Ditt materiella skelett - det blir inte fett

Innan jag började med bloggen var jag en ivrig dagboksskribent men nu är det ni som får ta emot skiten mina dagliga reflektioner. Efter att jag förra året hittat och inspirerats av Joshua Beckers blogg Becoming Minimalist, befann jag mig i ett minimalistiskt skov som varade hela våren och sommaren. I en nästan febrig dagboksanteckning från 14 maj skriver jag:


"Jag får kickar av att ha en av något. Städade badrumsskåpet - alla mina hygienartiklar ryms i en liten korg. Såg ett YouTubeklipp med en tjej som lätt hade 40 korgar med prylar, och det var efter rensning. Jag gillar att ha en ansiktstvål, en kräm, ett schampo osv. Funderar på att trappa ner till bara en fuktkräm [ointressant dravel kring olika fuktkrämer i en halvsida], en kappa, ett par enkla smycken. Jag har börjat snegla mot nästa 'darling to kill' nämligen bokhyllan". (Se där...det tog bara sju månader och ett stycke Prylbanta för att värka fram det beslutet min kommentar).


Mina tankar när jag läser mina gamla dagboksanteckningar: Är jag i riskzonen för bipolaritet? Har jag en bristsjukdom av någe slag som gör att min hjärna på högvarv bearbetar den här typen av tankar? Eller är jag bara badass på att rensa? Jag landar i det senare och fortsätter i nutid: Har du någon gång funderat på vad ditt materiella skelett består av? Det vill säga, om du levde med bara Bare Necessities och ingenting mer. Hur många prylar skulle du behöva?




Jag menar alltså inte att du ska in och tävla "jag lever med en ryggsäck och en skate board"-lirarna, utan mer hur många prylar behöver du för att din tillvaro ska rulla på utan alltför mycket mankemang och bristkänsla? Som food for thought min egen /smått gränslösa/ lista*:





Jag älskar att hålla på med den här listan. jag tänker på den kanske inte dagligen men väl veckligen. Hmm...om jag bara håller mig till BIB och skruvkorksvin (vilket är det jag oftast dricker av någon outgrundlig anledning) behöver jag ju ingen vinöppnare...plus att det kan ju vara en trevlig bonding med grannen, att be att få låna vinöppnare? Ovan är min rock bottom, ner på skelettet-lista av prylar jag skulle ha om jag flyttade in i den där minimalistiska funkisettan bara jag och levde min utopiska minimalistdröm fullt ut. Ett hundra femtio ett föremål. Haru hört på den! Hur många prylar skulle du går runt på? Betänk att snittamerikanen har 300 000 saker.


Mvh/
FruEfficientBadass


* Nej jag vet, du har inte bett att få veta att jag har bettskena men nu fick du den infon ändå sucker



Den där jobbige killen

Definitionen av snål är något som dyker upp då och då i ekonomibloggosfären. Kanske eftersom vi som sparar för större frihet när en rädsla för att upplevas precis som snåla. Att hålla i slantarna och att vara en ogin person är sammankopplat i de flestas ögon. Snålhet är en egenskap som nästan unisont anses vara en oattraktiv sak. Ska man vara evolutions-hobby-psykolog handlar det väl om att det var praxis att dela på bytet. Den som drog iväg inkromet till en mörk del av skogen och slafsade i sig i smyg bad om ättestupen express. Men vi lever som sagt inte på savannen idag, och när Snålcoachen berättar (mars 2014) om hur hon ställt upp som kattvakt och för kattens skull nota bene, bosatt sig i kattägarens lägenhet - för att en månad senare få elräkningen vidarebefordrad av kattens ägare - då har jag lust att återinföra ättestupan. SC - hoppas verkligen din kompis har goda kamrategenskaper i övrigt för det där var inte comme-il-faut. Jag har själv några liknande stories men det blir inte bra i bloggformat så vi tar dem i baren någon gång. Däremot tänkte jag berätta om när jag själv var snåljåpen (för att det har bara hänt en gång va? ha ha).


Året var 2016 och scenen var ett stort varuhus söder om Stockholm där det sägs att en kungs farfar en gång, olägligt nog i en kurva, förgrep sig på sin chaufför så till den grad att denne styrde bilen ner i diket. Hade samma sak hänt idag hade den gamle stöten fått #metoo upp i nyllet, men det var ju lite annat då. Jag är där med mina älsklingar C & P och vi hade haft en i vanlig ordning härlig dag med skvaller och personlig coaching (ja, de är ju inte mina barn det förstår du kanske - då hade orden "klös" och "vansinnesvrål" funnits i meningen). Vi avslutar vår play date i varuhusets snabbmatsrestaurang som ligger efter kassorna. Vi rabblade upp våra beställningar och jag satte i mitt kort, men på frågan "betalar ni tillsammans eller var för sig" svarade jag utan att blinka notera detta, "var för sig". Det var först i bilen på väg hem jag kom på mig själv. Här har jag spenderat en dag med mina bästa vänner och kan inte ens bjucka på lite knäckepizza för 20 spänn? What's wrong with me? Jag låg sömnlös över detta ett par nätter och nästa gång vi sågs bad jag om ursäkt. Inte för att de verkade ha noterat det hela (eller så är de bara snälla, telefonerna kanske gick varma efter vår träff), men jag kände att jag varit ute på riktigt hal is. Ni vet den där obehagliga känslan som verkar ligga någonstans under bröstbenet...vad kallas den nu igen....kam...sam....skum...SKAM var det ja. Det är min mest hatade känsla tellin' ya.



Som ett led i projekt Frihet skar jag ner mina löpande kostnader med nästan 8 000 kr/månad bara på återkommande utgifter. När denna vana väl var satt sparade jag alltså 96 000 kronor per år utan att behöva tänka på det. Att bjuda en vän på födelsedagsmiddag på krogen eller en grupp bekanta på en drink någon gång per år går på en tusing och det är ingenting jämfört med det resursslöseri det innebär att månad ut och månad in abonnera på dyra kanalpaket du aldrig kollar på, slöshoppa merde vid löning eller ha för vana att äta 100-kronorsluncher varje dag i veckan. Note to self är att den dagen jag väjer för min runda i baren eller inte kan ta notan i IKEAS fast food-restaurang är det dags att ta sig en funderare kring huruvida projekt Frihet inte kommit med en för hög prislapp.



Mvh/
FruEfficientBadass

Helgens städprojekt - kryddhyllan

Jag förstår att helgen känts lång i väntan på facit: Vad har FruEB haft för städprojekt för sig? Hör nu på govänner så ska jag för er berätta, vad en kvinna gjorde, det var inte länge sen (melodi: Emil). Vi lagar ju i princip all middagsmat hemma, då vi strävar efter FI och regelbundna restaurangbesök och take-away är ett synnerligen effektivt sätt att inte komma dit. Mitt välsmorda vardagsmaskineri har en längre tid störts av flaskhalsen "kryddhyllan". Det är svårt att få en överblick och det händer ibland att vi köper kryddor vi redan har vilket resulterar i suboptimering avseende såväl ekonomi som överskådlighet då det bara blir ännu rörigare. Vissa kryddor använder vi nästan inte alls och andra nästan dagligen - ändå står de på jämnbördig placering i kryddskåpet. Fel fel FEL som Magnus & Brasse hade sagt. Jag har försökt att sortera dem i bokstavsordning. Det funkar i ungefär en vecka, sen orkar man inte hålla det systemet uppe. Jag behövde tänka utanför boxen som managementkonsulterna säger. Men låt oss börja med det väsentliga - en före/efterbild:


T v: Före     T h: Efter


Det första jag gjorde var att få ut allt ur skåpet för att få en överblick. Det framgår inte på bilden ovan till vänster, men det är typ fyra lager kryddor till bakom den första raden - när jag tog ut dem på köksbänken var det som en armé av kryddburkar och påsar. Steg ett var att identifiera dubbletter. I de fall det var möjligt hällde jag över innehållet från den enda dubletten till den andra dubletten. Bort med tom burk. Vidare passade jag på att fylla på från påsarna - exempelvis hade jag en påse kanel jag inte visste att jag hade som jag hällde i en nästan tom kanelburk. Och så vidare och så vidare. Resultaten ser du i mitten nedan - dessa burkar och påsar kunde sållas bort på en gång. Kvar till höger - det jag använder och behöver. En stor del av sällankryddorna är på påse och ligger i den runda träkorgen.




