Landet & Döden

Det var en drömdag i vårt nya liv, kan ha varit kring mitten av augusti i år. Barnen hade i vilket fall sommarlov fortfarande men låg och sussade i sina sängar när jag och min man åkte för att utföra våra sysslor på våra okomplicerade jobb utan medarbetare eller chefer som lägger näsan i blöt. Jag kom hem på lunchen, lagom tills det att de av TikTok utmattade barnen vaknat och vi åt frukost eller lunch tillsammans i trädgården under ett parasoll. Jag fick den lysande idén att lämna mina rest-rester av den av min man tillagade räk-och pilgrimsmussel-pastan till hönsen på baksidan. De hade under gott och väl tio minuter stått och bligat ut på mig genom hönsgårdsfönstret medan jag åt spagettin i tron att det var läckra maskar och jag tyckte att det var lika bra då resterna sjöng på sista versen.

En stor hög med pasta, toppad med räkor, musslor och andra även för människor delikata prylar. Det sista jag såg när jag stängde porten till det vi i Hälsingland kallar "leret" (typ ladugårdsutrymme) som skiljer baksidan från framsidan var ett riktigt hönskalas.

Nästa gång jag öppnade porten visade det sig istället ha övergått till ett riktigt örnkalas. Det var fjädrarna som fick mig att förstå. Nog för att de ruggar för tillfället, men inte tusen fjädrar åt gången. Sen såg jag resterna av pastahögen och förstod vad som hade hänt: Spagettifesten hade dragit till sig samtliga hönor - en för en örn lätt upptäckbar ansamling höns i hela höns-färgpalletten. Bara att dyka ner och ta sig en bit. På marken en bit bort låg resterna av Pricken. Eller kanske Sving, svårt att säga när den var till i princip fjäderlös och dessutom halvt uppäten.



Jag är ju rätt luttrad vid det här laget. Vi har blivit av med cirka fem hönor allt som allt och ett par av dem har, osmakligt nog, blivit kvarlämnade så att vi har fått plocka upp resterna. Jag vet mer om hur en höna är funtad invärtes än jag önskat veta, om en så siger. Bland annat har jag förstått att de inte har tänder, eftersom den majs vi matade Jerry med låg intakta i hens utslitna tarm när räven i vintras tagit det den velat ha (alltså, rovdjur är så kräsna, de äter bara vissa delar verkar det som).

Nuff äckel. Det som gjorde mig riktigt illa till mods var att övriga höns saknades. Alla tretton, inklusive våra gulliga små kycklingar som ni sett på Instagram. Inte ett ljud, inte ett spår, som uppslukade av jorden. Jag gick runt och ropade, lovade majs, men inte ett livstecken. När jag precis var på väg att ge upp tänkte jag på något någon sagt till mig en gång, att höns som varit med om en rovdjursattack blir så chockade att de liksom stänger ner systemen. Först gömmer de sig, sen går de i mentalt ide. Så jag började genomsöka de stora partier av tistlar, midjehögt gräs och brännässlor som finns i anslutning till mordplatsen. Och en bra bit in i vegetationen skymtar jag en av industrihönsen (de vi köpte av en hönsbonde för en tjuga styck). Först trodde jag att hon var död, hon låg helt blick still med huvudet in under magen och när jag petade på henne rörde hon sig inte ur fläcken. Men sen var det som att hon liksom spratt till och fick panik, flaxade vilt och sprang ännu längre in i växtligheten. Efter en stunds jagande fick jag emellertid fatt på henne och kunde återbörda henne till hönshuset.

