FIRE dödar avund

Som tidiga läsare vet strävar jag mot FIRE och eftersom jag inte orkar definiera begreppet länkar jag här. En populär föreställning är att man blir girig som rik (underförstått det är ädlare att vara pank). Varför skulle annars Krösus Sork se ond, inte smart ut?

I beg to differ. Åtminstone om jag utgår från mig själv. Och vad jag har lärt mig av evolutionspsykologin så är det att vi människor är väldigt lika. Så jag hävdar att mitt tänk går att applicera på en rätt stor del av populationen. Några konkreta exempel från mitt liv.

• En person i min avlägsna bekantskapskrets fick gå mot två årslöner. Hon kunde alltså ditcha sitt astråkiga jobb och löka på heltid i två år. Hon valde att skriva en roman under de två åren och jag minns att jag var svårt ansatt av avundsjuka. Det var precis under de åren jag började känna att yrkeslivet skavde och jag kunde drömma deliriska drömmar om att slippa skiten.
• En gammal granne som jag rent allmänt störde mig på vann två millar på någon form av lotteri – har för mig att det var första försöket dessutom, inte resultatet av åratal av spelande. Jag hade klåda i en vecka.
• En bekant fick nytt jobb och tjänade i och med det cirka dubbelt min lön. Jag minns att jag gick och tänkte rätt mycket på det här. Jag funderade på hur det skulle kännas att tjäna så mycket pengar. Man måste ju vara jättelycklig, tänkte jag. Och jag var avis.

Men efter att jag själv lyckats vända mitt destruktiva konsumtionsmönster märker jag att jag har allt svårare att uppbåda känslan av avundsjuka. Relaterat till punkterna ovan skulle mitt tänk gå ungefär så här:

1/ Två årslöner. Check. Jag kan när som ta ledigt ett antal år utan att be någon om lov. Om jag skulle sälja bostadsrätten och leva ett liv i oattraktiv förort är jag fri för livet. Varför skulle jag vara avundsjuk på någon som bara får två år?

2/ Två millar. Jag har visserligen inte detta kapital, men jag vet att den dagen jag har det kommer det att ligga där och bygga framtida frihet, medan min granne i fallet ovan utan skuggan av en tvivel redan nu, några år senare, satt sprätt på merparten på resor och konsumtion.

3/ Dubbla lönen-killen är en klassisk hedonic adapor och i takt med att lönen ökat har antalet hus, bilar och utlandsresor ökat i samma takt. Jag skulle bli förvånad om han lade undan lika mycket som jag varje månad. Det jag tänker med en sådan snubbe (och hans därtill välavlönade fru) är att "det vill till att inget händer". Allt går ju bra så länge båda jobbar heltid och håller ihop.

Jag kan heller inte bli avundsjuk på folks konsumtion av kläder och accessoarer som jag ibland kunde förut. Då, när jag var avundsjuk över folks snygga stil, handlade det kanske inte så mycket om pengen i sig utan mer jakten och positioneringen - att hen lyckades definiera en snygg stil innan jag hunnit definiera densamma. Men i takt med att jag blivit "minimalist" och har därtill superenkla garderob, finns inget sådant behov längre - d.v.s. behovet av att vara först med det senaste. Däremot kan jag på riktigt njuta av att se klädprakten från mina fancy pancy väninnor - de är som konstverk. Men det har inte med mig och mina livsval att göra.

Part of my Art

Jag kan fortsätta i all evinnerlighet. En gång i tiden gillade jag att gå på fina restauranger och uppleva coola nya kök. Idag känns det som att jag gått varvet runt - körvelånga och grönkålssorbet göre sig icke besvär - jag vill ha en superenkel pasta med tomatsås och därtill ett habilt glas huset röda. Jag har till och med börjat erkänna för mig själv att jag föredrar vanlig mjölkchoklad framför 90%-ig. Ur led är tiden och kanske är det detta som är att bli vuxen.

Att vara tillfreds - kanske den bästa känslan ever. Och detta tack vare FIRE/minimalism-projektet. Berätta gärna om du erfar motsatsen så att jag får stresstesta min evolutionspsykologiska tes.

Mvh/

FruEfficientBadass