Vanligtvis hade jag bara ställt tillbaka kryddorna i bokstavsordning men denna gång tänkte jag vara lite anal smart så jag skapade en lista på alla kryddor (i bokstavsordning naturligtvis) med tre kolumner: "Rad 1", "Rad 2" och "I korg". Rad 1 avser mest frekvent använda kryddor - kryddorna som ska fronta utåt. Rad 2 avser mindre frekvent använda kryddor som ställs på raden bakom rad 1. Korgen är sällankryddor av typen enbär och stjärnanis. Beskåden:




Listan satte jag på insidan av kryddskåpet och ger en överskådlig blick av
a Vad som finns i kryddskåpet
b Var i kryddskåpet det finns (på ett ungefär)


Detta gör att jag, exempelvis om jag ska göra ett nytt recept, inte i stress och irritation behöver ta fram en stol och klättra upp på för att sedan rafsa runt bland kryddröran i jakt på erfordeliga kryddor precis när jag är på väg ut genom dörren för att handla övriga ingredienser. Nej, jag kan i lugn och ro, med ett självbelåtet grin, glänta på skåpluckan och skanna igenom innehållet: Gurkmeja, check på den, stjärnanis, jajjemen, basilika- attans nej, det får jag köpa. Och Så Vidare. Den enda svaga länken i detta är att min man börjar blanda kryddor mellan "Rad 1" och "Rad 2". Vi får väl se hur det går, jag har varit mycket tydlig i att ett sådant beteende kommer att beivras.


SÅ ur ett sparperspektiv:
- Mindre irritation i köket ger bättre mat ger mindre önskan att gå ut och äta.
- Färre dubbelköp av kryddor man redan har (dubbelköp resulterar ju dessutom i att vissa burkar går ur datum så att man tvingas slänga dem vilket är ett resursslöseri man bara inte kan med).
- Tidsbesparing i att slippa rafsa runt bland kryddorna och tid är, som bekant, pengar.


Som kronan på verket gjorde jag slag i något jag länge gått och grunnat på, nämligen skaffa större burkar för mest frekvent använda kryddor. Exempelvis använder vi över snittet mycket timjan, eftersom vi gör egen ärtsoppa varje torsdag. Vi använder också mycket tacokrydda, eftersom våra barn äter allt så länge det smakar taco. Detsamma gäller curry - de älskar't. På Myrorna fyndade jag i veckan tre handgjorda Höganäs-kryddkrukor i skön 60-talsfärgsättning à 20kr/styck. Det framgår inte av bilden nedan, men på baksidan står ingraverat "Kardemumma" och annat 60-talskryddigt. Jag diskade ur dem och fyllde dem med våra bulkartiklar. Som du vet om du läste mitt inlägg om att bli sin egen vaktmästare, har jag en märkmaskin som kom väl till pass i detta projekt. Ser det inte snudd på trendigt ut så säg?





Nu kan jag äntligen börja köpa de där stora förpackningarna på Willys som jag så länge trånat efter på grund av deras fördelaktiga prisbild.




Mvh/
FruEfficientBadass


P.s. En liten rolig detalj i besöket hos Myrorna var att jag i ovan kryddburkar hittade nålar. Inte såna nålar, det hade varit riktigt läskigt, jag menar synålar. Och knappnålar. Troligtvis någon liten teskedsgumma som använt burkarna till förvaring av nålar och dem fick jag på köpet - perfekt!

Spara pengar med nudging

När jag skrev rubriken skrev jag först "spara pengar med nuding" men då borde det snarare formuleras som "tjäna pengar med nuding". Ni vet säkert redan var nudging är, vi hade ju en pristagare i ekonomi till Nobels minne som talade om detta. Det klassiska exemplet är hur pissoarer runt om i världen utrustats med en liten fluga i botten så att folk ska uppmuntras att sikta där istället för på golvet, vilket tydligen annars är rätt populärt. Nudging handlar inte om att tvinga eller bestraffa människor, utan om att medelst positiva, gärna roliga, incitament puffa dem i rätt riktning. Att detta blivit ett ämne för en nobelpristagare i ekonomi är kopplat till det faktum att vi normalt tar dåliga ekonomiska beslut men att vi medelst nudging kan ta bättre. Ett exempel är appar av typen Dreams där du får omedelbar satisfaction av att hoppa den där latten, din spargraf växer till sig i samma sekund du drar latteikonen till din spargris.

Jag var nyligen på ett föredrag av en av våra svenska nudgingprofeter Katharina Paoli och hon berättade exempelvis om hur man utformat en askkopp för offentlig miljö där man genom att fimpa i ett av två fack kan rösta för vilken artist som är kung på Ullevi (inte helt otippat ett Göteborgsprojekt) eller små gröna fotsteg som leder till soptunnor i Köpenhamn vilket har reducerat nedskräpningen med 45% eller liknande.


Anmärkningsvärt många nudges verkar handla om att få rent i offentliga rum?


Jag började fundera på i vilken utsträckning jag själv använder nudging och insåg att jag har rätt många nudges för mig, särskilt vad gäller sparande. Nu kan jag ju inte med hedern i behåll hävda att nedan grejer är ROLIGA (annat än för en snålnörd som njuter storskaligt av att spara 2kr på att ha med egen kasse till ICA), men de funkar för mig:


  • Billiga matvaror av typen linser, ärtor, bönor, lök, krossad tomat, havregryn, morötter står oerhört lättillgängliga i vårt kök. Ärt- och linsburkarna står i brösthöjd i en bokhylla precis vid matbordet och på varje burk står ett antal recept på vad man kan göra med denna ärta/böna/lins som bas. Barnen har lättare att nå morotshögen än kexen, som står högt uppe i ett skåp. Inte för att kex är dyrt, men det är ju bättre för deras små kanintänder att äta morot.
  • Min garderob är slimmad och oerhört fantasilöst färgsatt, vilket gör det mäkta enkelt att plocka ihop en matchande outfit (försök skapa en katastrofal kombo av svart, grått och marinblått?). Jag har två klänningar för lite finare bruk - en att använda sommartid och en vintertid. Det resulterar i att jag 0% av tiden före fest står och sliter mitt hår över att "jag inte har något att ha på mig." Jag har visserligen väldigt få val, men de är desto solklarare.
  • Mina skoputsprylar är förflyttade från en avlägsen del av garderoben till en plats i direkt anslutning till stövlarna vilket gör steget minimalt från tanke ("jag borde putsa stövlarna") till handling (jag putsar stövlarna).
  • Min strävan mot minimalism är nudgande i sig. Om jag till äventyrs skulle stå och fingra på en Biotherm body lotion i tax freen, finns ett starkt motstånd inom mig att utöka beståndet i mitt nu slimmade och vackra badrumsskåp som har lika mycket fashionabel negative space som en Louis Vuitton-butik.
  • Jag har tidigare beskrivit hur jag för första gången i mitt liv har kommit igång med regelbunden, för att inte säga daglig, träning på grund av att pilatesmattan ligger tre centimeter från det golv jag sedan rullar ut den på. Hade mattan inte varit synlig alternativt inte legat där den gjorde hade jag aldrig tränat, word.
  • Min shoppingkasse för matvaror hänger precis innanför dörren och är dessutom snygg - ingen sån där prasselkasse som pensionärerna har eller en miljömuppig gulvit tygpåse. Det gör att jag nästan aldrig glömmer att ta med den till affären.
  • Sedan ett år tillbaka har jag flyttat mina matlådor från en undanskymd plats i ett lågt beläget köksskåp till en vacker vinlåda från systemet (ni vet de där tomma kartongerna som står efter kassalinjen för den som är storkonsument - där finns riktiga skönheter att fynda). Vinlådan står i midjehöjd i bokhyllan vilket gör att det är jätteenkelt att sträcka fram handen och para låda med lock, jämfört med tidigare då jag var tvungen att dels böja mig ner (uff uff), dels rycka ut plastdelar (blä blä) och slutligen resa mig upp igen (uff). Kan tyckas vara en baggis, men faktum är att jag gör betydligt fler matlådor idag än innan vinlådan införskaffades. 


