Landet & Döden

Det var en drömdag i vårt nya liv, kan ha varit kring mitten av augusti i år. Barnen hade i vilket fall sommarlov fortfarande men låg och sussade i sina sängar när jag och min man åkte för att utföra våra sysslor på våra okomplicerade jobb utan medarbetare eller chefer som lägger näsan i blöt. Jag kom hem på lunchen, lagom tills det att de av TikTok utmattade barnen vaknat och vi åt frukost eller lunch tillsammans i trädgården under ett parasoll. Jag fick den lysande idén att lämna mina rest-rester av den av min man tillagade räk-och pilgrimsmussel-pastan till hönsen på baksidan. De hade under gott och väl tio minuter stått och bligat ut på mig genom hönsgårdsfönstret medan jag åt spagettin i tron att det var läckra maskar och jag tyckte att det var lika bra då resterna sjöng på sista versen.

En stor hög med pasta, toppad med räkor, musslor och andra även för människor delikata prylar. Det sista jag såg när jag stängde porten till det vi i Hälsingland kallar "leret" (typ ladugårdsutrymme) som skiljer baksidan från framsidan var ett riktigt hönskalas.

Nästa gång jag öppnade porten visade det sig istället ha övergått till ett riktigt örnkalas. Det var fjädrarna som fick mig att förstå. Nog för att de ruggar för tillfället, men inte tusen fjädrar åt gången. Sen såg jag resterna av pastahögen och förstod vad som hade hänt: Spagettifesten hade dragit till sig samtliga hönor - en för en örn lätt upptäckbar ansamling höns i hela höns-färgpalletten. Bara att dyka ner och ta sig en bit. På marken en bit bort låg resterna av Pricken. Eller kanske Sving, svårt att säga när den var till i princip fjäderlös och dessutom halvt uppäten.

Jag är ju rätt luttrad vid det här laget. Vi har blivit av med cirka fem hönor allt som allt och ett par av dem har, osmakligt nog, blivit kvarlämnade så att vi har fått plocka upp resterna. Jag vet mer om hur en höna är funtad invärtes än jag önskat veta, om en så siger. Bland annat har jag förstått att de inte har tänder, eftersom den majs vi matade Jerry med låg intakta i hens utslitna tarm när räven i vintras tagit det den velat ha (alltså, rovdjur är så kräsna, de äter bara vissa delar verkar det som).

Nuff äckel. Det som gjorde mig riktigt illa till mods var att övriga höns saknades. Alla tretton, inklusive våra gulliga små kycklingar som ni sett på Instagram. Inte ett ljud, inte ett spår, som uppslukade av jorden. Jag gick runt och ropade, lovade majs, men inte ett livstecken. När jag precis var på väg att ge upp tänkte jag på något någon sagt till mig en gång, att höns som varit med om en rovdjursattack blir så chockade att de liksom stänger ner systemen. Först gömmer de sig, sen går de i mentalt ide. Så jag började genomsöka de stora partier av tistlar, midjehögt gräs och brännässlor som finns i anslutning till mordplatsen. Och en bra bit in i vegetationen skymtar jag en av industrihönsen (de vi köpte av en hönsbonde för en tjuga styck). Först trodde jag att hon var död, hon låg helt blick still med huvudet in under magen och när jag petade på henne rörde hon sig inte ur fläcken. Men sen var det som att hon liksom spratt till och fick panik, flaxade vilt och sprang ännu längre in i växtligheten. Efter en stunds jagande fick jag emellertid fatt på henne och kunde återbörda henne till hönshuset.

Jag förstod att det fanns fler överlevare och sprang och hämtade barnen. På med långbyxor, långärmade tröjor och stövlar och sen vek vi undan meter för meter av nässlor och gräs och nu började vi höra små försiktiga hönsljud. Kycklingarna hade sämst karaktär och gav sig till känna först. GLÄDJEN när vi kunde konstatera att samtliga fyra kycklingar var kvar OCH deras mamma. Ett tag fruktade jag att det var hon som dött eftersom hon, liksom den mutilerade hönan, är brun. Men alla, utom möjligen ytterligare en brun höna (vi har inte stenkoll längre på hur många vi har av varje färg) återfanns på olika ställen och någonstans där på slutet vågade sig även Otto, vår tupp, fram från sitt gömställe bakom min f.d. djupbädd (numera hönsens jord-pool).*

Barnen var ledsna över Pricken/Sving och den eventuellt saknade hönan. Minstingen ville i vanlig ordning anordna en värdig begravning, men vi övertalade henne att låta bli eftersom ett hönslik gärna grävs upp av rävar och några rävar ville vi inte ha dit. Men lyckan var också stor när vi efter perfekt samarbete letat, lockat och manövrerat in överlevarna in i hönshuset.**

