Viktigt meddelande från FruEB

Medborgare. Anledningen till att jag startade den här bloggen var att:
a) Ett par av mina vänner uppmuntrade mig eftersom jag aldrig hann rabbla igenom alla mina tankar om livet, projekten och hönsen under våra månadsträffar (någon med sämre självförtroende än FruEB skulle kunnat misstänka att vännerna helt enkelt fick slut på syre).
b) Ett visst mått av självgodhet (å jag är så effektiv jag har klurat ut allt så bra..!)
c) Ett visst mått av altruism och miljökärlek. Jag tycker ju, enligt punkt b, att jag lyckats avkoda vissa saker i tillvaron vilket tillåter mig att labba med tankar av typen hoppa av ekorrhjulet och därtill spara lite miljö genom att inte leva som en consumer sucka. Vad jag vill säga är detta:


När jag stötte på www.rikatillsammans.se, www.mrmoneymustache.com och ett antal andra ekonomibloggar öppnade sig en ny, alternativ värld. Jag är oerhört tacksam för de skribenter som gjort det möjligt för mig att själv mejsla ut en plan. Den här bloggen är mitt blygsamma bidrag och ett "skicka vidare". I dagsläget har jag runt 100 sidvisningar per blogginlägg, vilket är i runda slängar 98 sidvisningar fler än jag räknade med vid start. Nu tenderar nog ni som läser att vara redan frälsta eftersom merparten hittat mig via Snålcoachens blogglista (tack SC!). Men vem vet, kanske har jag en idé eller två att addera till den existerande informationsbanken inom ekonomibloggosfären. Min dröm är ju att jag får ytterligare ett par skallar (företrädesvis kvinnor som, om man får tro undersökningar på området, är mindre intresserade av långsiktigt sparande/investeringar än män) att börja se sig själva som kaptener bakom ekonomirodret snarare än passiva åskådare på läktaren. Om så sker kommer jag att dö med ett förnöjt leende på mina läppar.

Någonting ditåt?


Any How. Nästa vecka kommer jag i sju inlägg att beskriva mitt recept på att nå ekonomiskt oberoende (eller utökad ekonomiskt rörelseutrymme för den som inte vill gå hela vägen) som i stort sett går ut på simple living+indexfunding=möjlighet att sluta förvärvsarbeta tidigare än ordinarie pensionsålder alternativt minska nödvändig arbetstid och få mer tid över till annat. Inte ett nytt ämne, men min version. Varför denna avisering? Jo, min erfarenhet är att en del kan ta illa vid sig av tidig-pensionsnacket. Jag har viss förståelse för detta. Det är trots allt en mycket präktig strävan som lätt kan sticka i ögonen på folk som inte tror att det är möjligt för dem (jag tror ju att alla kan nå framåt mot antingen helt oberoende, några års tidigare pension eller åtminstone deltidsarbete de sista åren i yrkeslivet). Om du när drömmen om att sluta förvärvsarbeta innan statlig pensionsålder, stay put. Som en liten uppvärmning rekommenderar jag denna Oscarnominerade kortfilm som illustrerar idén kring passiv inkomst.






Introt är amerikansk självhjälpsboks-sliskig och animationen håller inte riktigt Pixarklass. Men det var bland annat den här filmen som fick mig att fatta vad passiv inkomst är. Alltså, inte fatta rent intellektuellt, det förstod jag redan när jag läste en bok på ämnet. Nej, jag menar förstå rent känslomässigt. Det är Pablo med hackan jag tänker på när jag varje gång avstår en konsumtion och istället för över pengarna till min ISK. Hacka hacka.




FruEfficientBadass

Prylbanta kapitel 4 - tema hur prylbantar du?


Kapitel fyra är en handlingsplan kring själva avyttrandet av prylar och om jag hade väntat mig den klassiska ”sortera i högar”-metodiken gick jag bet. Även här lyckas minimalisterna komma med en mängd olika ögonöppnare och tankeväckande idéer. Bland annat talar de om ”dold redundans” – alternativa lösningar man inte tänker på. Att använda samma sak till fler ändamål helt enkelt. Jag har själv några sådana exempel  efter att vi flyttat från stort till litet. Barnens skrivbords/pysselbordsstolar är extrastolar när vi får gäster. Våra soffor blir gästsängar och får vi många gäster sover jag och min man över i barnens loftsängar så frigörs även vår dubbelsäng. En lampa flyttas runt hela tiden för att belysa olika aktiviteter i lägenheten. En soffpall används ibland i barnens rum som pyssel/projektyta. Minimalisterna exemplifierar med att ”rödvinet smakar lika bra i vitvinsglasen” vilket jag faktiskt håller med om, minus att jag gör tvärt om, har bara rödvinsglas (det blir ju mer vin i dem eller?).
Relaterat till detta avsnitt talar de på sidan 133 om ”överväg att enbart äga en” och även om jag lovat att inte spoila läsupplevelsen måste jag saxa hela avsnittet: ”Om du bara hade möjligheten att äga en enda vinterjacka, en enda handväska eller en enda kökskniv får det en mängd konsekvenser. Utöver en minskad kostnad ur perspektiven tid, mental energi, ekonomi, miljö och humanism händer det en del intressanta saker med dina prioriteringar. Den lösning som du väljer kommer med hög sannolikhet att passa dina behov ovanligt bra, vara av högre kvalitet och mer omtyckt. Du kommer troligen att ta bättre hand om den, använda den oftare och omedelbart märka om den behöver lagas eller bytas ut.”


Jag kommer att tänka på Karen Kingston – a.k.a. queen of feng shui – som berättar om invånarna på den ö hon tillbringar halva året (Bali?) där man i regel bara har en kökskniv. Kökskniven hålls knivskarp (uppenbarligen) och barnen lär sig tidigt att använda den i allt från att skala frukt till att stycka kött. Jag tänker ofta på den där kniven när jag står hemma hos bekanta och begrundar deras knivblock och magnetremsor med rader av japanska dyrknivar. Varav enbart ett par är vassa. Själv har jag kommit nästan i mål – vi har två vassa universalknivar, gömda längst bak i en låda för att undvika knivslagsmål bland barnen (okej det var några år sedan de sträckte sig efter kniven, men vanan sitter i). När dessa inte går att slipa skarpa längre återvinns de och så köper vi nya. Inget är så vardagsdeppigt som att försöka skiva tomat med en slö kniv.
Any How, jag älskar uttrycket dold redundans, och Minimalisterna tangerar samma ämne i ett senare avsnitt apropå att rensa textilier.  Det är faktiskt rätt fantastiskt att de flesta har så mycket lakan och handdukar när du bara behöver max två uppsättningar per person och hushåll. En uppsättning att använda medan den andra ligger i tvätten. Får man gäster kan man se till att tvätta innan de kommer så att man har två uppsättningar per huvud att labba med. Jag fnissar högt när jag läser ”Många sparar extra uppsättningar ifall det osannolika skulle hända, till exempel om du utan förvarning skulle få mängder med övernattande gäster, om hela familjen skulle bli fullständigt utslagen av kräksjukan exakt samtidigt eller om du plötsligt skulle bli personligt ansvarig för Nobelmiddagen.” Touché! Nu är det jag som på allvar rensar ut textilskåpet på landet.
Och nu får det räcka med plagiat, men jag kan bara nämna att min största behållning av kapitel 4 är avsnittet om böcker. Det är min akilleshäl och nu vet jag varför. Det är inte smickrande, men jag är anonym så jag kan berätta: Böcker är ”mina intellektuella troféer” och jag använder dem som ”en del av mitt personliga varumärke”. Oh my oh my, jag ska ta tjuren vid hornen inom kort och då ska jag följa Minimalisternas bokrensningstaktik i att dela böckerna systematiskt i olika högar för att komma vidare. Och med det tackar jag Minimalisterna för en superiör läsupplevelse på ämnet konsumtion och materialism. Detta kommer hädanefter att vara min referenslitteratur på området och jag tänker, så snart den kommer ut på pocket (säg att den kommer ut på pocket!) att köpa ett antal att ha hemma och ge bort. Ja jag vet, proaktiv konsumtion är big nono, men om den proaktiva konsumtionen äger rum för att hindra att andra ägnar sig åt proaktiv konsumtion är det väl ok?  Jag ger "Prylbanta" av Elisabeth Byström och Johan Ernfors - tada -FEM tomma rum i betyg!