Om du är intresserad av nudging kan du gå med i Nudging Swedens Facebook-grupp för att lära dig mer och få råd utifrån din specifika livssituation.






Mvh/
FruEfficientBadass

Saker jag inte fattar 2 - Bombhot

För nytillkomna läsare är detta en serie där FruEfficientBadass profiterar på det faktum att hon fått lite trafik till bloggen och således kan utnyttja denna trafik till att få svar på saker hon, i brist på intellektuell stmulans, går runt och grunnar på. Eftersom hen är anonym ids hon inte ens skämmas över frågornas art och natur.


Varför bombhotar man? Nu pratar jag inte självmordsbombare, de aviserar ju så tätt inpå att det är mer att betrakta som tag line än hot. Jag menar de här mer traditionella bombarna, som placerar en väska i ett skåp på en centralstation och sen ringer växeln och berättar det. Varför? Om de verkligen vill orsaka maximal skada är det väl bara att köra på utan att ringa. Och ringer man för att förvarna för att få uppmärksamhet, behöver man väl inte ens placera ut en bomb? Folk brukar i regel ta hoten på allvar ändå, så du kan nog få dina 15 minuter även utan en existerande bomb. Eller är det god bomb-kotym att alltid placera en bomb, även om avsikten är att bomb squad ska hitta den före detonation - så att inte konceptet blir urvattnat? Någon i läsekretsen som har ett förflutet som bombare alt. bomb squad-medarbetare som vet?






Mvh/
FruEfficientBadass

Bli lönekung med cavatricket

Jag ska berätta en hemlis: Jag älskar löning. Har alltid gjort (och är troligtvis inte helt själv om det), men av olika skäl. Förr om åren för att jag kunde gå ut och shoppa loss, nuförtiden för att jag får spara (och i viss mån shoppa loss fast i aktier). Här kommer ett tips till dig som är en Slösa men som vill bli en Spara, men inte vill gå miste om dopaminkicken det innebär att få lön. I vanlig ordning innehåller mitt tips cava. Du behöver:


- 1 flaska cava, gärna liten. Det räcker med en Freixenet (2 dl). Iskall. Ett tips är att lägga in glaset i frysen i samband med att du bänkar dig vid räkningarna. Då blir det sedan sådär frostigt och härligt, precis som när du beställer fatöl på Den gamle och havet.






- 1 tidskriftsamlare e d för fysiska räkningar i den mån du har några (fruEB kör bara papper).


Under månaden som går samlar du dina räkningar (oöppnade) i din tidskriftsamlare. Det är ingen idé att nussa runt med dem, öppna och lägga på olika ställen för att på förhand besudla ditt sinne med deras negativa energier eller ännu värre - tappa bort dem för att sedan få påminnelser. Räkningar rör du bara två gånger - en gång vid hallmattan och en gång den 25:e då du sprättar upp dem med samurajsvärd och tar med dem till datorn.


När du nu påbörjar betalningen av dina räkningar ska du försöka visualisera vad dina räkningar givit dig för härligheter och känna tacksamhet. "Aaah, fritids 1 300kr. Tack snälla Stockholms Stad som tagit så väl hand om lillgris under den gångna månaden - lekt med henne, givit henne mellis, plåstrat om hennes skrubbsår - 1 300kr är som hittat! Åååh Fortum, I love ya bitch, så varmt och gott vi haft det i vinterkylan när du troget och förutsägbart värmt upp våra element så att vi sluppit få frostrosor på väggarna som i 20-talets Sverige..." du fattar . Det här är ett mentalt rackarspel som får din hjärna att frammana bilden av existerande produkter och tjänster i ditt liv, som en sorts konsumtionens memory lane. Förhoppningsvis minskar det suget efter nextopia-kicken.


Förslagsvis för du en sorts uppföljning i Excel där du kan föra journal över dina kostnader. När alla är loggade ser du vilket konsumtionsutrymme du har kvar just den månaden och kan nu allokera resurserna därefter. Hur mycket "matpengar" respektive "fickpengar" behöver du? Boka in dessa. Nu har du sparutrymmet klarklagt. För över skiten. Jag menar det, de får INTE ligga kvar på lönekontot, de måste in på ett separat sparkonto, antingen i din vanliga bank eller på din värdedepå. De här pengarna existerar inte längre i din konsumtionssfär.


Det är nu cavan kommer in. I samma ögonblick du gjort överföringen till spar och dunkat igen datorn styr du kosan mot köket och kylskåp/frys, fram med skumpaglaset och i med cavan. Sätt på din favoritdanslåt och så KÖR DU JÄRNET BABY!


Vad händer? Din kropp formligen pumpar ut endorfiner från måttlig berusning, dopaminer från goda minnen förknippade med låten och såklart allt som frigörs när man rör på sig. Jag brukar toppa känslan med en puff Chanelparfym som signalerar fest. Då är det fullt ös i alla sinnen. Efter några löningar av det här slaget kommer din kropp formligen längta efter räkningsmomentet. Din kropp och din hjärna är ju trots allt bara grott-kropp och grott-hjärna, så den fattar inte att du för den bakom ljuset. Du har ju inte alls lagt ner något omedelbart byte som kan komma din överlevnad till gagn inom en timme (=shopping), du har ju ägnat dig åt evolutionsvidrigt långsiktigt agerande - ändå känner den sig så glad och munter.


Lönecava - because you're worth it.




Mvh/
FruEfficientBadass

The beauty of 20 frågor

För ett tag sedan recencerade Minimalisterna "Den digitala barnvakten" och jag tyckte kontentan var så obehaglig att jag bara vågade skumma recensionen. Våra barn är ju i princip helt uppfostrade av varsin iPad och jag insåg att det var hög tid att begränsa fanskapet. Så lagom till 1 januari introducerade jag på moders-listigt sätt (minns inte exakt min införsäljning men den var troligtvis genial eftersom vi kört på detta sedan dess) att vi från och med nu skulle låta helger och lov vara skärmfria fram till 15:00. Det hela har avlöpt över förväntan och barnen har likt bullerby-imitationer ägnat sig åt pyssel, pussel och lekt under skärmfri tid. Undantag för minstingen som sekunden efter att hon vaknar på helgen utbrister "jag är så uttråkaaaaaaad". Men inget som en kittelattack inte kan råda bot på.


Jag ska villigt erkänna att ovan kom med en besk eftersmak. Jag och min man insåg nämligen snart att även vi var inkluderade i ovan nya giv. Jag som vill blogga på helgerna. Och min man som vill spela Agario och läsa på Text TV-appen (av någon helt mystisk anledning). Inte nog med att barnen ska stimuleras, även vi behöver distraktion off screen. Så kom det sig att jag och ett av barnen låg och lördagsslöade i soffan häromsistens. Genom fönstret skymtade vi fasaderna på andra sidan gatan, en strålande sol och lite moln. När vi legat så en stund och samtalsämnet "fasaderna på andra sidan gatan" började kännas uttömt, började vi istället leka "20 frågor". Du vet - den ena tänker på en person och den andra får fråga "Är det en man? Känner vi honom? Har han skägg?" och man får bara svara ja och nej. Det är faktiskt en väldigt rolig lek. Minstingen anslöt och när vi gått bet efter 20 frågor och hon avslöjade att den hon tänkte på var "en spruta" skrattade jag så att jag fick träningsvärk dagen efter.


