1. Njut av säsongerna (s. 190)
Väder är vår landskapsarkitekt och genom att rida på väderkaraktäristika kan du nå stor njutning i livet. Passa på att verkligen avsky vintern när den är på utgång och gläds som ett barn vid första vårtecknen. Bada som en tok i högsommarvärmen och hoppa i lövhögarna när den friska, klara höstluften sveper in. "Weather should be one of the great flavour enhancers of life. If we heat and cool our buildings and cars to the same temperature year round, we deny ourselves this flavour - of snuggling into woolly jumpers and going a bit foetal on the couch with duvets and hot chocolate for entire evenings; of throwing the doors and windows open on the first proper spring day to let the smell of warming earth and jasmine rush in; of briny sweat licked from your upper lip as you demolish a slab of watermelon on a summer's afternoon."
2. Att leva sparsamt med barn (s. 204)
Ingen av författarna har barn, men sista kapitlet handlar om sparsamhet och barn. Det är väl inga revolutionerande tankar utan mer "ditt barn uppskattar tid med dig snarare än nya prylar", "var ute mycket i naturen" och "undvik att göra specialmat till dem". Men en punkt fastnade jag för och det var denna:
Expect phases
"Once kids start trying to define their own identity within society and their peer group, buying stuff often becomes a tool they want to use to help with this process. Firstly, remind yourself that in hindsight most people reflect on having been brought up frugally as a really good thing - so even though your child may be convinced that they are suffering unbearable deprivation right now, that feeling is unlikely to last. [...] Thirdly, if you are feeling horrified by the consumtion-crazed demon you appear to have spawned, comfort yourself with the fact that you have tought your offspring to be questioning and thoughtful by discussing things with them. You've modelled the values you'd like them to have, so they will be pretty likely to turn into a good adult once they find their feet."
Två tankar: Helt upp och ner är tanken på att mina barn ska se tillbaka på sin frugala uppväxt med tacksamhet. Men när jag börjar fundera på det har jag rätt få vänner som sammanfattar sin uppväxt med "Jag hade det så underbart, jag fick guldkort på Grönan varje sommar och mina föräldrar skaffade mig alla märkeskläder jag ville ha." De gånger jag hör härliga barndomsminnen är det mer "Mina föräldrar tog med mig ut på långseglingar", "Vi fick ofta vara med och laga mat" e d. Jag tror att jag behövde höra just ovan, eftersom det ibland känns som att jag berövar mina barn livets härligheter när jag säger nej till prylar.
 |
| Det blir inget X-Box siger jag |
Det andra jag tänker på är att även om ett av barnen (i mitt fall mellanbarnet) stundtals är krävande kring materiella ting, finns det en väsentlig poäng i att hon får diskutera de här frågorna. Vi viker oss
Nog med hushållsångest. Som belöning för er läsning av frugal hedonism får ni här ett svalt recept från boken, passar nog utmärkt till El Cortejo, Systembolagets billigaste vitvin på halvflaska. Inte PET.
Kall zucchinisoppa med basilika
- Mjukstek en gul lök och två vitlöksklyftor tills genomskinliga.
- Blanda i lite timjan och ett lagerblad och låt värma med någon minut.
- Lägg ner cirka 1 kg skivad zucchini och en näve hackad persilja. Salta.
- Låt steka på medelvärme i runt 8 minuter, addera därefter en halvliter vatten. Koka upp.
- Ta bort kastrullen från plattan. Ta upp lagerbladet och lägg i basilika (runt 3 msk hackad).
- Addera runt 3 dl kallt vatten. Mixa slät. Stå i kylen minst 3 h. Smaka av med salt och peppar innan servering.
Servera i grunda skålar, eventuellt med lite kryddgrönt och zucchiniskal på. Mitt tips är att fritera skalen i stekpanna med rapsolja så att de blir krispigt bruna. Jättegott att ha på soppan.
