrigt det var att jobba med [tysk chef på ett av mina första jobb] eller [vd på efterföljande dysfunktionella arbetsplats], kommer jag inte att minnas den vidriga känslan av att öppna ett mail från [kunden från helvetet], en osannolikt vidrig människa. Jag kommer heller INTE att sakna följande upplevelser: Att känna mig jagad, att känna mig kränkt och känslan av att man kan ha gjort fel och att felet kan få massiva konsekvenser. Lika lite kommer jag att sakna omöjliga arbetsuppgifter, uppfylla allt enligt intern audit, fatta compliance-mailen från [kollegan från helvetet, för övrigt bipolär och det var ju inte hans fel men det påverkade de kollegiala relationerna], få rätt accesser i SAP och kunna jobba i SAP. Överlag kommer jag inte att sakna att jobba för någon annans mål - alls! Jag kommer, de dagar jag av någon anledning känner mig jobbnostalgisk och bara minns stundtals trevliga jobbresor och projekt som vid enstaka tillfällen genererade lite adrenalin/dopaminpåslag, att påminna mig följande: Jobbet sög! Så utomordentligt mycket. Och när [fancy kollega på fancy bolag] närmar sig sin flådiga pensionsavtackning, fortfarande fylld av bristande självkänsla parat med prestationsångest, då gräver jag ner vårlökar i Hudik och planerar sommarens tågluff. Och när [kunden från helvetet] kämpar på för att utstråla pondus och intelligens under det sista decenniet av djävelskap, håller jag kanske om min strävhåriga tax och sniffar i hennes nacke för att till fullo dra in den där taxdoften som bara taxar har, utan att för en sekund låta upplevelsen kontamineras av något av ovan."

Några brottstycken ur min bokföringsbok. Jag hittade också ett avsnitt om drömmar, men det får bli nästa gång. För du bok?

Mvh/

FruEfficientBadass