Mvh/
FruEfficientBadass

Receptklubben Mästerkocken - Del 3 "Fisk i alla former"

Vi behövde några veckor på oss för att hämta oss från "istället för en nattmacka", men plötsligt en fredag kände vi motivation att ta oss an nästa kategori nämligen "Fisk i alla former". Äldstingen valde ut tre finalister och av dessa var vinnaren given - "Succé-sufflé" (i mitten nedan). Man kan inte ha med ordet "succé" i en rätt om man inte har fog för det, det strider mot Genèvekonventionen.






Snabbspolning: Ugnsstek fisk i kryddbuljong 20 min, blanda champinjonsoppa, en skvätt grädde och två äggulor och blanda i två hårdvispade äggvitor. Häll på fisken och skjuts in i ugnen ytterligare 20 minuter. Garnera med sparris och räkor. Bild nummer fyra funkar som både "före ugn" och "efter ugn"-bild, eftersom det såg likadant ut för oss i båda lägena. Major fadäs - jag glömde fota det färdigdekorerade resultatet. Det var fredag, jag drack cava, jag tappade fokus. Så till den grad att vi inte betygsatte rätten förrän morgonen efter och då fick den, kors i taket - en trea (minstingen försökte dra ner det till en tvåa eftersom hon inte gillade "de gröna sakena" a.k.a.sparrisen). Men min åsikt är att rätten var helt okej. Lite besviken på att vi inte fick till den där gyllengula suffléskorpan som man ser på receptkortet. Faktiskt ingenting med rätten fick mig att tänka "sufflé". Eller "succé" heller om jag tänker efter. Kanske skulle vi döpa om den till vad den faktiskt var: Fisk i champinjonsås.

Till förrätt gjorde vi emellertid något jag verkligen kan tipsa om. Receptet kommer från min mamma så sannolikheten är rätt stor att även det kommer från en Mästerkock-box. Bred vitlöksost av typen Crème Bonjour på en lättrostad vit brödskiva. Bred därefter på svart stenbitsrom. Skiva på runt fyra skivor vällagrad ost och kör i ugn tills de fått fin färg. Fin synergi med en knastertorr cava, exempelvis denna:


Budgetvariant av Dompa: Artikelnummer 77600 (155kr)
Något som slår mig när jag jobbar mig igenom Receptklubben Mästerkocken är den totala avsaknaden av normal kryddning. Salt, peppar? Istället skulle här ovan läggas i kryddpeppar och lagerblad. Det är kryddor i champinjonsoppan visserligen men ändå. Det här rimmar rätt bra med mina vaga minnen från bardomens kök - det var blygsamt kryddat.


Mvh/
FruEfficientBadass

Prylbanta kapitel 3 - tema varför är det så utmanande?


Kapitel tre är uppdelat i två delar: ”Vanliga tankevillkor vid onödig konsumtion” (17 punkter) samt ”Vanliga tankevillor vid onödigt ägande” (12 punkter). Jag blir alldeles till mig vid varje punkt eftersom de alla påminner mig om någon i min omgivning. Jag kommer bland annat att tänka på:
  • Barndomskompisen med gåvohysteri – minsta lilla sak skulle ”firas med present”.
  • Väninneparet jag såg på flygplatsen i NY som formligen hoppade på sina väskor för att få ihop dem efter en weekend av ”umgängesshopping” (shopping de med viss sannolikhet glömt om ett halvår).
  • Kollegan i jakt på ”det perfekta setet” i form av den ultimata stereoanläggningen (han köper alltså kablar för 6 000kr styck men ljudbilden blir aldrig perfekt se)
  • En ung släkting som redan i 15-årsåldern börjar spara på porslinsserier (”proaktiv konsumtion” som dessvärre nästan alltid misslyckas eftersom smaken ändras och livet inte alltid blir så som man fantiserar om i tonårsrummet)
  • Kvinnan som vill göra sig av med bokhyllorna hemma genom att forsla upp böckerna till landet (jag). Författarna konstaterar lakoniskt: ”…prylar som inte används hemma kommer inte automatiskt få ett uppsving på landet och böckerna som inte lockar till läsning hemma kommer inte heller att göra det i sommarstugan”. Jag rodnar, så träffad känner jag mig.
  • Killkompisen som vid en flytt fick göra sig av med såväl långfärdsskridskor som dykdräkt han aldrig använt eftersom han haft fullt upp med karriären (Avsnitt ”I framtiden är allt ljusare”).
  • ”Det är ju ett arv”-logiken från en gammal vän som avsatte säkert 10% av sin bostadsyta åt föräldrarnas gamla samling förstaupplagor som hen aldrig läste eller ens bläddrade i.
 
Vad gäller arv och nostalgisparande påpekar författarna att ”Det kanske allra effektivaste knepet för att göra ett starkt avtryck på yngre generationer är istället att tillbringa mer tid tillsammans med dem”. Bingo Minimalisterna!
 
Minimalisterna börjar kapitlet med den kittlande tanken att införa en ny sorts terapi – konsumtionsterapi. Jag skulle vilja göra ett tillägg nämligen att införa konsumtionspsykologi som obligatoriskt ämne i skolan. Som Katrine Marçal (f.d.Kielos) så vackert sa: ”Barn är som våt cement, allt som passerar lämnar ett avtryck”. De 17+12 punkter Minimalisterna redogör för i detta kapitel är så klockrena och nagelfar och brottar ner varenda drivkraft till konsumtion. Efter att ha läst det här kapitlet och diskuterat det i skolan tror jag att man hade tagit udden av konsumtionsolycka för en hel generation. Vad tror ni, hade det fått uppbackning av Staten & Kapitalet? För de sitter ju, som bekant, i samma båt.
Mvh/
FruEfficientBadass

Black Friday!

