The Millionaire Next Door - Del 1

Nästa man till rakning. Eller kvinna rättare sagt, eftersom mannen i fråga - Thomas J. Stanley - dessvärre omkom i en trafikolycka häromåret och hans dotter - Dr. Sarah Stanley Fallaw - avslutat hans arbete kring uppdateringen av hans klassiker "The Millionaire Next Door" till att bli "The Next Millionaire Next Door".

Om du är obekant med boken, låt mig börja med att säga att den inte har någonting att göra med den amerikanska realityserien där coola miljonärer tar på sig lösmustasch och börjar jobba på lagret för att övervaka och bedöma sina anställda. "The Millionaire Next Door" är i grunden en vetenskaplig rapport som sammanställdes på uppdrag av ett kreditinstitut som ville kartlägga den typiske amerikanske miljonären. Troligtvis i syfte att komma åt hens förmögenhet.* Slutsatsen (spolier alert!) är att den typiske [amerikanske] miljonären inte är en typisk amerikansk miljonär med Cadillacs och blingbling. Han är snarare en alldagligt klädd arbetare som dricker Budweiser hellre än skumpa. Låter det intressant? Följ med då på min introspektion av ursprungsboken - The Millionaire Next Door.

Kapitel ett: Meet The Millionaire Next Door
Den genomsnittlige, och mest frekvent förekommande, amerikanske miljonären är inte född med silversked i mun. Tvärt om är han ofta en immigrant som gör sin "första generation" USA. Han jobbar järnet i en egen firma av mindre glamourös art: skadedjursbekämpning, takläggning, rörmokeri och tjänar rätt bra på det. Parat med ett frugalt leverna lyckas denna immgranttyp ofta skapa sig det gemene man skulle kalla en förmögenhet. Sen sker det paradoxala, för förmögenheten går inte i arv. Varför? Immigranten kommer att uppmana sin avkomma att gå college för att få fin examen och medelklasstatus. Med medelklasstatus kommer medelklasskonsumtion och detta, i kombination med fördröjd ingång i arbetslivet, gör att den andra generationens invandrare inte är lika rika sett i nettovärde. Efter två generationer är andelen rika ättlingar till immigrantknegarna ännu mindre. Men för att återgå till de som idag är dollarmiljonärer i USA:

- Färre än 20% har fått något arv att tala om.
- Ungefär 20% har fått pengar genom "trust funds" eller liknande.
- Runt 91% räknar med att de inte kommer att få något arv.
- Färre än 1/4 har fått en större summa pengar (över 100tkr) från föräldrar eller släkt.
- Knappt hälften har fått hjälp med college.

Intressant att notera är kartläggningen över vilken invandrargrupp som har högst andelar (ej antal) dollarmiljonärer i USA. Två grupper dominerar, gissa vilka (svar vid **):

a) De med brittiskt påbrå
b) De med skotskt påbrå
c) De med ryskt påbrå
d) De med tyskt påbrå
e) De med spanskt påbrå
f) De med asiatiskt påbrå

Det är korrekt, den första gruppen anses tydligen - sitt vidlyftiga drickande till trots - vara dugliga affärsmän och den andra gruppen - den med kjol - vet vi ju: Den interantionella motsvarigheten till smålänningen. Det är alltså tre gånger så vanligt att vara miljonär som skotte jämfört med om man har brittiskt påbrå. Varför?

"Members of the Scottish-ancestry group have been able to instill their values of thrift, discpiline, economic achievement and financial independence in successive generations."

De slappar således inte till sig efter en generations framgång. Lärdom att dra: Det är bättre att lära sina barn om privatekonomi än att stuffa dem fulla med deg på 18-årsdagen. Värre går det för de flesta immigrantbarn:

"The longer the time here, the less likely it will produce a disproporionately large percentage of millionaires. Why? Because we are a consumption-based society. In general, the longer the average member of an ancestry group has been in America, the more likely he or she will become fully socialized to our high-consumption life style."

Att dra ner på sin konsumtion trots god utbildning och bra lön är således ett effektivt sätt att regrediera till ett scenario som liknar det som förra generationens entreprenöriella amerikaner levde i. Jag minns en kollega (ingenjör) på industriföretaget jag jobbade på som var barn till iranska invandrare. Han berättade om barndomens gnetande och hur hans mamma brukade poppa popcorn att ta med på bion (som en ann'!) och idag bodde föräldrarna i bostadsrätt vid Karlaplan, ett av de dyraste områdena i Stockholm. Just sayin'.

Första generationens invandrare behövde och behöver kämpa från två ändar för att bli välbeställda: I ena änden behöver de säkra en god inkomst och i den andra behöver de hålla nere utgifterna. De flesta i svensk medelklass kommer, om de inte sjabblar bort korten helt, att ha en förhållandevis hyfsad inkomst. Det enda de behöver göra för att ackumulera rikedom är att inte drabbas av renoveringspsykos eller resa onödigt mycket. Hur kommer det sig att folk, trots att detta rimligtvis inte borde vara någon större hemlighet, ändå struntar i det och har som primära rikedomsstrategi att prenumerera på Postkodslotteriet?

Mvh/
FruEfficientBadass


*Observera mitt politiskt korrekta val av pronomen. Ledsen ladies, men i de här böckerna handlar det om män. 
** 

Alltså, det är inte jag som är fördomsfull, jag bildgooglade på "rysk man" för att hitta huvudet till min riverdanceman.