Any How, klockan blev 15:00 och jag sa till dem att nu var klockan tre och de kunde gå till sina skärmar. Men de stannade kvar. "Man behöver inte gå och spela bara för att klockan blivit tre". Jag blev helt varm i hjärtat. Det var en så härlig stund. Att bara ligga sådär och göra ingenting/leka 20 frågor, liksom lufta hjärnan. Det var länge sen. Det hade inte blivit gjort om jag inte trillat över Minimalisternas inlägg om den digitala barnvakten så det tackar jag för. Gör det du med - kul som på förr i ti'n.




Mvh/
FruEfficientBadass



Sensoriska Synergier

Igår fick jag oförhappandes lite slack och passade då på att dra till mitt favoritstället på jorden - Prins Eugens Waldemarsudde (ja det är korrekt, jag är en 60-åring i en 41-årings kropp). Det är något oklart varför jag gillar stället - jag är inte särskilt konstintresserad - men det är något med lokalerna, då framför allt slottsdelen. Låt mig bjucka på en liten rundtur:


Det är liksom kombinationen av konst, miljö, blommor och...golv. I såväl slott som galleri finns ett alldeles magnifikt parkettgolv som nötts  i 113 år så det är helt lent och blankt. Vintertid är det dessutom okej att gå i strumplästen om man har broddar på sina uteskor vilket jag har (okej jag korrigerar - jag är en 80-åring i en 41-årings kropp). När detta broddförbud infördes för ett par år sedan förnam jag en förhöjd känsla av att hasa runt på Waldemarsudde - det var liksom trippelt bra att förena såväl estetisk fulländning som kännbart mjukblanka golv. Om ni varit där och tagit stora trätrappan upp till våning två i slottet vet ni också att det ledstångsträet är...mmm. Så förra året adderade jag ytterligare en sinnlig input nämligen ljud - jag satte på min favoritmusik under tiden jag hasade runt där i strumplästen. Underbart. Total sensorisk jackpott. Eller? Jag har ytterligare en oavfyrad raket och det är smak/lukt-sinnet som vissa menar är samma sak. Så jag började fundera på vad jag gillar mest och kom fram till att jag nästa år också ska ta med mig tefat (sura tefat - godiset) som är både underbart gott men också lite udda i sin torra, yet saftiga, konsistens. Nu börjar jag närma mig kulmen. Doft är svårare - det får ju inte vara en påträngande stark parfymdoft, utan något mer subtilt. Citronklyfta? Färsk koriander? Strävhårig taxvalp?


En liknande sensorisk synergi upplevde jag i mellandagarna då jag och en vän smusslade in en termos rödvin på Stockholms stadsbibliotek (grym byggnad). Inne i den mest ödsliga facksalen satt vi sedan och sippade Zinfandel och viskskvallrade. Bara det att sitta och viska med någon - det var eoner sedan. Och så det Asplundskt vackra mot det bäriga vinet. Perfekt upplevelse.




Innan jag ber om er input på fler sensoriska synergi-tips behöver jag er hjälp: Vilken är egentligen snyggast - Jubileumskrukan i petroblå/grönt eller den klassiska vita? Och skulle ni få för er att köpa en köper ni givetvis andrasortering - det är defekterna som gör't (billigare).




Mvh/
FruEfficientBadass

Därför lånar vi djur

Vi är djurlånare. Det vill säga - vi sätter upp lappar på vår lokala butik/er om att vakta katter och hundar på helger och lov. Eftersom vi inte tvångsmässigt reser utomlands varje skollov har det varit en bra affär. Vi började med detta för ett år sedan och det har varit stor succé för alla inblandade:


1/ Barnen har slutat tjata om djur.
2/ Djur är trevliga att ha omkring sig, särskilt när man vet att åtagandet är tidsbegränsat.
3/ Vi får testköra lite djurmodeller inför ett eventuellt införskaffande i framtiden.
4/ Vi hjälper människor som behöver vakthjälp.
5/ Vi får komma ut på långa promenader (om vi vaktar hund vill säga).
6/ Vi lär känna nya människor (hussar & mattar). I ett av fallen fick barnen människokompisar på köpet som de fortfarande hänger med ibland.
7/ Vi garvar ihjäl oss åt några av djuren som gör tokiga saker, katter som kan hoppa två meter upp på en öppen kökslucka, hundar som jagar sin egen svans eller slickar på vår hamster.
8/ Vi får in lite allergener i hushållet vilket enligt, åtminstone vissa, ska vara bra.
9/ Barnen tjänar egna fickpengar och får ta eget ansvar. Vad barnen inte vet är att även MammaBadass får lite fickpengar av det hela också, eftersom de saknar begrepp för pengars värde och tror att tjugo kronor för en veckas kattvakt är normalt mohahehe.
10/ Eh..ja, det var bara nio punkter men det kändes så ofullkomligt att sluta där.


Kort sagt - en win-win-win-win-situation och vi kan starkt rekommendera upplägget. Hittills har vi passat tre katter och två hundar. Vissa har funkat bättre än andra. Katter är katter, det enda är att de gärna vill sätta tänderna i vår undulat, så honom får vi stänga in i ett annat rum alternativt outsourca till mina föräldrar vilket är en win i sig eftersom de tycker det är kul att passa undulaten. Hundar kräver naturligtvis lite mer jobb, men eftersom vi ändå är ute mycket på helgerna spelar det ingen roll. Det enda jag har svårt för är själva...påsmomentet under promenaden, men då har jag ju med mig ett barn som får ta hand om det. Kort sagt - djurvakt förenar alla fördelar med att ha djur till ingen eller positiv kostnadsbild. Ställ dig till allmänhetens förfogande redan idag!


F och L - en tillfällig relation
Mvh/
FruEfficientBadass

Helgens städprojekt - sovrummet

Hej ärtor! Tänkte att måndagsångesten är svår så varför inte en målande beskrivning av helgens städprojekt för att muntra upp er? När jag tog min morgonpromenad i lördags, i strålande sol och gnistrande snö, hörde jag ljud av fåglar. Min mor, som kan om natur, sa att det var bofink. Hur som helst, jag fick vårkänslor. Förr om åren hade jag imperativt kanaliserat dessa i butik genom att köpa på mig ny vårgarderob och/eller dito inredning. Men hélas, nu tvingas jag till nya spår och som ni vet har jag inga problem med detta. Lördagens projekt blev att vårpimpa sovrummet.


T v: Före   T h: Efter
Vasa? Ingen större skillnad? Nej, det är korrekt. Inga add-ons av typen nya textilier i grått och puderrosa, ej heller nya kuddar eller små vaser grupperade om tre. Nej, vad jag gjorde var en ommöblering och en rejäl flyttstädning i rummet ink:
  • Gardintvätt (de har inte tvättats sen vi köpte dem för snart fyra år sedan)* 
  • Maskindisk av krukor
  • Duschning av blommor**
  • Noggrann våttorning av socklar, lister etc. Jag har en blomspruta med 1/10 gulsåpa och 9/10 vatten
  • Damning av väggar, takhörn mm (hittade sammanlagt fyra spindellik) med hjälp av en dammvippa med teleskopskaft
  • Fönstertvätt (mitt sätt, d.v.s. bara med en blå glastrasa och vatten - går på tio sekunder per fönster och lämnar inga ränder)
  • Förutom lakansbyte också tvätt av kuddvar till de stora kuddarna
  • Dammsugning, våttrokning av golv


Därutöver lite småfix av typen måla över en besvärande bit trä i en panel (totalt fuskjobb, men den dagen barnen flyttar alt vi ska jag ta ett mer professionellt grepp om sockelfrågan)...
... byte av trasig glödlampa, ihoplimning av lossade lister kring våra okvalitativa IKEA-sängbord (använde barnens limpsitol från Panduro - funkade mycket bra), urdrag av spikar på konstiga ställen, lagande av hål stort kuddvar osv. Jag passade också på att göra grejer som jag varje veckostädning tänker att jag ska göra men inte gör, exempelvis att verkligen torka rent nattduksborden (inte bara på hyllplanen), torka rent taklampan (där jag fann en imponerande matta damm), torka rent området kring dörrhandtagen eller våttorka dörrarna. I vårt hem ser det ut som att någon gått och spillt kaffe på alla dörrar. Det kan bero på att min man går runt och spiller kaffe på dörrarna. Any How, nu är stänken borta i alla fall i sovrummet.

