Carpe Diem

I början av februari nåddes jag av budskapet att en gammal kollega i min ålder gått bort. Dagen efter pratade jag med en annan kollega slash vän från samma arbetsplats. Vi pratade om livets ändlighet och det overkliga i att folk nu börjar dö omkring oss. Det är inte den första kollegan från tidigt 2000-tal som dör, kanske den tredje från den här arbetsplatsen (av oss jämnåriga alltså). Min gamla kollega slash vän, som ganska nyligen börjat spara i aktier och lyckats fantastiskt bra med det, sa då: "Det är sånt här som gör att jag bara vill strunta i sparande och köpa nytt kök."

Hon är ju både rolig och smart så det var ju inte helt allvarligt menat, hon sa det ju för att reta mig. Men det är en intressant tanke, för jag hör det ju återkommande. Det är ju så här merparten av svenne bananas resonerar när de bränner av storstilat på dussincharter, okynneskonsumtion och dare I say, okynnesrenoveringar. "Man vet hujedamej inte vad som väntar bakom dörra, bästa att sätta sprätt på pengen NU!".

Ordningsfråga: Är meningen med livet att kunna laga mat i ett representativt kök under de återstående, skälvande åren? Skulle det inte kännas bara en liten smula bra att kunna efterlämna lite cashos till efterlevande i det fall man dör knall och fall, så att de kan vidhålla någon form av normalitet när du, husets härskare, drar till de sällare jaktmarkerna? 

Okej, kök var kanske dåligt exempel. Men ta resor. Att RESA, det är ju meningen med livet enligt många. Har man bara fått rasta sin kropp på många exotiska koordinater så har man fått bang for the buck i Produkt Livet. Eller? Skulle det kunna vara på det viset att en överlag mer avstressad tillvaro de sista få åren i livet (faciliterad av en skön krockkudde på börsen som gör att du vet att du när som helst kan resa dig upp från din kontorsstol och gå) även det kan bidra till lite trevlig stämning som med viss inlevelseförmåga skulle kunna kallas livskvalitet?

ELLER så tillhör du den absoluta majoritet som inte dör långt innan snittet och då har du (nästan) all tid i världen att spara och inom en rimligt närliggande framtid få leva ett liv befriat från alligatorer men med massor av kattungar. 

Jag är ju hypokondriker och tror cirka två gånger per år att jag lider av dödlig sjukdom. Om du själv är hypokondriker vet du vad jag talar om. Det är inte så att jag misstänker att jag ska dö, jag vet det med säkerhet. Efter några veckors ångest tar jag tjuren vid hornen och besöker en läkare och får livsbesked och då leker livet (det är säkert någon form av dopaminmissbruk jag ägnar mig åt). MEN, under de veckor jag går och lajvar död och begravningsplanering, landar jag alltid i samma slutsats: Jag hade inte gjort NÅGOT annorlunda. Jag hade inte ångrat en sparad krona. Redan nu har jag ju "cashat in” i form av 2,5 vuxna år i frihet, så totalvärda. Men lyssna på det här: Jag hade inte ångrat mina sparår ens om jag fått beskedet med stort B dagen efter att jag lämnat tjänstemannakarusellen. Detta eftersom mina sparår varit några av de mest kreativa, utmanande och tillfredsställande åren i mitt liv. Jag har träffat en massa nya människor, bland annat er, och haft massa kul med min hjärna. Framför allt har jag känt hopp och glädje, istället för missmod och melankoli, som jag gjorde fram till mötet med MMM i maj 2015. 

Av dessa anledningar blir jag alltid lite brydd när folk säger så. Att de ska sluta spara och konsumera skiten ur sin privatekonomi för att inte riskera att ha gått miste om den möjligheten om döden blir realitet. I min värld finns cirka noll korrelation mellan konsumtion och lycka. Däremot finns det ett samband mellan att känna att man kan påverka sitt liv (sparresan) och att kunna disponera sin tid efter eget tycke (mina 2,5 år efter gängse yrkesliv) och ökade nivåer av välbefinnande. Och det är inte bara jag som säger det, forskning and such stödjer min tes (jag hittar bara inga källor för tillfället). 