Jag förstod att det fanns fler överlevare och sprang och hämtade barnen. På med långbyxor, långärmade tröjor och stövlar och sen vek vi undan meter för meter av nässlor och gräs och nu började vi höra små försiktiga hönsljud. Kycklingarna hade sämst karaktär och gav sig till känna först. GLÄDJEN när vi kunde konstatera att samtliga fyra kycklingar var kvar OCH deras mamma. Ett tag fruktade jag att det var hon som dött eftersom hon, liksom den mutilerade hönan, är brun. Men alla, utom möjligen ytterligare en brun höna (vi har inte stenkoll längre på hur många vi har av varje färg) återfanns på olika ställen och någonstans där på slutet vågade sig även Otto, vår tupp, fram från sitt gömställe bakom min f.d. djupbädd (numera hönsens jord-pool).*

Barnen var ledsna över Pricken/Sving och den eventuellt saknade hönan. Minstingen ville i vanlig ordning anordna en värdig begravning, men vi övertalade henne att låta bli eftersom ett hönslik gärna grävs upp av rävar och några rävar ville vi inte ha dit. Men lyckan var också stor när vi efter perfekt samarbete letat, lockat och manövrerat in överlevarna in i hönshuset.**

Och här kommer jag då äntligen till min poäng. Lifvet på landet är så mångfacetterat. Här samsas trivsamma dagar i hammocken med likmask i en misslyckad bokashikompost eller Döden i form av en rovfågels möte med höna. Jag såg för övrigt rovfågeln, den lyfte när jag öppnade ladugårdsporten. En mäktig brun/vit historia, dessvärre är jag usel på fågelsorter men jag skulle säga att det var en örn. Eller falk. Eller ormvråk. Jag väljer att ha inställningen att våra hönsoffer är en välgärning mot det svenska rovfågelsbeståndet. Men i vilket fall, en motsvarande dag i Stockholm vid den här tiden på året hade sett ut något i stil med: Jag och min man lämnar minst en timme tidigare än den här morgonen för att hinna pendla ut till våra komplexa och surdegiga jobb medan barnen är hemma i lägenheten i väntan på terminsstarten. Vi kommer inte hem till lunch utan jubbar, jubbar och kommer hem runt sex. Snabb middag och sen såsar vi runt med diverse hushållsbestyr. Kanske tar vi en liten promenad, men oftast går var och en in till sitt i form av olika skärmar.

Jag ställer frågan: HUR OFTA SAMLAR DU OCH DINA BARN UPP HÖNSTARMAR TILLSAMMANS?

Okej jag inser att detta inte bygger mitt case. Men ge inte upp på mä: Barnen får erfarenheter de i sanning ICKE hade fått i en innerstadslägenhet en kväll som denna. De lär sig att naturen kan vara grym, inte genom att se filmer om det på YouTube, utan genom egna real life experiences. De får känna av lyckan i att återfinna den överlevande flocken och tillsammans jobbar vi ihop gruppen igen. Vid middagen, moules frites btw, förde vi en lång och intellektuell diskussion kring huruvida vi framledes skulle släppa ut dem på grönbete och jordbad i min min djupbädd igen.

Minstingen: "Vi måste hålla dem instängda. Vi kan inte förlora fler hönor."
Äldstingen: "Men de måste ju få ha ett liv. Är det inte mer värt att de får leva kortare men ha det härligt än att de är instängda i rastgården hela tiden men lever länge?"
Minstingen: "Men vi måste hålla dem instängda. Jag blir så ledsen när de dör."
Tweenien: "Jag tycker vi dödar Otto."

En diskussion något annorlunda från "Vad ska vi se på Netflix ikväll?". Jag skriver om det här delvis för att jag vill poängtera en lite otippad aspekt av att bo på landet. Och delvis för att jag inte har så förbaskat mycket att skriva om nuförtiden när jag inte har något tråkigt jobb att ösa galla över, så håll till godo.

Tror du att man lever en mer, ska vi säga, kolorerad tillvaro när man lever nära/i naturen?

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. Efter att jag draftade detta inlägg (tidig kväll efter attacken) saknades som jag skrev möjligen en höna (förutom den döda). Men när minstingen skulle ut med soporna runt tiosnåret upptäckte vi Pricken, som på grund av kvällsstängt i hönsgården, krupit upp på en spaljé utanför kryddlandet för att ta natt. Vi bar varsamt in henne till de andra och med det fick historien ett nästan lyckligt slut. D.s.

