Affective Forecasting

För ett tag sedan trillade jag över denna term i boken "Lycka på fullt allvar - En introduktion till positiv psykologi". Affective forecasting handlar om hur vi tror att vi kommer att reagera känslomässigt på olika händelser i framtiden. Och att vi suger på det. Psykologiprofessor Daniel Gilbert drar följande slutsats efter ett antal experiment på området:

Although people know that the future is uncertain, they seem to think they can predict it better than they can. People do not appreciate how much their views of the future (and the present) are construals rather than representations of objective reality.

Ett klassiskt exempel är "om jag vinner en miljon på lotto kommer jag att bli lycklig" respektive "om jag var med om en olycka och blev förlamad skulle jag bli olycklig". Studier visar att människor som råkar ut för ovan initialt visserligen känner sig upprymda respektive förtvivlade. Men efter något år är man tillbaka på samma nivå som tidigare avseende "lycka" och välbefinnande. Dels beror det på att lottovinsten, även om den på pappret verkar vara en underbar sak, drar med sig en del problem. Lycksökare och falska vänner exempelvis. Och en olycka som resulterar i handikapp kan oväntat leda fram till att människor i ens omgivning steppar upp och visar sig vara stöd, man kanske lär sig uppskatta de små sakerna i tillvaron e d. Men det är inte hela förklaringen.

Katarina Blom och Sara Hammarkrantz ("Lycka på fullt allvar") skriver: "Vi tenderar att tro att vi kommer att bli lyckligare av positiva händelser än vad vi faktiskt blir - och vi blir inte fullt så olyckliga av negativa händelser som vi befarar att vi kommer att bli. Det har bland annat att göra med att vi underskattar styrkan hos vårt "psykologiska immunsystem". Det finns inga raka orsakssamband mellan händelser och välmående, vårt mående är mer komplext än så." Jag tycker att den sista meningen är särskilt välformulerad. För hur många gånger har jag inte befunnit mig i en situation där jag tänkt: "Nu borde jag vara lycklig. Varför är jag inte lycklig?" Eller tvärtom - för några år sedan fick jag kicken, vilket i det känslomässiga uppslagsverket borde betyda olycka och tårar. Men vid sidan av den initiala förvåningen (jag är ju så Badass bäst hur kunde detta hända?) blev jag mest upprymd, snudd på euforisk (en uppsägning brukar ju sällan vara kulmen på en period av arbetsrelaterad flow och happy days, då det var väl också en del lättnad i just det beskedet).

Varje vår från april/maj tillbringar jag ett antal timmar i veckan med att längta till semestern. Jag fantiserar om hur underbart det kommer bli att inte ha tider att passa, att kunna disponera dagarna helt fritt, dricka rosé, bada och så vidare. Sista dagarna före semestern är nästan outhärdliga och känslan på väg hem från jobbet sista dagen är oslagbar. Nu, nu händer det!



Klipp till: Tio dagar in i semestern. Vi är på stranden och barnen skriker. Jag tampas med tankar på vad vi ska äta till middag och jag kliar bromsbetten blodiga på benen. Känner jag mig lyckligare än en onsdag på jobbet?

Bilden? Jag sökte på "barn som skriker på stranden"
Jag tror inte det. Självklart kan jag känna känslor av välbefinnande och tillfälliga pirr av lycka under semestern. Men det kan jag göra även under en arbetsdag, även om jag är livegen på ett kontor. Jag kanske får ett gott skratt med en kollega. Eller känner tillfredsställelse över att få iväg en tps-report. Jag känner åtminstone lycka över att få lämna kontoret vid dagens slut, och det är lycka det med.





Ovan oroar mig en del, eftersom jag vet att jag ägnar mig rätt rejält åt affective forecasting gällande min tidiga pension - mitt ekonomiska oberoende som jag nämnt tidigare. Jag biter ihop nu och sparar järnet för att förverkliga mig själv och verkligen leva livet den dagen jag inte behöver jobba mer. Jag kan ägna en tredagarskonferens åt att sitta och drömma mig iväg till det livet som komma skall. Drömmar inte helt olika de jag ägnar mig åt på vårkanten inför semestern. Varför skulle detta bli annorlunda? Kommer jag inte känna samma känslor av tristess, uttråkning och slentrian även i ett fritt liv? Utter nightmare.


Mvh/
FruEfficientBadass

4 kommentarer:

  1. Intressanta tankar. Kanske ändå att man höjer grundnivån av lycka, välbefinnande och balans när man uppnår efterlängtad frihet..även om det fortfarande kommer att komma dagar som känns lite tomma och meningslösa. Men man måste nog jobba med sig själv även då😊

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mm precis. Lite som att jämföra ditt långkok med quick fix-mat full med snabba kolhydrater. Tänker att semestern är lite som en speedad godisbuffé där man till slut blir lite illamående, jämfört med ett sundare livsflöde. Generellt tror jag att minskad stress ger välbefinnandet grogrund, men det är väl ingen unin tanke.

      Radera
  2. jeanette sandelin23 november 2017 09:56

    Så känner jag med min vikt just nu... Bara jag går ner så blir allt bra. Dock vet jag att smärtan i mina höfter lätta och det borde räcka som motivering. När jag står inför trista uppdrag brukar jag tänka: "snart är jag på andra sidan av detta".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jojo, den gamla klassikern! Men du nämner ju hälsa och inget är ju bättre än avsaknaden av ont. Dessvärre är det inte förrän man är där som man inser det. För ett par år sen var jag sängliggande i två månader med två omgångar lunginflammation. Min enda tanke under den här tiden: "Bara jag får bli frisk, då ska jag aldrig klaga över någonting igen". Mmm...det tog inte en vecka efter tillfrisknandet förrän jag började gnälla på smulorna i köket och tristessen på jobbet. Ibland är man trött på att vara människa.

      Radera