Varför landet drar

Jag skrev ju nyligen ett inlägg om vad jag inte saknar med Stockholm (vilket visade sig mest röra olika former av trafik) men kom på mig själv med att rabbla upp en drös saker jag faktiskt saknar. Så vad har landet att kontra med då? Jag har ju redan redogjort för att lifvet på landet är enklare. Det är inga köer, inga jobbiga skolval, inget helikoptersurr, folk går långsammare etc. inget nytt. Låt mig berätta vad som gör att jag egentligen dras till landet. 

Jag får stövla runt

Det var mitt undermedvetna som avslöjade denna min längtan runt våren 2013. Jag satt på krogen (dåvarande Thalia, bakom Dramaten, hörnbord utomhus) och en bekant frågade varför jag på mitt VISA-kort inte hade personlig bild på barnen som sig bör utan en bild på ett rött hus med vita knutar. Jag berättade då för honom - in vino veritas - att min livsdröm var att en dag få bo på landet, följa årstidernas skiftningar och stövla runt på gårdsplanen utan annan agenda än att bara vara. Jaha, sa han då, varför gör du inte det då?

Vid tillfället i fråga var jag inte mottaglig för hans naiva kommentar. Det dröjde ända fram till maj 2015 när jag i sviterna av min andra lunginflammation för året låg och feberscrollade på ekonomibloggar och trillade över MMM som jag sakta började inse att det kanske var möjligt. Men drömmen hade då redan legat och grott där, om än outtalad. Det var ju i min värld så ytterst orealistiskt eftersom vi "var tvungna" att jobba i Stockholm och låta barnen gå i skola i just där. Varför? Mycket oklart, kanske kan sorteras i kategorin ”man-vet-vad-man-har-men-inte-vad-man-får.”

Vad är det med detta ställe då? Orten i sig - Hudiksvall - är inte jätteviktig. Det är själva gården som betyder något. Det är ingen riktig hälsingegård, den är för ny för det (bygget av det "nya" huset, det som är beboeligt, började under 1890-talet). Men släkten har bott i andra huskroppar (exempelvis en gammal parstuga som står kvar men mest används som loppis och verkstad) i nio generationer, om man räknar in mig. Det var inte helt självklart att just jag skulle få ta över. Särskilt inte med tanke på att min morfar drog från stället på 40-talet i sin quest för ett liv med musik. Kvar lämnade han tre äldre jordbrukande syskon med en tydlig successionsordning. Men en efter en dog de, utan att ha skaffat barn (eller jo, en fick ett barn, som inte var intresserat av gården). 

Morfar fick genom ett lyckosamt arvsskifte i 80-årsåldern tillbaka sitt älskade föräldrahem och när han dog fick min mamma ta över det. Sen fick jag det för fyra år sedan. Det hade räckt med att någon av morfars syskon lyckats avla fram någe eller att min mamma fått ett syskon (eller jag också för den delen) för att rubba cirklarna. Men nu blev det alltså jag, Stöckhölmarn, som fick ta över släktens stafettpinne i form av massiva mängder virke, handplockat ur hälsingeskogarna, under två decennier konstruerat i den huskropp jag nu sitter och skriver. Det är nästan lika osannolikt som att vinna på lotto. 

Överallt finns det spår av förfäder. Från kluddiga blyertsautografer på ladugårdsväggarna till teckningar, brev, gamla skolböcker, ja till och med "dåligt skinkspad -74" för er som varit med sen bloggens början. Och i takt med att företrädesvis mina föräldrar renoverat stället och moderniserat exempelvis badrum, desto mer beboeligt har det blivit. Delar av gården har varit kulturminnesmärkta fram tills i år, varför tapeter och takmålningar (och murriga linoleumgolv) förblivit intakta. En granne tipsade för ett tag sedan om att gården figurerar i byggnadsvårdssammanhang (se bild till stycke "Bröstningen" här). Det är enligt min åsikt direkt olämpligt att inte bo i ett sådant här hus om man nu är så lyckligt lottad att man har ett. Att hetsa förbi här tre veckor om året är husmissbruk. 

Och nu är vi här! Jag traskar runt på gårdsplanen i mina gummistövlar (ett par vid varje utgång), ser årstidens skiftningar och är lycklig varje morgon jag slår upp ögonen och fattar att vi faktiskt gjorde det. Det är precis lika underbart som jag föreställde mig i min fantasi 2013. Nej bättre, för i min fantasi såg jag att detta var ett projekt jag och min man skulle företa oss som pensionärer, nu är vi här och skapar ett liv tillsammans med barnen så att även de rotar sig i släktmyllan. Ett av barnen har precis skapat en sommarateljé i gammelhuset. Va? I stan hade samma barn ett rum på nio kvadrat. Vi kan ha katt, höns, två hamstrar som förfular matsalen (men var annars ska de vara, de springer i sina förbannade hjul hela nätterna så djurens ägare kan inte ha dem i sina rum!?). Om jag ska uttrycka det i en mening: Gården är min plats på jorden,  my own private pinewood Taj Mahal. 

Har du en speciell plats där du känner dig lite extra du?

Mvh/

FruEfficientBadass