Mvh/
FruEfficientBadass
Jag hade en überfrugal uppväxt. Mamma var hemmafru mina första 10 år och pappa halvtaskigt betalt statstjänstehjon, förlåt statstjänsteman. Sedan skildes de, och mamma försörjde oss med liten lön och noll besparingar. Det fanns alltid mat och kläder, men inte de kläder man ville ha, inga semestrar annat än hälsa på mormor, inga utsvävningar alls. Och ekonomi var alltid ett problem, men samtidigt något man inte pratade om. Det har färgat mig enormt mycket. Först - när jag började tjäna egna pengar så har jag köpt och gjort det jag aldrig fått som barn. Till bristningsgränsen och under många år. (Har dock aldrig lånat annat än till studier och hus) Och nu, när jag själv pga sjukdom fått en annan ekonomisk verklighet igen så slits jag mellan ångest att jag vill aldrig, aldrig ha det som när jag var barn. Och inte bli fattigpensionär som min mamma. Samtidigt som jag nu med en 48-årings ögon kan se att det ju faktiskt gick, och går, att överleva på lite pengar. Så både + och - med en frugal barndom. Det jag hade önskat mest var att mina föräldrar lagt mer energi på att förklara och motivera sina val. Som barn, snarare tonåring, är det viktigt att förstå bakgrunden till NEJ. Det är först som vuxen man inser lyxen i att haft mamma hemma i 10 år och levt de första 15 åren i ett stort hus på landet.
SvaraRaderaSant. Den här lyxen med närvarande föräldrar under barnaåren har man kanske inte möjlighet att uppskatta som barn varandes mitt i det; det blir en hygienfaktor. Jag växte visserligen upp frugalt men misstänker att jag har en lite romantiserad bild av detta no-spend, att det för vissa (delvis som för mina) föräldrar var av mer idealsökande och principiella skäl man sökte sparsamhet, inte av nöd.
RaderaJag tror f ö att det är rätt vanligt att man ”tar igen” missad konsumtion i början av vuxen ålder, varför det kanske vore bäst att som förälder följa den gamla devisen ”lagom är bäst”.
Känner igen mig i Mias berättelse med undantag för att orsaken inte var pengabrist. Istället gick föräldrarnas pengar till nya bilar och ständigt fix på huset utvändigt och invändigt. Det var alltid flott som i ett inredningsmagasin då de jobbade med möbler. Juice och yoghurt fanns aldrig på frukostbordet - "för dyrt". En läskeflaska (33cl) delades på tre barn trots att det dracks endast vid bemärkelsedagar. (Förvisso hälsosamt med det var ju inte motivet.) Antalet limpskivor per dag max två! Antalet nya klädesplagg per år sedan jag slutat växa vid 16-17 var nog inte mer än två, tre - allt inräknat. När jag flyttade hemifrån vid 19 använde jag fortfarande vissa klädesplagg som jag fått som 12-åring, vissa redan stora strumpor, underkläder(!) och enstaka tröjor som blivit större under den långa användningsprocessen så att säga. Upptäckte nyligen att jag faktiskt bar samma collegetröja som jag sytt i slöjden, på klassfotot i 7:an som på ett foto från mina studier utomlands vid 22! Alltså, helt ofattbart! :) Var alltså så långt in i vuxenlivet inne på detta med att kläder i princip aldrig köptes att detta framstod som naturligt.
RaderaSenare blev det förstås en motsatt reaktion...och kläderna började välla in i garderoben vid första riktiga jobbet vid 25. Och efter att en kille vid 24 upplyst mig om att jag faktist var en kvinna och inte en flicka - en uppenbarelse som plötsligt slog ned som en bomb i mitt medvetande!