Hur kommer det sig att så många sätter likhetstecken mellan att sätta sprätt på degen och livserhållning? Det vill säga: Varför är man så rädd att dö med pengar på banken?

Mvh/
FruEfficientBadass

33 kommentarer:

  1. Allt behöver inte vara så svart eller vitt; Nytt kök eller FI. Jag har snålat som bara den i 4 år, fått min stora buffert i cash på banken och lite i Spiltan. I post fertil ålder besitter jag inte längre de där enorma förmågorna av kreativitet som jag gjorde innan utan har blivit mer av en sparsam riktigt riktig tråkig person som inte vill lägga en spänn på något i onödan.

    Så jag bestämde mig för ett nytt förhållningssätt; rör inte bufferten, fortsätt spara men lägg 2 tusen i månaden på något jag gärna vill ha och som lyfter min vardag. En klippning, en eftelängtad fackbok, nya innetofflor, name it.

    Och faktum är att jag mår mycket bättre när jag är snäll mot mig själv. Efter 4 år kickar det inte längre så mkt när man bara buffrar och man kan känna sig så tråkig som morsa när man bara håller igen. Det kan vara bättre med en glad morsa än en stor bunt pengar när hon kommer i jorden.  Den dagen kommer få de pengarna han behöver ändå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. PS: Jag vill ju helst vara som du; smart kvinna med massor med kreativitet och inspiration. Som ger oss andra något att tänka på och lyfter vårat morgonkaffe 3 dagar i veckan. Saker att ta ställning till och möjlighet att ändra riktning! Tack!

      Radera
    2. När jag sålde mitt hus som bara gett mig ångest, så bestämde jag mig för att avkastningen på kapitalet endast skulle användas till roliga saker. Det gör en sån skillnad att ha en bunt pengar som verkligen ska spenderas. Förra året placerade jag pengarna lite dumt, så jag fick bara ut några tusenlappar. Men nu har pengarna redan växt så pass mycket att jag kommer kunna ta ut minst 10' nästa årsskifte (om inte börskrasch inträffar såklart) och det känns väldigt roligt. Pengar ska vara skoj ibland också!

      Radera
  2. Jag håller med Sejva. Det är verkligen inte svart eller vitt.

    Jag vet att "unna sig" är ett laddat uttryck men min käpphäst är att pengar är ett medel och inte ett mål.

    Det gäller att hitta balansen. Vad är viktigt för just mig. Hur mycket frihetskapital har jag. Hur mycket kostar det mig i livskvalitet att samla på mig mer (genom plågsamt arbete eller plågsam sparsamhet).

    Livet kan bli jättelångt eller jättekort. Lyckligtvis vet man oftast inte det i förväg. Men hur det nu än blir är det här och nu vi lever det och ju bättre vi är på att ha det bra under resan, ju mindre blir risken att landa med en gigantisk pengahög och bara en handfull dagar kvar.

    Själv har jag beslutat att tillåta mig mer när denna eländiga pandemi äntligen ebbar ut.

    Under en sällsynt promenad i city häromdagen insåg jag hur extremt mycket jag längtar efter att bara slinka in på en bar eller ett fik. Beställa och njuta av mat/dryck och av att se människor som lever, skrattar och umgås. Jag längtar efter att bara kliva på en buss. Åka nånstans. Se nåt nytt. Strunta i att en enkelbiljett kostar 37 kronor.

    Pengar är en oslagbar möjliggörare. Man behöver samla dem men också använda dem. När, var och hur är individuellt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag trivs väldigt bra i min självvalda ensamhet, men jag längtar till den dag jag kan vara med på en FIRE-träff igen, för det gör mig så himla glad att prata med andra som också vill leva ett annat liv än normen. Oavsett hur det andra livet ser ut.

