Ålder och FIRE

När jag var yngre ville jag bara en sak och det var att röra mig framåt/uppåt. Plugga, bo utomlands, göra karriär, föda barn, skaffa mer och bättre av allt. Idag är jag nöjd om jag får streama filmfestival och klappa katt.

Jag kan inte sätta ett årtal på när det vände för mig, när jag började känna mig proppmätt och längta åt andra hållet. Troligtvis var det några år efter trettio, när minstingens inskolning var klar och jag lyfte blicken för att få korn på nästa etapp som jag insåg att jag var utled på etapper.

Tvärt om ville jag ha tid att göra sådant som jag haft lyxen att ägna mig åt under föräldraledigheterna. Se naturligt ljus i december, sova mitt på dagen, läsa skriva pyssla, rensa något, träffa folk, slippa stress (en något förskönad bild av föräldraledigheten som ni märker). Framför allt var jag less på krokodilerna i huset i form av återkommande jobbstress från bebiskrävande kunder och fladdriga chefer som tar sitt uppdrag på alldeles stort allvar. Parentes: En sak jag i efterhand funderat en del på är den masochism som frodas i vissa grenar av yrkeslivet. Eftersom jag uteslutande jobbat inom marknad/sälj kan det vara så att det är specifikt för detta område. Många kollegor och chefer påpekade ofta att de hade ett (metaforiskt antar jag) ”magont”. Det var liksom del av jargongen, särskilt bland alfahanarna och anledningen var det stundande månads/kvartals/årsavslutet. ”Nu har man ont i magen” betydde något i stil med ”Nu gäller det, nu kör vi så det ryker, nu ska vi nå budget”. Magont kunde också ersättas med sömnlöshet. Att inte sova och ha ont i magen, gärna i kombination, var tecken på att man offrade sig för det vackra målet. Att ge återbäring till ägarna i form av omsättning. För att lyckas med detta behövde man även ”vara på tå”, ett uttryck som jag än idag inte förstår, samt ”hungrig”. 

Vid 35 vet jag att jag i alla fall att jag fick nog av att tumlas runt i det corporata eftersom jag lite valhänt skapade en Nordnetdepå det året, med någon vag idé om att man kunde bli rik på aktier. Det gick oerhört trögt och det var först när jag genom en länk hos Bolmeson hittade in på MMM i maj 2015 som polletten trillade ner och jag förstod att det fanns en formula som kunde skapa det livsutrymme jag ville ha, förutsatt att jag la på ett kol. 

Jag kunde där och då inte riktigt se vad det var jag var ute efter. Jag tolkade mina känslor som leda över arbetslivet. Men nu i efterhand tror jag att det var en kombination av leda och längtan efter den inre resan. Owe Wikström skriver i "Långsamhetens lov":

"Förr eller senare måste människan företa den mest avgörande av alla resor: resan till sig själv. Denna resa rymmer de svåra frågorna, där möter man gränserna. Uppbrottet är nödvändigt, stillheten är en förutsättning. (...) Men en ungdoms- produktions- och almanacksfixerad tidsålder lämnar sällan utrymme för sådana inre resor."

Fram till trettio-någonting hade jag i princip enbart ackumulerat erfarenheter och prylar. Nu kände jag snarare för att processera erfarenheterna och använda prylarna, om ni förstår hur jag menar. Lite som "Deep Year"-tänket ("Deep Year" = att under ett år använda alla sina kläder, läsa alla olästa böcker i bokhyllan, äta slut på sitt skafferi, krama ur det man har) fast i ett längre perspektiv. 

Jag hade vid 35 känslan av att det aldrig skulle ta slut: Det fanns alltid en ny arbetsuppgift, ett nytt projekt, ett till karriärsteg, ett större hus. Och det hade väl varit fine om jag någon gång nöjt kunnat luta mig tillbaka i kontorsstolen och bara "Där satt den! NU är jag on top of things" eller om jag fick dråsa runt och leva i huset mer än under några (ofta stressiga) timmar om dagen. 

Vad är det då för "inre resa" arbetslivet hindrade mig från att göra? I samma bok av Wikström hittar jag en referens till den för mig okända brittiska författaren John Cowper Powys (född sent 1800-tal) som menade att:

"Ett hinder för att fördjupa personlighetskulturen, det vill säga att ge sitt liv kvalitet, rymd och glädje, är dels bristen på fritid och dels en kollektiv social, politisk, konsumistisk eller massmedialt centraldirigerad livsföring.(...) Genom att sovra, fundera, skriva av sig och söka sammanhang - ensam eller i stilla samtal - blir världen och man själv tydlig."

