Skillnaden mellan att jobba heltid och att inte jobba heltid

Folk frågar mig ibland vilken den största skillnaden är från mitt gamla liv som heltidsarbetande tjänsteman och mitt nya liv som student och gigster.* Det är ganska lätt att svara på:

Att inte jobba heltid som tjänsteman 
är att erfara själslig frid.

När jag jobbade hade jag en hel ångestpalett och jag minns att jag vid något tillfälle försökte beskriva den i ord. Jag skrev till och med om det på bloggen men hittar inte inlägget, det var något i stil med: "När chefen knackar på min dörr med rödflammig hals och stirrig blick och säger att 'kan du komma in på mitt rum är du snäll?'" = Ett bottendjupt sug ner i maggropen för nu har något skitit sig och det rejält. "Kunden från helvetes telefonnummer på min mobil" = en stickande känsla mitt i bröstkorgen. Känslan av att världen sjunker. "I miss your reporrrt, you need to give me yourrrr reporrrrt". = Den störande känslan när controllern kommer och stressar med viktig min trots att jag inte har deadline förrän dagen efter och jag känner ett kliande behov av att tusennåla henne på underarmen.

Detta var bara ett smakprov. Jag har helt utelämnat "Vi-är-bara-fem-minuter-in-i-måndagsmötet-men-det-känns-som-fem-år"-känslan som är mer uppgiven än något annat, "Fritids-ringer-och-jag-kan-verkligen-verkligen-inte-lämna-jobbet-för-jag-står-i-tur-att-få-verbalt-stryk-av-kunden-från-helvetet-och-jag-vill-få-det-överstökat-innan-helgen" och "Ursäkta, har du ett ögonblick?" från en sur medarbetare som jag vet vill diskutera lön för tredje gången sedan årsskiftet.

Vad har jag för känslor i dagens palett? Få se nu...

"Morgonkänslan"= När jag slår upp ögonen och inser att jag har ännu en olevd dag framför mig. Den är neutral. Men lyssna här för detta är centralt: Den innehåller i princip aldrig ångest eller ens en känsla av gruvelse**. None whatsoever. "Campuskänslan"= En känsla, parad med doften av pulverkaffe i pappmugg, som får det att fröjdas i själen för jag vet att en väl utvald föreläsare kommer att förse mig med insikter jag inte tidigare hade och att när 1h45min har gått så säger hen: "Nu är tiden ute, tack och hej" och inte: "Neeej hörrrni, det här blev vi inte klokare på, låt oss beställa in lunch och fortsätta vårt meningslösa ältande i ytterligare fem timmar om detta perifera bullshitämne ingen av oss bryr sig om", så som ofta var fallet på CorpInc.
"Eftermiddagskänslan"= Å en favorit. Det är då jag kommer hem med andan i halsen efter dagens nästan timslånga sammanlagda cykeltid och får starta igång dagens första brasa i någon av husets kakelugnar. Medan det börjar spraka och låta i spisen gör jag en kaffe och lastar ut mina böcker och min tomma matlåda och sedan tar jag ett valfritt barn och tvångsgosar med det på soffan.
"Kvällskänslan" = Nej vet ni, det här är min favorit. Det är när jag eller min man börjar laga mat så sakteliga, framåt 5-snåret. Den ene fixar, den andre sitter bänkad vid köksbordet och så pratar vi om det som hänt under dagen. Ofta har det inte hänt något särskilt eftersom våra liv numera är så odramatiska, så då kan vi diskutera poddar vi lyssnat på. Till skillnad från förr kan vi nu ha något som tangerar riktiga samtal och inte bara tekniska handovers av typen "Maten står på spisen, jag drar till föräldramötet nu".
"Nattningskänslan"= Den känsla som infinner sig när det är dags att få småttingarna i säng och vi har tid och lust att läsa, rita, lyssna på podd och prata i närmare en timme utan att samtidigt försöka lösa jobbrelaterade problem i våra huvuden.