      Sedan längtar jag efter att resa, jag har snart 11' på reskontot som bara fylls på varje månad till ingen nytta. Men om något år kanske jag kan ge mig ut i världen igen.

      Jag älskar att åka tåg, så bara att få sitta i tyst kupé på väg till Göteborg eller Malmö skulle vara en stor lycka. Jag längtar vidare och njuter av min vardag så länge.

      Radera
  3. Jag slutade ha dödsångest efter att jag dumpade min sambo. ;-)

    Men för några år sedan hade jag skyhögt blodtryck (pga extremt mkt stress på jobbet) där läkaren inte ville skicka hem mig då hen var orolig att jag skulle få en stroke och dö. Minns att jag låg i min säng och konstaterade att det var ok at dö nu, jag har levt ett bra liv och om det bara blev drygt 35 års liv, så var det ändå ok.

    Givetvis dog jag inte och givetvis visade det sig att jag inte alls hade högt blodtryck på morgonen när nästa koll togs. Häpp! Men upplevelsen fick mig att förstå att när döden väl kommer, så är det bara acceptans som fungerar. Så jag skulle inte sätta sprätt på mina pengar, utan vara nöjd med det jag gjort under den tid jag levt.

    Jag märker dock att jag blir påverkad av sista frågan. Det har varit min ständiga oro kring att veta hur mycket jag behöver spara, eftersom jag inte vill lämna några pengar efter mig. Men det kanske inte gör nåt om jag gör det? Bara jag skriver tydligt i mitt testamente att det ska gå till tex Stockholms hundhem eller Svenska hästars värn. Tack för den insikten!

    Nu ska jag snart börja jobba för min lön, har tillbringat över en timme med att läsa bloggar. Ack så synd det är om mig... ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Givetvis dog jag inte och givetvis visade det sig att jag inte alls hade högt blodtryck på morgonen när nästa koll togs." Brutalt! Hade du varit lite mer aggressiv hade du kunnat bli förbannad och göra Lex Någonting för den onödiga oron. Nu gjorde du det motsatta, tog tacksamt tillvara känslan av att ha fått en "ny chans".

      Radera
  4. Det är just livets osäkerhet och ändlighet som är min största motivationsfaktor. Vill inte jobba, jobba, jobba och sedan dö.

    Magnus

    SvaraRadera
    Svar
    1. M, så känner jag å. När jag hör folk planera projekt de tänker ta sig an efter av staten stipulerad pensionsålder blir jag stressad. Liksom: Låt oss hoppas att du lever och har hälsa och energi till dina projekt.

      Radera
    2. Nu blir det ett litet flummigt svar här med mycket tankar och funderingar.

      Jag både håller med och inte.
      En del av mig älskar att spara, skulle vilja vända på varenda krona och räkna ”ränta på ränta” på varenda öre. Se pengarna växa och räkna ner dagarna till frihet..
      Men en annan del av mig tänker, hur mycket pengar behöver jag egentligen, är ett års mindre jobb verkligen mer värt än ett nytt kök, vantrivs jag på jobbet? Jag älskar att spara, men det är ju kul att resa, renovera, planera, shoppa osv också. Konsumera.
      Men kan livet bestå av både och... Om vi hårdsparar kan vi nog spara 4-500 000/år, men om vi sparar hälften, det blir fortf endel pengar men samtidigt ”lever vi” och mår bra. Nått år kanske vi sparar mkt iaf, för att boosta lite.. men ändå. Jag faller ofta tillbaka till att jag inte vill dö rikast och när jag tänker att jag nog skulle kunna vara utan jobb ett tag utan att vi går under jag vantrivs faktiskt trivs ganska bra på mitt jobb..

