Arbetslivet och nativiteten

För ett tag sedan talade jag med en bekant som haft oturen att drabbas av PBS, ni vet Psychopath Boss Syndrome. Det hela blev bara värre och värre och när min vän precis var på gång att söka nytt jobb kom glädjande nyheter: En ny, omvittnat sund enhetschef skulle in och bli chef över psykopatchefen. Morgonluft vädrades, kollegiet såg ljuset i tunneln och så vidare. För inte kunde denna nya chef, dokumenterat rättrådig, låta en psykopatchef gå bärsärk på enheten?

Men jo, det visade sig att det kunde han. Till sakens natur hör ju, och det vet alla som någon gång haft en psykopatchef, att dessa är rätt bra på att bete sig som om vore de normala. De kan till och med lira på så vis - och det är detta som är riktigt läskigt - att de ger sken av att de är medvetna om sina psykohandlingar men att de nu är villiga att ändra sig, vilket naturligtvis bara är buffel och båg. Det var alltså detta kort psykopatchefen spelade ut den här gången och den nye kuckun köpte spektaklet med hull och hår varpå den blöta yllefilten la sig över kollegiet igen med skillnaden att PB nu gav dem mer subtil psykisk terror än tidigare.

Alla har vi olika sätt att hantera motgång och min vän valde att söka sig vidare till en ny arbetsplats. Hon berättade emellertid för mig om en kollega som valt en annan väg: Hon blev, sina 40+ år till trots, på smällen. Hon försökte inte ens försköna det utan det var Psycho Boss fortsatta styre som var den enskilt största anledningen till att just denna tjänstemannafamilj nu skulle gå från att vara fyra till fem. Det fick mig att börja fundera, som Carrie Bradshaw hade sagt (referens för er 40+):

Hur många barn blir till på grund av att jobbet suger? Jag minns vagt att jag själv hyste denna typ av tankar pre MMM, d.v.s. innan jag förstod att det fanns ett mer praktiskt sätt att bli fri från ekorrhjulet än att avla barn fram till klimakteriet. Ni som haft småbarn vet att uppskatta den desperation jag måste erfarit om jag på riktigt såg livet som åttabarnsmor som ett mer attraktivt alternativ än livet som tjänsteman på CorpInc. Och utan att hänga ut någon läsare specifikt vet jag att åtminstone två av er har tänkt samma sak (jag har emellertid sparat era namn och IP-adresser ifall börsen kraschar och aldrig återhämtar sig och då ska jag hota att berätta för era sladdisar).

Ironin i att det var kvinnans frigörelse och ökade närvaro i näringslivet som pressade ner födelsetalen till typ världslägsta. Nu är det vår närvaro i Corporate Bullshitland som inklusive red tape och firmaintriger, gör att vi skaffar fler barn. Och när jag säger "vi" menar jag inte 100% av alla kvinnor så lugna dig, men jag menar något fler. Och något fler är är motsatsen till något färre sist jag kollade. För lyss till statistiken: Kvinnor med hög lön - a.k.a. "tjänstemän" skaffar fler barn än kvinnor med låg lön. Dessutom: chefer skaffar fler barn än icke-chefer. Spoiler alert: Det suger att vara tjänsteman. Det enda som suger ännu mer än att vara tjänsteman är att vara tjänsteman och chef, gärna på mellanchefsnivå vilket gäller cirka 99% av alla kvinnors chefspositioner eftersom det oftast sitter en man i toppen. Man skulle kunna uttrycka det så här:

Har du någon gång fantiserat om att skaffa ett barn för mycket på grund av konferensrumsångest?

Mvh/
FruEfficientBadass