Kort sagt, jag känner inte längre att jag är under lågintensiv attack, som jag ofta kände i rollen som försäljningschef. Baksidan? Jag "tjänar" (om man nu kan kalla studiebidrag inkomst) runt 15% av det jag tjänade förr. Är det värt det? För fem år sedan hade jag sagt: Givetvis inte, hur ska jag kunna leva på 15% av min lön? Fem år post MMM svarar jag: Med största sannolikhet. Beror på hur börsen utvecklar sig framöver, hamnar vi i privatekonomisk kris var det troligtvis inte värt det. Men förutsatt att börsen följer ungefär samma mönster som den gjort historiskt och vi fortsätter att dra in några spänn löpande så som jag beskrev i måndagens inlägg, lär vi överleva. Åtminstone om vi lyckas hålla tassarna borta från consumer suckerae och okynnesrenoveringar. Jag säger inte att alla vantrivs på jobbet - högst 50% enligt denna undersökning - men de som gör det vet vad jag menar. Det är gött att dra ner på kraven och ge mer tid till att bara vara. Så här upplever jag det:

  • Känslan av välbefinnande gillar varken tighta scheman eller överdrivna externa krav. 
  • Kreativitet kvävs i många fall av stress och tidsbrist.
  • Ditt engagemang i ditt lokalsamhälle stimuleras av att du själv känner dig generöst bemött av såväl folk omkring dig som av dig själv. 

Surrigt och flummigt inlägg jag vet. Och det är inte på något vis ett inlägg i syfte att vara balla allan inför er som antingen älskar att jobba heltid med långa titlar eller er som inte älskar att jobba heltid med långa titlar men som fortfarande har några år kvar på resan och inte ser omskolning och karriärbyte som en framkomlig väg dit. Men jag kände någon form av behov av att få det ur systemet, kanske som en morot till er som strävar mot FI och undrar om det verkligen finns en skatt vid regnbågens slut. Det korta svaret är ja, det gör det. Den är rätt anspråkslös och o-blingig själafriden, men den är en skatt. Over and out bitchas.

Mvh/
FruEfficientBadass

* Eller, det gör de faktiskt inte, men jag funderar mycket själv på det och tyckte det var en bra öppning.
**  Såvida det inte står cellprov på schemat men det är ju bara en gång vart tredje år.

26 kommentarer:

  1. Ångestpaletten. Den drar ner livet rejält. Tror du den är värre för vissa personlighetstyper? Alla verkar inte lida.

    Din nya palett låter trevligare. Jag ska bara hitta något att plugga som känns värt det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror absolut att toleransnivåerna är olika för olika personer. Vissa skakar av sig ovan som om vore det ingenting, år ut och år in. Vissa pallar bara några år i yrkelsivet. Och alla jobb innehåller ju inte ångest. Men rätt många tjänstemannajobb gör det, om jag går på anekdotisk kunskap från folk runt omkring mig. Är det inte ångest så är det konflikter av konstruerad art och det i sig ger ju ångest och störd nattsömn.

      Radera
  2. Kanon bra inlägg. Vilka poddar är det som du lyssnar på mest just nu?

    SvaraRadera
    Svar
    1. I prioordning: Medierna, Kvartals fredagsintervju (och ibland veckopanelen), Ledarredaktionen, Alex & Sigge, Staden, det av Joe Rogan som inte handlar om MMA/stand-up, Hidden Brain.

      Radera
    2. Va, FruEB, hur vågar du undandra dig högkvalitativ information från Den Store Ledaren och dess Megafon ;-)

      Radera
    3. Åh, ett litet troll. Som inte kan läsa innantill.

      Radera
    4. Ja, det var ett bra beslut att köpa in från Tredje Statsmakten Media AB.