Hihi...jag googlade precis "när är black Friday" när jag insåg att det rimligtvis måste vara imorgon (jag skriver detta torsdag kväll). Ibland har man otur när man tänker. Idag i mitt begränsade sociala flöde såg jag en underbar liten filmsnutt passera revy:



Jag var ju optimistisk inför framtiden i ett inlägg i måndags och ovan befäster min tes: Vinden har vänt! Systrar och bröder, förenen eder i en anti-konsumistisk (heter det så?) trend som skola rädda vår jord men på kort sikt även våra psyken. För hur underbart lockande känns det inte att sjunka ner i en stol på N-kompaniet och se någon reparera ens gedigna kängor i jämförelse med att ångestsvetta sig igenom MOW med hundratals andra löneslavar och bränna sin framtida frihet på skitprodukter. För inte är väl N-komapaniet så cyniska att de tänker att vi, förutom att dricka gratiskaffe och reparera våra vandringsskor, ska handla prylar (blinkande smiley)? För övrigt måste jag tipsa om en podd - Genushistoriepodden. Den är inte alls så präktig/politisk som den låter, den är absolut bedårande. Jag fick där också tips om nedan dokumentär:




Kortfattat handlar det om hur afroamerikanska kvinnor jagar ett hårideal, ivrigt påhejade av - ironiskt nog (?) vita - kommersiella krafter. Dokumentären antyder att kvinnorna, genom att ägna all sin energi och sina pengar åt detta, förlorar fokus på viktiga saker såsom deras roll i samhället, konsten och politiken. Och precis så känner jag inför konsumtion - ett opium för folket. Så länge vi springer som programmerade robotar på black friday, mellandagsrea, mid-season sale eller whatever sale, utgör vi inget hot utan en tillgång i form av maxad moms och ett livstidsbidrag in i samhällsmaskinen då vi aldrig kommer ha råd att sluta jobba då vi måste betala av våra kreditkortsräkningar. Förslag: Sluta konsumera och njut av att ha ett intellekt istället. Går icke att köpa för pengar. Jag tänker fira BF med att avvika extra tidigt från min zoologiska trädgård arbetsplats och ta mig fort som tusan ut på landsbygden där jag ska sammanstråla med en stilfull trojka och tillsammans ska vi tala politik, litteratur och världsherravälde natten lång (eller åtminstone till 21:30 när jag slocknar). Gör något liknande du med och ge fingret åt denna besynnerliga högtidsimport.


Mvh/
FruEfficientBadass

Omtänksamma butiker den 25:e

För snart en månad sedan fick jag ett sms av Hemtex. De är oroliga för att jag ska frysa så här i höstrusket och är väldigt tydliga med att just jag, FruEfficientBadass, faktiskt förtjänar att sova riktigt skönt. Vad gulligt av dem.


Nedan inlägg handlar om att racka ner på Hemtex för dess förment välmenande reklam-sms vars huvudsakliga syfte är att uppmana mig, anonym potentiell köpare i mängden av anonyma, potentiella köpare, att ta av mina pengar och ge till deras blödande verksamhet. Därför vill jag inleda med lite klädsam självrannsakan. Jag är ju själv i krängarbranschen och får lön för att öka försäljningen av mitt företags produkter. Men jag är inte bara krängare, jag är mamma och privatperson också. Därtill är jag anhängare av FIRE, och det är i egenskap av FIRE-anhängare jag skriver detta inlägg.




"Du förtjänar att sova riktigt skönt!" är budskapet och sedan lite goa rabatter. Rabatter är lite av Hemtex signum, så jag skulle ta dessa med en nypa salt. Eftersom jag har nästan 20 år av marknad och sälj i bagaget kan jag tänka mig ungefär hur tugget gick inne på Hemtex för ett halvår sedan då man skissade på formuleringen till ovan sms:


Marknadschefen: "Vi måste tajma oktoberlönen nu, det är sista ego-shoppingen innan julhandeln och det förhatliga Black Friday-debaclet. Vi kör på sms någon timme före lunchplaneringen den 25:e, förhoppningsvis hinner vi före hela Axstoresparaden..."
Försäljningschefen: "Men...vi säljer ju mest lågprisartiklar av typen löpare och även om marginalen är bra ger det inte så stort utslag på omsättningen - hur ska vi få dem att vända över fyrsiffrigt till oss?"
Marknadschefen: "Bra poäng...hmm...vad har vi....överkast, nej för sällanköpigt...handdukar...för somrigt ..EUREKA! Täcken! Det är kallt och ruggigt, folk tycker synd om sig själva för att de bor i skitväderlandet Sverige och det dröjer nästan två månader tills den årliga Thailandsresan så naturligtvis bullar vi upp med duntäcken av olika slag!"
Försäljningschefen: "Ja Ja! Klart vi kör på täcken, och kuddar också same shit. Hur ska vi motivera dem då? Förutom kylan, den kommer ju varje år, det är inget nytt liksom?"
Marknadschefen: "Men Henrik, du vet ju att det finns ett argument som biter på ALLA medelålders kvinnor och det är att unna sig. Vad sägs om "Skäm bort dig själv med ett varmt mysigt täcke i höst" (fast helst innan den 29:e så att vi hinner boka försäljningen på oktober så att vår chef kan ge oss lite slack innan julhandeln drar igång)".
Försäljningschefen: "I like! Men är det inte lite uttjatat med "skäm bort dig", det hade vi ju i våras? Låt mig googla på synonymer...hmm...vad sägs om "du förtjänar?!", det är typ samma sak men lite mer direktivt, som en order."
Marknadschefen: "Mitt i prick, den tar vi! Klart de förtjänar det. Och vi också, jag pallar inte ytterligare ett skitresultat som 2016, då blir jag dog walker i Vallentuna I swear to God".


Hemtex resultat 2016. Källa: allabolag.se


Här kommer dagens pekpinne: Köp aldrig något som aktivt säljs på dig. Om någon säljer något aktivt på dig betyder det att pengar tagits från produktmarginalen för att betala en lön (marknadsförarens och säljarens) samt en köpt kanal (TV, print, adwords). Vem pyntar för detta? Du såklart! Om du istället väljer att handla kvalitetsgrejer där det inte pumpas ut marknadsföring stup i kvarten, är sannoliheten större att du inte behöver acceptera ett stort glapp mellan produktvärde och prislapp. Som hos Firma Svenskt Tenn till exempel - det kostar apa, men det är fina grejer. Å andra sidan är de väldigt lönsamma (vinstmarginal drygt 11% mot Hemtex negativa vinstmarginal), så brasklapp för att vinsten inte bara hamnar i ökat produktvärde i din elefantkudde, utan också hos bolaget. Men det tycker jag, som Hemtex så träffande beskriver, att Svenskt Tenn förtjänar för de tillverkar produkter med själ i. Håll ögonen öppna på fredag - vilka lockrop får du på mobilen?


Besjälad kudde, endast 1 690kr.


Mvh/
FruEfficientBadass


P.s.Vän av ordning undrar kanske varför jag inte bara sms:ar STOP till 71550. Det hade jag nog gjort om jag inte tycker att det är så kul att smäda dessa sms. D.s.
P.s. 2. Jag var förbi Hemtex lönehelgen vecka 43 lördag kl: 14:30 och tog nedan bild för att sedan knata vidare till just Svenskt Tenn (sorry en hang-up hos mig) för att konstatera att det var knökfullt, utan annons D.s.


Hemtex, lördag efter sms

Affective Forecasting

För ett tag sedan trillade jag över denna term i boken "Lycka på fullt allvar - En introduktion till positiv psykologi". Affective forecasting handlar om hur vi tror att vi kommer att reagera känslomässigt på olika händelser i framtiden. Och att vi suger på det. Psykologiprofessor Daniel Gilbert drar följande slutsats efter ett antal experiment på området:

Although people know that the future is uncertain, they seem to think they can predict it better than they can. People do not appreciate how much their views of the future (and the present) are construals rather than representations of objective reality.

Ett klassiskt exempel är "om jag vinner en miljon på lotto kommer jag att bli lycklig" respektive "om jag var med om en olycka och blev förlamad skulle jag bli olycklig". Studier visar att människor som råkar ut för ovan initialt visserligen känner sig upprymda respektive förtvivlade. Men efter något år är man tillbaka på samma nivå som tidigare avseende "lycka" och välbefinnande. Dels beror det på att lottovinsten, även om den på pappret verkar vara en underbar sak, drar med sig en del problem. Lycksökare och falska vänner exempelvis. Och en olycka som resulterar i handikapp kan oväntat leda fram till att människor i ens omgivning steppar upp och visar sig vara stöd, man kanske lär sig uppskatta de små sakerna i tillvaron e d. Men det är inte hela förklaringen.