Med risk att låta pretentiös så tror jag att det är just det senare jag gjort under åren som fri. Jag kanske inte har läst så mycket (minus den skönlitt som ingått som kurslitteratur och två veckor gamla Di). Men jag har läst bloggar, artiklar, lyssnat på poddar och haft tid att prata med folk, både i den lilla och stora världen. Som frugal weirdo utgår ofta de vanliga ämnena så samtalen har i regel varit annorlunda än på den tiden jag helst ville prata resmål och jobbstrul. Jag har hittat nya sammanhang (er till exempel) och ni om några kan intyga att jag har skrivit av mig. Är det något jag gjort sedan sommaren 2018 så är det att under hundratals timmar umgåtts med min egen hjärna under långa promenader. Jag har hunnit fundera, resonera och diskutera med mig själv. Detta är mina slutsatser:

1. Jag har helt klart en tydligare uppfattning om vem jag är nu än för fem år sedan. Det är svårt att sätta ord på detta eftersom det tangerar flum, men jag känner mig mer jordad. I do bullshit no more och har inga problem att välja bort/säga nej. Tidigare var jag mer av en kula i ett flipperspel, flög dit jag blev flippad. Mina prioriteringar i det här livsskedet är glasklara.

2. Viljan att nå större frihet var för min del åldersrelaterad. Jag hade inte varit mottaglig vid 25 eller ens 30. Vilket jag tycker är bra, för jag tror att vi alla är betjänta av en ackumulationsfas. Både erfarenhetsmässigt och kapitalmässigt. Jag skulle bli rätt besviken om mina barn kom till mig och sa att de ville bli ekonomiskt fria för att sluta jobba redan i 20-årsåldern. Jag vill att de ska jobba, så länge de jobbar med något som får det att spritta i kropp och själ. Men jag hoppas också att de om/när de känner att det är dags att trappa ner inmatningen och öka nivåerna av introspektion, har den ekonomiska möjligheten att göra det. 

Om du strävar mot FIRE, vid ungefär vilken ålder började du känna denna längtan?

Mvh/
FruEfficientBadass

48 kommentarer:

  1. Mycket bra inlägg, tack. För mig kom efter min mamma dog och det var mycket annat som höll på att få mig att krascha. Tycker mig märkt att rätt många upptäcker FIRE i samband med utmattning. Men för att svara på frågan var lag lite över 30.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej, jag är Theresa Williams Efter att ha varit i förhållande med Anderson i flera år, slöt han med mig, jag gjorde allt för att få honom tillbaka men allt var förgäves, jag ville ha honom tillbaka så mycket på grund av den kärlek jag har till honom, Jag bad honom med allt, jag lovade men han vägrade. Jag förklarade mitt problem för min vän och hon föreslog att jag hellre skulle kontakta en trollformell som skulle kunna hjälpa mig att trolla för att få tillbaka honom men jag är den typen som aldrig trodde på trollformel, jag hade inget annat val än att prova det, jag mailade spell caster, och han sa till mig att det inte var något problem att allt kommer att vara okej före tre dagar, att mitt ex kommer att återvända till mig före tre dagar, han kastade trollformeln och överraskande den andra dagen var det runt 16:00. Mitt ex ringde mig, jag blev så förvånad, jag svarade på samtalet och allt han sa var att han var så ledsen för allt som hände att han ville att jag skulle återvända till honom, att han älskar mig så mycket. Jag var så glad och gick till honom. Det var så vi började leva tillsammans lyckligt igen. Sedan dess har jag lovat att alla jag känner som har ett förhållandeproblem, jag skulle vara till hjälp för en sådan person genom att hänvisa honom eller henne till den enda riktiga och kraftfulla trollformeln som hjälpte mig med mitt eget problem. Hans e-post: {drogunduspellcaster@gmail.com} du kan skicka honom e-post om du behöver hans hjälp i ditt förhållande eller något annat ärende.
      1) Love Spells
      2) lösning och botemedel mot all sjukdom
      3) Växtbaserade botemedel mot någon sjukdom / sjukdom
      4) Äktenskapstavlar
      5) Graviditetsförtrollning
      6) Breakup Spells
      7) Döden
      8.) Du vill bli befordrad på ditt kontor
      9) vill tillfredsställa din älskare
      10) Lotteri
      Kontakta den här stora mannen om du har några problem för en varaktig lösning
      via {drogunduspellcaster@gmail.com}

      Radera
  2. Tack för ännu ett bra och tänkvärt inlägg !! Vore det inte för din och Sparos bloggar fanns det inte mycket att läsa här i livs/ekonomisfären. Mina tankar börja vakna vid 45 år ålder men det tog tyvärr ytterligare några år innan jag ramlade in på MMM´s blogg och förstod hur jag skulle göra och vad som var möjligt. Jag har dock alltid sparat i fonder och aktier och hade ett bra startkapital. Jag vill tipsa om podden: Framgångspodden, när den startade för några år sedan var den inriktad på ekonomisk framgång men det svängde fort till inre framgång/livskvalite ,vad man vill få ut av livet. Det har precis startat en avknoppning av den: Framgångsakademin men 10 minuters korta avsnitt men Framgångspodden är bättre ! Återigen tack fru FB!! / Catarina

    SvaraRadera
  3. Så intressant! För min del tog jag examen från en krävande (men rolig) utbildning, in till ett jobb med dysfunktionellt arbetsklimat. Det,i kombination med att min reumatism blev sämre, gjorde att jag började få tankarna på andra möjligheter att leva mitt liv när jag var runt 24. Jag kom däremot inte in på FIRE förrän något år senare. Jag har kommit en bit på resan, men har ännu iallafall 10 år kvar i arbetslivet nu efter barn. Jag gillar mitt jobb mycket så min önskan är inte att sluta arbeta, men att få större frihet och kunna gå ner i arbetstid för att klara livspusslet och balansera min sjukdom bättre.