      Som sagt, osammanhängande säkert.. Men det ligger kanske något i att ”det behöver inte vara svart eller vitt eller ”resan är inte spikrak”

      Radera
  5. Hear hear!
    Det här har jag funderat på. Var på akuten 2ggr under 2020 (nej inte Corona) så fick då tillfälle att tänka lite extra. Tänk om. Känner igen mig i din hypokondri. Men jag lär mig inte. Denna gången var det dock skarpt läge men gick bra båda gångerna. Den dopaminen som kommer efteråt är dock guld värd, fan va gött det är att vara odödlig om än bara för ett par timmar. Också intressant att se svensk sjukvård mitt under brinnande pandemi (april-juni 2020) o alla larm om hur åt helvete allt är. INGA PROBLEM ALLS. Men varken akutvård, sjukvård, eftervård etc. Noll köer. Nada. Både sjukhus och vårdcentral Fungerade perfekt! Som en idiotisk skänk från ovan hamnade även min bror också på sjukhus, en helt annan större stad. Han har också samma upplevelse av sjukvården (akut hjärtfel med måånga efterbesök, allt lugnt nu, friskförklarad!). Så långt ifrån en snyftartikel i Aftonbladet hen kan komma... Anekdotiskt bevisföring absolut..men jag tvekar lite på kvällstidningarnas rubriker o allehanda gnäll i sociala medier gnäll (eller dina grannbloggare...) Tror vår "fallhöjd" är ganska så rejäl. Så är det!

    Anyhow...såg verkligen inte meningen att sluta spara och investera för att konsumera mer. Oavsett om jag lever eller inte. Jag offrar liksom inte någonting genom att inte leva +-0kr varje månad.

    Något som är konstant är dock min oro och ångest över framtiden, oavsett vad kommer jag aldrig ifrån den några längre stunder verkar det som. Några tips från någon? Det finns liksom alltid något att hänga upp sig på..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh en sak till, som jag fick tips om här på bloggen. "You can afford anything but not everything". Det är väl en annan blogg men citatet stämmer ju. Ha kakan o äta den ungefär.

      Det är ju för jävla fint helt enkelt. Att köpa det som man vill ha utan att ha dåligt samvete, men inte hela tiden.

      tack fru eb!


      Radera
  6. Anna, inte alls osammanhängande, jag fattar precis. Jag har ock jag mina akilleshälar med yasuragi och Chanelparfym och tycker att konsumtion är en viktig eståndsdel även i ett sparsamt liv. Utan någon som helst "treat" blir det ju bara en golgatavandring mot döden.

    Men om jag får flika in ett liet "tipz" (som folk hatar, fick jag lära mig på en ledarskapsutbildning och jag håller med, men kan inte sluta tipza hjelp mä): Spara först, glid sedan över i en mer vidlyftig konsumtionsstil. Det har du ju redan koll på. Men om man nu tänker sig att ni kan rycka loss en halv mille på ETT ÅR (vilket låter helt fantastiskt), men så ta då ett slaktår och gör det. Sen ligger pengarna där och göttar till sig, oavsett vad otyg ni tar er till nästföljande år. Man hade, om man haft behov av att strukturera upp sin sparplan, kunnat ägna sig åt en sorts "vartannat-år-princip", där man ena året biter ihop och kör, nästa år gör man en renovering, året efter kör man, sen reser man. Gasa, bromsa. Ombyte förnöjer. Och genom att under det lutherska året ha avstått en del grejer kommer dessa gerjer nästföljande år att kännas ÄNNU mer lattjo.

    Bara en tanke.

    SvaraRadera
    Svar
    1. För många svenne-bananas kommer det att betyda att året efter man sparat så konsumerar man upp det man sparat, och även det man får in under sitt rese-år. Nollställer kontona helt enkelt, för sparande är bara uppskjuten konsumtion i närtid alltså.
      Att göra på något annat sätt, ja men det är ju som att tänka på pensionen: TRÅÅÅKIGT! Usch, nä inte vill jag tänka på det, det är så långt bort, jag vill leva här och nu. Måste faktiskt UNNA MIG. E'ru sån dä kommunist eller?!

