Ålder och FIRE

När jag var yngre ville jag bara en sak och det var att röra mig framåt/uppåt. Plugga, bo utomlands, göra karriär, föda barn, skaffa mer och bättre av allt. Idag är jag nöjd om jag får streama filmfestival och klappa katt.

Jag kan inte sätta ett årtal på när det vände för mig, när jag började känna mig proppmätt och längta åt andra hållet. Troligtvis var det några år efter trettio, när minstingens inskolning var klar och jag lyfte blicken för att få korn på nästa etapp som jag insåg att jag var utled på etapper.

Tvärt om ville jag ha tid att göra sådant som jag haft lyxen att ägna mig åt under föräldraledigheterna. Se naturligt ljus i december, sova mitt på dagen, läsa skriva pyssla, rensa något, träffa folk, slippa stress (en något förskönad bild av föräldraledigheten som ni märker). Framför allt var jag less på krokodilerna i huset i form av återkommande jobbstress från bebiskrävande kunder och fladdriga chefer som tar sitt uppdrag på alldeles stort allvar. Parentes: En sak jag i efterhand funderat en del på är den masochism som frodas i vissa grenar av yrkeslivet. Eftersom jag uteslutande jobbat inom marknad/sälj kan det vara så att det är specifikt för detta område. Många kollegor och chefer påpekade ofta att de hade ett (metaforiskt antar jag) ”magont”. Det var liksom del av jargongen, särskilt bland alfahanarna och anledningen var det stundande månads/kvartals/årsavslutet. ”Nu har man ont i magen” betydde något i stil med ”Nu gäller det, nu kör vi så det ryker, nu ska vi nå budget”. Magont kunde också ersättas med sömnlöshet. Att inte sova och ha ont i magen, gärna i kombination, var tecken på att man offrade sig för det vackra målet. Att ge återbäring till ägarna i form av omsättning. För att lyckas med detta behövde man även ”vara på tå”, ett uttryck som jag än idag inte förstår, samt ”hungrig”. 

Vid 35 vet jag att jag i alla fall att jag fick nog av att tumlas runt i det corporata eftersom jag lite valhänt skapade en Nordnetdepå det året, med någon vag idé om att man kunde bli rik på aktier. Det gick oerhört trögt och det var först när jag genom en länk hos Bolmeson hittade in på MMM i maj 2015 som polletten trillade ner och jag förstod att det fanns en formula som kunde skapa det livsutrymme jag ville ha, förutsatt att jag la på ett kol. 

Jag kunde där och då inte riktigt se vad det var jag var ute efter. Jag tolkade mina känslor som leda över arbetslivet. Men nu i efterhand tror jag att det var en kombination av leda och längtan efter den inre resan. Owe Wikström skriver i "Långsamhetens lov":

"Förr eller senare måste människan företa den mest avgörande av alla resor: resan till sig själv. Denna resa rymmer de svåra frågorna, där möter man gränserna. Uppbrottet är nödvändigt, stillheten är en förutsättning. (...) Men en ungdoms- produktions- och almanacksfixerad tidsålder lämnar sällan utrymme för sådana inre resor."

Fram till trettio-någonting hade jag i princip enbart ackumulerat erfarenheter och prylar. Nu kände jag snarare för att processera erfarenheterna och använda prylarna, om ni förstår hur jag menar. Lite som "Deep Year"-tänket ("Deep Year" = att under ett år använda alla sina kläder, läsa alla olästa böcker i bokhyllan, äta slut på sitt skafferi, krama ur det man har) fast i ett längre perspektiv. 

Jag hade vid 35 känslan av att det aldrig skulle ta slut: Det fanns alltid en ny arbetsuppgift, ett nytt projekt, ett till karriärsteg, ett större hus. Och det hade väl varit fine om jag någon gång nöjt kunnat luta mig tillbaka i kontorsstolen och bara "Där satt den! NU är jag on top of things" eller om jag fick dråsa runt och leva i huset mer än under några (ofta stressiga) timmar om dagen. 

Vad är det då för "inre resa" arbetslivet hindrade mig från att göra? I samma bok av Wikström hittar jag en referens till den för mig okända brittiska författaren John Cowper Powys (född sent 1800-tal) som menade att:

"Ett hinder för att fördjupa personlighetskulturen, det vill säga att ge sitt liv kvalitet, rymd och glädje, är dels bristen på fritid och dels en kollektiv social, politisk, konsumistisk eller massmedialt centraldirigerad livsföring.(...) Genom att sovra, fundera, skriva av sig och söka sammanhang - ensam eller i stilla samtal - blir världen och man själv tydlig."

Med risk att låta pretentiös så tror jag att det är just det senare jag gjort under åren som fri. Jag kanske inte har läst så mycket (minus den skönlitt som ingått som kurslitteratur och två veckor gamla Di). Men jag har läst bloggar, artiklar, lyssnat på poddar och haft tid att prata med folk, både i den lilla och stora världen. Som frugal weirdo utgår ofta de vanliga ämnena så samtalen har i regel varit annorlunda än på den tiden jag helst ville prata resmål och jobbstrul. Jag har hittat nya sammanhang (er till exempel) och ni om några kan intyga att jag har skrivit av mig. Är det något jag gjort sedan sommaren 2018 så är det att under hundratals timmar umgåtts med min egen hjärna under långa promenader. Jag har hunnit fundera, resonera och diskutera med mig själv. Detta är mina slutsatser:

1. Jag har helt klart en tydligare uppfattning om vem jag är nu än för fem år sedan. Det är svårt att sätta ord på detta eftersom det tangerar flum, men jag känner mig mer jordad. I do bullshit no more och har inga problem att välja bort/säga nej. Tidigare var jag mer av en kula i ett flipperspel, flög dit jag blev flippad. Mina prioriteringar i det här livsskedet är glasklara.

2. Viljan att nå större frihet var för min del åldersrelaterad. Jag hade inte varit mottaglig vid 25 eller ens 30. Vilket jag tycker är bra, för jag tror att vi alla är betjänta av en ackumulationsfas. Både erfarenhetsmässigt och kapitalmässigt. Jag skulle bli rätt besviken om mina barn kom till mig och sa att de ville bli ekonomiskt fria för att sluta jobba redan i 20-årsåldern. Jag vill att de ska jobba, så länge de jobbar med något som får det att spritta i kropp och själ. Men jag hoppas också att de om/när de känner att det är dags att trappa ner inmatningen och öka nivåerna av introspektion, har den ekonomiska möjligheten att göra det. 

Om du strävar mot FIRE, vid ungefär vilken ålder började du känna denna längtan?

Mvh/
FruEfficientBadass