Ekonomiskt oberoende - inget för de rika

I kölvattnet av corona varslas folk i parti och minut. En del välkomnar det som en kick därbak i att ta tag i en ej realiserad dröm av något slag. Andra får en gentle reminder om att de inte var fullt så oersättliga som de trodde och får ett incitament att bygga upp en egen trygghet istället för att förlita sig på den så kallade anställningstryggheten som plan A, B och C. För merparten är det emellertid bara obehagligt. Jag pratade med en kompis vars svåger fått kicken efter nästan tio år på samma stora bolag. Trots att bolaget, förutom coronakris, redan innan stod i begrepp att genomföra en större omstrukturering var mannen chockad över beskedet. Till saken hör att min kompis svåger har det rätt gott ställt. Han och hans fru har alltid tjänat bra, de bor fint, har lantställe, båt och reser flera gånger om året på fancy pancy resor etc. varför vän av ordning skulle utgå från att uppsägningen inte drabbar någon fattig, i bokstavlig mening.

Men nej. Svågern var förtvivlad, på gränsen till desperat. O-möj-lig-en skulle familjen klara sig på  en knapp miljoninkomst (fruns) per år framgent. Det krävdes två! Och även om han av avgångsvederlagsskäl har ett år på sig att klura ut nästa steg är det inte helt otänkbart att corona kommer att försämra möjligheterna även för akademisk medelklass att hitta lämplig maka åren som kommer eftersom så många dyra högutbildade får gå under så kort tid. Samtidigt som det matas ut ny billig arbetskraft, dessutom med fräscha kunskaper, från universitet och högskolor i samma takt som tidigare.

Återigen blev det tydligt. Ekonomiskt oberoende har rätt lite med storleken på tillgångarna att göra. Om jag hade fått byta liv med killen i fråga hade jag efter en veckas inventering av tillgångar, fem timmar med Excel och en och annan grogg, kommit fram till att jag varit as-oberoende. Varför? Jag hade antagligen sålt av ett hus, en båt och jag hade om-gå-en-de skurit ner resebudget och konsumtion till en femtedel (i post-corona-mått mätt). Vidare hade jag inte haft medlemskap i en av Stockholms mer exklusiva golfklubbar och jag hade heller ej ätit ute för fyra tusen i månaden och så vidare tills jag var nere i den konsumtionsnivå jag har idag.

Därefter hade jag loggat in på Internetbanken och inventerat det som legat där och skrotat, merparten troligtvis i någon dyrfond från Kuckelimuck Bank parat med en eller två testosteronaktier. Jag hade omgående sålt rubbet och investerat 80% i billiga indexfonder och behållit resten som kontantbuffert. Sen hade jag glidit in på Qasa och lagt upp bilder på gästhuset som står tomt och outnyttjat på tomten, eftersom hans fru värnar om deras personliga integritet (kan bara tolka det som att de under veckans två fria timmar har swingersfester på tomten). Sådärja, ordningen återställd, ekonomiskt oberoende comin' right up. Trots att jag och han jobbar med exakt samma förutsättningar. Ställ nedan två mot varandra:

"Vi kan omöjligen klara oss" & "Det går utmärkt att klara sig". 

Ser ni, de är motsatser, på samma sätt som:

"Jag är någons bitch" & "Jag är inte någons bitch".

Reservation för att jag baserar mina antaganden på mycket lösa boliner, jag känner knappt karln och kan bara gå på skvallerfakta. Men principen tror jag går att applicera på både en och ann'. Det vill säga: Folk med stor kostnadskostym som tror sig vara fångna vid sitt höj- och sänkbara skrivbord trots att de egentligen inte är det. Lite som den där elefanten som redan som unge blev bunden med rep fäst vid en liten pinne i marken så att den även i vuxen ålder tror att den inte kan rycka sig loss. Det är både ironiskt och sorgligt. Den som på pappret är ordentligt rik är den som inte kan luta sig tillbaka och njuta av sina tillgångar genom att byta en del av dessa mot tid.

Känner du någon som drabbats av varsel nyligen men som egentligen inte borde få panik? Kanske du själv?

Mvh/
FruEfficientBadass