      Radera
    2. Anna ovan verkar dock vara långt ifrån svenne-bananas-konsumera-allt-nu.
      Men det där med att dö "rikast", menar man rikast med avseende på pengar? Ja, i så fall ligger de flesta pyrt till. Kolla på alla mångmiljardärer i dollar som finns nu, och vi kommer snart att ha biljonärer (en miljon-miljon dollar, dvs en trillion på amerikanska).
      För vanligt arbetande fölk i Sverige så är det oerhört liten sannolikhet att slå dessa personer i pengainnehav/värdeinnehav - att alltså bli "rikast". Även om man sparar en halv miljon om året och räknar mer 12% ränta-på-ränta under 50 år....

      Radera
  7. Värsta jag hört någonsin är fd bekant som sa att hen skulle ha pengarna med sig i graven. Ja, på riktigt alltså. Fysiska sedlar.

    SvaraRadera
  8. Men alltså AMEN på detta! Något av det jag stör mig allra mest på när folk pratar om sparande är att det ska vara så himla uppoffrande. Visst, jag tillhör skaran som skulle vilja åka på några resor till innan jag dör och en del av dessa är långt borta, men det är inte så jävla jobbigt att ta kaffet från jobbets automat istället för Pressbyrån och att klippa det egna håret istället för att gå till frisören sparar tid och är lätt. Vet att många tycker att vi FIRE-aspiranter slösar bort livet på att inte unna oss (även fast den som läst art of frugal hedonism garanterat emotsäger sig konceptet att unna sig allt i tid och otid!) men jag saknar faktiskt ingenting. Det är inte så jobbigt att baka sin egen kaka eller att laga en trerätters på egen hand. Det är inte jobbigt att promenera till affären istället för att flytta en jäkligt tung plåtburk på hjul och det är inte jobbigt att gå omkring i samma kläder dag ut och dag in. Det är inte ens jobbigt att tvätta tygblöjor eller städa sitt eget hem, bara man har tid för det. Och news flash, man FÅR tid om man inte slösar varenda öre på skräp och lägger sin tid på att umgås i gallerior.

    Med det sagt så har jag både två barn och en man som jag gärna skulle vilja ge lite fluff om jag dog. Hade mina pengar vid ev bortgång gått till mina ytterst självförsörjande föräldrar och syskon så hade jag kanske ändå tyckt att det var synd att jag inte gått till konditoriet lite oftare och att jag inte ätit lördagsgodis med gott samvete sju dagar i veckan. Det har nog dock mer med någon slags önskan att inte väga 2 ton om ett par år än pengar. Så hela argumentet fallerar nog ändå...

    SvaraRadera
  9. Jag tycker inte man behöver trasha andras val för att motivera sitt eget val. Sitt eget val ska motiveras av att det är bra och rätt för en själv, inte av att det är bättre eller duktigare än andras, tycker jag i alla fall. Jag håller med de ovan som säger att det behöver inte vara svart eller vit. Jag kan absolut förstå varför folk gillar att resa, till exempel

    SvaraRadera
  10. Min pappa gick bort väldigt plötsligt för några år sedan. Det påverkar en på många sätt men jag tror inte det är ovanligt att man känner för att LEVA. Då var jag i ett läge där det innebar sus och dus, resor och liksom ett intensivt liv. Jag skulle inte vilja byta bort de åren. Idag kanske det haft andra effekter.

    Man ska inte underskatta hur ens egna privilegier påverkar vad man värderar. Jag vid 25 år hade ju inte gjort något medan någon i 40-årsåldern kan tänka sig avstå en hel del utan att livskvaliteten minskar, just för att man har prövat resor, fin inredning, nytt kök.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår. Och jag tror att du Lupinerna har en poäng i att man vill känna vinden under vingarna, särskilt om det är en i generationen ovan som går bort. OCH jag tror, lite som du är inne på, att konsumtion kan vara åldersrelaterat och erfarenhetsberoende. Om jag hela livet bott i en sunkig hyresetta i (vågar inte namedroppa ställe) och aldrig fått gå på finkrog eller resa fancy business trip, hade mina livsprioriteringar naturligtvis sett annorlunda ut. Det är lätt att sitta med sitt faite accomplie och klanka ner på andras priortieringar.