    SvaraRadera
  4. Fattade inte ens att det fanns något dylikt som Fire förrän jag läste "Miljonär innan 30 " 2018. Då var jag 50 + .

    SvaraRadera
  5. Tidig kom dock inte ihåg exakt men runt 18-20 kanske (svårt att komma ihåg exakt då jag innan hört talas om FIRE redan haft målsättning att kunna vara fri från "vanligt arbete" och kunna fokusera på annat som ger mer värde i livet och mänskligheten, första bloggen jag läste var nog för 3-4 år sedan miljonärinnan 30, där fick man ett konkret verktyg till att bli fri) Har alltid varit intresserad om samhället i stort och insett att jobba för ett företag och följa strömmen eller det senaste är en form av slaveri (missförstå mig rätt, mycket gott man kan lära sig av att jobba också börja så tidigt som vid 15 med första jobbet, dock inte jobb i den benämning som nämns nu då det var antingen säsongs eller deltidsjobb betonat) tiden vi har här i jordelivet är ju tämligen begränsat och jobbar vi för mycket förlorar vi tiden till annat roligt och utvecklande. Jobb är ju nytt i början och sedan klättrar man i stegen tills man ej kan klättra högre och det mesta är på rutin det är väl där det är dags att byta hitta något annat som tillför värde. Tror dock det skiljer sig en hel del beroende på vad man jobbar med men det blir nog ändå rutin på mycket i längden oavsett hur många nya händelser/annorlunda situationer som inträffar. Tror det helt enkelt beror på person till person när man anser sig behöva klättra ut hjulet samt vilka insikter i livet och erfarenheter man hunnit samla på sig? Kan säga att det varit väldigt intensivt med upplevelser och personlig utveckling framförallt efter gymnasiet. Nu gjorde jag dock inte den traditionella vägen att läsa 3-5 år högskolestudier utan det var en del av min hitta mig själv fas även om den pågått hela livet egentligen. Kan dock säga att mina tankar om jobb definitivt har ändrats speciellt när barnen kommit men fortfarande tycker jag inte att samhällets normer när man pensioneras är rätt 65-70år?(är ju en yngre generationen, mycket lär ju hinna ändras) 50-60 vore rimligare finns ju faktiskt redan i världen tror det är Kina där normala pensionen börjar vid 60 som funnits ett bra tag) beror väl också på ens drömmar och mål här i livet. Att skapa och göra saker i egen regi är något jag har stort intresse av inte i vinstsyfte utan mer utav egenvärde och hållbarhet.

    Tillägg tror deltid är bättre för människan. Lite anknytning till arbetsmarknaden och en stor del frihet.

    Mvh Anonym-m

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med om att deltid verkar vara en optimal formula. Jag kan tänka mig att jobba i perioder. Jobba ett halvår, vara ledig i ett. Jag insåg nu när jag slutade mitt deltidsjobb att en stor skönhet med jobbet är att få sluta. Och det vill man ju inte gå miste om?

      Radera
  6. Efter en utmattning vid 42... 2015.
    Då insåg jag att jag värderade annat i livet än jobbet. Att jag ville leva mer långsamt och i och med utmattningen blev jag ju tvungen till det.
    Insåg också att vi kunde leva mycket billigare än vi gjorde och började spara mer målmedvetet, kom då in på Rika tillsammans, Petrusko och sedan din blog. Då blev strävan än tydligare. För mig. Inte för min man riktigt... inte så att vi är oense om sparandet, mer om man kan leva på det.
    Jag tänker mig lite längre semesterperioder fram till 55-ish och sedan kanske deltid eller sluta helt? Beror lite på livssituationen i övrigt.
    Drömmer även om geoarbitage. Men då behöver resten av familjen vara med på det, det är de inte riktigt....

    /C

    SvaraRadera
  7. Många kloka reflektioner! Känner igen mig i det mesta. Till ett par år efter 30 sökte man mest utveckling och erfarenheter men när man har upplevt ganska mycket blir friheten, inklusive att få vara sig själv oreserverat, mer värd.

    SvaraRadera
  8. Vid 45 ungefär. Då hade jag under några år sett hur min särbo jobbade, långa lediga perioder varvat med intensivt arbete och det går ju bra i ett hantverksarbete. Dock sparar han inga större summor pengar, hans tanke är att jobba ”deltid” betala av lånen, skapa ett billigt boende och njuta av livet,

    Som tjänsteman är det inte fullt så lätt och hittills har ingen arbetsgivare gått med på deltid i någon form. Så i väntan på att dra ur pluggen helt så ägnar jag mig åt att spara, investera och läsa dylika bloggar. Tack för inspirationen!