Och här kommer jag då äntligen till min poäng. Lifvet på landet är så mångfacetterat. Här samsas trivsamma dagar i hammocken med likmask i en misslyckad bokashikompost eller Döden i form av en rovfågels möte med höna. Jag såg för övrigt rovfågeln, den lyfte när jag öppnade ladugårdsporten. En mäktig brun/vit historia, dessvärre är jag usel på fågelsorter men jag skulle säga att det var en örn. Eller falk. Eller ormvråk. Jag väljer att ha inställningen att våra hönsoffer är en välgärning mot det svenska rovfågelsbeståndet. Men i vilket fall, en motsvarande dag i Stockholm vid den här tiden på året hade sett ut något i stil med: Jag och min man lämnar minst en timme tidigare än den här morgonen för att hinna pendla ut till våra komplexa och surdegiga jobb medan barnen är hemma i lägenheten i väntan på terminsstarten. Vi kommer inte hem till lunch utan jubbar, jubbar och kommer hem runt sex. Snabb middag och sen såsar vi runt med diverse hushållsbestyr. Kanske tar vi en liten promenad, men oftast går var och en in till sitt i form av olika skärmar.

Jag ställer frågan: HUR OFTA SAMLAR DU OCH DINA BARN UPP HÖNSTARMAR TILLSAMMANS?

Okej jag inser att detta inte bygger mitt case. Men ge inte upp på mä: Barnen får erfarenheter de i sanning ICKE hade fått i en innerstadslägenhet en kväll som denna. De lär sig att naturen kan vara grym, inte genom att se filmer om det på YouTube, utan genom egna real life experiences. De får känna av lyckan i att återfinna den överlevande flocken och tillsammans jobbar vi ihop gruppen igen. Vid middagen, moules frites btw, förde vi en lång och intellektuell diskussion kring huruvida vi framledes skulle släppa ut dem på grönbete och jordbad i min min djupbädd igen.

Minstingen: "Vi måste hålla dem instängda. Vi kan inte förlora fler hönor."
Äldstingen: "Men de måste ju få ha ett liv. Är det inte mer värt att de får leva kortare men ha det härligt än att de är instängda i rastgården hela tiden men lever länge?"
Minstingen: "Men vi måste hålla dem instängda. Jag blir så ledsen när de dör."
Tweenien: "Jag tycker vi dödar Otto."

En diskussion något annorlunda från "Vad ska vi se på Netflix ikväll?". Jag skriver om det här delvis för att jag vill poängtera en lite otippad aspekt av att bo på landet. Och delvis för att jag inte har så förbaskat mycket att skriva om nuförtiden när jag inte har något tråkigt jobb att ösa galla över, så håll till godo.

Tror du att man lever en mer, ska vi säga, kolorerad tillvaro när man lever nära/i naturen?

Mvh/
FruEfficientBadass

P.s. Efter att jag draftade detta inlägg (tidig kväll efter attacken) saknades som jag skrev möjligen en höna (förutom den döda). Men när minstingen skulle ut med soporna runt tiosnåret upptäckte vi Pricken, som på grund av kvällsstängt i hönsgården, krupit upp på en spaljé utanför kryddlandet för att ta natt. Vi bar varsamt in henne till de andra och med det fick historien ett nästan lyckligt slut. D.s.

P.s. 2: En dyster uppdatering från början av oktober. Rävjäveln hittade in en natt för någon vecka sedan. Alla borta utom två - en storhöna och en kyckling. Den senare var så skärrad att minstingen fick sitta med henne genom två romcoms och mata henne med tunna skivor banan och därefter ha henne i en bur vid sängen ett par nätter. Vi tror oss ha identifierat den svaga länken i hönshuset och har åtgärdat detta. Sedan ett par dagar har vi två nykomlingar i gården: Sotis och Helge. 


* Först var vi lite sura på Otto. Han är trots allt tupp och ska skydda flocken. Men liksom pappan i Turist kilade han säkert illare än kvickt undan för att rädda sitt eget skinn och kom inte fram förrän i princip alla andra hönor givit sig till känna. Men å andra sidan är han helt grön - för fyra månader sedan var han ett ägg och han hade precis nyligen börjat betäcka sina mostrar - så vi beslöt oss för att inte ge honom onda ögat.
** Jag har alltid trott att hönorna, efter rovdjursbesök, återhämtat sig psykiskt inom cirka en timme. De brukar se så aningslösa ut väldigt kort efter. Men morgonen efter, när jag i vanlig ordning stövlade ut och serverade frukost i den inhägnade rastgården (nu med stängd grind) kom de inte ut, snif. De brukar annars klättra över varandra i sin vilda quest för frukostgrynen men nu hörde jag ängsliga små purr inifrån ladugården. Finns det höns-terapi?