      Med det sagt, min kökskompis har levt ett liv snarlikt med mitt och även om hon kanske raljerade lite med just köket (som, ska tilläggas, är ett rätt skraltigt sådant från 70-talet, inte en typisk stockholms-makeover-objekt som är 11 år) så finns nog mekanismen "sätt sprätt" inympat i merparten av befolkningen oavsett bagage. Tror jag tralala.

      Radera
    2. Ja, så är det nog också. Katch-ing!

      Radera
  11. Jag har inte kommenterat förut men satte lite i halsen när jag läste inlägget: min farmor gick nämligen bort för två dagar sedan, så dessa tankar är färska hos mig. Jag sparar en betydande del av inkomsten varje månad, men eftersom jag tycker att jag ändå lever ganska gott under tiden så skulle jag inte spendera särskilt mycket mer även om jag vann en stor summa pengar. Jag tycker att diskussionen spara/spendera med avstamp i tankar om döden känns märklig och så absolut. Varför inte göra både och? Jag tror inte att det är en omöjlighet att spendera mindre men vara mer nöjd, om man spenderar det på saker som tillför en värde.

    SvaraRadera
    Svar
    1. @Anonym 14:38: Beklagar sorgen! Och jag förstår att tankarna snurrar, de gör ju det när någon närstående går bort. Jag tror att du har helt rätt i: "inte att det är en omöjlighet att spendera mindre men vara mer nöjd, om man spenderar det på saker som tillför en värde". Eller rättare sagt: JAG personligen håller med om att detta är giltigt, så kallad selektiv konsumtion. Men det jag UPPLEVER att "den stora massan" as in memes kind of poster texts menar är: "YOLO lev upp varenda krona du kan bli överkörd av en buss imorgon." Anledningen till varför jag tror att det är på det viset är att jag själv var exakt sådan fram till 35-36. Varje överflödig krona formligen brände på fickan och skulle omsättas i fysisk materia (alt. resor) så fort det bara gick, för att säkerställa att det där abstrakta (siffror på ett konto, som jag först på senare år lärt mig kallas frihet) skulle "bankas". Kram!

      Radera
  12. Vad är det med folk och kök? Finns där spis, kyl & frys, några skåp, bord och stolar så får man väl vara nöjd. Med det sagt ser jag inga fel med att lägga pengar på sådant man verkligen vill ha (typ längtat efter i ett halvårs tid) om man kan betala hela summan direkt utan att röra sin stash.
    Ser, som flera andra här, livets ändlighet som ett skäl att krama ur så mycket högkvalitativ tid som möjligt. Dvs uppnå FI - och vägen dit är en del av målet :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men ja Karin jag håller med dig. Det var så lustigt att min vän slash kollega på första inandningen sa just KÖK. Hade hon sagt "drömresa X" eller "sabbatsår Y" hade jag på något vis kunnat haka på i fantasin, men ett kök? Som en husmorsröm från -53 "Finge jag då bara laga ålen i långpanna på spis driven av elektricitet vore lifvet på topp!". Okej, låt mig vara realistisk. Jag har ett år kvar. Jag kommer inte att hinna göra allt på en eventuell bucket list. Vad skulle jag göra hmhm....

      Okej, här kommer min "One More Year To Live List":

      1. Åka till Paris och bo minst en vecka på Ritz. Vanligt dubbelrum, jag måste ha råd med #5.
      2. Under denna vecka ska jag bara dricka champagne. Eller kanske prosecco, jag måste spara till #5,
      3. Under denna vecka ska jag besöka butiken på 31 Rue Cambon och köpa en väska i vilken jag ska ladda fullt med cigg (vad spelar det för roll, jag är döende??)
      4. Sen ska jag testa kokain och gå på klubb (enligt ovan)
      5. Sen hastar jag hem, lassar barnen på flyget och så åker vi till Japan och bor på konstön (https://boutiquejapan.com/naoshima/). Alltså ön med konst, inte konstgjorda ön.