      Radera
  3. Huvudet på spiken. Jag har lyckats undvika mycket av det där s.k. corporate bullshit genom att bli konsult och då bryr sig kunden (och chefen) endast om två saker: 1) att jobbet blir gjort och 2) tidrapportera, tidrapportera och tidrapportera. Klarar man av dessa två saker slipper man uppföljningar, rapporter, meningslösa hittepåmöten och så vidare. Många har dragit i mig och velat att jag skulle bli chef eller gud bevares projektledare för att detta anses tydligen "finare" än teknikspecialist. Jag bryr mig inte. Livet är tillräckligt fyllt med jobb, så när chefen undrar om jag inte vill "utbilda mig" lite på kvällstid, kan jag bara säga "har inte den tiden, tyvärr..." Det är väl enda nackdelen med att vara konsult, att allt "kul" måste göras på icke debiterbar tid, alltså först efter att de där 40 timmarna är injobbade. Vissa kan åka iväg och glassa på konferenser, kurser etc, men vi får göra sånt på kvällar och helger. Detta beror antagligen på att timpriserna är desamma som för 10 år sen, eller ännu lägre, men lönerna har stuckit iväg rejält. Jag har inga planer på att byta jobb, för jag tjänar som en chef med mina 45" i månaden, men jag slipper allt vad personal, uppföljningar, meningslösa möten etc heter. Jag sitter i mitt rum och löser problem, vilket är såå skönt. Men som du skriver hade jag hellre haft 2 timmars startsträcka på jobbet med en papperstidning, nypressat kaffe och en morgonrock medans småbarnen fortfarande sover, än den dagisstress och "skynda till jobbet innan rusningstrafiken"-stress som vi nu har varje morgon.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Jag har inga planer på att byta jobb, för jag tjänar som en chef med mina 45" i månaden, men jag slipper allt vad personal, uppföljningar, meningslösa möten etc heter." Så värt!

      Radera
  4. Tycker inte att det är snurrigt och flummigt.

    Jag sitter just nu på mitt kontor, har puls, och tänker på mötet jag har efter lunch. Forat är något slags styrmöte för hela företaget där vi ska gifta alla avdelningar, hålla koll att vi ligger rätt i olika processer och ev kalla in någon stackare som får förklara något för oss.

    Jag ska som vanligt hålla en presentation för KPI:erna och processerna som sker på min avdelning. Min presentation är rätt omfattande och efter den är gjord ska den mailas ut till organisationen och ägarna. Ge det 15 minuter så har jag ett gäng frågor och funderingar i mailen.

    Just ja. Idag är det nog min tur att föra protokoll. Jag vill inte föra protokoll. Jag vill ta en lång promenad, komma hem, tända brasan, koka kaffe och sedan fortsätta läsa Mark Mansons "The sublte art of not giving a fuck".

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Idag är det nog min tur att föra protokoll. Jag vill inte föra protokoll." Har du testat någon gång att bara kopiera förra protokollet och ändra datum? Jag gjorde det av misstag en gång och det var ingen som reagerade.

      Radera
    2. Blev väldigt nyfiken på boken och har nu läst en tredjedel...

      Mitt projektledarjobb innebär att jag måste göra en månadsrapport. Ganska säker på att ingen läser den.

      Jag röstar för att du följer FruEBs förslag.

      Radera
    3. @Lupinerna. Bra bok även om han kunde dra ned en aning på fucken. Det är stoisim i rock n roll-förpackning typ.

      Radera
  5. OT: Är det bara jag som får upp annons för "Personal & Chef"-mässan idag? Haha!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä. Däckverkstad däremot. Kan bero på att jag googlat stövlar... Mina 13 år gamla Novita är superfina fortfarande, men jag har en tå som jävlas numera och inte vill anpassa sig. Morr fräs, 50-årsdagen närmar sig med ytterligare kroppsligt förfall tydligen.

      Radera
  6. Jag kan relatera till det du skriver. Inte för att jag på långa vägar är i närheten av nån FIREtillvaro (kommer nog aldrig komma dit heller, men blir ändå inspirerad och tänker att jag kan hitta nån medelväg) men just det där med att inte jobba heltid är så befriande. Jag började studera för 1,5 år sedan och har gått ner till att jobba 40% vid sidan av dessa studier. Och vilken skillnad jag upplever att det är!! Jag har ork att fixa mat och hänga med på barnens aktiviteter, hjälpa dem med läxorna och ha tid för mig själv!! Det finns ju inte så länge man jobbar heltid. När jag är klar med skolan och ska börja jobba på riktigt igen kommer det definitivt INTE bli på heltid. Ekonomi och allt sånt löser sig alltid. Bara man har förmågan att anpassa sig efter sin inkomst och det inspirerar ni FIREpeople mig till. Ni visar ju på att man kan leva lite alternativt och det gillar jag. Tack för det!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. @Carro: Härligt att höra. Ja, deltid verkar vara bra för de flesta. Tänk om FIRE egentligen handlar om deltid? Vilket anti-klimax! "Deltidsrörelsen" låter inte alls lika rebelliskt.