Katarina Blom och Sara Hammarkrantz ("Lycka på fullt allvar") skriver: "Vi tenderar att tro att vi kommer att bli lyckligare av positiva händelser än vad vi faktiskt blir - och vi blir inte fullt så olyckliga av negativa händelser som vi befarar att vi kommer att bli. Det har bland annat att göra med att vi underskattar styrkan hos vårt "psykologiska immunsystem". Det finns inga raka orsakssamband mellan händelser och välmående, vårt mående är mer komplext än så." Jag tycker att den sista meningen är särskilt välformulerad. För hur många gånger har jag inte befunnit mig i en situation där jag tänkt: "Nu borde jag vara lycklig. Varför är jag inte lycklig?" Eller tvärtom - för några år sedan fick jag kicken, vilket i det känslomässiga uppslagsverket borde betyda olycka och tårar. Men vid sidan av den initiala förvåningen (jag är ju så Badass bäst hur kunde detta hända?) blev jag mest upprymd, snudd på euforisk (en uppsägning brukar ju sällan vara kulmen på en period av arbetsrelaterad flow och happy days, då det var väl också en del lättnad i just det beskedet).


Varje vår från april/maj tillbringar jag ett antal timmar i veckan med att längta till semestern. Jag fantiserar om hur underbart det kommer bli att inte ha tider att passa, att kunna disponera dagarna helt fritt, dricka rosé, bada och så vidare. Sista dagarna före semestern är nästan outhärdliga och känslan på väg hem från jobbet sista dagen är oslagbar. Nu, nu händer det!



Klipp till: Tio dagar in i semestern. Vi är på stranden och barnen skriker. Jag tampas med tankar på vad vi ska äta till middag och jag kliar bromsbetten blodiga på benen. Känner jag mig lyckligare än en onsdag på jobbet?


Bilden? Jag sökte på "barn som skriker på stranden"
Jag tror inte det. Självklart kan jag känna känslor av välbefinnande och tillfälliga pirr av lycka under semestern. Men det kan jag göra även under en arbetsdag, även om jag är livegen på ett kontor. Jag kanske får ett gott skratt med en kollega. Eller känner tillfredsställelse över att få iväg en tps-report. Jag känner åtminstone lycka över att få lämna kontoret vid dagens slut, och det är lycka det med.





Ovan oroar mig en del, eftersom jag vet att jag ägnar mig rätt rejält åt affective forecasting gällande min tidiga pension - mitt ekonomiska oberoende som jag nämnt tidigare. Jag biter ihop nu och sparar järnet för att förverkliga mig själv och verkligen leva livet den dagen jag inte behöver jobba mer. Jag kan ägna en tredagarskonferens åt att sitta och drömma mig iväg till det livet som komma skall. Drömmar inte helt olika de jag ägnar mig åt på vårkanten inför semestern. Varför skulle detta bli annorlunda? Kommer jag inte känna samma känslor av tristess, uttråkning och slentrian även i ett fritt liv? Utter nightmare.


Mvh/
FruEfficientBadass

Streama frukost

Det kommer väl inte som någon chock för någon att jag gillar att förnekla val i vardagen för att frigöra mer tankeutrymme i min hjärna (som uppenbarligen inte klarar så stora scopes åt gången). Jag har pratat om kläder, om badrumsartiklar, ja till och med valet mellan två klockor har varit mig övermäktigt. Idag har turen kommit till frukost.


Min frukost förr om åren innehöll oftast smörgås med pålägg, juice och ägg. Inga konstigheter. Sedan ett år tillbaka har jag strömlinjeformat min frukost till havregrynsgröt med äppelmos och mjölk. Det ursprungliga skälet var att jag ville förenkla, det vill säga ha en snabb och standardiserad frukostvariant. Eftersom ett barn redan äter denna frukost gick det smidigt att bara addera en laddning gröt. En sekundäreffekt blev att jag sparade stålars. Enligt dagens priser på Mathem.se diffar det enligt nedan, drygt 100kr.




Nu


Jag räknar med att en påse havregryn räcker i en månad och att en burk äppelmos räcker i två veckor. Är det äppelår har jag eget mos 25% av året, men för räkneövningens skull utgår vi från ovan. Nu ska sägas att jag inte äter havregrynsgröt varenda dag, men i alla fall på vardagarna. Å andra sidan var frukosten på övre bilden ibland också pimpad med vaniljyoghurt, allehanda müslisorter etc. så jämförelsen bär. Och vart bär den?




I runda slängar sparar jag drygt 5 000 kr per år på min intellektuellt icke-utmanande nya frukostrutin. Det är vad jag kallar winwin. Jag slipper tänka, och får betalt för det! 5 000 kronor kan man göra mycket kul med. Åka till Paris och äta frukost på Les Deux Magots till exempel.



Om du är den enträgna Badasstypen vill du kanske hellre investera pengarna. Om du månadssparar 428 kronor i månaden (diffen mellan "då" och "nu") i en högst alldaglig indexfond med inflationsjusterad avkastning på runt 7% (vilket givet den långa sparhorisonten 10 år är ett rätt sannolikt utfall) har du efter tio år 75 928 kronor. Allt för att slippa mecka med en massa frukost på morgnarna. För inte nog med att du spar pengar, du spar massor av tid. Jag skulle tro att min frukost tidigare tog runt 20 minuter att förbereda inklusive äggkokning, mackbredning och grönsaksskärning. Idag tar den 4 minuter (2 minuter i mikron och så lite ställtider på det). Vad gäller min "då"-frukost krävde den dessutom längre tider i butik, men låt oss anta att den tiden ligger inbakad i de 20 minutrarna ovan.



Observera att jag i tabellen ovan bara räknat på tidsbesparingen under arbetsveckorna (fem dagar per vecka) samt 46 veckor per år, det vill säga med semestern borträknad. Det finns gränser även för mitt effektivitetstänk och ledig tid är inte en tid för mikrad gröt utan en tid för pocherade ägg och amerikanska pannkakor. Enbart genom att skära ner din frukostförberedande tid på morgnarna under vardagarna sparar du drygt 60 timmar per år. Det är nästan 1½ arbetsvecka.


Så vad säger du - är det värt en extra veckas semester och 5 000 kronor för att slippa lägga tankemöda på din frukostrutin?


Mvh/
FruEfficientBadass

Prylbanta s. 69-79 - tema miljö

Terve! Ursäkta ett sent inlägg idag men jag har varit på resande fot och har precis checkat in på en gammal polisstation i Helsingfors. Var inte oroliga, jag har inte begått något brott (mer än att ha utnyttjat betald arbetstid till att författa ett par blogginlägg), polisstationen är sedan flera år omgjord till chict hotell. Kolla nedan vilken snygg badrock, jag var nära på att köpa en häromsistens trots att det var svindyr och därtill pytteliten trots att den var storlek XXXL. Otaktiskt, vem vill känna sig som en XXXL?