T v: smutsig T h: ren
Slutresultatet ser som ni ser överst ut ungefär som innan, minus en rätt uppenbar ommöblering. Men känslan i rummet är helt annorlunda. Luften känns klarare, mina steg är lättare och mitt twisted städmaniska pyske mår prima. Jag vet att allt är rent, fräscht och helt. En lite småflummig sak jag har för mig (efter att ha läst för många feng shui-böcker), är att "rena rummets energier" under ett städprojekt. Man kan exempelvis tända rökelse eller lägga salt vid trösklarna. Men saltet kommer inte på fråga (herregud, jag har ju precis städat?) och en gång höll jag på riktigt på att kräkas efter att ha bränt av ett par sandelträpyramider. Så vad jag gör under processens gång är att jag öppnar fönstren och spelar hög musik. Vilken musik är ju en smaksak men den bör vara hög och ha  klanger (slagverk, klaviatur, ej mesjazz eller panflöjt, särskilt inte i kombination). Jag gillar klassiskt och kör gärna en pianokonsert av Mozart, ex. nr 13 eller 14. Sen kan det hända att jag skvätter lite olja i något hörn (köpte en ny i helgen se nedan) samt sätter en liten promenadplockad kvist i en vas. Ett helt nytt rum till det facila priset av 39 spänn. Träningsvärk fick jag också.


Sweet Tonka Oil Indiska 39kr
Mvh/
FruEfficientBadass


* Något som kanske alla visste utom jag var att bomullstyg krymper rätt ordentligt vid 95 graders tvätt så när jag var klar hängde gardinerna oerhört retligt 3 dm ovan golvet - något som jag avskyr. Lyckligtvis fanns det mycket fåll att ta av så nu hänger de jämte golvet igen, men jag måste tackla den fransiga nederkanten på någe vis. Tips till en ohändig utan symaskin?


** Duscha av dem snabbt i svalljummet vatten, låt dem därefter stå bredvid ljum vattendusch i c:a fem minuter, stäng av vattnet och låt dem stå ytterligare någon halvtimme i stängt badrum. De blir som nya!

Saker jag inte fattar 1 - Julreportage i inredningstidningar

Hej! Jag är så lycklig så lycklig över all min trafik till bloggen. Tack Sparo, Snålcoachen, KTM, Egon, Pengaregnet, Att välja lycka m fl för att ni listat mig i era blogglistor, utan detta hade jag fortfarande bara haft interna läsare (=två kompisar och lite släkt i götet). Förutom det storhetsvansinne och den glädje som följer med en liten följarskara kommer också en möjlighet att ställa en del frågor som man aldrig har fått svar på, inte ens efter googling. Därför kommer jag att göra några nedslag i obegripliga fenomen under året under taggen "Saker jag inte fattar". Kanske kan ni hjälpa mig?


Julreportage i inredningstidningar
Ni som läst mitt inlägg om "Ditcha dina glossy magazines" vet att jag inte läser inredningstidningar. Men på tiden jag gjorde det (vi snackar fram till och med 2008-2009) blev jag alltid förbryllad runt oktober månad, då de alldeles för tidiga "Julspecialen" kom ut.


1/ Materialdag borde rimligtvis vara i typ september. I september finns ingen snö. På bilderna var det snö.
2/ Snön ser alltså riktigt riktig ut, inte photoshoppad. Framför allt hade man inte verktygen för att göra riktigt bra photoshopping vid den här tidpunkten. Det var riktig snö, jag lovar. På bilderna nedan kan jag acceptera att bilden till vänster är fejk. Riktigt dålig fejk dessutom. Men bilden till höger? Snökanon? Photoshop på träden?




3/ Ett tag tänkte jag att man gjorde reportagen året innan för att få med riktig snö. Imponerande framförhållning alltså. Problemet är bara att de inredningsartiklar som visades i reportaget kunde vara helt nya och aktuella för året, detta eftersom inredningstidningar på grund av vekt läsarunderlag livnär sig på intäkter från medannonsörer i såväl annons-sidor som i "redaktionellt material" av typen "plocksidor" och även andra displayer. Och om ni fortfarande rör er i shoppingsmiljöer av typen Hemtex eller Axstores (Åhléns, Lagerhaus mm) noterar ni nog att det inte bara är mode utan även inredning som roterar år efter år. Det är alltså inte möjligt att bygga ett julinredningsspecial ett år i förväg då du inte får några finansiärer.


Ekvationen materialdag, snöfallspremiär och dagsaktuella inredningsartiklar håller mig vaken om nätterna. Hur går det ihop jag blir galen AAAAARGHHHH!




Mvh/
FruEfficientBadass

FIRE dödar avund


Som tidiga läsare vet strävar jag mot FIRE och eftersom jag inte orkar definiera begreppet länkar jag här. En populär föreställning är att man blir girig som rik (underförstått det är ädlare att vara pank). Varför skulle annars Krösus Sork se ond, inte smart ut?

I beg to differ. Åtminstone om jag utgår från mig själv. Och vad jag har lärt mig av evolutionspsykologin så är det att vi människor är väldigt lika. Så jag hävdar att mitt tänk går att applicera på en rätt stor del av populationen. Några konkreta exempel från mitt liv.
  • En person i min avlägsna bekantskapskrets fick gå mot två årslöner. Hon kunde alltså ditcha sitt astråkiga jobb och löka på heltid i två år. Hon valde att skriva en roman under de två åren och jag minns att jag var svårt ansatt av avundsjuka. Det var precis under de åren jag började känna att yrkeslivet skavde och jag kunde drömma deliriska drömmar om att slippa skiten.
  • En gammal granne som jag rent allmänt störde mig på vann två millar på någon form av lotteri – har för mig att det var första försöket dessutom, inte resultatet av åratal av spelande. Jag hade klåda i en vecka.
  • En bekant fick nytt jobb och tjänade i och med det cirka dubbelt min lön. Jag minns att jag gick och tänkte rätt mycket på det här. Jag funderade på hur det skulle kännas att tjäna så mycket pengar. Man måste ju vara jättelycklig, tänkte jag. Och jag var avis.


Men efter att jag själv lyckats vända mitt destruktiva konsumtionsmönster märker jag att jag har allt svårare att uppbåda känslan av avundsjuka. Relaterat till punkterna ovan skulle mitt tänk gå ungefär så här:
1/ Två årslöner. Check. Jag kan när som ta ledigt ett antal år utan att be någon om lov. Om jag skulle sälja bostadsrätten och leva ett liv i oattraktiv förort är jag fri för livet. Varför skulle jag vara avundsjuk på någon som bara får två år?
2/ Två millar. Jag har visserligen inte detta kapital, men jag vet att den dagen jag har det kommer det att ligga där och bygga framtida frihet, medan min granne i fallet ovan utan skuggan av en tvivel redan nu, några år senare, satt sprätt på merparten på resor och konsumtion.
3/ Dubbla lönen-killen är en klassisk hedonic adapor och i takt med att lönen ökat har antalet hus, bilar och utlandsresor ökat i samma takt. Jag skulle bli förvånad om han lade undan lika mycket som jag varje månad. Det jag tänker med en sådan snubbe (och hans därtill välavlönade fru) är att "det vill till att inget händer". Allt går ju bra så länge båda jobbar heltid och håller ihop.
Jag kan heller inte bli avundsjuk på folks konsumtion av kläder och accessoarer som jag ibland kunde förut. Då, när jag var avundsjuk över folks snygga stil, handlade det kanske inte så mycket om pengen i sig utan mer jakten och positioneringen - att hen lyckades definiera en snygg stil innan jag hunnit definiera densamma. Men i takt med att jag blivit "minimalist" och har därtill superenkla garderob, finns inget sådant behov längre - d.v.s. behovet av att vara först med det senaste. Däremot kan jag på riktigt njuta av att se klädprakten från mina fancy pancy väninnor - de är som konstverk. Men det har inte med mig och mina livsval att göra.


