Var förvarar ni barnens leksaker?

Jag skrev nyligen ett inlägg om hur minimalism fixar städfritt och fick mången fin feedback från er. Bland annat från liten 'stach som berättade hur svårt det var att hantera inflödet av leksaker och babyprylar från släkt och vänner. Jag tänkte därför att jag skulle göra en barnspecial, pimpad med lite forskning på området för det är heavy shit miladies.

Rubriken till detta inlägg är ett citat från en vän, låt oss kalla henne Marknadsförar-L. Hon kom på besök i vårt tidigare boende, ett överdimensionerat hus i en dussinförort, och efter en tur genom barnens rum utbrast hon: "Men var förvarar ni barnens leksaker?!". Svar: Ingenstans, ty de har - i princip - inga leksaker. Med risk att låta pretto och allt det där, mina barn har inte varit jätteintresserade av saker av typen Toy's'R'Us-grejer. Undantag finns naturligtvis, min äldsta höll på med några plastfigurer kallade Squinkies och Lego har varit stort såklart (med rätta - det är typ världens bästa leksak och det enda jag genuint tycker är kul att göra med barnen, dessvärre har de slutat nu snif hör av dig om du vill bygga mämej). Gosedjur har de också haft, men inte de mängder jag ser hemma hos andra. Men i övrigt har de mest pysslat och ritat, och där har vi alltid haft generösa ytor för ändamålen samt gott om papper, pennor, lim etc.




Squinkies - en så kallad högmarginalvara

Det finns något härligt provokativt med att inte ha leksaker till barnen (och när jag säger "inte ha" menar jag inte "0" utan "mycket få i relation till befolkningen i snitt"). Fölk blir så upprörda. Det blir de även i USA, att döma av den här bloggarens erfarenheter av att ha skrivit ett inlägg titulerat "Why I took my kids' toys away (and why they won't get them back)".  Bloggaren, Ruth, såg tydliga effekter av att ta bort barnens överflöd av leksaker, bland annat:

• Minskat habegär
• Längre koncentrationsspann
• Mer spontanlek av typen rollekar
• Större kreativitet
• En enstaka pryl (nedplockad från vinden) kan sysselsätta barnen en hel dag
• Ökad lekglädje (i.e nöjdare barn)

Jag älskar dessa blogginlägg och rekommenderar starkt att ni klickar in er på länkarna ovan. Även om det ibland blir lite Flandersvarning på hennes dialog med barnen.

 

- "Kids, this Christmas you will get imaginary gifts"
- "Yay!"

Nyligen publisherade frikyrkopastor Joshua Becker också ett inlägg i frågan med lite nyare studier som bekräftar det Ruth talar om."According to a study at University of Toledo, young children who play in environments with fewer toys tend to display sustained levels of attention, increased imagination, perception, cognition, and motor coordination." Alltså, sug på den ett tag. Barn med färre leksaker uppvisar längre koncentrationsspann, har mer fantasi och bättre koordinationsförmåga än barn som har massor med leksaker. Tål att tänkas på både en och femton gånger.


Hemma hos oss är det om möjligt ännu färre leksaker jämfört med för några år sedan när min kompis frågade oss var alla leksaker var. Dels för att barnen blivit större och mer digitala, men också för att vi i samband med flytt från hus till lägenhet halverade vår boyta vilket krävde rensning en masse. Bilden nedan visar minstingens totala leksaksinnehav:

- En skokartong med lite pysselgrejer

- En korg med random prylar

- En bokhylla med böcker och ritblock

- En kasse gatukritor som hon ritar med på innegården

- Ett fiskspel

- Ett antal gosedjur

Ute i gårdsskjulet har hon en rockring, en skateboard och cykel, om nu det kvalar in som leksaker. Merparten av hennes lediga tid tittar hon på menlösa YouTubeklipp på iPaden ritar och pysslar hon, men ibland får hon ett ryck och tar fram sin "leksakskorg" (den på skokartongen ovan). Då placerar hon ut alla föremålen på ett bord eller i en fönsterkarm och leker med dem och I'm tellin' ya, det kan gå timmar. När vi ska resa någonstans är det ur denna korg hon plockar med sig sin packning. Om vi får barngäster springer hon till sitt rum och hämtar fiskspelet. "Ni måste spela fiskspelet!" som att det är det fränaste som hänt sedan Apple lanserade första iPaden.

Detta barn ber aldrig om saker när vi är ute i affärer. Är det resultatet av god och moraliskt uppbygglig uppfostran? Säkert. Eller är det ett personlighetsdrag? Ännu mer säkert, eftersom hon har ett syskon som tjatar öronen av en efter prylar trots samma "uppfostran". Men överlag tror jag ändå att vårt minimalistiska angreppssätt vad gäller barnens prylar formar deras värderingar kring saker och uppmuntrar kreativitet. Det är bara att kolla hur de lyckas åstadkomma magi på institutioner av typen förskola och scouter med små medel. Jag minns när min yngsta kom hem överlycklig från dagis för att hon fyllt år och fick sitta på "födelsedagsstolen" under samlingen. Genidrag, genidrag. Allt handlar om presentation och förväntan. Om ni har som rutin att man får tre presenter på sin födelsedag är det det som blir måttstocken. Om ni har som rutin att man får det man pekar på när som är det det som blir måttstocken. Att decimera barnens prylar - ett grymt socialt experiment eller ej? 

Mvh/

FruEfficientBadass