    SvaraRadera
  9. Den här strävan efter frihet och oberoende har funnits sedan barnsben så på sätt och vis startade FIRE resan redan som barn, men i mer "vuxna" termer så startade den i 20 års åldern. Första börsaffärerna gjordes då och det lade grunden till att jag kunde sluta jobba helt vid 40.

    SvaraRadera
  10. Tack för intressant inlägg. Jag har alltid haft en önskan att vara ekonomiskt oberoende men inte hittat rätt verktyg. Ägnade åren fram till 45 till att plugga, arbeta, föda barn och prova olika typer av eget företagande. Fokus har varit att hitta vägar att tjäna stora pengar- för att bli FRI. Aldrig fattat vikten av att spara eller se värdet av mindre inkomster. Än mindre investera. Tills jag stötte på den här communityn vid 45! Vilken ögonöppnare! Är så tacksam för att äntligen ha hittat rätt verktyg!
    /Frugala hedonisten




    SvaraRadera
  11. Runt 35. Började tänka på sparande redan när jag köpte min 1:a lägenhet runt 30 snåret men hade ingen plan mer än att gå från ekonomist analfabet till skuldfri. Arbetade också alldeles för mycket under en period men företaget var snällt nog att berätta att det gav blanka f-n i om man gjorde något extra. (0.2% extra löneökning för att jobba 2 timmar gratis per dag (betald övertid) var sjuk dålig timpenning)
    Istället så jobbade jag max 38h (eller vad vi nu hade på pappret), gjorde vad jag skulle men inte mer.

    Med idrotts-bakgrund så "måste" det alltid finnas mål så här gavs jobbmålen upp och "FIRE" kom till istället. Vad "FIRE" är för mig är något jag grubblar på nu. Jobba 0% är nog inget för mig, är introvert men att göra och uppnå saker tillsammans är för trevligt för att "undvika" helt har jag märkt under corona.

    SvaraRadera
  12. Bra inlägg!
    Jag fann, precis som du, också länken till MMM via Bolmesson. Du vandrar ett par år före mig på FIRE-resan, och inspirerar mig mycket. Tack för din blogg!

    SvaraRadera
  13. Som en 36 årig kvinna med ett 1 år gammalt konto på Nordnet känner jag mig kränkt över hur träffande det här inlägget är ;) Jobbar också med försäljning och fick bullshit-bingo i corporate buzzwords för ungefär 4 år sedan.

    Är ungefär 3 år in i den frugala resan av utrensning och organiserande, men inte nödvändigtvis frälst av FIRE än. Men jag ligger här anonymt i bakgrunden som en frugal fan-klubb och konsumerar alla blogg-inlägg med vansinnig effektivitet, nyfiken på vart resan ska ta mig.

    SvaraRadera
  14. Jag ackumulerade i hög grad "prestationer" när jag insåg att jag inte ville fortsätta leva på det sätt jag gjorde. Bra betyg och att vara alla (utom mig själv) till lags hela tiden. Fancy civilingenjörsutbildning inom ett helt främmande område i en fråmmande stad fast jag inte hade en aning om vad JAG ville göra. Valt för att det verkade svårt, "duktigt" och som ett tryggt livsval. Det var tungt, och sen fick jag det där välbetalda "drömjobbet" som gjorde att jag brakade in i väggen redan några månader innan jag fyllde 27 år. Ekonomin var välordnad för MMM hittade jag vid 23 och ville inte leva med den ständiga oron för pengar som "alla andra" verkade gå runt med, men livet var helt out of wack obalanserat. När jag var yngre var hästarna min ventil, men med flytten till Stockholm så tappade jag all balans och allt handlade om studierna och sedan jobbet.

    Kanske kan mina tidiga vuxenår bäst beskrivas som en kontinuerlig flykt från det liv jag levde innan? En flykt från ensamhet, vilsenhet och människor som bara krävde saker av mig hela tiden (som jag upplevde det), men också en flykt MOT en mer balanserad tillvaro där jag får må bra och leva mitt liv som JAG vill. Utifrån befinner vi oss i ackumuleringsfasen och livsstilsinflationen just nu, med äktenskap, hus, bil, djur, barn, osv., men den där inre resan har pågått i snart 10 år parallellt med ett stort sparande som har gjort att vi aldrig har hamnat på rött oavsett vilka summor vi har spenderat. Att faktiskt sluta jobba är kanske inte ens målet men finns i bakhuvudet som en möjlighet. Deltid och stundande lång föräldraledighet duger fint just nu.

    Nu är jag 30 och gravid för första gången, och det känns som att många av de där tankarna och frågeställningarna om livet som "ska" dyka upp först när man väntar/får barn, jamen de har jag redan stött och blött i många år. Jag vet vem jag är, men framför allt så vet jag vem jag VILL vara, något som jag inte riktigt hade tillåtit mig själv att formulera för bara några år sedan. Jag vågade nog inte för jag trodde inte att det var möjligt att få vara/göra så. Jag har nog alltid vara motvalls i den mån att jag aldrig har velat skaffa saker, vänner eller partner bara för att "man ska", men mest handlade det nog om rädsla för att misslyckas. Jag trodde inte att man kunde/fick bygga ett liv som man kan vara så här nöjd med, för väldigt få andra verkade ha det... det normala var ju statusjakten och springa springa springa. Jaja, jag testade att springa och jag kraschade totalt så nej tack.