Men det var inte det vi skulle prata om idag utan ytterligare en bit Prylbanta, nämligen några tankar kring sid. 69-79. Jag har svårt för den typen av miljöinformation som trummar in redan intrummade budskap som att vi lever över våra tillgångar, att vi förbrukar 4 klot och så vidare. Det gör mig mer handlingsförlamad än motiverad. Det som däremot gör mig glad är att förstå varför människor väljer förändring. För inte är det politikerna som kommer att fixa miljön åt oss, vilket Minimalisterna också påpekar: "Att politikerna ska lyckas arbeta fram en politik som inte är konsumtions- och tillväxtbaserad känns idag avlägset. Politiker är beroende av sponsrade forskare och ekonomiska särintressen, vilket försvårar hållbarhetsarbetet ytterligare. Det är vi konsumenter som måste visa vägen och inte sitta still i båten och invänta syndafloden."


Ska man hårddra det är våra politiker precis lika inkännande som konsumentvaruindustrin. "Vad vill kunden väljaren ha? Låt oss formulera ett partiprogram därefter - som vi potentiellt ignorerar efter garantitiden eventuell valseger." Idealism känns långt borta, minus några extremister på flankerna men där vill man ogärna vara. Med risk att låta som Göran P; tacka vet jag Kina. Efter att ha sett Dokument Utifrån "Det våras för solen" är jag beredd att gå med i Kinas Kommunistiska Parti alla dar i veckan. För som de lite lakoniskt säger i dokumentären: "Vi behöver inte göra som andra politiker och planera inför nästa val. Vi har en hundraårsplan." Roasted, alla andra politiker. För vad väljer Kina att göra ? Jo - de håller på att revidera hundraårsplanen och skippar det sedan tidigare inplanerade kolkraftsspåret mot att hoppa direkt på förnybar energi fokus sol. Och det är inte enbart drivet av altruism (även om det är en del av motivet), det är också drivet av ekonomi. Detta eftersom kostnaden för att producera en kwh solenergi sedan ett par år tillbaka för första gången är lägre än kostnaden för att producera en kwh fossil energi. Eftersom dagligmedia inte kunde producera klickbete på den nyheten (för trist, för komplex och dessutom god herregud säljer ju inte ett lösnummer) känner jag mig här manad att ytterligare lägga betoning härpå:




Och solen har nu den lilla fördelen att den inte är ändlig (eller jo, rent krasst, men du fattar vad jag menar). Visste du att det i skrivande stund byggs hektar på hektar med solcells-fält i såväl Saudi som Kina, USA och Canada? Ja, du hörde rätt, också i USA.  Och så fort Elon får snurr på sin takfabrik kommer vi med lätthet att kunna tillgodose hela vårt energibehov den vägen. Som av en händelse var jag på ett energimingel förra veckan och träffade där en solcellsspecialist som berättade att det tar två år för en solcell att "betala tillbaka sig" ur ett miljöpåverkansperspektiv (d.v.s. man beräknar att dess footprint är tillbaka på plus/minus noll efter två år), men den är tålig och kan fortsätta att producera energi i ytterligare 28 år. Att Kina pumpar ut solceller för tillfället kan ju få en att bli misstänksam - är dessa tillverkade enligt miljönormer osv och då förklarade en annan person på minglet (som företrädde ett stort finskt energibolag), att Kina lyckas minska miljöskadan genom att producera så stora serier. Good news, good news och sen en lite dålig nyhet som en annan deltagare på minglet berättade nämligen att Kinas planekonomi inte alltid har bra förankring i verkligheten. Som exempel gav han motorvägar som ledde ut i ingenstans och vindkraftverk som stod och producerade el utan att kanalisera elen vidare, bara för att någon i energiutskottet betämt att det skulle produceras vindkraft. Men strunt samma, "det våras för solen" som Dokument Utifrån-dokumentären heter och jag rekommenderar den varmt. Jag var glad i en vecka efteråt.


Och efter solcellerna - vad händer när den stora massan, inte de handlingsförlamade politikerna eller de partiska industrimänniskorna utan vi, the humans, a.k.a. konsumenterna, vänder i dörren och säger nej tack till heltidsbil, nej tack långflyg varje år*, nej tack flintastek varje dag på semestern  - då kommer det att gå undan. Tekniken jobbar med oss - och idealen likaså. Efter decennier av bulkkonsumtion är det inte längre trendigt att köpa-köpa-köpa. FruEfficientBadass trendspaning är att det är två saker som kommer att styra vårt beteende framöver (ey how få inte upp förväntingarna nu, det är samma gamla skåpmat som alltid fast med nya måltavlor):


- Pengar: Om det är billigare att installera solceller än att köpa allt mer sällsynt/dyr villaolja kommer fölket att välja solpanelen. Se hur penga-sparar-argumentet konverterat tusentals svenskar att göra rätt massiva bergvärmeinstallationer. Pris är fortfarande den första och slagkraftigaste USPen (se nedan från en dagfärsk annons: "Borra och spara pengar", inte "Borra och spara miljö")




- Trendkänslighet: Överklassen (intellektuell och/eller monetär) har historiskt startat trender, därefter rinner det ner genom befolkningslagren. Se hur solbrännan åkt berg-och-dalbana genom åren: Slippa jobba på åker - blekt exklusivt. Första charterresorna - solbränt exklusivt. Åka till Thailand men vara så till den grad upplyst medelklass att man knappt rör sig i solen = blekt exklusivt. Förr var det läckert att displaya en automobil, eftersom det inte fanns billån tillgängliga för den stora massan (eller ens den lilla massan). Som MMM skriver i "Frugality the New Fanciness" var fysiska ägodelar verkligen ett kvitto på att du var ett alfaexemplar med rikedomsbringande kvaliteter. Idag kan vilket hjon som helst ta ett sms-lån och spendera brallan av sig när som helst, och då är det inte längre lika ball.


Med detta sagt - skuld är inte en konstruktiv kraft i miljöfrågan - personlig vinning och status är det. Och jag känner, i och med att man knäckt kwh-kostnaden och att folk i gemen börjat lessna på bulk buying, att vi har vind i seglen. Jag inser nu att jag nästan inte alls parafraserat Minimalisternas bok i detta inlägg men avslutar ändå med ett slagkraftigt citat från Prylbanta:


"Den mest miljövänliga shoppingen är den som inte blir av."


Mvh/
FruEfficientBadass


*och på tal om flygplan - Elon kommer fixa batterier även till dessa så utsläppen därifrån kommer att minska

Gästinlägg från FrökenEfficientBadass

Not från FruEfficientBadass: Lördagar ska ju vara min inläggsfria dag, var bara tvungen att lägga upp om påven sist. Men denna lördag smyger jag in en liten trendspaning från en tioåring eftersom jag då, rent tekniskt, inte lägge rupp något själv.


Hej! Idag tar jag (FruEfficientBadass' 10-åring) över och har tänkt att diskutera tjejtrender!
(Detta är mina åsikter, och du får ha på dig vad du vill och tycka vad du vill, men detta är vad jag tycker och tänker)

1.Uggs 

Jag fattar grejen och så, de ser faktiskt väldigt bekväma ut, som hemmatofflor ungefär. Men nu har typ alla Uggs och de ser inte ens snygga ut, lite klumpiga och för mjuka för att gå i utomhus.



2. Odd Molly kofta 

Lite samma sak som Uggs, det ser bekvämt ut, men inte någonting som skulle vara trendigt idag. Ser lite gammaldags ut, inte snyggt gammaldags som pastellfärgat trä som väggar på landet. Nästan lite ”tantigt” om man får uttrycka sig så. Jag säger inte att gamla personer borde gå i Uggs och slitna jeans, men Odd Molly koftor är något som skulle passa på gamla damer.




3. Timberlands 

Jag älskar den här trenden! Först tyckte jag inte om färgen, och fattade inte modellen och tanken alls, men nu känns det som att jag hade kunnat ha de även om några år när de inte är trendiga. Jag gillar särskilt stövlarna och de med klackar. Superfint!