P.s. 2: En dyster uppdatering från början av oktober. Rävjäveln hittade in en natt för någon vecka sedan. Alla borta utom två - en storhöna och en kyckling. Den senare var så skärrad att minstingen fick sitta med henne genom två romcoms och mata henne med tunna skivor banan och därefter ha henne i en bur vid sängen ett par nätter. Vi tror oss ha identifierat den svaga länken i hönshuset och har åtgärdat detta. Sedan ett par dagar har vi två nykomlingar i gården: Sotis och Helge. 


* Först var vi lite sura på Otto. Han är trots allt tupp och ska skydda flocken. Men liksom pappan i Turist kilade han säkert illare än kvickt undan för att rädda sitt eget skinn och kom inte fram förrän i princip alla andra hönor givit sig till känna. Men å andra sidan är han helt grön - för fyra månader sedan var han ett ägg och han hade precis nyligen börjat betäcka sina mostrar - så vi beslöt oss för att inte ge honom onda ögat.
** Jag har alltid trott att hönorna, efter rovdjursbesök, återhämtat sig psykiskt inom cirka en timme. De brukar se så aningslösa ut väldigt kort efter. Men morgonen efter, när jag i vanlig ordning stövlade ut och serverade frukost i den inhägnade rastgården (nu med stängd grind) kom de inte ut, snif. De brukar annars klättra över varandra i sin vilda quest för frukostgrynen men nu hörde jag ängsliga små purr inifrån ladugården. Finns det höns-terapi?

36 kommentarer:

  1. Livet med djur är lite annorlunda än folk ofta tänker. Nästa nivå är väl att låta minstingen avliva en höna som blivit sjuk eller en tupp som är överflödig om ni råkar få flera tuppar av kycklingar någongång.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mmm, verkligen. hade faktiskt tänkt lära mig det själv, döda en tupp och göra coq au vin, precis som Stefan Sundqvist. Men när jag såg Otto ligga lemlästad på ladugårdsgolvet blev jag väldigt osugen. Och då var det svåra jobbet redan avklarat. Nu blev han och två av hans konkubiner istället fjärrvärme, eftersom vi la dem i soporna (DEN SOM GOLAR FÖR HUDIKSVALLS KOMMUN ÅKER PÅ SPÖ).

      Radera
  2. Om minsta barnet hetat Otto vore den där middagskonversationen lite skrämmande, men fotnoten spoilar att det handlade om en tupp.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast middagsdiskussionen hade faktiskt kunnat handla om att ett barn velat döda ett syskon, hände så sent som igår efter en kort och intensiv klösfest i köket.

      Radera
    2. Ja, barn är för härliga... sägs det.

      Radera
    3. Hehe. Det blir dessutom syntax error när mina klösbarn alla bestämt hävdar att de inte vill ha barn eftersom "de är så jobbiga". Lapp i förslagslådan: Sluta vara så jobbiga, så kanske ni tänker om!?

      Radera
  3. Åh vilken underbar berättelse! Livet koncentrerat till en eftermiddag. Det här önskar jag också att mina barn får uppleva, själv fick jag sörja över överkörda ankor, kor med brutna ben, hästar som blev halta och begravda i skogen. Det var inga roliga saker men det var verkligheten och ett bra sätt att lära sig vad som är viktigt i livet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kor med brutna ben...har inte ens tänkt tanken. Men nu när du säger det: Grannpöjka (vars far har "köttdjur") pekade mot en ko för några månader sedan när vi stod och väntade på bussen och konstaterade "Hon haltar, måste ringa pappa". Jag trodde det betydde att pappan skulle komma ut med liniment och knäskydd. Men det var alltså slaktmasken?