Summa summarum: Jag bryr mig betydligt mindre om inredning och styling än föräldrarna, har inte ens körkort så bil går bort naturligt. Men kläder och prylar kopplade mer till mig som person, samt mat jag verkligen vill äta, är mycket viktigt för mig. Tycker det för övrigt är lite kul att dela med mig av delar av mitt smått extrema förflutna. Fölåt om det störde någon. ;) /Eva
Här skulle jag vilja säga att vi kör en mellanväg - vi säger inte total-nej till allt vad prylar heter, men däremot får de vara med & fatta medvetna köpbeslut samt använda egna besparingar (månadspeng + presentpengar från far- & morföräldrar) för att finansiera inköpen.
SvaraRaderaIbland kommer t ex önskemål om besök på lekland upp & eftersom jag hatar dylika ställen vägrar jag att betala för entré dit, men erbjuder mig att skjutsa, så kan de betala inträdet själva. Hittills har svaret blivit nej varje gång... Då upplever barnen ju att de har en egen påverkan & ett eget val; det är inte vi som föräldrar som nekar dem upplevelsen.
Sen gör vi så klart saker tillsammans som vi betalar för också, både i liten & större skala (t ex museibesök & resor), men eftersom vi även eftersträvar minimalism lägger vi hellre pengar på upplevelser tillsammans än på prylar. Maken & jag har beslutat, i samråd med barnen, att (i princip) alla framtida presenter vid jul & födelsedagar blir upplevelser. Årets julklapp blir ett besök på Legoland.
@Tinga: ”Vi vägrar betala entré men erbjuder oss att skjutsa”. Det var ta mig tusan genialt! De är ju väldigt entusiastiska inför dylika aktiviteter när huset betalar. Men blir det tal om att ta ur egen kassa blir det annat ljud i skällan, det har jag märkt på andra områden. Jag likt du skyr dessa ställen som pesten så detta kommer hädanefter att bli min melodi. GENI!
RaderaPartners in crime! :-D
RaderaHåhå, det är ju skeletten i garderoben vi vill åt! Tack för din berättelse, som visar att det finns lika många uppväxter som det finns människor.
SvaraRaderaApropå det där du skriver om killen som upplyste dig om att du skulle sluta klä dig som ett barn; fick mig att tänka på en ChooseFI-episod med Cait Flanders (”The Year of Less”). När hon slutade shoppa var det en kompis som menade att ”du kommer aldrig att träffa en kille med den garderoben”. Då menade hon alltså inte den där ”fula” garderoben utan den där ”lilla” garderoben.
Du som dejtar kvinnor och läser denna blogg: Har garderobs-storleken någon betydelse?
Och ovan kommentar var till Eva...
RaderaNu dejtar jag inte kvinnor men hur mycket reflekterar ni egentligen över vad andra har på sig? Om det inte råkar vara något snyggt eller exceptionellt fult. Jag gör det i alla fall. Jag skulle reflektera över om en man hade samma kläder på sig hela tiden men om man hade en eller två veckors byten så skulle jag aldrig reflektera över det. Å min erfarenhet är att de flesta heterosexuella män gör det ännu mindre. Sen vet jag inte om jag skulle vilja vara tillsammans med en man som hade synpunkter på min garderobs storlek men jag är öppen för att öka den något med hans pengar om det är en dealbreaker och han är värd det. ;-)
RaderaJag gör det i alla fall INTE skulle det stå.
RaderaGenerellt har kvinnor alldeles för mycket kläder. Och så är det ofta den vanliga visan "jag har ingenting att ha på mig" men garderoben går naturligtvis knappt att stänga för den bågnar av kläder. Men det betyder naturligtvis något helt annat, som går de flesta av oss heterosexuella män förbi.
RaderaOch så ska vi inte börja tala om antalet skor, det är kanske nåt för FruEffientBadAss att ha ett helt separat blogginlägg om. För det är ett mysterium för de flesta av oss vanliga män.