    Om det är något jag skulle ha velat ge mitt yngre jag så är det förebilder med mer balanserade liv, där inte allting snurrade kring jobbet och professionella fasader - speciellt på de arbetsplatser där jag har varit (12+ vid det här laget (läs konsult)). Sådana förebilder hittade jag inte förrän jag letade upp bloggar som den här.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Motvalls är jag fortfarande för jag kan inte skriva kort och koncist... det bara går inte.

      Radera
    2. Du är så väldigt reflekterande och medveten om dina tankar och handlingar! Imponerande!

      Radera
  15. GoFi aka 91 månader kvar6 januari 2021 12:41

    Min resa började för 7 år sedan (vid 40).
    Första ögonöppnaren var att hitta boken ”vägen till din första miljon” i realådan.
    Efter det har processen fortgått och mycket i livet har omvärderats. Nu är siktet inställt på att jobba ca 8år till och sen får vi se.

    Idag är faktiskt denna blogg min största inspiration!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men tack gullet. Mitt första steg var också att "vägen till din första miljon" råkade trilla i min väg. Den låg på ett skrivbord nära kapprummet på den tiden jag var i förlagssvängen. jag var tvungen att ha något att läsa på bussen och på den vägen är det.

      Radera
  16. Jag miss att jag hade en fantasi/dagdröm när jag var liten som jag pratade med min farmor med (som jag var hos på dagarna). I staden där jag växte upp fanns en riksbanksfilial jag jag visste att dom hanterade alla pengar. Där skulle jag jobba när jag blev stor så jag kunde ta hem en säck pengar varje dag. Sedan skulle jag gifta mig med många fruar och alla skulle jobba på riksbanken och ta hem säckar med pengar så jag inte behövde jobba. det här var innan jag började i skolan.
    Men fast jag alltid varit intresserad av ekonomi och försökt spara så fattade jag inte att man kunde spara ihop så mycket att man kunde leva på det. Detta trots jag är matematiskt kunnig och fattar kraften i ränta på ränta. Mitt uppvaknande fick jag för knappt två år sedan 49år gammal, också via Rikatillsammans och därefter intensivt googlande på FIRE. Nu har jag en uträkning på vilken summa vi behöver för varje år framåt fram till pension. Stor i början och längre ju närmre pension vi kommer. Målet är inte en dags arbete efter 60!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha jag skrattar så jag gråter åt din barndomsdröm. Att ingen har tänkt på att engagera fruarna??

      Radera
  17. Alltid velat bli rik och varit ganska ekonomisk av mig samt längtade jag redan till pensionen flera år innan jag hade pluggat klart på universitetet, en strävan efter det fanns men utan (bra) guidning vilket gjorde att några halvbra och dessvärre flera sämre beslut togs tills att jag på riktigt tog mig ann problemet. Jag började läsa på hur folk har gjort på flera olika sätt för att bli rika och stakade ut den vägen som passade oss bäst, detta vid kanske 31års ålder men sedan tog det ytterligare omkring 6-12 månader innan jag läst in mig ordentligt på våran utvalda väg och började göra riktigt bra val, nu innan 35 har jag klivit av mitt vanliga jobb, ifall det är en paus eller FIRE får avkastningen i framtiden utvisa.
    Mvh Kemoko

    SvaraRadera
  18. Jag var genuint oambitiös som ung. Ramlade in på en svår statusutbildning. Harvade på där på tok för länge men lyckades ta examen till slut. Klev på ett lågstatus ingenjörsjobb i staten.

    Sen på nåt mystiskt vis hamnade jag i en karriär som bara snurrade på med allt större ansvar och lön. Mer och mer stress. Jobbet tog mer och mer av mitt liv. Vart efter jag klev upp i lön mm insåg jag hur bräckligt det var. Ju närmare toppen, ju mer blåser det och ju djupare och hårdare riskerar man att falla.

    Så jag "flyttade aldrig in" i min lön. Jag sparade istället. Inte för något slags FIRE för det var knappt uppfunnet då utan för att skapa en ekonomisk krockkudde.

    Sen blev jag för knappt tio år sen tvungen att kliva av det jobbet. Miljön blev bara för paranoid och toxisk.

    Det visade sig överraskande svårt att hitta ett nytt jobb. Vartefter månaderna gick i arbetssökarträsket började jag fundera på alternativ. Jag började hitta lite sparbloggar. Insåg att mitt kapital faktiskt i nödfall skulle kunna hålla mig flytande till pensioneringen. Men jag ville in ett varv till. Kanske mest för att visa mig själv att jag kunde. Och jag ville skrapa ihop lite mer pengar för att få bättre marginaler.

