Börsen tillbaka - en bikt

Runt mitten/slutet av mars skrev jag något i stil med att jag inte tänkte logga in på ISK:en förrän till min mans födelsedag i oktober, eftersom börsen enligt de beräkningar som finns tillgängliga då borde vara tillbaka på ursprungsläge (om det rör sig om en genomsnittlig nedgång vill säga). Det visade sig att jag inte ens behövde vänta till midsommar för ett YTD på omkring 0%.

Den undergångsstämning jag på grund av redaktionspraktik var en del av där i mars/april känns så avlägsen. Jag minns den private banker jag intervjuade som flinande berättade om de samtal han fick av sina stora privatkunder som på klassiskt manér skrek "Sälj allt! Sälj allt jag har och det nuuu!". Jag minns min chef som försynt frågade mig om han borde sluta månadsspara i fonder nu, när börsen var som den var. Jag minns min vän biologen som sålde av rubbet så fort hon fattade att ett coronavirus var löst (det här var flera veckor före börsfallen) eftersom hon förstod att det här inte var en quick fix.

Jag har också diffusa minnen av att jag själv, kring påsk, loggade in på min ISK och sålde av ungefär 1,5 års omkostnader i fonder. Yes, du läste rätt, jag sålde av i en dipp. Och det är om detta jag vill berätta idag.

När börsen var som lägst var jag nog mest katatonisk och liksom märkligt obrydd. Men när den började klättra upp igen tänkte jag som såhär: Företag kommer att gå i kånken. Folk kommer att förlora sina jobb. Vi kommer att gå in i en lågkonjunktur och den kan komma att bli lång. Detta kommer att märkas i innehaven. Nu har jag förvisso så att jag klarar mig ett par år, men då kändes det som att den här dippen mycket väl kunde bli 4-5 år (och vi vet ju ännu inte de långsiktiga konsekvenserna). För att undvika att behöva slakta låg ISK (tänk slutet-av-mars-låg) såhär tidigt i vår sus-och-dus-karriär, särskilt när man har tre barn som löpande behöver ny elektronik, förstärkte jag min krigskassa till vad jag föredrar att kalla till "mediumpris" (värdet på min portfölj låg vid tidpunkten för försäljningen på nov-19-nivåer). På så sätt slapp jag fundera över det ekonomiska läget utan kunde fortsätta trilla runt med mina städprojekt. Summerat har jag gått från att ha 95% i aktier till 85%.

Så vad lär jag mig av detta:
1. Jag är en idiot.
X. Jag är jättesmart.
2. Jag var felbalanserad från början.

Det är lätt att i goda tider rita whiteboard och mästra att fullinvesterat är king, herregud det är min paradgren. Men det är först när skiten slår i fläkten som du vet om du pallar det. Den här fläktepisdoen lärde mig att 95% var för mastigt för min del, men 85% var min sweet spot. Andra i bloggosfären har andra upplevelser. Exempelvis IGMR som inte sålde av utan köpte för allt vad tygen höll.

Men trots min justering viker jag inte en tum från mina tidigare utfästelser. Jag tror att börsen alltid kommer att gå upp på lång sikt. Alla bolag kommer inte att klara sig, på samma sätt som rätt få av de bolag som är aktiva idag fanns när Dow Jones slog upp portarna. Bolagen kommer och går, men avkastningen från mänsklig uppfinningsrikedom består. Thus: Köp billiga, självrengörande indexfonder utan bolagsrisk. Att dansa in och ut gör ingen glad. Jag nämnde min kompis biologen ovan. Hennes försäljning innan ras gjorde mig grön av avund (jag vet, omoget). Men hon har ännu inte gått in igen. Det är detta som är kruxet. Man ska veta a) när hoppa ut och b) veta när hoppa in. Att pricka en är svårt, att pricka två är ännu svårare.

HA! Vad sitter jag och jiddrar om, som precis erkänt att jag sålt i en dipp. Men jag har inga planer på att gå in med den degen igen. Jag är nu börsexponerad till 85% och tänker så förbli under hela min investeringskarriär (om man nu kan kalla det det men mina fjösbelopp). 15% cash är det som gör att jag kan leva mitt liv i lugn och ro och detta lärde jag mig tack vare ett illmarigt virus våren 2020.

Har du hållit dig till din investeringsstrategi under våren?

Mvh/
FruEfficientBadass