Jag stänger 2019

Om du nu trodde att detta är ett inlägg om hur mina olika fonder presterat under föregående år måste jag göra dig besviken (tycker jag blev klar med det i ett tidigare inlägg). Nej, det jag avser med att stänga ett år handlar om något som är mycket viktigare än börsens utveckling nämligen Lifvet. Ni vet - det där som är anledningen till att vi sparar i aktier och fonder.

Jag hörde för något år sedan en podd med något amerikanskt mindfulnessgeni som gått från att vara utbränd till att bli mindfulnessgeni. Minns ej vilken podd, kan ha varit Impact Theory. I alla fall - han beskrev sin väg från överstressad till lugn som att han betade av allt i sin "inkorg". Han plockade bort livsdränerande aktiviteter, tror han ändrade huvudsaklig sysselsättning å, slutade med sociala medier och behöll bara kontakt med de vänner han trivdes med och träffade dem live. Andemeningen var något i stil med: "När jag började det här förändringsarbetet var det som att min inkorg (med detta menade han inte bara e-posten utan alla möjliga "to do:s"; folk och uppgifter som väntade på återkoppling, saker att ta tag i etc) bara svämmade över och jag hade en backlog på flera år. I takt med att jag lämnade utrymme i mina dagar kunde jag beta av allt gammalt och efter några månader började jag komma ikapp. En dag var inkorgen helt tom. Jag kunde börja blicka framåt igen, utan att ha en massa surr i huvudet." (Fritt ur mitt minne.)

Jag älskar den här beskrivningen och jag strävar efter detta tillstånd. Att börja varje dag med clean slate, oskrivet blad, inget som ligger och skaver från igår, än mindre från förra veckan. Det behöver inte handla om otrevliga eller ångestladdade saker, bara saker som väntar på någon form av åtgärd. Jag har funnit att ett rätt effektivt sätt att hålla tabula rasa är att försöka hålla sig till en rimligt låg aktivitetsnivå. Jag har ju tidigare berättat om att jag har rätt enkla nöjen och att anledningen till att faktiskt ens kan kalla dem nöjen är att jag har sådan brist på stimuli att de saker som kvarstår faktiskt blir kvalitativa och njutbara (entertainment minimalism, det var här ni hörde det först). Eller brist - vad jag har är ett överflöd av tid och tid medför på något magiskt sätt att man förmår njuta av det lilla på ett annat sätt än om man har gasen i botten hela tiden.*

En sak som gnager lite i mig och - skulle jag tro - hos var och en av oss, är en känsla av att tiden går så fort. Åren bara rusar förbi och vi hinner knappt bryta nyårslöftet så var det dags igen. Jag är inget stort fan av att knäppa en miljard bilder för att dokumentera vår tillvaro eller barnens uppväxt. Ej heller skriver jag längre dagbok för att lätta på jobbångesten. MEN det jag gör sedan ett antal år tillbaka (i skrift: 10 år, i bild: 7 år) är att jag sammanställer en fotobok per år samt att jag sammanfattar året i skrift på cirka 3-4 sidor i min "årsdagbok". Genom att läsa de specifika posterna från ett år i kombination med att se på bilderna är det som att jag genomlever året på nytt. Det kliver ur den gråa massan av diffusa år-som-gått och blir sitt eget, separata år igen. Som Prousts Madeleinekaka (för övrigt borde man försöka att kombinera detta med doft - små burkar med lavendel från den nya rabatten, en liten skvätt body lotion man använde det året etc).

Tv: Ihopfällda. Th: Uppfällda.