      Radera
  7. Studietiden var OK, problemen för mig var den konstanta pressen inför prov som en aldrig kunde släppa. I synnerhet för utbildningen var en språngbräda till vitskjorta jobb och visa upp det där examensbeviset på intervjuerna.

    Att jobba deltid tror jag är lösningen på många problem. Även ett jobba som signalvakt vid vägbygge 8tim per dag men ENDAST 2ggr veckan skulle man kunna utstå över tid tack vare att en fyller övriga dagar med livsglädje. Dessutom får en hälsa på massa stressade bilister och tjöta med pensionärer. Därvid har jag alltid gillat tanken att jobba hårt under en kort kort period för att få frihet och njutning under en lång period.

    Håller i övrigt med Snålgrisen med konsultande, en del BS slipper man såsom diverse ”trainings” även om konferenserna är obligatoriska. Tuffa dagar räcker det tänka att jag enbart behöver jobba och fakturera 40tim/mån för att täcka mitt levene men i verkligen jobbar/fakturerar jag 160tim/mån.

    Väl mött och ses på lör
    Bagaren

    SvaraRadera
  8. Jag under hur mycket jobb i tjänstemannasektorn som verkligen behövs. Detta ständiga gnäll om möten och som det verkar en massa byråkratisk hittepå, får en ju att fundera över om ni i långa stycken fyller någon funktion. Tjänstemannasektorn verkar ha blivit en kostsam jättesvulst som göder sig självt, osäkert vilken nytta den har för samhället. En stor del skulle nog kunna skäras bort. I landet Sverige verkar pengarna gå upp i det blå, till någon diffus massa som uträttar lite av vikt. Samtidigt som kärnverksamheterna går på knäna. Istället för att satsa på det väsentliga i samhällsmaskineriet har det alltmer strålat ut i något slags Mumbo Jumbo.

    SvaraRadera
    Svar
    1. För att hålla konsumtionen uppe måste vitskjortejobben finnas, annars skulle ekonomin inte gå ihop. Vi måste skapa jobb utan mening för att öka välståendet med mer kinaplast, gekåsshopping, lyxbilar, prylöverflöde, bangladesh tillverkade kläder av barnarbetare osv osv

      Radera
  9. UNDERBART att inte jobba heltid. Dock har jag upplevt den här nygamla stressen av att ALDRIG vara riktigt ledig (eftersom man pluggar). Hur känns den biten för dig?

    Vänligen, Hanna

    SvaraRadera
    Svar
    1. @Hanna: Jag älskar varje sekund av att plugga. Känner mig typ alltid ledig, förutom dagarna innan tentan som var helt befriande från undervisning. När man suttit med TPS-reports up ones arse i 18 år med tretton olika complainypants på olika nivåer omkring sig (chefer, medarbetare, kunder, kollegor, barn, klassföräldrar, leverantörer, coacher, grannar add on) och nu plötsligt har typ EN motpart vars ambition dessutom är att man ska lyckas (annars blir det ingen skolpeng), känns det som en promenad i parken med fågelkvitter och regnbågar.

      Radera
  10. Älskar citatet i början!

    I övrigt HÖG igenkänningsfaktor kring arbetslivets baksidor. Bra skrivet och tack för att det finns bloggar som ger hopp om ett annat liv och dessutom får en att skratta :-).

    Keep on going!
    /Louise (med ledig, underbar, dag idag!)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Citat och citat, det var bara något jag hävde ur mig. Men nu när du säger det får det bli ett kuddbroderi till jul. Parallellt med min dotters "Be yourself - unless you are weird". (vi börjar tröttna på inredningsflosklerna på Mio et al i Hudik och formulerar egna, mindre kända sägningar för brickor, kuddar och väggdekorationer).

      Radera