      Radera
    2. Liniment och knäskydd. Jag dööör..,😂

      Radera
  4. Som uppvuxen på landet så vill jag påstå att ni verkligen ger era barn en fantastisk start i livet som ger dem perspektiv på livet. Och döden som ju är en naturlig del av livet. Minns så tydligt den gången min tax, Vitas (han föddes med vit baktass) ramlade ner från höskullen där han brukade jaga råttor. Pappa konstaterade snabbt att bakbenet var av. Gick upp och hämtade geväret, frågade om jag ville skjuta. Inte helt pedagogiskt kanske. Storhulkandes svarar jag nej, men han förklarade tydligt att Vitas inte kommer ha ett värdigt liv med risk för att bli halt (sen är det förbannat dyrt med veterinär har jag förstått senare i livet) och inte kommer kunna jaga varken råttor, katter eller rådjur. Och det är ju det han älskar... Vacker på nåt vis. Men själva avlivningen hoppade jag över.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Shit. Vilken grej! "Ska du eller jag skjuta ditt husdjur?". Försöker se den konversationen framför mig när något av barnens innerstadsvänners chiwaowor (hur stavas fanskapet?) får tjall på ben eller psyke (den senare kategorin mer vanligt förekommande eftersom den i regel inte använder sina ben och är inavlad till galenskap).

      Radera
    2. Hoa-hoa Dahlgren

      Radera
    3. En klasskompis till mig snodde en cykel av Hoa-hoa en gång, om han hade vetat att det var Hoa-hoas hade aldrig gjort det, grabben blev nästan avlivad. Han fick behålla livhanken i ett antal år men blev till slut mördad, inte av Hoa-hoa dock utan i en knarkuppgörelse av en langare. Det går även vilt till i förorten, fast här skjuter man människor, inte djur.

      Radera
  5. "Jag tycker vi dödar Otto."
    Har föreställningen om mannen som den store starke beskyddaren redan smugit sig in hos barnet? I dessa antipatriarkala tider?
    Hujedamej!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha! Du vet, en hönsgård kan krossa den mest inbitne genusvetaren. Det är ett obestridligt faktum att tuppen ÄGER. Och är han en god tupp, vilket Otto delvis var (om än lite feg, han var trots allt bara fem månader gammal), är det han som ex. fördelar maten till hönorna och kycklingarna och han äter inte själv förrän alla fått. Göllit? Å andra sidan är tuppen lite av en Metoo-gangster. Det är ett väldigt rangordnande av honor och noggrann placering av favoriten tätt intill på pinnen kvällstid. Dagtid ska vi inte prata om, då våldför han sig på hela flocken. Men när det sen blir kycklingar, då vallar han runt dem så att mamman får lite slack, som en 70-talistfarsa på söder.

      Radera
  6. Det är intressant att så fort djur kommer nära och blir en del av ens familj så sörjer vi när de lider, blir sjuka eller dör. Samtidigt som de flesta människor inte har något problem med en industri som plågar och dödar djur på en grotesk nivå. Men det är väl just det som är grejen - djur ses som konsumtionsvaror istället för individer vilket gör det enkelt att bortse från de hemska händelserna som sker bakom stängda dörrar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eller som en bekant lite osentimentalt uttryckte det:
      (även om en häst)
      Utan huvud är det mat.

      Radera
    2. Eller hamburgerkött som häst på mackan omskrivs som. Varför vi inte äter katt och hund är ju också förunderligt.

      Radera
    3. Det är ändå någon form av rättvisa i allt elände. De gamla på äldreboenden under covid perioden har inte heller behandlats som individer.

      Radera
    4. @Storugglan det som är förunderligt är väl att vi äter ko/gris/fågel/fisk när vi inte äter katt/hund/människa. Inte tvärtom.

      @Unknown du tycker att det är rättvist att djur ätas, för att äldreboenden har stängt för besök? Do you logic much bro?

      Radera
    5. @Anonym: Jo, det var det mitt ironiska jag avsåg.