Part of my Art
Jag kan fortsätta i all evinnerlighet. En gång i tiden gillade jag att gå på fina restauranger och uppleva coola nya kök. Idag känns det som att jag gått varvet runt - körvelånga och grönkålssorbet göre sig icke besvär - jag vill ha en superenkel pasta med tomatsås och därtill ett habilt glas huset röda. Jag har till och med börjat erkänna för mig själv att jag föredrar vanlig mjölkchoklad framför 90%-ig. Ur led är tiden och kanske är det detta som är att bli vuxen.
Att vara tillfreds - kanske den bästa känslan ever. Och detta tack vare FIRE/minimalism-projektet. Berätta gärna om du erfar motsatsen så att jag får stresstesta min evolutionspsykologiska tes.
Mvh/
FruEfficientBadass

Var förvarar ni barnens leksaker?

Jag skrev nyligen ett inlägg om hur minimalism fixar städfritt och fick mången fin feedback från er. Bland annat från liten 'stach som berättade hur svårt det var att hantera inflödet av leksaker och babyprylar från släkt och vänner. Jag tänkte därför att jag skulle göra en barnspecial, pimpad med lite forskning på området för det är heavy shit miladies.

Rubriken till detta inlägg är ett citat från en vän, låt oss kalla henne Marknadsförar-L. Hon kom på besök i vårt tidigare boende, ett överdimensionerat hus i en dussinförort, och efter en tur genom barnens rum utbrast hon: "Men var förvarar ni barnens leksaker?!". Svar: Ingenstans, ty de har - i princip - inga leksaker. Med risk att låta pretto och allt det där, mina barn har inte varit jätteintresserade av saker av typen Toy's'R'Us-grejer. Undantag finns naturligtvis, min äldsta höll på med några plastfigurer kallade Squinkies och Lego har varit stort såklart (med rätta - det är typ världens bästa leksak och det enda jag genuint tycker är kul att göra med barnen, dessvärre har de slutat nu snif hör av dig om du vill bygga mämej). Gosedjur har de också haft, men inte de mängder jag ser hemma hos andra. Men i övrigt har de mest pysslat och ritat, och där har vi alltid haft generösa ytor för ändamålen samt gott om papper, pennor, lim etc.



Squinkies - en så kallad högmarginalvara

Det finns något härligt provokativt med att inte ha leksaker till barnen (och när jag säger "inte ha" menar jag inte "0" utan "mycket få i relation till befolkningen i snitt"). Fölk blir så upprörda. Det blir de även i USA, att döma av den här bloggarens erfarenheter av att ha skrivit ett inlägg titulerat "Why I took my kids' toys away (and why they won't get them back)".  Bloggaren, Ruth, såg tydliga effekter av att ta bort barnens överflöd av leksaker, bland annat:
  • Minskat habegär
  • Längre koncentrationsspann
  • Mer spontanlek av typen rollekar
  • Större kreativitet
  • En enstaka pryl (nedplockad från vinden) kan sysselsätta barnen en hel dag
  • Ökad lekglädje (i.e nöjdare barn)
Jag älskar dessa blogginlägg och rekommenderar starkt att ni klickar in er på länkarna ovan. Även om det ibland blir lite Flandersvarning på hennes dialog med barnen.
 
- "Kids, this Christmas you will get imaginary gifts"
- "Yay!"


Nyligen publisherade frikyrkopastor Joshua Becker också ett inlägg i frågan med lite nyare studier som bekräftar det Ruth talar om."According to a study at University of Toledo, young children who play in environments with fewer toys tend to display sustained levels of attention, increased imagination, perception, cognition, and motor coordination." Alltså, sug på den ett tag. Barn med färre leksaker uppvisar längre koncentrationsspann, har mer fantasi och bättre koordinationsförmåga än barn som har massor med leksaker. Tål att tänkas på både en och femton gånger.


Hemma hos oss är det om möjligt ännu färre leksaker jämfört med för några år sedan när min kompis frågade oss var alla leksaker var. Dels för att barnen blivit större och mer digitala, men också för att vi i samband med flytt från hus till lägenhet halverade vår boyta vilket krävde rensning en masse. Bilden nedan visar minstingens totala leksaksinnehav:

- En skokartong med lite pysselgrejer
- En korg med random prylar
- En bokhylla med böcker och ritblock
- En kasse gatukritor som hon ritar med på innegården
- Ett fiskspel
- Ett antal gosedjur




Ute i gårdsskjulet har hon en rockring, en skateboard och cykel, om nu det kvalar in som leksaker. Merparten av hennes lediga tid tittar hon på menlösa YouTubeklipp på iPaden ritar och pysslar hon, men ibland får hon ett ryck och tar fram sin "leksakskorg" (den på skokartongen ovan). Då placerar hon ut alla föremålen på ett bord eller i en fönsterkarm och leker med dem och I'm tellin' ya, det kan gå timmar. När vi ska resa någonstans är det ur denna korg hon plockar med sig sin packning. Om vi får barngäster springer hon till sitt rum och hämtar fiskspelet. "Ni måste spela fiskspelet!" som att det är det fränaste som hänt sedan Apple lanserade första iPaden.


Detta barn ber aldrig om saker när vi är ute i affärer. Är det resultatet av god och moraliskt uppbygglig uppfostran? Säkert. Eller är det ett personlighetsdrag? Ännu mer säkert, eftersom hon har ett syskon som tjatar öronen av en efter prylar trots samma "uppfostran". Men överlag tror jag ändå att vårt minimalistiska angreppssätt vad gäller barnens prylar formar deras värderingar kring saker och uppmuntrar kreativitet. Det är bara att kolla hur de lyckas åstadkomma magi på institutioner av typen förskola och scouter med små medel. Jag minns när min yngsta kom hem överlycklig från dagis för att hon fyllt år och fick sitta på "födelsedagsstolen" under samlingen. Genidrag, genidrag. Allt handlar om presentation och förväntan. Om ni har som rutin att man får tre presenter på sin födelsedag är det det som blir måttstocken. Om ni har som rutin att man får det man pekar på när som är det det som blir måttstocken. Att decimera barnens prylar - ett grymt socialt experiment eller ej? 




Mvh/
FruEfficientBadass

Management by Horse

För ett tag sedan bilade jag mellan Ystad och Haparanda (åtminstone kändes det så) och tvingades lyssna mig ner på podcastskelettet. Jag trillade då på ett Kropp & Själ från mitten av januari på temat ledarskap. Det började bra med ett rätt underhållande segment där Emma Hamberg berättade om hur usel hon varit som chef på Vecko-Revyn - hög igenkänningsfaktor för min del. Men sen...OMG...ett inslag om en ledarskapsutbildning genom hästar. Alltså, "Led med hästar", drivet av i vanlig ordning någon driftig kvinna med trolig bakgrund inom näringslivet, som lyckats kombinera sin hobby (hästar) med en produkt med högt täckningsbidrag (ledarskapsutbildning). Smart. Det handlade alltså om att "Leda med hjälp av förtroende - ty en häst går bara jämte den som inger trygghet och har naturlig auktoritet" osv (tur man är anonym annars hade jag blivit stämd av hästkvinnan eftersom hennes affärsidé säkert är varumärkesskyddad inom EU/Asia Pacific). Därefter paneldebatt där man slänger in några ledarskapsauktoriteter bland annat Cissi Elwin d ä för SM i ledarskapsfloskler av typen "det är viktigt att vara trygg/kunna leda sig själv/skapa utrymme för eftertanke/inte bli för kompis/tillåta misstag/bryta destruktiva mönster tidigt" samt ett helt obegripligt snurr från en paneldeltagare kring att vi ska sluta prata om "human beings" och istället vara "humans". Det jag tänker när jag hör detta är:
 
  • Tack Herre för att jag aldrig mer behöver gå en ledarskapsutbildning
  • Tack igen Herre för att antalet HR-konsulter i mitt liv är 0
  • Fattar de inte att den huvudsakliga anledningen till att konflikter på en arbetsplats uppstår är att det är onaturligt för oss att umgås på det viset? Låt mig utveckla:


I grottsamhället rörde vi oss troligtvis rätt fritt fram och tillbaka ur grottan. Det var ingen som stipulerade att morgonfika var 30 minuter och att det var turordning i semesterplaneringen beroende på om du har föräldradagar att ta ut eller inte. Inte heller tvingade du in delar av flocken i en trång grott-i-grottan-håla större delen av dagen i syfte att älta icke-frågor och banaliteter*. Det var liksom "ut och jaga/samla med dig så syns vi när det blir mörkt". Om man ens hade någon "chef" i jämförbar bemärkesle - jag har för dålig koll, kanske en socialantropolog i läsarkretsen kan vara behjälplig?


