Face Your Fears - Blir rik och lycklig

Enligt mina beräkningar är ni 1 700 personer som vanligtvis läser den här bloggen som INTE läst nedan inlägg från 2017 så here you go - sommarsändning:

Människan är ett djur högst uppe i näringskedjan (än så länge). Vi har kommit hit på grund av evolutionära habrovinker som bland annat gått ut på att göra oss uppmärksamma på fara (prassel i busken - aj aj). Därför är rädsla inget att skämmas för, det är ett av våra starkaste kort, vid sidan av förmågan att nyttja verktyg och föra intellektuella resonemang. Jag bör inte gå runt och vara rädd eftersom jag...
- ...inte behöver bry mig om risken för mig eller mina familjemedlemmar att bli attackerade av rovdjur (annat än undantagsvis).
- ...troligtvis kommer att ha mat för dagen för resten av mitt liv (såvida inte Russel hade rätt om induktionsproblemet - varför du bör vara lite prepper, se tidigare inlägg på temat)
- ...förhoppningsvis inte behöver dö av en simpel infektion e d. som var vanligt "på förr i tiden" som mina barn brukar säga.

Inte ett vanligt problem idag

Ändå ägnar jag en del tid åt att vara rädd. Dels har jag de uppenbara rädslorna för terror, brand och att barnen ska dö på olika sätt. Men under det lagret ligger ytterligare ett rädslo-skikt som jag först de senare åren (i samband med att jag trappat ner på konsumtion och bling) lyckats identifiera. Maslow lägger behovet "samhörighet" som nummer tre i sin behovstrappa, efter fysiologiska behov och trygghetsbehov. Baksidan av samhörighet är rädslan för att inte höra till. För även om vi fordom var rädda för att bli uppätna av rovdjur, var en minst lika stark rädsla att bli utesluten ur gruppen och lämnad själv på savannen eftersom vi då låg risigt till vis-à-vis rovdjuren. Och jag har varit (och är fortfarande om än inte i samma utsträckning) rädd att inte höra till.

Exempel från mitt liv: För ett antal år sedan hade jag bokstavligt talat hellre dött än tagit med lunch till jobbet. Jag hävdade för mig själv och andra att det berodde på att "lunchen är min enda fria tid på dagen, då vill jag bort från kontoret" och att "utelunch är en utmärkt arena för nätverkande". Men vad det egentligen handlade om var rädsla att framstå som en loser. Cheferna gick ut på lunch, administratörerna (företrädesvis kvinnor) stannade kvar vid mikron. Detta skulle jag ju aldrig någonsin ha erkänt för någon, eftersom det både är osmickrande för mitt ego och politiskt fet-inkorrekt. Vilket i sig skulle kunnat riskera att utesluta mig ur gruppen. Samma sak med resor. Jag intalade mig att våra utlandsresor handlade om att "komma iväg som familj och få lite familjebonding" (precis som att man inte kan göra det hemma?). Det var visserligen trevligt att komma iväg, jag påstår inget annat, men om jag verkligen gick till botten med det hela handlade det i stor utsträckning om att jag tyckte det kändes fattigt och pinsamt att inte resa utomlands årligen (för att sedan kunna prata om det i fikarummet). När jag slutade konsumera exempelvis säsongsnya kläder, årliga utlandsresor och uteluncher fick jag en handfull insikter:

1/ Jag blev inte utesluten ur flocken. Tvärt om, jag har den bästa flocken ever. Inspirerande, intelligenta och kärleksfulla personer formligen trillar in i mitt liv från höger och vänster, som en sorts "Flock 1:2". Detta är ingenting jag aktivt gått in för, det har bara blivit så. Det kanske är en naturlig konsekvens av att jag helt kapat samtalsämnet konsumtion vilket resulterat i en annan slags samtal. Eller så utstrålar jag orädsla (heter det så?) vilket attraherar alfaexemplar.
2/ Jag förmår sortera viktigt från oviktigt i mitt liv. På samma sätt som en rejäl garderobsrensning kan blottlägga dina key items och således bidra till minskad tid att kuska runt i butiker i jakt på key items, vet jag nu precis vad som har betydelse. Ett konkret exempel: Om jag förr hade velat återse en gammal kär kollega hade jag troligtvis föreslagit en dyr krog (gärna nyöppnad och trendig för att visa vilken cool person jag är). Idag - jag bjuder hem hen till familjen på fredagsmiddag med lite vin och prat eftersom det är relationen jag vill åt, inte en show-off på ett trendigt ställe.
3/ Jag sparar SHITLOADS OF MONEY. Ber om ursäkt för versalerna, men jag måste verkligen betona denna aspekt av att skaka av sig sin sociala ängslighet. Du spar så mycket pengar baby så det är inte klokt.

En mycket ungefärlig överslagsräkning från mitt liv:

Många ser sparande som försakelse. Jag förstår detta, jag har själv varit där för 6-7 år sedan (eller 4 om jag ska vara ärlig). Men nu, detoxad från konsumtion som livsstil, förstår jag att det finns positiva aspekter med att leva ett liv utan samhörighetsknarkande. De sparade pengarna är en positiv bieffekt av detta, och de använder jag till att bygga en frihetsbank. Men lyssna noga nu för jag säger detta bara en gång:

Jag hade gjort dessa förändringar även om det inte givit några sparade slantar.

Detta då jag erfar att mitt liv blivit mer avslappnat och lustfyllt. Mina relationer är av högre kvalitet, jag känner oftare pirr i magen över livets små krumsprång och jag skrattar oftare. Forskning visar också att människor som desperat söker sig till samhörighet paradoxalt nog ofta slutar med det motsatta det vill säga mindre samhörighet ("People with a strong motivation to belong are less satisfied with their relationships and tend to be relatively lonely". Roy Baumeister, socialpsykolog). Så - kasta rädslan överbord, bli rik & lycklig (och smal och brun och smart...).

Mvh/
FruEfficientBadass