Kapitel tre är uppdelat i två delar: ”Vanliga tankevillkor
vid onödig konsumtion” (17 punkter) samt ”Vanliga tankevillor vid onödigt
ägande” (12 punkter). Jag blir alldeles till mig vid varje punkt eftersom de
alla påminner mig om någon i min omgivning. Jag kommer bland annat att tänka
på:
- Barndomskompisen med gåvohysteri – minsta lilla sak skulle ”firas med present”.
- Väninneparet jag såg på flygplatsen i NY som formligen hoppade på sina väskor för att få ihop dem efter en weekend av ”umgängesshopping” (shopping de med viss sannolikhet glömt om ett halvår).
- Kollegan i jakt på ”det perfekta setet” i form av den ultimata stereoanläggningen (han köper alltså kablar för 6 000kr styck men ljudbilden blir aldrig perfekt se)
- En ung släkting som redan i 15-årsåldern börjar spara på porslinsserier (”proaktiv konsumtion” som dessvärre nästan alltid misslyckas eftersom smaken ändras och livet inte alltid blir så som man fantiserar om i tonårsrummet)
- Kvinnan som vill göra sig av med bokhyllorna hemma genom att forsla upp böckerna till landet (jag). Författarna konstaterar lakoniskt: ”…prylar som inte används hemma kommer inte automatiskt få ett uppsving på landet och böckerna som inte lockar till läsning hemma kommer inte heller att göra det i sommarstugan”. Jag rodnar, så träffad känner jag mig.
- Killkompisen som vid en flytt fick göra sig av med såväl långfärdsskridskor som dykdräkt han aldrig använt eftersom han haft fullt upp med karriären (Avsnitt ”I framtiden är allt ljusare”).
- ”Det är ju ett arv”-logiken från en gammal vän som avsatte säkert 10% av sin bostadsyta åt föräldrarnas gamla samling förstaupplagor som hen aldrig läste eller ens bläddrade i.
Vad gäller arv och
nostalgisparande påpekar författarna att ”Det kanske allra effektivaste knepet
för att göra ett starkt avtryck på yngre generationer är istället att
tillbringa mer tid tillsammans med dem”. Bingo Minimalisterna!
Minimalisterna börjar kapitlet
med den kittlande tanken att införa en ny sorts terapi – konsumtionsterapi. Jag
skulle vilja göra ett tillägg nämligen att införa konsumtionspsykologi som
obligatoriskt ämne i skolan. Som Katrine Marçal (f.d.Kielos) så vackert sa: ”Barn är som våt
cement, allt som passerar lämnar ett avtryck”. De 17+12 punkter Minimalisterna
redogör för i detta kapitel är så klockrena och nagelfar och brottar ner varenda drivkraft till
konsumtion. Efter att ha läst det här kapitlet och diskuterat det i skolan tror
jag att man hade tagit udden av konsumtionsolycka för en hel generation. Vad
tror ni, hade det fått uppbackning av Staten & Kapitalet? För de sitter ju,
som bekant, i samma båt.
Mvh/
FruEfficientBadass
Konsumtionslära på hemkunskapen istf att baka scones!
SvaraRaderaMen verk-lig-en!
RaderaYay, jag är näst i tur på bibblan, ikväll ska jag börja läsa prylbanta! Och tack vare Mrs Efficient Badass har jag gått igenom garderoben och har nu flertalet tomma trådbackar. Syrummet är påbörjat och 2 sopsäckar är påväg till textilåtervinning, och 5-6 kokböcker ligger och väntar på att få åka med till loppisen. Jag har lånat några kokböcker på bibblan som är under utvärdering om de verkligen behöver köpas in eller om det räcker att låna dem lite då och då.
SvaraRaderaTack för att du fått mig att få tummen ur!
Å EB, du ANAR inte vad glad jag blir! TJOHOO! Och tro mig, min inverkan är ingenting jmfrt med vad du kommer att erfara efter att ha läst boken. Jag har själv genomdrivit ett rensningsprojekt jag inte trodde var möjligt förra veckan. Jag är helt slut, fysiskt som mentalt. Kommer att skriva om det längre fram, jag är fortfarande ur balans måste jag säga.
Radera