FIRE är död, länge leve FIRE

Som ett led i mina journalistiska studier har jag fått tillgång till verktyget Retriever, en sorts artikeldatabas där man kan hitta artiklar och artikelstatistik baserat på sökord. Jag roade mig med att söka på FIRE och var inledningsvis nöjd över att det skrivits hela 15 artiklar YTD, att jämföra med bara 10 under helåret 2018.

Men sen lade jag in sökorden "Mall of Scandinavia" och såg att 871 artiklar skrivits på temat bara i år. Jag vill inte ens nämna hur många som skrevs året innan. Antalet artiklar på temat FIRE står sig alltså mot antalet artiklar som anhandlar någon aspekt av Mall of Scandinavia så som talet 1,7 ställer sig mot 100. Så JÄVLA deprimeriande. Jag var så deppig att jag var tvungen att sms:a denna uppgift till IGMR, eftersom vi ibland får för oss att FIRE börjar ta fart i Sverige. Jo, det kanske tar fart såtillvida att det idag över huvudtaget uppmärksammas på några obskyra hörn på the Interwebz alternativt i några artiklar på temat, skrivna i samma kuriosasegment som "Hemma hos familjen Göranzon äter man bara insekter". 

FIRE verkar dömt till att vara och förbli en perifer nördrörelse som bara en liten grupp människor bryr sig om. Dess anhängare är dessutom usla ambassadörer eftersom man ofta smyger med sin läggning. Jag menar, jag var själv nekrofil ett tag och då använde jag såväl mitt riktiga för- som efternamn i vidhängande fora. Vissa vill heller inte dela med sig av det magiska tricket, kanske i rädsla av att indexfonden ska sluta utdela (för som du vet får du utdelning också i en indexfond även om den inte presenteras för dig på Bollibompa-vis) om alla slutar jobba och går hemma och slår dank. Jag personligen tror ju inte att det finns så enkla orsakssamband. Därtill är jag anhängare av hela FIRE-spektrat, ink. soft/semi-FI, så oavsett speed of disruption har jag svårt att se någon ko på isen. 

MEN, det jag ville ha sagt är: Jag är lite trött på att tro och hoppas på att FIRE ska växa sig stort. Jag trodde faktiskt i slutet av förra året, att det skulle ta hus i helvete när dokumentären var på g. Men sen var den plötsligt inte på g längre och nu visas den i form av medlemsvisningar i småstäder i USA, starkt drivet av kollektivet och de lokala ChooseFI-grupperna. Men det gnager i mig...

HUR KAN NÅGOT SOM ÄR SÅ FANTASTISKT ATTRAHERA SÅ FÅ ANHÄNGARE?

Och om du ännu inte förstått hur fantastiskt det är med FIRE alternativt har någon form av invändning, måste jag dessvärre skicka dig till rektorn. För, som han säger: This is ALL WINNING and there are NO DOWNSIDES.

"Sure, there are a few tricks behind the curtain – I’m going to make you occasionally tackle some moderately difficult stuff instead of the lazy, easy things you are accustomed to doing. But this too is a win, because a lazy life is a sad, depressed, unsatisfying life. We are going to lift you up OUT of that bullshit. So from now, you can assume that any objections can be solved. Zero complaints allowed."

Men för att återgå till verkligheten: Svenne banan fortsätter att bygga uterum och åka på dussincharter, ständigt suktande efter den där überhärliga tjänsten som ska få jobbet att kännas som en kick, förutsatt att hen inte redan tillhör den halvan av befolkningen som finner mening i sina jobb. Och det kanske är good enough? Jag kanske ska sluta stånga pannan blodig mot väggen och tro att det kommer att ske en sorts revolution där människor i vår del av världen inser att de faktiskt har tillräckligt och att största fokus nu inte borde ligga på att tillskanska sig mer materiellt välstånd utan tid? Jag kanske bara ska nöja mig med att jag personligen gått vinnande ur det hela med ett liv där jag formligen kan gödsla med umgänge och natur samt att jag fått ett gäng nya vänner på kuppen (och då menar jag också er som läser och kommenterar)? Vad säger ni, ska vi nöja oss med att FIRE är och förblir en liten pytte-ytte-nördkultur för ett fåtal invigda eller ska vi fortsätta tro på global frälsning?

Mvh/
FruEfficientBadass