Är fast fashion Djävulen?

I många år har jag hört att klädindustrin skulle vara den andra största "pollutern" (vad säger man, nedskitaren?) av alla industrier. Det är tydligen inte så enkelt. Jag läste nyligen ett inlägg från bloggen med det fantastiska namnet Ethical Unicorn, ett namn jag fortfarande inte är säker på är ironi. Skribenten* menar att man enligt nya beräkningar antar att klädindustrin hamnar på någonstans runt 6:e plats på Bad Guy-listan, efter såväl uppvärmning, jordbruk, vägtransport och produktion olja/gas. Klädindustrin hamnar på ungefär samma plats som boskapsbranschen (säger man så - köttindustrin kanske?) så låt oss hoppas att veganerna inte trycker upp sina budskap på textil.

Han till vänster är dum. Nej, hon till höger är dum. Men hon bakom har en missklädsam frisyr. Vem filmar?

Any heuw, det är ju inte riktigt så enkelt som att peka på en isolerad industri och säga aja baja för saker tenderar ju att hänga ihop. Ethical Unicorn:

"What is bizarre about doing this sort of analysis is that the fashion industry involves all the industries I just mentioned. Electricity (often from dirty sources like coal and diesel generators) powers the garment factories. Cotton is an agricultural product. A small portion of clothing’s journey is done by road transportation. Polyester is made from plastic, which is a petroleum product. Leather is a byproduct of livestock raised for food. Which just reaffirms the power of fashion. If you could fix fashion’s supply chain and lower its emissions, you would be lowering the emissions of the four most polluting industries on the planet. Fashion, could in fact, save the world."

Visst kan man hos de stora aktörerna med makt vrida och vända på hela kedjan genom att vikta om till återvunnet och mer hållbara material och produktionssätt. Jag ger stor cred till åtminstone vår svenska klädjätte som till skillnad från många andra i samma affärssegment engagerar en stor mängd personal i hållbarhetsfrågor samt bedriver vissa personalpolitiska diskussioner i produktionsländerna**. Men jag kan inte komma ifrån min magkänsla och det är att vi dessa åtgärder till trots måste sluta konsumera sådana vansinniga mängder kläder. 

I början av min sparresa handlade min minimalistiska garderobssträvan om i första hand estetik/bekvämlighet och i andra hand om ekonomi (jag slutade ju inte knarka 2nd hand förrän en bit in på 2016). Efter att ha sett Netflixdokumentären True Cost handlar det även om hållbarhet. Jag ska inte säga att jag köper allt i den filmen - den är likt alla dokumentärer hårt vinklad och visar naturligtvis de göttigaste bitarna för att få ut sitt budskap. Vidare tycker jag att man har en rätt historielös syn på hur länder rest sig ur extrem fattigdom. Det huvudpersonan går igenom i - tror det var Bangladesh - är vad gemene svensk bondflicka gick igenom när de flyttade in till städerna på 1800-talet. Historiskt har en gereration fått "offra sig" för nästa generation som med stor sannolihet kan ge sina barn möjlighet att gå i skolan och få ett bättre liv. Inte rättvist? Nej, man kan tycka att vi borde ha kommit längre än svenskt 1800-tal. Om det är någon tröst går transitionen snabbare idag på grund av globalisering och digitalisering. Dessutom är alternativet till fabriksjobben för de textilarbetande kvinnorna sällan pastoralidylliskt lantliv. Hon kommer i merparten av fallen från kvävande patriarkala förhållanden med litet eller inget inflytande över sitt liv parat med såväl fattigdom som hopplöshet. Livet i staden är hårt och stundtals farligt, men hon lever friare och ges chansen att skapa ett bättre liv för sina barn.

Det som störde mig mycket i filmen var bilderna från textiltipparna i Afrika. Tonvis med västerländska kläder skeppas dit för att "återvinnas" på stora landområden där lokalbefolkningen förväntas få problemet att försvinna, på samma sätt som de förväntas att ta hand om vår elektronik när Apple lanserar en ny mobil eller vi tröttnar på att ha ett rostfritt kylskåp utan vill ha ett retro i orange. Lite som Jack Blacks uppfinning "Vapoorize" i filmen "Envy".***

Klädbergen i fattiga länder finns där eftersom vi:

a) Är mottagliga för tillverkarnas löften om ett du version 2.0. i just deras plagg
b) Har för få riktiga hobbies
c) Är onda

Jag skojar bara, man är inte ond för att man okynnesshoppar. Man har bara dålig koll på statistiken. Exempelvis den som gör gällande att ett plagg inhandlat i västvärlden används i snitt sju gånger. Eller undersökningar som visar att ungefär en tredjedel av våra garderober är aktiva, sjuttio procent är bara hyllvärmare****.

Lösningen. I vanlig ordning kommer den från Frankrike***** och det stavas "French capsule wardrobe". Varför fransk? Varför inte en annan sorts capsule warderobe? Men snälla du, det står dig helt fritt att skapa en "Norwegian Capsule Wardrobe" eller en "Polish Capsule Wardrobe" eller varför inte huaaaa en "American Capsule Wardrobe"******, men just jag råkar tycka att fransmännen är bra på just stil. Och mat. Och film. Och parfym. Och vin.

Bunad, oljeplattdress, koseli mysse å ein luse er gott nok icke sant?

Innan du hugger tag i morgondagens action plan kan du ju omkalibrera dina sinnen genom att se True Cost eller - i det fall du saknar Netflix - åtminstone trailern på YouTube. Återigen, vinklat men gör jobbet. Åtminstone mitt sinne stod vidöppet för förändring efter att ha sett den så se det som en Clockwork Orangesk omprogrammering av din hjärna.

Mvh/
FruEfficientBadass

* Londonbaserade dansösen Francesca Willow så hon passar väl in i miljödiskussionen lika väl som en ann.
** En vän med nära anhörig som jobbat ett par decennier för samma kedja ställer sig emellertid frågande kring det faktum att HM aldrig anskaffat egna fabriker. Enligt hen är det inte kostnadsbiten som är problemet, de hade kunnat skaffa både en och tjugo fabriker i Asien. Det är - enligt min bekant så tag det med en nypa salt - kring ansvarsfrågan skon klämmer. Att ta helhetsansvar för byggnader och arbetsmiljö på plats är mindre bekvämt än att författa en exemplarisk kravspec och skicka ut folk på snitslade kontroller då och då. Hens hen jobbar produktionsnära och menar att man vid materialval oftare än inte väljer det mindre hållbara men billigare alternativet. Man har ju konkurrenter och aktieägare och affärsidén är trots allt att sälja kläder med vinst.
*** Spoiler alert: Skiten försvinner inte för alltid.
**** Dessa siffror gäller emellertid bara kvinnor. Motsvarande för en man är 296 respektive 98%.
***** Ironi. Men i det här fallet får det väl vara undantaget som bekräftar regeln för är det något fransyskorna kan så är det att skapa stil med få, hållbara plagg.
****** Enkelt! Fem Juicy Coture-sparkdräkter och ett par Uggs!