Med kläder är det ju så att de flesta män är inte så speciellt intresserade av kläder, det verkar däremot kvinnor vara. Så kläder har något med att signalera kvinnor emellan, och inte riktat till/mot män. Nu pratar jag vanliga kläder, vardagskläder - inte de speciella "uppskatta mig" kläder som kvinnor ibland sätter på sig för just det ändamålet, riktat då speciellt mot karlar.
Vad intressant det där du nämner om kläder med syfte att få uppskattning av män. Har tänkt att män, generellt alltså, inte fattar att detta är syftet utan är lättlurade. Samma med smink. Tänker lätt att många män inte ser sminket utan tror att det är det naturliga utseendet så länge det inte är väldigt uppenbart förstås att så inte är fallet.
RaderaKöpte ny baddräkt för ett par veckor sedan. Pappa (pensionär) tyckte att jag för en gångs skull skulle köpa "en röd och raffig sak" som skulle "ge männen ståfräs". Blev jättepaff över hans kommentar. Kändes opassande och sådant hör verkligen inte till vår normala konversation. Det blev ingen raffig sak utan en mer "snäll" blå variant. Inte desto mindre blev jag omedelbart plåtad av honom när jag första gången använde den och gick ut i vattnet. Kom då på att det var den enda bilden jag såg honom ta på någon eller något på hela dryga veckan jag hälsade på hos mina släktingar nyligen uppe i norr. Blev lite stel, fick en känsla av att detta var märkligt. Nå, kanske är jag överkänslig men kommentarer med sexanspelning var fler än detta med den röda baddräkten i hans fantasi. Ska föräldrar verkligen kommentera sådant och utstuderat ta bilder av sina lättklädda vuxna barn om det inte är i ett sammanhang av ömsesidigt skojande eller prat om sådana saker? Nå nu kom vi på rejält sidospår. Ibland tycker jag bara världen börjar bli lite konstig, till och med människor man känt hela livet antar nya skepnader än de man vant sig vid. /Eva
@Eva: Pensionsåldern och ändrat beteende säger du? Jag är ingen geriatriker (heter det så?), men kan det vara tidiga tecken på demens? Händer ju märkliga saker med människors psyken då. Irritation, vredesutbrott, framlobsdemens kan nästan bli som vokabulär tourettes osv.
RaderaFör övrigt har jag aldrig fattat konceptet raffig. Vad är ens det? Tänker på Birgitta Andersson i stilettklackar i Jönssonligan. Jag tycker att det stilrena, parat med en vass hjärna, är det underbaraste. Skulle aldrig drömma om att ingå en relation med en person på grund av att hen förmår klä sig utmanande (vad är f ö den manliga motsvarigheten till raffig - uppknäppt hallickskjorta?).
@Plina: Jag hade en gång en kollega som hade samma outfit varje dag. Inte på Obamasätt dvs en garderob med 10 identiska välskräddade kostymer utan Samma Varje Dag (jag kände igen mönstret på nopporna). Han luktade emellertid inte illa så antar att han tvättade på helgerna och gick runt naken i väntan på att tvätten skulle torka. Då gjorde han mig brydd men idag nästan beundrar jag karln.
På tal om underliga beteenden när man blir dement så hade min farfar en kompis som när han blev dement plötsligt började prata snusk med alla. Han hade aldrig betett sig så när han var frisk. Min mormor som är dement är lite för ärligt när hon säger att du blivit tjock som en gris.
RaderaRaffig tänker jag är en äldre variant av sexig. För mig tonar annars en tant i 50-års åldern med blonderat tuperat hår som försöker se ut som 20 år upp på näthinnan när jag hör ordet. Kanske bodybuilders som klär sig i ormskinnstajta tröjor för att visa sina muskler. Att dessa stackare inte förstått att de skulle se sexigare ut i en vanlig t-shirt.
Jag vet också en domare som hade samma outfit på sig alltid tills en dag när hans fru köpte en ny outfit åt honom. Sedan hade han den på sig alltid istället. Så länge de inte luktar illa så ser jag inte det som ett problem.