      Radera
  7. Har själv 6 barn så jag vet vad jag talar om. Att ge barnen syskon eller ett liv på landet är det bästa vi kan. Syskonen samt miljö fostrar och härdar Kidsen på ett sätt som vi curling föräldrar inte klarar av. Skulle kunna ha samma argument med att låta ungarna växa upp i förorten, men frivilligt bo i en krigszon blir lite för extremt.

    SvaraRadera
  8. Lilla Ida i Katthult: ”nu har jag väckt upp hönsena från det döda”. Ni lever i en Astrid Lindgren-värld!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med lite elände är en del av livet.

      Radera
    2. Kanske behövs en fantasivärld när landet förvandlats till en krigszon

      Radera
    3. Väljer kattvakt alla dagar i veckan framför stan.

      Radera
    4. Ha ha ha kattvakt eller kanske katthult

      Radera
    5. Vad läckert om man tog mer inspiration från Emil i sin barnuppfostran. En täljd leksak istället för mobilen. Äta jästa körsbär för att sen få delta i AAA-möten tillsammans med vuxna missbrukare. L

      Radera
  9. Jag fick precis en riktigt dum ide. Vi kanske ska göra som på universiteten och upprätta "safe Room". Dvs en lokal man går in för att skydda sig mot andras åsikter eller sådant som inte är roligt i livet. En version på landet skulle kunna vara att gräva en bunker och sitta och invänta döden

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är bara att gå med i Miljöpartiet, unknown 15:25

      Radera
  10. Kan bara säga att när man skall prata liv och död med anhöriga till en patient där läkevetenskapen inte längre kan göra något så är det sååå mycket bättre att prata med folk från landet. De har sett död och förstår att liv och död hör ihop. Betongborna kan ibland få för sig att man kan blunda och lossas att döden inte finns....

    Så jag tror att ni gör något bra för barnen, de blir en del av livet. Inte en del av en fantasivärld där liv och död inte finns.

    Mvh
    THZ

    SvaraRadera
  11. Men så sorgligt! Jag som har någon slags dröm om höns får kanske fundera på den biten ett par gånger innan jag (flyttar till landet och) skaffar höns. Fint att ni kunde se något positivt med den första olyckan iaf, även fast räven bara känns sorglig.

    SvaraRadera
  12. Jag som varken har barn eller djur har läst inlägget med spänning och kommentarerna med ett skrattanfall!
    Lever också livet på landet men vi nöjer oss med att förarga oss över renar i trädgården och kasta bort en och annan pippifågel som flugit ihjäl sig mot fönstren.
    Den största sorgen var när jag lyckades köra ihjäl en harunge med skottkärra för några år sedan, oddsen för det på 2000 kvm tomt?!

    SvaraRadera
  13. caroline18@champlin.com lösenord: caroline7793h3
    kgorczany@windler.info lösenord: kgorczany7237
    okuneva.daniela@vonrueden.com lösenord: 27934madisyn
    gaylord.madisyn@dietrich.org lösenord: lordsky2882
    ldickens@hickle.biz lösenord: chickenengland7263
    grady.lura@schaefer.com lösenord: gradymiura27
    burnice.abernathy@hirthe.org lösenord: burnicenikki11
    marcia13@bartoletti.org lösenord: marcianolucky67
    dooley.benedict@sauer.com lösenord: dooleychick6599
    hpfannerstill@reichel.com lösenord: playboyrich98

    Alla PayPal-konton är gratis med pengarna framför allt aktiva. Om du inte kan logga in kan lösenordet ha ändrats av andra besökare, för att få de senaste PayPal-hackuppdateringarna, vänligen bokmärka den här webbplatsen. ICQ: https://icq.im/Anouymous_CC

    Taggar
    Läckt PayPal, Läckt PayPal 2020, Läckat PayPal-konto
    Kontakta Frank Carlos via e-post: atmgeniuslinks@gmail.com
    Telegram: @Anonymous_Ccs / WhatsApp: + 1-713-389-6778

    SvaraRadera