4. Boyfriend jeans 

Jag älskar boyfriend jeans! Det är så himla fint, jag har inte jättemycket mer att säga om det.
Jag tycker att det är lätt att styla det, man kan ta nästan vad som helst till och det blir superfint!
Man kan ha vilken tröja som helst och sätta upp sitt hår i en slarvig bulle, and you are ready to go with your super casual outfit!




5. Chokers 

Chokers är typ samma sak som Odd Molly koftor förutom att de har lyckats få det att se ut som en trend bland ungdomar. Chokers brukade jag mest se bland gamla damer, men nu ser det ut som att det har varit ungdomarnas grej hela tiden! Jag tyckte att det var fint, jag hade själv en, men nu har jag mest tröttnat på det, eftersom att man ser det överallt.




6. Levis T-shirts 

Levis T-shirts är väl snyggt, eller? Egentligen är det bara en vit T-shirt med en Levis logga på. Dock tycker jag att den vita med en röd logga på är finast. Jag ser sådana här överallt, och typ alla har de, med var finast när det inte var så populärt. Jag har faktiskt inget mer att säga än att det är väldigt basic och typ alla har de. (Utom jag dvs.)




7. Highlight 

Dels tycker jag att den ser lite fettigt ut, men om man inte skulle ha highlight men bronser och contour så skulle man se väldigt fläckig och lite smutsig ut. Om man får till den bra och inte tar för mycket så att det blir onaturligt så ser det helt okej ut. Jag själv tycker att det räcker med lite bronser.



8. Nätstrumpbyxor med slitna jeans 

Jag har inga problem mot den här trenden, det är inte så många (vad jag har sett) som har på sig det. Det är en fin kombination. Jag gillar bara ljusblåa jeans till svarta nätstrumpbyxor med stora rutor, inte svarta eller vita jeans med vita nätstrumbyxor med små rutor. Jag gillar den här trenden, man sticker ut, men ändå inte för mycket. Det är fint.



9. Tröjor med hål för axlarna 

Det kan vara snyggt om man gör hålen på ett diskret sätt. Som att det ser ut som ett linne fast med en volang under axlarna så att det det bildas ett hål, eller som hon på bilden. Men om det är en vanlig tröja med två små hål på axlarna så gillar jag det inte alls. Jag gillar mer om det är lite oversizat på tröjorna så att det se naturligare ut, än att det sitter tajt och så kommer det plötsligt ett hål på varje axel. 


Prylbanta s. 56-68 tema nyheter

Att läsa och kommentera Prylbanta är en utmaning då innehållet är så informationstätt. Det går helt enkelt inte att skumma. Jag vill gärna skriva ett inlägg om varje avsnitt, men måste försöka sålla. Så jag går idag direkt på punkten "Brist på mental närvaro" och stycket om nyhetskonsumtion på sid. 67. Det är här jag går från att gilla till att älska Minimalisterna. Som jag nämnt i ett tidigare inlägg har jag sedan ett tag slutat att konsumera nyheter. Jag brukar sällan berätta om detta för folk då det brukar uppstå pinsamma tystnader. Jag blev därför så lycklig när jag kom till detta avsnitt:


"Värt att nämna i sammanhanget är att nyhetstjänster generellt ger oss en onödigt skev bild av omvärlden. Detta eftersom de väljer att fokusera på hemska och sensationella händelser av den enkla anledningen att det ger bättre tittarsiffror och fler läsare. Dessutom tenderar nyhetstjänster med några få undantag att förmedla komplexa händelser på kort tid utan djup och analys, vilket i praktiken inte ökar konsumenternas förståelse utan snarare spär på fördomar och rädsla."


Jag håller med till hundra procent. Jag ids inte ens förklara varför eftersom Minimalisterna och MMM säger det så mycket bättre. Jag har gått från att ha varit storkonsument av nyheter (morgontidning, pushnotiser, TV, nätet, P1) till att vara icke-konsument (åtminstone av "dagligmedia"). Därför kan jag säga: Gör't. Bara det att min morgonrutin gått från:
- Vakna - Få ångest  av pushnotiserna - Äta frukost, till:
- Vakna - Gosa med småttingarna - Äta frukost
gör det värt det. En sekundäreffekt är att jag, efter ett par månader utan nyheter, frigjort så mycket utrymme i min hjärna att jag var redo att ta in kvalitativ information. Jag sökte mig plötsligt utanför de vanliga sektionerna på bibblan och kom hem med böcker om franska revolutionen, baltryssar, evolutionspsykologi och Clementine Churchill. Inte för att just denna kombination förmår förklara hur världen är funtad, men de har försett mig med fler nycklar än de senaste fem årens pushnotiser, dagens sanning broder. Och apropå nyheter är dagens spartips att skippa morgontidning och istället skaffa en veckoprenumeration av Time. Den kostar 500kr/år och här är reportagen matiga och fria från Swedish bias (=cirka 0% av innehållet handlar om "Mello"). Ett exempel på hur Time förändrat min nyhetsperception gäller ett ämne som angår oss alla, nämligen cancer. Dagligmedia: "Fler får cancer och kris i cancervården, kris & panik allt går åt helvete!" (okej det där sista var min dramaturgi, de skrev inte så). Du kan läsa mer om eländet här, här och här.


TIME: Cancerforskningen står inför ett paradigmskifte i och med framsteg med immunotherapy (ämnet är så ignorerat i svensk dagligmedia att jag inte vet vad den idiomatiska svenska termen är - immunterapi?). Kortfattat handlar det om att patientens egna immunceller blandas med något annat (T-celler?). Utanför kroppen odlas under ett par veckor en sorts super-immuncocktail som därefter sprutas tillbaka in i patienten. Därefter tar kroppen själv hand om cancern. Förutsatt att patienten överlever (eee jaa...det var det lilla kruxet då - många som hittills genomgått behandlingen trillar av pinn...men då får man ha i åtanke att de första testbehandlingarna görs på folk som ligger för döden och behandlingen utlöser influensan från helvetet) är hen immun mot den cancerformen för resten av livet. Jag förklarar dåligt och säkert fel på flera punkter, läs artikeln istället. Behandlingen är så kraftfull att den kan fungera på riktigt gamla patienter med usla diagnoser, exempelvis Jimmy Carter som blev frisk från flera cancerformer vid 90+. Just det här fallet fick faktiskt ett visst genomslag i media, men då är Jimmy Carter å andra sidan en före detta amerikansk president. Det gjordes uppskattningsvis noll Fox/ABC-inslag om Bill Ludwig från TIME-reportaget, som från att ha haft ett par veckor kvar att leva nu skaffat en fet, amerikansk husbil och ska åka USA runt med fru och barnbarn. 


Dåligt nyhetsvärde


Kände du till denna nya behandling? Jag gjorde det i alla fall inte innan jag läste artikeln i TIME i augusti i år (eller jo, Kropp & Själ på P1 talade om det förra året...men det är ju public service). Jag berättar för vänner och bekanta och den enda som kände till det var en cancersjuksköterska som fått bevittna stående ovationer efter en föreläsning om behandlingen på ett cancerkonvent för ett drygt år sedan. Hörde du? Läkare ställer sig upp i raderna och applåderar. Och vad gör dagligmedia? "Kris i cancervården, alla kommer att dööööö!"