    På det sista jobbet (också i staten) stötte jag på en kultur som var utpräglat masochistisk. Man skulle vara utmattad. Om man inte var hålögd och hade blodsmak i munnen vid deadline hade man slappat.

    Så det gick som det gick. Jag jobbade. Tjänade pengar och blev utmattad. Men de sista åren läste jag hur mycket som helst om FIRE och visste att det var dit jag skulle. Men då var jag redan klart 50+ så någon starkare ålderskoppling fanns nog inte i mitt fall.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så tråkigt att läsa om toxisk arbetsmiljö och "blodsmak" som standard. Vad är man ute efter med det, egentligen? Klokt avrundat. Good for you.

      Radera
  19. Vid 35 någonstans.. Fast jag är fortfarande inte på väg.

    SvaraRadera
  20. Otroligt väl skrivet och intressant! Kanske för att jag och min fru delat din resa, minus att vi är ett halvår från FIRE. Jag läste ditt inlägg högt för frugan och vi skrattade gott åt alla delade känslor och insikter. Från och med sommaren 2021 kommer vi att hoppa av ekorrhjulet och påbörja resan där vi själva äger vår tid och liv. Är helt övertygad att vi kommer att upplevs detta lika starkt som du gjort.
    Mvh

    SvaraRadera
  21. Strax efter 30. Tyvärr på grund av erfarenheten av arbetsmiljöer inom hälso- och sjukvård på flera olika arbetsplatser var så bedrövliga. Eller i alla fall att jag mådde dåligt i dem. Andra verkade hantera det bättre. Att vara ny in i arbetslivet och snabb hamna i tanken "nu är livet på paus och när det kommer början igen är vid pensioneringen" är så väldigt nedslående.

    Hade dock lyckats hitta Hembergs blogg och så småningom Rikatillsammans. Insikten om pengamaskiner och att skapa en ekonomisk trygghet så jag åtminstone skulle kunna säga upp mig från de värsta arbetsplatserna, blev ingången. Sedan dök ordet FIRE upp, din blogg , FarbrorFri, miljonärinnan30 etc. Då hände något på riktigt i mig. En känsla av att jag kommer kunna ta mig ur det här? Med tid, sparande, investerande. Men kan fortfarande bli ledsen av att tänka på mitt idealistiska studentjag som ville få ett tryggt jobb och arbeta för att andra människor hälsa. Så blev det istället att jag var tvungen att tänka på min egen hälsa och fly ifrån den profession jag lagt 5 år på att utbilda mig till. Negativt för både individ och samhällsekonomin.

    SvaraRadera
  22. Även jag tycker detta var ett intressant inlägg!

    Själv kom min längtan strax efter 30. Det var då jag började leta efter nytt hela tiden...nya jobb framför allt. Men inte trivdes jag bättre på nästa jobb. Eller nästa. Eller nästa...och det var då någonstans jag började fundera på allvar. Så vid 30+ hände det, men jag förstod det först vid 40-ish...

    Bättre sent än aldrig?

    SvaraRadera
  23. 35 och väggen... för mycket på alla fronter och allt skavde.

    SvaraRadera
  24. Minns att jag redan under under studentåren dillade om att "När man går i pension börjar livet på riktigt". Andra studenter garvade åt det och jag med, men mina skratt fastnade lite i halsen.
    Hade inte hört talas om begrepp som ekorrhjul och FIRE så hade svårt att förstå och sätta ord på det jag kände.

    Vilket lifehack när jag tillslut förstod att livet kan börja tidigare än vid 65. Då var jag 34 ungefär. Halleluja!

    SvaraRadera
  25. Fantastiska kommentarer, jag har läst och fröjdats åt vart och ett!

    SvaraRadera
  26. Jag har ju alltid varit sparsam, iom häst(arna), men det var i samband med min sjukskrivning för utbrändhet som jag insåg att jag kunde leva på mycket mindre pengar än jag trodde. Jag tänkte säga att jag var 36 år då, men efter att ha räknat efter var jag bara 33 år. Vart har tiden tagit vägen?!

    SvaraRadera
  27. Jag hittade till din blogg i december och har under några veckors tid läst vartenda inlägg, tack för en fantastisk blogg! Det här får bli min första kommentar.

    Jag är 32 år och började min resa på riktigt mot FIRE i början av 2020. Jag hade då inte riktigt greppat FIRE-konceptet, men jag ville börja tjäna pengar på mitt sparande. Sparsam har jag alltid varit har varit och har ”börjat om på noll” sedan vi köpte hus 2018. Så jag fick tummen ur i februari (fantastisk tajming…) och satte in allt mitt sparande i två olika fonder på Avanza. Gjorde rookie-misstaget att sälja när börsen gick ner då jag blev rädd för att förlora massor. Som tur var sålde jag inte mitt på botten, vågade snart köpa igen när börsen precis vänt uppåt och spridde då ut pengarna över fler fonder. Tack och lov var det ju inget jätteras och tack och lov blev jag inte bortskrämd från börsen.

