Face Your Fears - Blir rik och lycklig

Enligt mina beräkningar är ni 1 700 personer som vanligtvis läser den här bloggen som INTE läst nedan inlägg från 2017 så here you go - sommarsändning:

Människan är ett djur högst uppe i näringskedjan (än så länge). Vi har kommit hit på grund av evolutionära habrovinker som bland annat gått ut på att göra oss uppmärksamma på fara (prassel i busken - aj aj). Därför är rädsla inget att skämmas för, det är ett av våra starkaste kort, vid sidan av förmågan att nyttja verktyg och föra intellektuella resonemang. Jag bör inte gå runt och vara rädd eftersom jag...
- ...inte behöver bry mig om risken för mig eller mina familjemedlemmar att bli attackerade av rovdjur (annat än undantagsvis).
- ...troligtvis kommer att ha mat för dagen för resten av mitt liv (såvida inte Russel hade rätt om induktionsproblemet - varför du bör vara lite prepper, se tidigare inlägg på temat)
- ...förhoppningsvis inte behöver dö av en simpel infektion e d. som var vanligt "på förr i tiden" som mina barn brukar säga.


Inte ett vanligt problem idag


Ändå ägnar jag en del tid åt att vara rädd. Dels har jag de uppenbara rädslorna för terror, brand och att barnen ska dö på olika sätt. Men under det lagret ligger ytterligare ett rädslo-skikt som jag först de senare åren (i samband med att jag trappat ner på konsumtion och bling) lyckats identifiera. Maslow lägger behovet "samhörighet" som nummer tre i sin behovstrappa, efter fysiologiska behov och trygghetsbehov. Baksidan av samhörighet är rädslan för att inte höra till. För även om vi fordom var rädda för att bli uppätna av rovdjur, var en minst lika stark rädsla att bli utesluten ur gruppen och lämnad själv på savannen eftersom vi då låg risigt till vis-à-vis rovdjuren. Och jag har varit (och är fortfarande om än inte i samma utsträckning) rädd att inte höra till.

Exempel från mitt liv: För ett antal år sedan hade jag bokstavligt talat hellre dött än tagit med lunch till jobbet. Jag hävdade för mig själv och andra att det berodde på att "lunchen är min enda fria tid på dagen, då vill jag bort från kontoret" och att "utelunch är en utmärkt arena för nätverkande". Men vad det egentligen handlade om var rädsla att framstå som en loser. Cheferna gick ut på lunch, administratörerna (företrädesvis kvinnor) stannade kvar vid mikron. Detta skulle jag ju aldrig någonsin ha erkänt för någon, eftersom det både är osmickrande för mitt ego och politiskt fet-inkorrekt. Vilket i sig skulle kunnat riskera att utesluta mig ur gruppen. Samma sak med resor. Jag intalade mig att våra utlandsresor handlade om att "komma iväg som familj och få lite familjebonding" (precis som att man inte kan göra det hemma?). Det var visserligen trevligt att komma iväg, jag påstår inget annat, men om jag verkligen gick till botten med det hela handlade det i stor utsträckning om att jag tyckte det kändes fattigt och pinsamt att inte resa utomlands årligen (för att sedan kunna prata om det i fikarummet). När jag slutade konsumera exempelvis säsongsnya kläder, årliga utlandsresor och uteluncher fick jag en handfull insikter:

1/ Jag blev inte utesluten ur flocken. Tvärt om, jag har den bästa flocken ever. Inspirerande, intelligenta och kärleksfulla personer formligen trillar in i mitt liv från höger och vänster, som en sorts "Flock 1:2". Detta är ingenting jag aktivt gått in för, det har bara blivit så. Det kanske är en naturlig konsekvens av att jag helt kapat samtalsämnet konsumtion vilket resulterat i en annan slags samtal. Eller så utstrålar jag orädsla (heter det så?) vilket attraherar alfaexemplar.
2/ Jag förmår sortera viktigt från oviktigt i mitt liv. På samma sätt som en rejäl garderobsrensning kan blottlägga dina key items och således bidra till minskad tid att kuska runt i butiker i jakt på key items, vet jag nu precis vad som har betydelse. Ett konkret exempel: Om jag förr hade velat återse en gammal kär kollega hade jag troligtvis föreslagit en dyr krog (gärna nyöppnad och trendig för att visa vilken cool person jag är). Idag - jag bjuder hem hen till familjen på fredagsmiddag med lite vin och prat eftersom det är relationen jag vill åt, inte en show-off på ett trendigt ställe.
3/ Jag sparar SHITLOADS OF MONEY. Ber om ursäkt för versalerna, men jag måste verkligen betona denna aspekt av att skaka av sig sin sociala ängslighet. Du spar så mycket pengar baby så det är inte klokt.


En mycket ungefärlig överslagsräkning från mitt liv:



Många ser sparande som försakelse. Jag förstår detta, jag har själv varit där för 6-7 år sedan (eller 4 om jag ska vara ärlig). Men nu, detoxad från konsumtion som livsstil, förstår jag att det finns positiva aspekter med att leva ett liv utan samhörighetsknarkande. De sparade pengarna är en positiv bieffekt av detta, och de använder jag till att bygga en frihetsbank. Men lyssna noga nu för jag säger detta bara en gång:


Jag hade gjort dessa förändringar även om det inte givit några sparade slantar.


Detta då jag erfar att mitt liv blivit mer avslappnat och lustfyllt. Mina relationer är av högre kvalitet, jag känner oftare pirr i magen över livets små krumsprång och jag skrattar oftare. Forskning visar också att människor som desperat söker sig till samhörighet paradoxalt nog ofta slutar med det motsatta det vill säga mindre samhörighet ("People with a strong motivation to belong are less satisfied with their relationships and tend to be relatively lonely". Roy Baumeister, socialpsykolog). Så - kasta rädslan överbord, bli rik & lycklig (och smal och brun och smart...).

Mvh/
FruEfficientBadass

32 kommentarer:

  1. Failar på alla punkter: Noll vänner, noll sparad deg och deprimerad. Men köpstopp 4 life som sagt. Alltid något.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Med köpstopp så blir det snart mer sparad deg :-) och här finns det likasinnade vänner

      Radera
  2. Intressan gillar din sammanställning av före och efter. När det gäller uteluncher så uppskattar jag de mer när de inte sker varje dag. /Aktiemamma

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja visst är det konstigt att det blir så? Känns kontra-intuitivt.

      Radera
  3. Det är nog en av mina utmaningar med FIRE. Känna samhörighet och socialt utbyte även efter arbetslivets slut. Den delen får du ofta gratis via jobbet, men kvaliten på utbytet är litet, främst diskussioner om väder och trafik. Men det är tillräckligt för att hålla behovet tillfredställt. Ett hundmöte med grannen sen är min kvot fylls för 2dagar däremot.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja utbytet är verkligen skralt. Mycket av mina kollegors tid går åt att bekräfta deras tvivelaktiga val med nya bilar, resor, renoveringar (pool) och annat.

      Det är längesedan jag kände mig så upplivad som jag gör nu när jag hittat mina nya flock. Find your tribe - brukar ChooseFI säga.

      Radera
    2. Vanliga diskussioner i lunchrummen genom åren:
      - Någons outfit
      - Någons semesterplanering
      - Någons badrumsrenovering

      Jag tar gärna del av mina vänners ovan, men att sitta och lyssna på en radom person (som ofta är rätt ointresserad av att ställa motfrågor) som man vet att man inte kommer att hålla kontakt med den dagen man slutar jobba är själadödande.