Any How, vi lever i bur kontorslandskap eller andra avgränsade miljöer större delen av den yrkesverksamma tiden och det vore väl snarare konstigt om vi inte gick varandra på nerverna då. Det finns ju ingen vi vill vara nära så stor del av tiden? Din man/fru? Dina barn? Din bästis? Nej, just det. Möjligen dig själv. Det är därför egenföretagande är så befriat från konflikter på arbetsplatsen. Däremot kan man med rätt stor ackuratess bevittna hur det slår slint i skallen hos vilda djur av typen björn och varg när de sätts inom hägn. Människan är ett djur, hence - sätt na inte i bur.




Nu försöker jag att lägga band på den mest klagiga sidan av mig och istället fokusera på konstruktiva lösningar (= resultatet av många ledarskapsutbildningar på hästgårdar) så hör här FruEB:s bot:
 
- Avsluta samtliga möten inom 30 minuter.
- Sluta maila, börja ringa.
- Fokusera på leverans, inte face time.
- Upphör med tidskrävande navelskåderi. Jag refererar till alla aktiviter som innehåller orden "utveckling", "kompetens" eller "feedback".
 
Jag har med något undantag alltid jobbat i internationella organisationer. Jag har genomgående kommit bäst överens med de kollegor som befunnit sig minst en flygtimme bort. Varför?
1/ Vi nöter inte på varandra dagarna i ända - lite som att ha en toyboy i Marseille.
2/ Vi visar på grund av punkt 1 lite respekt och leveransiver inför varandra (ingen vill ju framstå som "den lata nationen" vis-à-vis de andra). Våra chefers synpunkter har varit sekundära - vi har triggat varandra i de löst sammanhållna grupperna.
3/ När vi väl har setts har det varit under uppsluppna förhållanden - business blandat med bra mycket pleasure, vilket har byggt en positiv stämning i gruppen vilket ytterligare triggat punkt 2.
 
Lyckligtvis verkar yrkeslivet gå mot mer gig och mindre bundenhet till skrivbordet, men det tar sådan tiiiiiiid. Om jag hade lett ett företag idag skulle jag ba': "Åk härifrån! Ha telefonkontakt när ni kommunicerar och lös problemen PRONTO utan att blanda in mig, jag dricker martinis. Så ses vi om ett kvartal igen och har ni levererat bra kör vi party party så får ni presentera för varandra hur väl ni levererat."
Mitt chefsideal
När jag checkar ut ur yrkeslivet tänker jag hålla artig distans till inhägnader. Möjligen med undantag av en och annan vistelse på badhuset eller en kortare transport med tåg till fjärran nejder. Men om jag skulle få för mig att börja jobba igen, så skulle det vara som egenföretagare. Jag skulle skapa en riktigt badass ledarskapsutbildning. Jag skissar just nu på en idé, få se vad ni tror om den:


MANAGEMENT BY HORSE SHIT

Låt dina medarbetare få lösa sina vardagskonflikter en gång för alla. Vi samlas på Hästberga kursgård, idylliskt belägen i Snuttruva i de Sörmländska skogarna. Under två arbetsdagar, helt befriade från vardagens måsten och arbetslivets stress, samlar vi på oss så mycket hästskit vi bara kan för att sedan förutsättningslös kasta denna på varandra i syfte att ge tillbaka för gamla och nya oförrätter. Vi varvar skitkastandet med samkväm i vår prisbelönta restaurang och avrundar vistelsen med en workshop kring temat hästskit där vi får lära oss mer om hästskitens historia och biologiska sammansättning. Den investering ni gör i er personal under dagarna på Hästberga gård kommer att betala igen sig mångdubbelt i mer harmoniska och förlösta chefer och medarbetare. Välkomna, önskar Fru EfficientBadass och gänget på Hästberga!




 


Ovan är tänkt som en tryckt folder, att skickas till VD och HR på utvalda företag. Vad tror ni, är jag rätt ute? Eller hinner någon före?
 
Mvh/
FruEfficientBadass
 
* Som en liten passus kan jag nämna att mina väninnor löpande ber mig göra röstmemon från mina ledningsgruppsmöten då vi kan avhandla saker som (och jag skojar inte nu) huruvida någon i personalen ska bära en skylt med texten "eld" eller en skylt med en printad bild på en eld under den kommande brandövningen (alltså - någon ska låtsas vara en eld vid stora entrén för att trigga personalen att hitta alternativa utrymningsvägar - ett solklart ledningsgruppsärende). Jag tror vi lade runt 25 minuter på den diskussionen. Eftersom det inte var jag som stod för notan brydde jag mig inte om att räkna på vad det kostade min arbetsgivare att komma till avslut i den frågan, men gissningsvis var det dyrare än ett dygn med sveriges hetaste manliga eskort. Dessutom minns jag inte ens vad vi beslutade.

Stilikon Februari - Prinsessan Mary

Dagen till ära en rojalistisk kärleksförklaring. FruEB Heart Prinsessan Mary. Varför? Alltså först av allt, hon verkar så förbaskat trevlig. Kolla på'n:


Jag vill vara din kompis Mary! Ring!


För det andra, hon är så djävulsk snygg. På ett genuint sätt som får en att tro att hon formats av genier till föräldrar på en av världens vackraste platser. Och woops, det stämmer! Delvis uppvuxen i Tasmanien med en matteprofessor till pappa och en, får man anta, vass VD-assistent till morsa. Jag har varken varit i Tasmanien eller i Australien, men vad mina referenser anbelangar verkar det vara trevligt folk.


Mary, Tasmanien och Mina referenser gällande Australien
Jag väljer att skära bort de rituellt kungliga utstyrslarna i min analys av Marys stil, eftersom den aspekten är såväl ointressant som...opraktisk. Men kolla stilstudien nedan:


Det finns något över henne, en air av "Hi fellas! Jej kom lige ud af lagunen og tog bare noget på mig, kom og gå og tag en kop kaffe eller hvorfor ikke en lille øl..." Som att hon precis klivit upp ur grönblått vatten och dragit på sig det som låg närmast, och nu ska hon vidare på något skoj.


Några stolpar:
- Mycket svart/vitt
- Enkla snitt. Jag skulle tro att mycket går att hitta på Uniqlo.
- Naturlighet flankerat av en dos stil, som på bilden längst ner till höger. Klänningen ser ut att komma från typ Indiska, men till det ett par vassa pumps som plötsligt gör det hela till ett fashion statement.
- När hon väl bär färg gör hon det rejält, som i den röda DvF-kappan ovan. Så snygg!
- Med hår och smink - inga konstigheter. Ungefär samma stil hela tiden. Vilket iofs är vanligt bland kungligheter, de förväntas inte vara för volatila i sitt fysiska uttryck eftersom det kan skada deras varumärken som halvgudar. Observera också att hon är klimatsmart i sina klädval. De beiga pumpsen syns på två av bilderna, liksom den vita toppen. Eftersom hon i regel rör sig i en stram färgskala av svart/vitt/beige kan hon med lätthet hitta massor av kombinationer. Mary, lämna smurf-Fredrik hemma en helg och kom till mig i Stockholm så kör vi en Britt Ekland och snackar stil. Jag bjuder!