    Strax efter det stötte jag på FIRE och fast är jag nu. Jag skulle nog nästan kalla det besatt faktiskt, jag kollar mina fonder flera gånger per dag och kan inte låta bli att ta upp mitt excelark på jobbet och räkna på olika scenarion, när jag kan bli fri. Jag räknar med att det kommer ta mig ca 15 år att bli ekonomiskt oberoende, plus troligen ett par extra år för kompensation för eventuella börsnedgångar och för att få lite marginal så att jag inte säger upp mig på ATH.

    Jag jobbar som konsult och är extremt trött på mitt (för mig) meningslösa jobb som har blivit mindre och mindre motiverande för varje nytt uppdrag jag haft, och inte speciellt bra tjänar jag heller. Jag skulle absolut kunna tänka mig ett roligare jobb till något lägre lön, men i min stad och bransch finns det inte så mycket annat att välja på, och jag har det väldigt bekvämt med både flexarbetstid och gångavstånd till jobbet som jag värderar högt. Det känns heller inte helt övertygande att plugga i minst 3 år och skjuta fram FIRE ytterligare när man ”bara” har 15 år kvar. Hur kan det kännas som en kort tid men samtidigt en evighet?
    Vad jag ska göra under resterande år fram till FIRE är dock mitt stora dilemma och nästa stora steg att ta.

    SvaraRadera
  28. Jag hittade FIRE-tänket hösten 2017 under en sjukskrivning för utmattning, då var jag 53 och det var min andra krasch i väggen (den första var år 2000). Jag satt desperat och googlade på "hur mycket pengar behöver man för att kunna sluta jobba" och ramlade in på bl.a. Frihetsmaskinens blogg och så småningom Rika Tillsammans, Petrusko, Fru EB etc. Köpte Marcus Hernhags bok om aktieutdelningar och kände att det passade mig. Jag har hela mitt vuxna liv fondsparat så jag hade ett bra startkapital men stuvade nu om det till en utdelningsportfölj och lyckades också trixa om vårt bolån till mycket billigare ränta och öka lånet för att köpa mer aktier. (Vi hade bara 10% belåning på vår lägenhet så det fanns utrymme att öka.) Hade tänkt att försöka stå ut några år till på jobbet men i början av 2020 kände jag på allvar att jag skulle dö om jag inte slutade så jag klev av precis innan pandemin bröt ut. Det bästa jag gjort!

    SvaraRadera
  29. Hej!

    Började läsa om personal finance med de gamla jättarna getrichslowly och early retirement extreme, innan mmm tog över som frontfigur från den introverte jacob.

    Jag var då 21 så kom ut efter högskolan med bra riktlinjer och principer att tillämpa. Trots det har livet följt en ganska vanlig bana, jobb och karriär och familjebildning.

    Vi har gjort tre saker som betytt mycket till vår favör;

    - Vi bor i en mellanstor stad, så livet snurrar inte lika fort och all service finns nära till hands.
    - Vi arbetar inom det offentliga med kvalificerade uppgifter, vilket betyder en human arbetsmiljö men också löner som är på 90 percentilen i Sverige.
    - Vi köpte en stor lägenhet i naturnära läge, ingen renovering under småbarnsåren samt en miljon billigare än hus i samma område.

    Tycker det är så viktigt det du skriver att inte sträva efter pension i början av livet, det finns så mycket att upptäcka och uppleva först. Hellre köpt en onödig bil och ackumulera prylar och kläder under en period för att ha upplevt det.

    /Karl2

    SvaraRadera
  30. När jag var 42 år började jag undra om detta var allt. Har ett i grunden roligt och utvecklande arbete, men att arbeta 9-18 varje vardag blev segt. Hittade MMM via Twitter året därefter. Kommer att vara FI innan 50.

    SvaraRadera
  31. 25 för min del. Efter två "hundår" utomlands med hög lön kände jag att jag ville dra ner på arbetstiden och ha en annan balans i livet. Började jobba 80% och tjänar en tredjedel mot vad jag gjorde på den tiden men med högre livskvalité och ett sparande som rullar på (mot friheten).

    SvaraRadera
  32. Runt 28-29 år. Hade ganska dålig inkomst efter resor och studier. Men efter betalat av lägenhet, studieskulder, billån och fixat en sparbuffert och några investeringar så började jag fundera.

    Vad är nästa steg? Varför ska jag fortsätta att spara ännu mer? Så hittade MMM och andra bloggar men det tog säkert ett år innan jag gav vika.

    Jag är mer nöjd över att kommit över belåning- och konsumtionshetsen än miljonerna på kontot. Att förstå vad som gör en lyckligare är en härlig känsla!

    SvaraRadera
  33. Har alltid varit 'ekonomisk" kunde cykla för extrapris på kaffe men sen kunde jag köpa en jättesmörgåstårta och bjuda vänner. Har arbetat oregelbundet som ung. För mycket festbo alkohol och för många utlandsresor.