      Radera
    3. Jag kände mig ofta tvungen att ta lunch ute för att slippa höra om mina kollegors otroligt tråkiga liv. Det blev lite bättre när jag började jobba med fler jämnåriga men nu är jag nog den som är tråkig med min "aggressiva sparplan" och sömnlösa barnnätter. Och lätt torftiga matlådor. Tvivelaktigt slösande finns det förstås även bland det yngre gardet..

      Radera
    4. Har ni prövat att ta upp ämnen som intresserar er i lunchrummet?

      Radera
    5. @Maria: Vad mig anbelangar tar jag mig ibland friheten att raljera en smula här på blögga. Det stämmer naturligtvis inte att 100% av samtalen i lunchrum och liknande demeures var ointressanta och tråkiga. Max 82%. Att jämföra med den balans jag har idag som är den omvända, fördel privatlivet. Ni verkar emellertid ha haft det trevligt inom staten, det är bara att gratulera.

      Radera
  4. Ah...men du har glömt en viktig grej " man måste få UNNA sig " :D

    SvaraRadera
  5. Det är faktiskt din skyldighet som människa och samhällsmedborgare att jobba heltid, eller mer, betala så mycket skatt som möjligt och konsumera upp alla pengar omedelbart, för det krävs för vääälfääärrrden. Du har väl rätt värdegrund, eller hur.
    (obs, spår av ironi kan förekomma bland kommentarer, se upp alla språkpolisallergiker)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du menar att språkpolisen skulle reagera på din stavning av välfärden?

      Radera
  6. Jag kan skriva under på allt ovan. När jag chefade gjorde jag allt ovan OCH nojjade över att jag inte fått tjänstebil (och om jag skulle få tjänstebil, vilken nivå skulle jag få). Herregud vad skönt det är att kasta detta ok, odla långt hår och ta lunchpromenader efter att matlådan är uppäten.

    Konstigt nog verkar jag mer uppskattad på jobbet nu...

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Konstigt nog verkar jag mer uppskattad på jobbet nu..." Men precis min erfarenhet av när jag började min pursuit of FIRE. Jag liksom såg allt på jobbet mer eller mindre som en teaterföreställning/sketch (vilket inte var så långt ifrån sanningen) och inte blodigt allvar. Det var sååå befriande!

      En sak jag lade märke till var att några av mina medarbetare började ta med lunchlådor efter att jag började göra det. Inte bara var jag en sucker, jag inspirerade även dem att vara suckers.

      Radera
    2. Det är ju en sak att se det som en teaterföreställning men problemet är när man inte orkar spela med. När man ser det som teater så måste man antingen spela med (i alla fall i bland), hålla käft eller så blir man den där jobbiga personen som säger att kejsaren är naken. Inget av alternativen gör så mycket för arbetsglädjen.

      Radera
    3. Spännande det där med att man skulle framstå som en looser om man har lunchlåda. Den tanken har aldrig slagit mig faktiskt, jag har alltid haft låda minst 4 av 5 dagar typ 30 år. Har bara konstaterat att en del käkar på restaurang, andra inte - utan att värdera det. Kanske är det annorlunda statuskultur i staten, där jag mestadels jobbat. Är iaf evigt tacksam att jag aldrig behövt uppleva att arbetslivet är en teater, det måste verkligen vara vidrigt. Börjar förstå varför FIRE inte är min grej - jag gillar arbetslivet för mycket och upplever att jag kan vara mig själv där.

      Radera
    4. Jag skulle säga att mängden teater varierar mellan arbetsplatserna. Jag har varit på arbetsplatser där det varit minimalt och på arbetsplatser där man gör mycket onödigt som inte för med sig någon glädje för de flesta. Eller man sitter i onödiga möten som folk flippar sig genom med mobilen i vart fall om de sitter via skype.

      Det finns en intressant bok som beskriver detta: Bullshit jobs: https://www.adlibris.com/se/bok/bullshit-jobs-a-theory-9781501143311

      Den fick mig i alla fall att se lite annorlunda på jobbet och se det frustrerande som teater. Och söka mig förhoppningsvis till ett mindre bsjob.