Men samtidigt, är det deras fel? De (dagligmedia) är svårt konkurrensansatta och har, likt andra privata företag, ett lönsamhetskrav att förhålla sig till. Och rent krasst, om jag hade varit ansvarig för digitalt innehåll på valfri kvällstidning, hade även jag valt bannern till höger nedan.  Alternativt sökt ett nytt jobb som hönsbonde i Hälsingland (yes! var söker man!?!?). Men det betyder inte att jag som medborgare har en skyldighet att konsumera skiten produkterna av denna lönsamhetssträvan.





Rosling blev folkkär för att han lyckades förklara långsiktiga trender för oss på ett pedagogiskt vis. Han lät oss förstå att sammanhangen har en chans att förtydligas om man tar ett steg tillbaka. Men för det behövs, som Elisabeth och Johan skriver, tid för eftertanke och reflektion. Med detta sagt önskar jag er en trevlig och nyhetslätt helg! Men vad ni gör - släpp inte era barn nära sandlådorna!




Mvh/
FruEfficientBadass

Livsråd från ICA

När vi flyttade från hus till lägenhet drog vi ner de löpande kostnaderna rejält. Den största posten var uppvärming, där vi uppskattar att vi sparar i runda slängar 17 lakan per år. Ibland är det, så som XLNT Living skrev i en post nyligen, lätt att gå runt att ha dåligt samvete för små ad hoc-utgifter men glömma att man löpande sparar stora kostnader genom långsiktiga val. Exempelvis genom att löpande dra ner på kött, bilåkning eller som i vårt fall dra ner på bostadsyta. Det här är besparingar som bara tickar på i bakgrunden, men har man slagit in på sparsamhetens stig är det lätt att glömma dem. Exempelvivs grämer jag mig när jag måste köpa ett nytt big pack långljus på ICA. Jag väljer de billigaste, vilket man kanske inte borde göra av olika miljö- och humanistiska skäl (jag är fett färgad av min läsning av Prylbanta för tillfället), men det gör jag och det blir en klumpsumma på runt 80 kronor vilket stör en snålis.



Ja det är korrekt, barnen äter pytt i panna till frukost - de har trots allt bond-DNA
Detta gick jag och funderade på imorse när jag satte i nya ljus i ljusstakarna på köksbordet. Vi är massiva konsumenter av ljus, särskilt så här i november när det är becksvart på morgnarna och ingen adventsbelysning som piggar upp. De höga ljusen kostar runt 2kr styck och vi använder sex i veckan cirka. Det är 12 kronor*4=knappt 50kr/månad eller runt 600 kr/år. Ställt i relation till våra tidigare uppvärmningskostnader är det ingenting - absolut - ingenting! Och ljusen ger oss livskvalitet varje dag. Så jag tog imorse ett aktivt beslut att aldrig mer sura i kassan på ICA. Och tell you what, när jag stod där med ICA Basic-lådan föll min blick på en liten serie piktogram som jag tidigare inte lagt märke till. Se:


Budgetcoaching
Love Life. Keep it simple. Every day.


Jag blir nästan sur - det där hade ju jag velat ha i min bloggingress. Snuvad på visdomsord av en formgivare på ICA Basic! Men visst är det sant? Ganska exakt andemeningen i minimaliströrelsen.


Mvh/
FruEfficientBadass

Prylbanta - sid 54-55 - tema relationer och drömmar

Hej igen. I söndags startade jag min miniserie då jag åker snålskjuts på Minimalisternas nya bok Prylbanta och här kommer inlägg två. Jag kom bara en sida fram innan jag blev fast i nästa visdomskavalkad under rubriken "Den tidsrelaterade alternativkostnaden av för mycket prylar".


Det finns en sak som gör mig än mer förbryllad än medmänniskors klagan över brist på köpkraft ("Hur ska jag ha råd att gå i pension före 75 när jag redan idag har det så knapert wuää" och så sitter vi med det nästintill högsta löneläget i världen och konsumerar som aldrig förr), nämligen människors klagan över brist på tid. Jag kan förstå att en heltidsarbetande, ensamstående flerbarnsförälder får det tufft i vardagen. Men om jag utgår från folk omkring mig, kollegor till exempel, kan även en samboende person med ett fåtal eller rentav noll barn, klaga över tidsbrist. Om man ägnar sig åt lite fältstudier av samma artexemplar, framgår det rätt snart att det varken har problem att klämma in såväl tio statusuppdateringar per dag som tre avsnitt Game of Thrones kvällstid. I Prylbanta refererar Minimalisterna till en studie från Internetstiftelsen som visar att vi lägger i runda slängar tre timmar på hobbyskärm per dag (en timme sociala medier, två timmar streamad underhållning). Det är alltså, citat från Prylbanta, "..sällan tidsbrist som kommer i vägen för nyårslöften som att gå ner i vikt, komma iväg till gymmet eller löpspåret, tillbringa mer tid med familj och vänner eller lära sig ett nytt språk. Istället är det ofta alltför lättillgänglig distraktion och underhållning av beroendeframkallande natur som utgör problemet". Nedan ger jag mina exempel på några av de områden Minimalisterna tar upp:


Relationer
"När du väljer att spendera tid framför diverse skärmar på kvällarna istället för att aktivt engagera dig i dem som står dig närmast så blir inte relationen lika djup och stark som den annars hade varit". För ett par år sedan slutade jag med sociala medier. Eftersom jag var usel på att uppdatera och interagera var det knappt någon som noterade mitt utträde (ledsen smiley som du inte kan svara på roasted). Men jag erfar påtagliga fördelar. Jag slapp störa mig på klämkäckheter, jag slapp överdos av bokstaven z, jag fick bättre självkänsla och tog tag i mitt eget liv istället för att snegla på vad person x, y, z pysslade med. Men störst av allt är kärleken och när jag plockade bort sociala medier kände jag efter ett tag ett trängande behov av att umgås med folk "som förr" det vill säga fysiskt. Du vet...hänga på ett fik, ta en promenad. För det sociala behovet är ju konstant, det tar bara olika uttryck i den digitala respektive den fysiska världen (och ja jag har hört att det går att kombinera de två, men jag upplever personligen att jag har fler IRL-möten nu än förr). Nuförtiden är det ju rena julafton varje gång jag träffar vänner. Alla andra vet ju redan allting om varandra redan innan de ses, men när folk träffar mig måste de dra alla statusuppdateringar sen sist. Och vet ni, jag får det i 4D för jag kan både känna och lukta på mina vänner!


Bilden är ett montage


Mental hälsa
"Det kan handla om att du inte tar dig tillräckligt med tid för återhämtning i form av tillräcklig sömn och ostimulerad vila." Sedan jag slutade med mediakonsumtion (det var så länge sedan så den sista serien jag följde var Mad Men säsong fyra) går jag och lägger mig tidigare på kvällen. I brist på blåljus somnar jag inom en halvtimme från att jag lagt mig och får ofta drygt åtta timmars sömn vilket gör att jag slipper eftermiddagsdipparna och ger mig gott om energi att ägna åt otyg som flyktplanering och odlingsstrategier för djupbädd (som jag plitar ner i en monumentalt stor, analog anteckningsbok med tjocka pärmar).


Utveckling
"Om du tillbringar större delen av din lediga tid med distraktioner och underhållning som dessutom ger dig omedelbar mental stimulans i form av små dopaminkickar, så tenderar de intressen som genererar utveckling och värde på lång sikt att komma i skymundan". Nu kan inte jag riktigt relatera till dopaminkickarna i exempelvis sociala medier, då jag mest erfor stress. Men med den tid som blir över när jag inte tittar på TV, streamar serier eller uppdaterar sociala medier använder jag oftast till att läsa eller pyssla med något hemma (jag är ju organisationsnörd och det finns alltid ett skåp att styra upp). Sen ska jag erkänna att jag följer runt fem podcasts, men de kan jag lyssna på medan jag gör annat exempelvis promenera, åka bil eller umgås med min man (man måste bara gömma örsnäckan så att han inte ser den).