Fotoboken beställer jag från Önskefoto e d och det är den enda permanenta bilddokumentation vi kommer att ha med oss från det året. Sen har vi ju en miljard bilder sparade på diverse moln etc. men de är ju bara att glömma eftersom man tappar bort lösenord, byter moln och så vidare så det gäller att välja bilderna till fotoboken med omsorg. År 2019 blev en mastig historia, kanske för att det hände så mycket kul med Köpenhamn, flytt och höns, turen till höga kusten et cetera så den blev dryga 50 sidor tjock. Efter rabatt (köp aldrig fotobok utan minst 20%) kostade den runt 400 kronor ink. linneomslag och årtal på framsidan. Ett rätt bra pris för att kunna minnas ett år non? Årsdagboken (årsboken kanske) fick jag av Marknadsförar-L för tio år sedan och nu börjar den faktiskt ta slut. Men den är otrolig. Jag försjunker i den varje decemberslut, när det är dags att börja rekapitulera året som gått. Inget jidder, bara hårda fakta. "Detta var ett skitår, för att..." (ofta punktar jag tio bästa/sämsta med året), eller för den delen "Detta år var helt underbart...". Inte helt lätt att se ett mönster - vissa jobbår var tydligen underbara. Men utan boken hade jag inte mints detta. Inte en chans.

Genom att ha dessa två böcker kan jag med lätthet mota "herregud-åren-bara-rinner-iväg"-känslan i grind när den med jämna mellanrum infinner sig. När jag bläddrar igenom såväl text som bild känner jag precis tvärt om: OMG vad jag/vi har HUNNIT MED! Bara 2019, huuur många luncher har jag inte ätit med folk? Hur många biobesök (kostnadsfria medlemsvisningar året efter man varit på Stockholms Filmfestival), hur många seminarier och härliga naturupplevelser och scenföreställningar och badhusbesök och promenader med gamla och nya bekantskaper. Hur många helger på landet och hos andra, besök hos IGMR, besök hos svärisarna, småresor, möten med roligt folk, middagar hemma, middagar borta, hela min universitetsupplevelse med allt vad det har inneburit...Och sen en del tråkiga saker också naturligtvis, men de är också en del av livet. Inputen tar jag från min papperskalender jag redan tidigare nämnt, den från Personlig Almanacka. Efter att jag skrivit min årssammanfattning förpassar jag kalendern till min samling på vinden och där kommer den att ligga så att jag kan visa polisen alibi ifall jag blir inblandad i ett cold murder case.**

Årsboken hjälper mig att minnas och känna att jag lever. Dessutom ger den mig ett sorts löfte om att jag även i år, trots brist på svulstiga planer, kommer att få en mängd upplevelser. Och här är min frugala poäng: När du kan känna lugn inför det faktum att saker kommer att ske, behöver du inte drabbas av det Micael Dalén kallar "Nextopia-syndromet." Det vill säga den där stressade, manande känslan av "Vad är nästa steg, YOLO" För som bekant är det sådan förväntansstress som driver oss in i andelslägenheter, nya äktenskap och Porcheköp, ofta med finansiella bakslag som resultat. Slakta denna stress och gör det genom att riktigt krama musten ur det år som har gått. Träna dig på att gotta dig åt det som har varit och få ut minst lika mycket av det som av din förväntansfulla nyfikenhet inför framtiden (för du vet ju som bekant vad du redan har, men inte vad du får...). När jag bläddrar i vårt årsalbum och läser vad vi gjort, blir jag alldeles till mig. Och trygg i att även 2020 kommer att bli ett händelserikt år, utan att vi behöver kasta dollar på det.

Familjen minns 2019. En stund efter fotot kom minstingen till mig och bad mig fota henne i hennes nya kjol med kommentaren: "Fota den till 2020". Jag fattade ingenting. Men hon menade att hon var så nöjd med sin look att hon ville att den skulle hamna i fotosammanställningen för detta år.

Brukar du sammanfatta året som gått och i så fall - hur?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Om du såg filmen "Playing with FIRE" kanske du blev inspirerad att göra en topplista? Det vill säga "saker du verkligen njuter av att göra". Det är nog inte helt otänkbart att du landar i samma slutsats som kvinnan i filmen - att det du verkligen går igång på är billig skit. Se även min favoritlista med efterföljande kommentarer. 
** Jag noterar naturligtvis inte allt i årsboken, men sådant jag tycker är värt att minnas från året. Ibland kan det vara en fullständigt trivial sak, men som ändå ger det året dess specifika färg och lyster.