    Var först när jag var 45ish när jag och min fru landat i en villa och renoverat klart och bilarna var nya och köpta kontant och vi med två löner och inget behov av gucci upptäckte att trots resor till dyrare resmål jag bara kunde drömma om som ung så fick vi pengar över.

    Nu är jag 50 och investerar hejvilt istället för att köpa dyrt onödigt skit. Målet vi har är att vi ska bägge sluta jobba när jag fyller 60. (Min fru är lite yngre)

    SvaraRadera
  34. Fyra år sedan hittade jag ERE och MMM i samband med vantrivsel och överarbete på jobbet - jobbade 2-3 dygnspass/v + några dagpass - alltså vid 29 års ålder. Min man var först svårövertalad och vi hade turen att kunna få två barn och köpa hus sedan dess. Sparandet har alltså gått trögt, bara 20-15 k/månad till Avanza (mycket till husrenoveringar), men snart när vi båda jobbar kan vi lägga undan lite mer. Det roliga är att maken nu är den som vill sluta jobba medan jag har bytt arbetsplats och har jättekul på jobbet, kan inte tänka mig att sluta. Om fem år går båda barnen i skolan, våra tankar nu är att min man kan sluta då (antagligen kommer han hitta något att sysselsätta sig med som genererar någon mindre inkomst ändå) och jag jobbar kvar, men förmodligen i mindre omfattning och låter familj, rekreation och intressen ta större utrymme under en period medan barnen är i skolåldern. Det jag verkligen fått med mig är att aldrig stressa, bara ta det lugnt så löser sig det mesta �� Tack för en bra blogg!
    /L

    SvaraRadera
  35. Jag kanske är lite "tidig" men jag började nog fundera kring fire när jag började läsa farbror fri och ktm runt sena 2016. Då var jag 25 och rätt så nyexad civilingenjör. Efter allt plugg och en del arbete (litet företag, allt för optimistiska deadlines och mycket övertid) enligt planen så runt 45 så tänkte jag gå i pension. Trivs bra med mitt nuvarande jobb men vill kunna bestämma helt över min tid, kanske bli vikarie i matte och fysik. Kännde att det passade att citera Winnerbäck:
    "Och vasen vinglar på bordets kant
    Åskan mullrar ovanför ditt tak
    Uppför är det lättare, men neråt är det brant
    Kan inte landa där med ryggen rak
    Hornen ryter, du förlorade striden
    På nolltid har du tappat din glöd
    Det är inget nytt under solen, vi har sett det hela tiden
    Den enes bröd, den andres död
    Se på mänskorna som sliter för nån annans resultat
    Se hur flugan kvävs i spindelns nät
    Se på hyenorna som gräver i kadavret efter mat
    Se på baggen i det murkna träet"
    Allt för många kämpar för ett företags resultat utan att vilja, bara att man behöver få in pengarna för sin konsumtion.

    SvaraRadera
  36. Har nog alltid haft som mål att vid 50 får det bli pension. Levt snålt hela tiden. Minns att jag som ca 20 låg på en gräsmatta och räknade på hur jag skulle kunna leva på kapital. Gick på myten att utbilda dig till ett yrke där du får göra din hobbys. Visade sig att det snabbt hamnade i att hobbyn blev ett jobb. Aktier har alltid funnits i mitt liv. Så det blev huvudintresset .
    Gjorde min Exit 2014. Först kallade jag det sabbatical,men när tiden gick blev den beskrivningen löjlig. Trillade på uttrycket FIRE för bara några år sedan och har nu den inställningen på vad jag egentligen har sysslat med från när jag startade mitt första företag som 14 åring. Idag lever jag ett geoabitrage FIRE Liv i Thailand , för nuvarande...

    SvaraRadera
  37. 40-årskrisen triggade i gång mig helt klart. Dödsångesten kommer smygande och påminner om att det är dags att börja leva det där livet som jag fantiserar om snart. Sen går det ju bara en grisblink (som åren mellan 30-40 som bara.. poff!) tills du är för död. Så nu sparas för fullt och rensar ut slagg både ur kroppen,knoppen och hemmet.Jag har deklarerat att jag vill flytta in i en husbil och kuska runt i världen, men de tar mig inte på allvar... ännu.. :)

    SvaraRadera
  38. Jag har nog alltid haft en naturlig sparsamhet som har gjort att jag sällan har gjort av med alla pengar jag tjänat så redan innan jag började spara målmedvetet hade jag drygt hundra tusen som låg i något fondsparande.

    Genom en kollega kom jag in på aktier och när jag som 29-åring satt och kikade på börskurser såg jag att man i vissa fall kan förutsäga kursrörelser och tjäna hyggligt med pengar på det. Då hade inte uttrycket "FIRE" myntats men jag räknade ut att jag skulle kunna uppnå ekonomiskt oberoende inom 20 år och kunna sluta jobba vid 50.

    Numera när FI är uppnått och jag inte behöver ha personlig frihet som mål försöker jag spara för att barnen ska ha en ekonomisk trygghet och ta min lediga tid för att vara en närvarande förälder. FIRE står numera även för "Father In Real Excellence" i min värld.

    /M

    SvaraRadera