Drömmar
"När du anser dig ha knappt med tid i vardagen väljer du kanske inte i första hand att sätta igång med nya stora tidsödande projekt. Det gör att dina drömmar, som kräver sin tid och eftertanke för att kunna realiseras, prioriteras ner." Innan jag började med hela konsumtions-detoxen/minimalismen/shop-stoppandet närde jag noll (0) drömmar. Mitt liv gick ut på att planera nästa konsumtion eller nästa resa. Det var först år 2011, vid 35 års ålder, jag för första gången ställde mig frågan vad jag egentligen ville göra med mitt liv på längre sikt. Och att jobba som kontorsråtta fram till 65-70 års ålder var spontant inte vad jag önskade allra helst. Problemet var att mina drömmuskler var helt förslappade så det tog några år att komma igång. Och OH BOY vad jag tagit igen det nu! Jag gör ingenting annat än drömmer och planerar. Och det är först nu, runt sex år senare, som drömmen börjar bli konkret, så det kräver sin tid att mejsla fram. Belöningen är att det som tidigare kändes som en motorväg (exklusiv sådan, jag säger inget annat), rak och förutsägbar, mot pension och död (med enstaka avstickare på en rastficka då och då) blev plötsligt en slingrande grusväg (inte lika Hemfrid-städad eller ansiktsbehandlad dock) i en lummig skog med en massa spännande avstickarstigar, komplett med tomtar och troll och magiska väsen. Dessa stigar hade jag aldrig upptäckt om jag fortsatt vara en consumer sucka, det är 100% säkert.


Mvh/
FruEfficientBadass

Face your fears - bli rik & lycklig

Människan är ett djur högst uppe i näringskedjan (än så länge). Vi har kommit hit på grund av evolutionära habrovinker som bland annat gått ut på att göra oss uppmärksamma på fara (prassel i busken - aj aj). Därför är rädsla inget att skämmas för, det är ett av våra starkaste kort, vid sidan av förmågan att nyttja verktyg och föra intellektuella resonemang. Jag bör inte gå runt och vara rädd eftersom jag...
- ...inte behöver bry mig om risken för mig eller mina familjemedlemmar att bli attackerade av rovdjur (annat än undantagsvis).
- ...troligtvis kommer att ha mat för dagen för resten av mitt liv (såvida inte Russel hade rätt om induktionsproblemet - varför du bör vara lite prepper, se tidigare inlägg på temat)
- ...förhoppningsvis inte behöver dö av en simpel infektion e d. som var vanligt "på förr i tiden" som mina barn brukar säga.


Inte ett vanligt problem idag


Ändå ägnar jag en del tid åt att vara rädd. Dels har jag de uppenbara rädslorna för terror, brand och att barnen ska dö på olika sätt. Men under det lagret ligger ytterligare ett rädslo-skikt som jag först de senare åren (i samband med att jag trappat ner på konsumtion och bling) lyckats identifiera. Maslow lägger behovet "samhörighet" som nummer tre i sin behovstrappa, efter fysiologiska behov och trygghetsbehov. Baksidan av samhörighet är rädslan för att inte höra till. För även om vi fordom var rädda för att bli uppätna av rovdjur, var en minst lika stark rädsla att bli utesluten ur gruppen och lämnad själv på savannen eftersom vi då låg risigt till vis-à-vis rovdjuren. Och jag har varit (och är fortfarande om än inte i samma utsträckning) rädd att inte höra till.

Exempel från mitt liv: För ett antal år sedan hade jag bokstavligt talat hellre dött än tagit med lunch till jobbet. Jag hävdade för mig själv och andra att det berodde på att "lunchen är min enda fria tid på dagen, då vill jag bort från kontoret" och att "utelunch är en utmärkt arena för nätverkande". Men vad det egentligen handlade om var rädsla att framstå som en loser. Cheferna gick ut på lunch, administratörerna (företrädesvis kvinnor) stannade kvar vid mikron. Detta skulle jag ju aldrig någonsin ha erkänt för någon, eftersom det både är osmickrande för mitt ego och politiskt fet-inkorrekt. Vilket i sig skulle kunnat riskera att utesluta mig ur gruppen. Samma sak med resor. Jag intalade mig att våra utlandsresor handlade om att "komma iväg som familj och få lite familjebonding" (precis som att man inte kan göra det hemma?). Det var visserligen trevligt att komma iväg, jag påstår inget annat, men om jag verkligen gick till botten med det hela handlade det i stor utsträckning om att jag tyckte det kändes fattigt och pinsamt att inte resa utomlands årligen (för att sedan kunna prata om det i fikarummet). När jag slutade konsumera exempelvis säsongsnya kläder, årliga utlandsresor och uteluncher fick jag en handfull insikter:

1/ Jag blev inte utesluten ur flocken. Tvärt om, jag har den bästa flocken ever. Inspirerande, intelligenta och kärleksfulla personer formligen trillar in i mitt liv från höger och vänster, som en sorts "Flock 1:2". Detta är ingenting jag aktivt gått in för, det har bara blivit så. Det kanske är en naturlig konsekvens av att jag helt kapat samtalsämnet konsumtion vilket resulterat i en annan slags samtal. Eller så utstrålar jag orädsla (heter det så?) vilket attraherar alfaexemplar. 
2/ Jag förmår sortera viktigt från oviktigt i mitt liv. På samma sätt som en rejäl garderobsrensning kan blottlägga dina key items och således bidra till minskad tid att kuska runt i butiker i jakt på key items, vet jag nu precis vad som har betydelse. Ett konkret exempel: Om jag förr hade velat återse en gammal kär kollega hade jag troligtvis föreslagit en dyr krog (gärna nyöppnad och trendig för att visa vilken cool person jag är). Idag - jag bjuder hem hen till familjen på fredagsmiddag med lite vin och prat eftersom det är relationen jag vill åt, inte en show-off på ett trendigt ställe.
3/ Jag sparar SHITLOADS OF MONEY. Ber om ursäkt för versalerna, men jag måste verkligen betona denna aspekt av att skaka av sig sin sociala ängslighet. Du spar så mycket pengar baby så det är inte klokt.


En mycket ungefärlig överslagsräkning från mitt liv:



Många ser sparande som försakelse. Jag förstår detta, jag har själv varit där för 6-7 år sedan (eller 4 om jag ska vara ärlig). Men nu, detoxad från konsumtion som livsstil, förstår jag att det finns positiva aspekter med att leva ett liv utan samhörighetsknarkande. De sparade pengarna är en positiv bieffekt av detta, och de använder jag till att bygga en frihetsbank. Men lyssna noga nu för jag säger detta bara en gång:




Jag hade gjort dessa förändringar även om det inte givit några sparade slantar.


Detta då jag erfar att mitt liv blivit mer avslappnat och lustfyllt. Mina relationer är av högre kvalitet, jag känner oftare pirr i magen över livets små krumsprång och jag skrattar oftare. Forskning visar också att människor som desperat söker sig till samhörighet paradoxalt nog ofta slutar med det motsatta det vill säga mindre samhörighet ("People with a strong motivation to belong are less satisfied with their relationships and tend to be relatively lonely". Roy Baumeister, socialpsykolog). Så - kasta rädslan överbord, bli rik & lycklig (och smal och brun och smart...).



Mvh/
FruEfficientBadass