Pausfågel

Kära läsare. Tillåt mig att vara helt transparent (till skillnad från vanligt då jag med stor integritet undanhåller detaljer ur exempelvis mina föräldrars byråinnehåll). Under sommaren har jag tappat skrivsuget en smula. Det sägs att man ibland får tvåårskris när man bloggar och det är då man ska fortsätta. Jag vet int' jag, tycker att det är rent sakliga skäl som ligger bakom nämligen:

1) Jag upplever att jag fått ut mitt huvudsakliga budskap flera gånger om som, om du inte redan fattat det, är: Betala för dina verkliga behov, spar resten i breda indexfonder, köp ingenting som säljs aktivt på dig (förutom om jag postar en affiliatelänk) och njut av detta livet för det är med stor sannolikhet det enda du får. 

2) Jag lever numera mitt drömliv och har inte samma kliande behov av att skriva av mig min ångest som jag hade i början av bloggandet då jag fortfarande var fast i hamsterhjulet. Egocentriskt kanske men så är det.

3) Jag kommer som ni vet att börja plugga om ett par veckor vilket kanske åtminstone delvis kommer att tillgodose mina intellektuella behov. Det kanske blir lika kul att diskutera Språkriktighetsboken med mina kursare som det är att få sin dagliga dos Magnus i kommentatorsfältet?

4) När jag började blogga hösten 2017 fanns det, med undantag för FFF och någon till kanske, få svenska ekonomibloggar som talade om akronymen FIRE. Ett av huvudsyftena med FruEB-bloggen var att smyga ner medicinen (det samhällsvidriga FIRE) i sylten (quick fix sparknep samt frugala fyllor). Det senaste året har tiotalet FIRE-bloggar dykt upp och det finns till och med ett ChooseFI Scandinavia på Facebook. Från att initialt ha bespottats i dagligmedia skrivs nu även nyfiket om ämnet, parat med systerämnen som minimalism, köpstopp etc. Jag ser helt enkelt inte så stort behov av just denna blogg längre och skulle kunna tänka mig att bli kommentator på era bloggar istället. 

Och PRECIS när jag hade formulerat ett inlägg med innebörden att jag kommer att gå ner till ett inlägg i veckan, får jag ett bedårande mail av en av "di tysta", d.v.s. en läsare som läser men inte kommenterar. Av integritetsskäl nämner jag inga personkaraktäristika för då kanske ni känner igen henne på stan, men låt mig säga att jag har befriat en 47-årig akademiker ur hans motvilliga tjänstemannatillvaro. På vägen har hen dessutom gått från att ha en magister i consumer suckerae till att bli en riktig frugal weirdo med allt vad det innebär. Och detta var ju min interna avsiktsförklaring när jag började blogga. Kunde jag bara få en (1) person*  att släppa sargen och vinka adjö till ett premierat men själadödande liv för att istället anamma ett enklare men mer äfventyrligt dito, då var jag i mål. Nedan formulering värmde mitt bottenfrusna riddar-Cato-hjärta mer än Bollinger**:

"Hade det inte varit för att jag i februari upptäckte din blogg hade jag nog inte på riktigt räknat på vad jag redan har och vad jag behöver (jag menar, på riktigt behöver. Inte en massa [insert random fancy varumärken]...). Då kunde jag på allvar dra slutsatsen att ”nej, nu har jag försökt gilla att jobba i tjugo år, men det suger faktiskt livsenergin ur mig, så fuck it!”  Som XX-årig akademiker kändes det otroligt skönt att se att det fanns en regel, 4% regeln, som gjorde att jag kunde göra det jag har drömt om sen jag slutade plugga: leva ett liv jag själv vill leva. Inte en massa externa krav (jäg har tillräckligt många inre krav själv), inte en massa hemska kollegor, inga fler chefspositioner (gud, jag DÖR om jag måste ta ett till jobb där jag ska försöka få andra att prestera) och inga fler MÖTEN og FASTA arbetstider. Det tog mig drygt tjugo år, och inte minst din blogg, att inse att jag kunde välja en annan väg, att jag FICK välja en annan väg. Min egen."

Med sådana mail kan man ju inte sluta blogga, även om henun i mailet lika väl kunnat frälsas av någon av er andra FIRE-bloggare. Det finns fortfarande folk därute som behöver räddas ur sina gyllene burar och varje blogg på temat drar till sig en viss målgrupp. Och så länge det finns folk som  är öppna för den frugala enkelhetens bliss behövs samtliga frugalbloggare. Jag insåg att jag med endast ett inlägg i veckan kommer att spottas ner till avskrädeshögen av sökresultaten (d.v.s. sid två) så det blir till att bita i och tvinga mig förbi tvåårskrisen. MEN med det sagt kommer jag att gå från att publicera varje dag till att publicera varje veckodag och därmed lämna helgerna fria. Start imorgon.

Därför bjuder jag på en pausfågel nedan. Hon är granne med mig och heter Anki och fick precis i veckan små ankungar med sin sambo Joakim. Som du ser är ungarna helt bedårande, ser ut som om vore de formade i marsipan. Jag var SÅ NÄRA att spontanköpa två (man kan äta deras ägg och de äter upp mördarsniglar, inte för att vi har några, men jag var i det läget då man kan motivera sitt habegär med vilka USP:ar som helst) tills ägaren visade på deras hägn och den lervälling som där rådde. De gillar att ha blött omkring sig nämligen så det blir sörjigt och jävligt. Inga ankor för mig.

Mvh/

FruEfficientBadass

* Disclaimers av vanliga slaget d.v.s. inte den del av halva arbetsstyrkan som de facto gillar sitt jobb så du som tillhör den delen behöver inte känna dig träffad utan den andra halvan, den som vantrivs på sitt nuvarande jobb i en ofta poänglös tjänstemannakultur ("bullshit job") och hellre hittar en livsbalans där hen får jobba med något för hen mer meningsfullt, kanske i perioder, det forskarna kallar gigekonomin. Plus att du ju med fördel kan läsa bloggen utan att aspirera på FIRE. Det gör mina vänner. De läser och sen börjar de riva sin egen tvål. 
** Vasa? Du börjar tröttna på att jag publicerar grandiosa fanmail? Men sluta läsa bloggen då din narr.***
*** Narr! Ett så fantastiskt ord, fick fram det när jag synonymgooglade "fjant", ska genast inkorporeras i dagligt tal.