Mvh/
FruEfficientBadass

Köp aldrig något...

...som säljs aktivt på dig. Detta är en key learning från undertecknad som ägnat ett halvt yrkesliv åt marknadsföring och försäljning. Ty det är först när en produkt inte har en naturlig efterfrågan som man kopplar på en marknadsansvarig som i sin tur anlitar och betalar för resurser av typen art director, copy och mediabyrå. Produkter som säljer sig själva alternativt har låg eller obefintlig vinstmarginal och/eller lönsamhet, marknadsförs inte, un point c'est tout, punkt slut, over and out.


Några exempel på saker som inte marknadsförs:
1/ Luft
2/ Kranvatten
3/ Rå, otvättad potatis
4/ Gul lök på kilo
5/ Standardmjölk
6/ Kollektivtrafik (eller kanske..? Men inte i någon större utsträckning va?)
7/ Indexfonder


Några exempel på saker som marknadsförs:
1/ Mobilabonnemang
2/ Ihopbakslån
3/ Skidhyra hos Skistar
4/ Dejtingappar
5/ OLED-TV (fråga mig inte - såg bara en annons för det)
6/ Nätcasinon
7/ Kryptovalutor


Det är punkt sju i sista listan jag hakade upp mig lite på häromdagen. Ja jag vet jag har redan avhandlat frågan och min slutsats var att hålla mig på armlängds avstånd. Samtidigt som jag tycker det luktar pyramidspel och lurendrejeri hela vägen till CVC-koden (underbyggt av MMM:s take av konceptet) har jag folk i min omgivning jag tycker är hyfsat vettiga som haussar grejen och säger att (och nu parafraserar jag min bekanting som gillar bitcoin) "Bitcoin är framtidens tillgångsslag, en ekonomisk revolution i vår ekonomi som sker här och nu". Ibland dras jag med i deliriet så till den grad att jag nästan står i begrepp att revidera mitt beslut att hålla mig borta från bitcoin. Det är väl så det funkar med flockmentalitet antar jag. Fear of missing out etc.




Men så råkar jag vara ute på någon kommersiell sida på Internet och konfronteras med klickbeten av typen ovan och det sköljer över mig igen: Köp aldrig något som aktivt säljs på dig. Nu klickade jag aldrig på annonsen så jag kan inte helt utesluta att det rör sig om en jättevälmenande altruistisk get-together (utan känd avsändare visserligen) i syfte att demokratisera investerarvärlden (som om den var odemokratisk i nuläget). Mer troligt är bitcoin i bästa fall en kommersialiserad högriskprodukt men kanske ännu mer troligt en sorts pyramidspel med hjärna i toppen som inget hellre vill än att skinna blåbär som mig på lite deg. Märkligare saker har ju hänt. Exempelvis finns en ganska stor internationell rörelse som hävdar att jorden är 60 biljoner år gammal och att vi människor skapades genom att Lord Xenu samlade utomjordingar från en mängd planeter, frös dem, skickade dem med flyg till jorden där de dumpades i Hawaiianska vulkaner. Men deras själar flög till himlen och då fångades de in av Lord Xenu (Du undrar hur? Med själfångare stupid) för att föras till 3D-biografer där de hjärntvättades för att sedan skickas tillbaka till jorden i form av människobebisar. Tänk, du själv kanske är en av Lord Xenus skapelser. Lyckligtvis kan du köpa dig fri från eländet, det är bara att pynta på och en vacker dag är du lika upplyst som någon av nedan individer.





Och här kommer dagens quiz: Vilken är den minsta gemensamma nämnaren mellan scientologin och bitcoin? Om du är debil finns svaret att tillgå om du scrollar ner under signaturen. Själv tänker jag efter jobbet idag ta en gratispromenad i gratisnaturen för att sedan gå hem och dricka gratisvatten ur kranen för att slutligen avrunda dagen med lite gratis skymningsfirande.




Mvh/
FruEfficientBadass


Tjena! Var det du som var klent begåvad? Ja då är det bara att scrolla på.















Scroll scroll




Fortsätt så





















Bravo























Helt riktigt du är på rätt väg















Bara en liten bit kvar















Jarå



















Den som väntar på något gott...





































Okej jag ska inte hålla dig på halster längre.

Här kommer det:













En Valentingåva


Jag är verkligen ingen fan av högtidsdagar av typen Alla Hjärtans Dag. Det finns bara en sak jag ogillar mer än själva högtidsdagarna och det är de tillhörande "gåvorna". Det känns oerhört fantasilöst när dagligvaruhandeln bunkrar upp med sin hjärtchoklad och färdiga prasselbuketter, målgrupp redan nog stressade familjefäder som försöker sista-minuten-rädda situationen genom ett panikstopp på vägen hem. Avskaffa skiten! Säg till er partner att ni älskar dem när de minst förtjänar det istället - exempelvis när de inte alltid svarar i sin telefon eller när de glömmer att berätta att de ska dra iväg på weekend med sina tjejkompisar med en dags varsel...eller andra situationer.

Nåväl. I ett inlägg för ett bra tag sedan tipsade Snålcoachen om en billig och fin gå-bort-present som jag, efter det, blev helt besatt av. Hon hällde rosa Himalayasalt i cellofan, knöt ihop med ett fint presentsnöre och gav bort. Genious genious. Bara det att jag aldrig hittade det där Himalayasaltet!

Förrän en dag för inte så länge sedan, då jag botaniserade i salthyllan på mitt ICA Nära. Och så plötsligt - mitt framför ögonen på mig - Himalayasalt (var lägger man betoningen - första a:et eller ay?): "Ett rosafärgat salt från 250 miljoner år gamla saltdepåer i Himalayas högplatå.". Snacka USP - "Jaha, ni kör Maldon från Jozo...i vår familj äter vi bara 250 miljoner år gammalt salt." Alltså sug på den en smula - 250 miljoner f.Kr. Kontinenterna hade inte ens separerat från varandra då eller?



Så när andra losers kommer dragande med Valentinpresenter av typen Dom Pérignon (knappt hundra år gammalt champagnemakeri) eller choklad från Lindt (drygt 170 år som chokladmakeri), varför inte paketera en gåva som slår dessa med hästlängder. Och salt...det är ju liksom så centralt i livet - Livets salt, salt & blandat, Salt'n Pepa. Och det här saltet är rosa. Och billigt - 25 spänn för en stor burk. Gör så här:


1/ Besök ett loppis och skaffa lämpliga saltskålar. Jag köpte skålar/fat i fyra olika material för att se vilket som blev snyggast. Spoiler alert - alla blev snygga. Snittpris 19kr/skål. Jag blev särskilt förtjust i den lilla porslinsskålen med blommigt lock.




2/ Rengör skålarna noga. Jag diskade mina i maskin utom de i metall som jag putsade med metallputs för att sedan diska ur. Jag googlad på om något metall är dålig att ha salt i men hittade inget. Tänk på att Myrorna har tuffa klisteretiketter - använd aceton för att få bort de sista resterna.


3/ Skaffa presentsnören eller band. Jag hittade lite textila snören/band hemma som jag strök och klippte till. Fynda spets o d på loppis. Eller köp en rulle vitt satinband, prisvärt och ser elegant ut särskilt mot metall. Om du är bandfantast och har vägarna förbi Stockholm ska du absolut ta dig till denna underbara butik.


4/ Slå in de färdiga saltskålarna i cellofan. Klipp till i toppen så att det blir lagom höjd.


Gå-bort-present för under 30kr. Och det var 1/3 salt kvar i burken.
Mvh/
FruEfficientBadass