Sammanfattning av vecka fyra samt inför februari

Döm om min förvåning när jag nådde den 25:e med 1 200 plus på kontot. Jag vet inte hur det gick till. Visserligen levde jag på grund av stressjobb som en kyrkråtta förra veckan och matlådorna gjorde sitt till. Dessutom fick jag en mystisk swish på 300 spänn som jag inte orkar utreda var den kom ifrån. Kanske från ett barn som insett sin mors uppoffringar genom åren och velat betala tillbaka (as if). Men så är det alltså, jag slutade fattigmånad januari på plus 1 200 kronor.

Enligt boken (för dig som missat det följer jag tillsammans med vissa läsare alltså min bok Mitt Sparår - 52 veckor till ett friare liv) ska jag nu ta dessa 1 200 kronor och "leva loppan för", ni vet "unna sig", "YOLO" etc. Min pedagogiska poäng är att om du efter en periods självspäk tillåter dig en utsvävning eller två får du större motståndskraft även kallad resilience. 

Och hade det varit vilken annan månad som helst hade jag gått åstad och köpt en omgång helgparfym - Coco Mademoiselle - som enligt mitt estimat kommer att ta slut inom kort. 

880 kronor på Chanels hemsida - hemlevererat i presentpåse

Men nu råkar det vara så att jag är bjuden på två 50-årsfester i februari och behöver sätta undan en liten slant för det. Så jag går emot mina egna formkrav och hoardar vidare, väl medveten om att utesluten shopping bonanza i slutet av en månad mycket väl kan leda till slutet. 

Räkningarna för februari (det vill säga de räkningar som trillat in under januari men som påverkar min resursallokering i februari då de dras från lönen den 26:e januari) befarade jag skulle bli katastrof med tanke på de groteska elpriser som varit under hösten. Det blev visserligen ingen solskenshistoria, mitt "rörliga" elpris (ej nätkostnad) landade på 8 300 kronor men det var en bra bit under mina estimerade 15 000 kronor (pessimist - moi?).

Trots en del otrevliga ad hoc-utgifter av typen helårsförsäkring katt blev mitt sparutrymme efter betalda räkningar 4 823 kronor, d.v.s. 14 procent, nästan som i januari. Jag hade räknat med en minuspost januari på 34 procent och februari på minus 13 procent, så det här var ju goda nyheter. Jag plottade i mitt sparande i spargrafen på sidan 15 och kände stor kundnöjdhet. Kund till vad? Icke-konsumtionen så klart!

En bidragande orsak till glädjeyran är ju att februari blott 28 dagar har varför min månadspeng reduceras märkbart. Jag minns nu detta från sparåren, hur uppspelt jag var inför februari eftersom jag inte behövde avsätta lika mycket månadspeng. För er som inte fattar grejen med att vara frugal weirdo: Vilken annan befolkningsgrupp gläds åt att en månad har färre dagar än andra? Nej precis.

Veckans uppgifter då. Jag hade ju redan en vecka i förtid varit inne på systembolaget och hovrat. Något bjuda vän på picknick-lunch på stan blev det inte. Dels hade jag knappt tid att slänga i mig matlådan på jobbet. Dels har jag inga vänner att bjuda på lunch (buhu), åtminstone inte i Hudik. 

Vidare undrar jag hur jag tänkte när jag la denna aktivitet i januari. Om du likt IGMR bor i Skåne är det väl görbart men här, med 11 minusgrader? Nej tack. Jag uppmanar er emellertid att ta er an uppgiften framåt vårkanten. Inget är så härligt som att sätta sig på en parkbänk i fågelkvittret och dra fram en god lunchmacka flankerad av ett glas fläder och surra om allehanda skit med en vän. Och sen gå tillbaka till jobbet och låtsas som att man är nykter.

Parentes. Men hur kommer det sig att det är så haram att ta ett glas vin på lunchen någon gång i halvåret när det är fullt acceptabelt (jag går längre än så: Det förväntas av dig) att bli drängfull på firmafesten?

Sen blev det syntax error i mitt huvud igen. Torsdagens uppgift var att baka ett bröd att tugga på under helgen. Gjorde jag det? Icke! Jag hade fullt fokus på det här med att bjuda folk på mat så istället bjöd jag hem två par till oss i helgen och ignorerade fullständigt såväl torsdagens som fredagens uppgifter. Inte för att fredagens uppdrag - bio deluxe med kylt vin och hempoppade popcorn - hade gått att genomföra ändå givet att Filmstaden Hudiksvall gav A Man Called Otto och Håkan Bråkan. Men jag hoppas att någon av er gjorde det och då i en större stad med filmutbud. 

Så utan att kontrolläsa i boken anknöt jag irrationellt till de tankar jag kommer att formalisera i kapitel sex, nämligen att bjuda in och arrangera en middagsbjudning. Däri ingick att skaffa linneservetter på loppis och att duka fint med exempelvis blåbärsris på bordet. 

Jag försökte duka fint, med bordsplacering och allt, men iddes inte lägga fram linneservetter. Vi har så många servetter och handdukar i omlopp och det känns redan som att jag är gift med tvättmaskinen. Så jag tog de servetter vi hade till hands, små rutiga saker från Lidl. Helt regelvidrigt som ni förstår och jag hoppas att ingen följer mitt exempel när det blir dags. 

Vidare lyckades jag inte ta mig ut på baksidans skogsparti för att klippa blåbärsris (ladugårdsdörren hade snöat igen), så det fick bli lite grådassig lavendel från rabatten. Men som jag brukar säga: När ljusen är tända, belysningen dimmad och cavan åker fram är det ingen som bryr sig.

Dukar flott med kaffeservetter av papper

Glas på kylning i skafferiet

Så kom det sig att vi en lördagkväll i slutet av januari satt och surrade i en av stearinljus och brasa upplyst matsal, åt lax med en av min man tillredd fin citronsås (citronsås alltså, vilket grej) och pratade om andra saker än jobb.

Och det här är kanske min personliga take-away från den här veckan: Jobbet får inte kväva privatlivet. Jag ser återkommande exempel på människor som nästan aldrig bjuder hem folk, med motiveringen att de har mycket på jobbet.

Så länge du förvärvsarbetar på heltid kommer det alltid att vara mycket på jobbet och det fram till pensionen. Du har då två val: Lägga dig platt och erkänna dig besegrad. Ägna fritiden åt att kippa efter luft med någon utopisk tanke om det schlaraffenland av Gatsbyfester du kommer att arrangera efter 69.

Eller gå emot din instinkt och framhärda i att åtminstone någon gång ibland leka fest om än i liten skala. En middag varannan månad räcker och lägg ribban lågt. Hemlagad pizza på tortillabröd och en dunk rödtjut räcker. Dina vänner kommer inte för fine dining utan för att träffa dig och din spirituella person. 

Det senare alternativet är att föredra om du efter tidig eller ordinarie pension har för avsikt att ha ett socialt liv. Vänner är färskvara, inte något man lägger i frysen och plockar fram för skräddarsytt umgänge med tio års intervall. Jag menar då i överförd bemärkelse. Folk som de facto lägger sina vänner i frysen hamnar i fängelse. Där får man i och för sig nya vänner och slipper jobb som stör den sociala rutinen.

Nu stänger vi månad ett av sparåret och jag är nyfiken. Fick du kvar något att leva loppan för och om ja: Vad gjorde du?

Mvh

FruEfficientBadass