Rastgården

Stort inspirerad av IGMR och hans täckbarksodlingar skapade jag en sådan för någon månad sen i ett soligt hörn av trädgården. Jag la ut säkert fem wellpapp-sidor från flyttkartonger och fyllde på med täckbark och jord samt vattnade järnet. Se så fint det blev:

Här hade jag storslagna planer på att, även här inspirerad av IGMR, anlägga ett litet humleparadis med lavendel och andra blommor som de och bina gillar. Men det visade sig att hönsen hann först. De gillade inte alls idén på min humlerabatt utan gick i synkad attack mot densamma och grävde upp det som uppgrävas kunde. Så här såg det ut när de var klara med sitt värv:

Detta var droppen. Jag kan leva med att trampa i en blöt hönsbajs vartannat steg jag tar i trädgården. Jag kan leva med att de rumsterar om i mina vanliga rabatter och gräver upp mina omsorgsfullt planterade vårlökar och amaryllisar. Men när de gav sig på min humlevision fick jag nog. Nu var det hög tid att bygga en rastgård åt hönsen, med stängsel och allt, tänk amerikanskt fägelse, fast utan vakttorn. Dessutom har vi ju sedan hönsstart blivit av med tre hönor till rovfåglar och rävar, så det finns ju en viss uppsida även för dem.

Vi valde ut platsen gud glömde på baksidan av ladugården. Här var förr i tiden den plats där korna hade sina spiltor, men eftersom den delen av ladugårdsbyggnaden hotade att rasa och dra resten av byggnaderna med sig, amputerades en del av huskroppen och kvar blev ett intet. Ett gapande hålrum med sly, lerjord och stenbumlingar. Det vill säga perfekt terräng för ligisthöns.

Det hela var helt och hållet min händige mans verk. Han gjorde bra research och lämnade inget åt slumpen. Exempelvis införskaffade han en mansleksak i form av en stål-kap så att han kunde dela upp armeringsjärn som han sedan slog ner med jämna mellanrum i marken under stängslet så att eventuella rävar inte ska kunna gräva sig in. Vidare jobbade han intensivt med vattenpasset så att det som i min regi hade sett ut som ett plockepinn istället blev preussisk precision.

Som ni ser är det en höna utanför rastgården. Det hela är höljt i dunkel, men under de första dagarna lyckades ett par industrihönor alltid ta sig ut. Sen tillbringade de dagen med att längtansfullt stirra på matskålen som ju stod på insidan. Vi trodde först att de flög ut, för min man var vid ovan foto inte helt klar med nättaket. Men även efter fullbordat tak fann jag varje dag runt lunch två godmodigt skitande hönor på framsidan. Det var först när min man täppte till en två centimeter hög springa under nätdörren som flykterna upphörde. Hur de lyckats åla därunder är en gåta, troligtvis saknar de skelett.

Min man sågade upp ett hål i väggen som ledde rakt in i hönshuset. Eftersom den vägg som syns ovan är ett skal till den stympade huskroppen fanns en luftspalt på en dryg meter innan innerväggen till hönshuset tar vid, så han fick bygga en liten korridor till dem. Fördelen är att de har fri passage att gå in och ut som de vill, närhelst på dygnet. På så vis slipper de stå och kackla uppfordrande i fönstret så fort de ser någon av oss komma ut på gårdsplanen på morgnarna, de sköter själva sitt schema.

Nackdelen är att höns har ärthjärnor och de fattade inte att gången var något att ha. Bilden ovan beskriver hur en av industrihönorna ätit sig igenom det majsspår jag lagt ut i gången i syfte att få dem att upptäcka sitt shangri-la på utsidan, men hen verkade mest intresserad av själva majsen. Hon vände så småningom in igen och det var inte förrän min man monterat pedagogiska små ramper på såväl in- som utsida som de fattade att de skulle gå UT.

Any heuw, inom loppet av en vecka lyckades de förvandla allt med växtkraft till död materia och det såg rätt trist ut. Så jag gick ut på vår skogstomt och ryckte lite småträd av typen meterhöga tallar, rönn och syrén, som jag planterade. Vidare hängde jag upp två gamla störar dimensionerade efter deras gigantiska fötter. Höns är ju träd-djur och känner sig lugna när de sitter en bit upp. I teorin i alla fall, ännu har ingen höna suttit på pinnarna. Tänker att de får upptäcka dem i eget tempo, d.v.s. inom ett år eller två.

När rymningarna väl upphörde återstod en städdag på framsidan där alla pluttar och uppgrävda lökar och plantor krattades upp. Jag gav också upp tankarna på humlerabatten och lämpade över jord och täckbark i de vanliga rabatterna. Förr eller senare kommer vi ju att ha hönsen på framsidan för lite samkväm på sommarkvällarna och jag tycker inte att en trädgård ska vara källa till stress och bannor. Som final åkte jag till vår lokala handelsträdgård och köpte ett par nya perenner och mårbackapelargoner att ha i mina utekrukor. Nu är var sak på sin plats och jag är redo för sommar.

Är din eventuella trädgård redo för sommar?

Mvh/
FruEfficientBadass