Vad jag lärt mig av min döda undulat

För ett tag sedan postade jag en bild på INSTA* på vår döda engelska transundulat Coco**. Han blev bara tre år trots att en engelsk undulat, under förutsättning att den sköts rätt, ska kunna bli 12 eller till och med 14 år. Det var alltså a) ett potentiellt underbetyg till oss som ägare och/eller b) lite av en chock när jag vaknade denna tisdagsmorgon och fann honom liggande på sidan, stel som en pinne på vardagsrumsgolvet.

Coco var stilbildande i asocialt beteende, så långt ifrån skojiga YouTubeklipp man kan komma. Han höll sig på sin kant och kom man i närheten av buren drog han ihop sig till ett streck i förhoppningen om att att bli osynlig. När han var mindre traumatiserad sjöng han och kuttrade, allra helst när vi spelade Mozart eller satte på vattenkokaren. Han brukade också samäta med oss, d.v.s. sprätta frön omkring sig när vi åt middag. Han älskade också ljudet av högtalarsamtal på mobilen.*** Det märkliga var att trots att han minst sagt var lite distanserad, blev jag så ledsen när han dog och stora krokodiltårar föll nedför min kind den morgonen och jag har inte riktigt hämtat mig än. Eller jo det har jag, men det tog några timmar dagar.

Tom bur

Min första impuls var att fylla buren igen. Med risk att låta ytlig - vilket är korrekt - jag gillade den estetiska aspekten av undulat. Rent inredningstekniskt är han svår att bräcka med sina feng shui-iga energier och kuttrande läten (de där höga, irriterande skriken har jag redan glömt). Efter en rejäl långpromenad lyckades jag emellertid rensa tankarna och detta var vad jag kom fram till:

- Även om en undulat är trevlig att ha, är det mer "nice to have" än en livsnödvändighet.
- En undulat är svår att transportera mellan bostad A och B utan bil. Faktum är att jag ännu inte hunnit knäcka just den nöten. Hamstern är ju jättelätt - vi har en bur i Stockholm och en i Hälsingland, och däremellan petar vi in honom i en resebur i storleken av en beauty box. Men försök att fånga en vild undulat och få in hen i en rese-voljär? Särskilt under tidspress innan ett tåg ska gå burr.
- Jag inser, några månader in i mitt sidoprojekt hundvalp (som jag periodvis har hand om) att det här med djur har stort side hustle-potential, i princip oavsett geografi eller konjunktur. Att ha en undulat förminskar såväl mina chanser att vakta katt som hund (jag såg allt hur det vattnades i munnen på hundvalpen när Coco gjorde en långflygning i vardagsrummet).

Any Heuw, vad jag vill ha sagt är att Coco kommer inte att bli ersatt. Och insikten slog mig med full kraft. Man behöver inte äga ett djur för att ha nöje av djur. Och detta går att översätta i en mängd andra scenarios också. Genom att gå från en "Jag-måste-dra-hem-prylen-till-min-grotta"-instinkt i ägande (som förutsätter ett "vi" och ett "dom") till ett "Jag-kan-få-ut något-av-att-låna/hyra/bevittna-även-andras-saker"-instinkt i ägande (som snarare tänker "vi" i en inkluderande betydelse) vidgar man sin värld. Det är vad min andliga vägledare M skulle kalla ett "yogiskt förhållningssätt till livet". Ni minns kanske att Fumio Sasaki, författare till "Hejdå saker", hade en liknande inställning till bostaden. Att han såg det svårmotiverat att snärja in sig i bostadslån för att ha "entertainment areas" för vänner när parkerna, caféerna och restaurangerna var hans (delade med resten av stan).

Se här en bild på Lars. Lars [Wallin-skapelsen] sitter vid tillfället för fotot på min konstnärliga ledare H. Men rent juridiskt hör han till min andliga ledare M (ja, det är förvirrande). Lars har fnaskat runt i i stort sett hela vänskapskretsen (åtminstone hos de som har ortorexi) och hans resa är ännu inte slut. Kan du av bilden ovan ana att min vän går i lånetyg? Tänk om vi alla kunde approchera världen lite mer på detta sätt - som att vi, likt de efemära atomkonstellationer vi för tillfället råkar vara, bara gillar läget och lånar till höger och vänster, njuter av parkförvaltningens blomprakt istället för att skjorta upp oss på Plantagen, intar fågelprakten på Fjärilshuset eller för den delen - ute i den vanliga naturen istället för att hålla en fågel hemma, helhjärtat tar in en reseskildring berättad av en vän över ett glas vin eller två, istället för att själv envist behöva göra samma resa. Att aväga är ett sätt att äga allt. Tja, det var väl ungefär det jag lärde mig av min döda undulat.

Eller för att citera Your Money Or Your Life-Robin:

"Another lesson we can derive from the dictionary definition of 'frugal' is the recognition that we don't need to possess a thing to enjoy it - we merely need to use it. If we're enjoying an item, whether or not we own it, we're being frugal."

Mvh/
FruEfficientBadass

*Jag har fortfarande svårt att skriva Instagram utan att det låter ironiskt i mitt huvud, ett "morsor-kan-också-hänga-på-sociala-medier"-klämmeri.
**För visst är det det Instagram är till för - visa bilder på djurlik?
*** Vilket var problematiskt de gånger jag "jobbade hemma" i smyg och nte nödvändigtvis ville outa min geografiska position. Men sen hittade jag den fantastiska mute-knappen and the rest is history (då gjorde jag som Plina - dammsög under pågående möten).