Ett läsarmail

Det trillade in ett läsarmail under sommaren, en kvinna i min ålder-ish. Det var väl egentligen ingen ”plea 4 advice”, men ni känner mig, får jag ett gratis inlägg så är inte jag den som är den. Så med hennes välsignelse publicerar jag delar av vår konversation med uppmaningen att reflektera över hennes situation. Vad skulle ni göra i hennes kläder?

”Bor i närheten av Stor Stad i Europeiskt Land med min sambo och två tonåriga döttrar. Började gå in för det här med FIRE för några år sen när vi köpt semesterhus (och vårt framtida boende) i den lilla staden/stora byn X i södra Y, och vi insåg att de nya skulderna ville vi bli av med så fort som möjligt. Och jobbet börjar kännas mer och mer som något jag helst skulle slippa. Jobbet som var anledningen till flytten hit för 14 år sedan och som betalar så bra så jag nästan skäms. När min dåvarande man och jag bestämde oss för att jag skulle tacka ja, då när det begav sig, satt vi och räknade på vad vår nya inkomst skulle bli, och kom fram till att vi skulle kunna lägga så mycket mer på... Shopping!! Ryser när jag tänker på det. Tänk om vi sparat de där pengarna. Men, men, ingen idé att gräma sig. Som min kloka syster säger, jag behövde kanske de där åren i sus och dus.

Nu är det lite som att sitta i den gyllene buren, för den Stora Internationella Organisationen betalar döttrarnas Fancy School och den yngsta har 2 år kvar. Men 2 år, vad är det. Sen har jag fortfarande 2 år kvar tills jag kan gå i betald pension, det kan vi nämligen göra fr 50 års ålder. Förmodligen skulle det funka att sluta tidigare också. Min sambo är 12 år äldre och ska sluta om senast 2 år och säkert kan vi båda leva på hans pension, även utan att ta av sparpengar. Vi skulle ju kunna hyra ut huset i Y också. Så egentligen vet jag inte vad som hindrar mig. Det där med skolan skulle också kunna lösas även om jag säger upp mig, om sambon och jag gifter oss, för han jobbar också på Stora Internationella Organisationen och då skulle skolan betalas via honom, även om han går i pension.

Det är bara det att skillnaden i inkomst per månad skulle bli så extremt stor så det känns galet. Och det har hela mitt liv (fram till för några år sen då) varit så självskrivet att man jobbar till 65. Men som jag tror jag läste på MMM (som säger mycket bra men är han inte lite självgod?) så är det viktigt att kunna bestämma när enough is enough. Just nu lever vi på 25% av inkomsterna, har två hus nästan helt betalda och sparkontot inte heller oansenligt. Och vad skulle jag göra? Fast det vet jag nog, jag skulle inte ha tråkigt en sekund. Det finns målarfärger som behöver användas för att inte torka ut, och mitt durspel får inte samla damm. Redan innan corona jobbade jag mycket hemifrån och lyckas jag bara vara riktigt effektiv några timmar per dag så räcker det oftast. Eller det räcker inte till att göra ”karriär” men om jag får välja mellan:

A) Att göra mina arbetsuppgifter i lugn o ro (de kan vara rätt intressanta ibland) och göra tillräckligt mycket per månad för att hålla lillchefen på avstånd, och stanna kvar på min grad och lön jag har idag

B) Jobba som en tok och producera massor, och samtidigt involvera mig i projekt vid sidan av, ordna föreläsningar för kollegor osv, och därmed stiga några grader och få några hundra mer per månad, eller för att, ve och fasa, BLI lillchef

så... ja jag tror du fattar att det blir A.

Jag tycker det är fascinerande att inte fler i bekantskapskretsen satsar på FIRE. Har många kollegor som verkar direkt olyckliga med jobbet men på frågan om de inte eventuellt funderar på att sluta så blir reaktionerna bara oförstående blickar. Istället för att bygga upp säkerhet har de unnat sig dyra resor och nya BMWs.”

Vad tror ni om Fröken Fräken? Bita ihop och köra vidare i gamla hjulspår eller dags att kasta loss? Hon är alltså typ i min ålder, lite äldre.

Mvh/
FruEfficientBadass