      Observera att "kök" inte finns med någonstans i listan.

      Radera
  13. Nu scrollade jag alldeles för fort för att hinna läsa alla kommentarer, så någon annan kanske redan har nämnt något snarlikt men:
    - Kan det vara så att om man inser att man ändå inte kommer att nå sitt mål, kan man lika gärna bränna pengarna? Vidare: kan det vara så att de flesta inte har ett specifikt mål och därför tänker att bränna mycket pengar är en bra slutkläm på livet?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag skulle, utan att ha gjort supermycket research på området, svara jakande på båda dina teser Fumlan.

      Radera
  14. Hallå!
    Tack för en grym blogg (följt dig ca ett år nu i det tysta)
    En av mina bästa minnen av japan är Naoshima. kan vara värt att småspara lite på sidan av för att förvekliga den resan ��

    Det är dyrt att bo på ön men finns schyssta airbnb i Tamano (staden där du kan ta färja över) Kan även rekommendera denna lilla familjerestaurangen där http://www.o-sakaya.info/index.html galet god mat!

    På ön ska ni hyra cyklar, och lägg den extra kostanden på elcykel det kommer behövas... då vägen runt ön är som en lång bergodalbana!

    /PS

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för tips PS! Det här med konstöarna trillade jag över av en slump och det känns lite som att leta nål i höstack, har inga som helst referenser dit. Därför är dina tips ovärderliga. Jag har scrollat runt på boendet på ön och kunde konstatera att det var jättedyrt. Men väldigt fint och minimalistiskt. Så jag landade också i att bo i en närbelägen stad (och där fanns det gott om Air bnb+vandrarhem). Guld att ha ett specifikt!

      Radera
  15. En brunsås smakar väl samma oavsett köksstandard...

    SvaraRadera
  16. Vill bara tacka "Anonym 13:11" som sa att man inte behöver trasha andras val för att motivera sina egna. Detta upplever jag inte i någon hög grad just här, men på andra ställen. Tack för orden som fick mig att förstå varför jag ofta blir sorgsen, på andra ställen än här. Här finner jag generositet, humor, självinsikt och massa annat hos både topp-skribent och kommenterare. Tack allihop!

    SvaraRadera
  17. Ja! Hopp och glädje! Jag har sparat ganska målmedvetet i ett par år nu och fått ihop en ganska stor summa. Jag håller med dig i att det är Resan Mot Målet som visar sig vara välsignelsen i det hela, inte pengarna i sig. Om allting försvann från kontot imorgon hade jag faktiskt inte brytt mig särskilt mycket. Jag är så glad och tacksam över vad livet har blivit (tack vare allt jag lärt mig av mina knasiga spar-experiment) att jag gärna kör på exakt så här resten av min tid här på jorden. Det behövs ingen pension.

    P.S. Jag hoppas att du förstår och ofta får höra att du varit ett positivt inflytande mitt och många andras liv, internet är på låtsas men konsekvenserna kan vara på riktigt D.S.

    SvaraRadera
  18. Jag uppskattar dig alla dina goda vänliga kommentarer, jag är alltid glad att läsa olika kommentarer här, på samma sätt som jag läste en kommentar som tog tillbaka min ex kärlek man efter vi skilde sig i 2 år återvänder han fortfarande för att älska mig och vi är lever lyckligt gift. Jag läste en kommentar förra veckan om Dr.Oduduwa Love Spell Solution fungerar snabbt och brådskande resultat inom 24 timmar efter aktivering. Jag försökte det, så förvånansvärt fungerar det för mig, jag vet inte om dig .. vill du ha din ex-kärlekspartner tillbaka till äkta kärlekskänslor. det här är intressant, bara skicka ett e-postmeddelande till adressen (dr.oduduwaspellcaster@gmail.com) Dr. Oduduwa svarar på dig och sedan är alla dina problem över inom några timmar kommer du att känna ett positivt kärleksutfall.

    SvaraRadera