      Radera
  7. Jag kan känna igen känslan av att jag också skulle fortsätta att vara sparsam även om man inte skulle få pengarna. Det är för mig en drivande kraft men det ger så otroligt mycket mer än "bara" pengarna: frihet att spendera tiden hur man vill, känna sig i kontroll av sitt liv mm. Sedan så är det väldigt intellektuellt stimulerande att använda olika resurser som kreativitet, tid, muskler och problemlösning istället för att kasta pengar på "problemen". Det blir lite som ett spel som är roligt att spela tycker jag. /Mika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller helt med dig på spelfronten där Mika. Nyligt exempel: Vi har byggt en balkong på landet (på grund av kvällssol) helt av spillvirke på logen. Det tog lite längre tid, det blev kanske inte oklanderligt NYTT som om vi köpt tryckimpregnerat virke från Byggmax (vilket iofs lirar bra med byggnaderna i övrigt) och det tog betydligt längre tid än om vi outsourcat till ett proffs. Men tillfredsställelsen inför, under och efter är oslagbar. Och hela bygget ink. färg gick på ett par tusen.

      Radera
    2. Balkong, det låter komplext. Blir det en blogginläggning med guidning? Låter inspirerande.

      Radera
  8. Familjen Fri och Åsa Axelsson är med i en artikel i Svenskan idag, intressant läsning./Em

    SvaraRadera
    Svar
    1. Yes låst https://www.svd.se/ar-det-har-allt--de-hoppade-av-karriarens-ekorrhjul

      Radera
    2. Självklart är den låst: ”Är det här allt?” – de hoppade av ekorrhjulet"
      SvD fick ju bara dryga 50 miljoner kronor av skattebetalarna - inte ska man väl få för sig att du kan få läsa, nej då måste du självklart betala två gånger. Om du tar kontakt med redaktionen har de säkert något konto där de tar emot mer pengar så att du med säkerhet vet att du betalat tre gånger

      Radera
    3. Svenskan går att läsa gratis i PressReader-appen, du loggar in med ditt lånekort från bibblan + pinkoden.

      Radera
    4. Önskar att vi kunde få en samsyn bland de vuxna i familjen gällande medtagen mat till jobbet. Kommentaren hemma var "Det är sådan kö till micron så 20 minuter går till att vänta på min 30 minuters lunch." så just nu letar jag efter kalla luncher att skicka med min bättre hälft!

      Radera
    5. Bowls, sushi, sommarrullar, sallad, hummus, kokta ägg, finns en massa man kan äta kallt

      Radera
  9. Jag heter Linus SAARINEN, och jag är vårdgivare. Jag noterar att jag just nu är som den lyckligaste. Jag vittnar om ett lån mellan individer som jag just har fått. Jag fick mitt lån tack vare tjänsten av Pierre Michel. Jag började med henne förra fredagen och på tisdag 10:45 eftersom bankerna inte arbetar på lördagar, då fick jag bekräftelsen att överföringen av beloppet på min begäran på 400.000 kr skickades till mig. och efter att ha hört mitt bankkonto mycket tidigt, till min stora förvåning var överföringen lyckad. Här är hans

    E-post : combaluzierp443@gmail.com










    Jag heter Linus SAARINEN, och jag är vårdgivare. Jag noterar att jag just nu är som den lyckligaste. Jag vittnar om ett lån mellan individer som jag just har fått. Jag fick mitt lån tack vare tjänsten av Pierre Michel. Jag började med henne förra fredagen och på tisdag 10:45 eftersom bankerna inte arbetar på lördagar, då fick jag bekräftelsen att överföringen av beloppet på min begäran på 400.000 kr skickades till mig. och efter att ha hört mitt bankkonto mycket tidigt, till min stora förvåning var överföringen lyckad. Här är hans

    E-post : combaluzierp443@gmail.com

    SvaraRadera