Corona claim: Vi kan inte alla bli frugal weirdos

Idag är det första april och traditionen bjuder att jag skriver ett inlägg som åtminstone två kommentatorer reagerar kraftfullt på innan någon infogar en emoji av något slag. Pre corona hade jag faktiskt förberett ett riktigt göttigt ett, vars innehåll jag inte tänker bränna eftersom jag tror på en normal första april nästa år eller om tre-femton år. Men i år är ingen vanlig första april och det är fel tillfälle att ägna sig åt finansiell ironi av typen "Jag har nu sålt allt och köpt nickel", för risken är att någon fått pandemiknäpp och följer mitt exempel (eftersom jag är en sådan poster boy inom bank- och finansväsende).

Så, ämnesbyte: Jag talade nämligen med en vän förra veckan och hon beskrev de shitloads of money hon sparade på att sitta hemma och jobba istället för att springa på stan på lunchen och köpa duschkräm på Rituals, tråda brynen och gå till frissan. "Varför ska jag gå till frissan? Jag sitter hemma i yogakläder och kan lika gärna sätta upp håret". Hon beskrev också det själsliga lugn som infunnit sig när hennes dagliga rutin består av en naturpromenad, lite trädgårdsfix och slow cooking kvällstid ("Vi har inte ätit så bra på evigheter!"). Yez, the frugal weido lifestyle welcomes you milady.

Men om vi stannar upp en sekund vid hennes #sparadkrona som ju sker på bekostnad av någon annans #uteblivenkrona: Jag läste en kommentar någonstans för någon vecka sedan vars andemening var något i stil med: "Där ser ni att inte alla kan göra som ni inom FIRE-rörelsen. Någon måste ju konsumera för att hjulen ska kunna gå runt, arbetstillfällen skapas, skatten ska betalas in för bibehållen välfärd!"

Till synes ett lättbegripligt argument - det ser ju, trots ok börs senaste veckan, onekligen rätt trist ut för Sverige/Europa/världen för tillfället, åtminstone bland de länder som har råd att stänga ner sina operativa verksamheter. Och jag tänker inte till varje pris gå i försvarsställning och säga att de som har den här åsikten (att minskad konsumtion är dåligt för samhällsekonomin) har FEL. Jag håller med, vi blev tagna på sängen av detta scenario. Men jag skulle vilja nyansera den åsikten några hekto. För:

a) Konsumtion behöver inte vara synonymt med att flyga flygplan och köpa hemelektronik. Inte ens synonymt med att klippa sig hos frisör var sjätte vecka eller att ha utelunch som standard. Hjulen kan rulla på många sätt och historien har visat att vår efterfrågan skiftat genom åren. Det är inte en omöjlighet att våra konsumtionsmönster ändras utan påföljande samhällskollaps.* Men detta kräver...

b) ...ställtid. Att den vid förra sekelskiftet enorma värdshusnäringens försvinnande passerat tämligen obemärkt i de svenska historieböckerna beror på att introduktionen av bilen - och således utfasningen av hästen med vidhörande övernattningsbehov längs med vägarna - skedde under drygt tre decennier. Inte som nu, när frisörerna fasats ut under drygt tre veckor.

Människan är anpassningsbar, marknader likaså. Om alla blev frugal weirdos över natt blir det - precis som nu - kaos och debattinlägg där man ber staten om stöd.** Men om övergången till en mer lågintensiv livsstil - med mindre nextopiahets och mer uppskattning av de enklare nöjena fokus relationer - tillåts ske i en mjuk övergång, har jag svårt att se att läget skulle bli lika förvirrat. Tvärt om tror jag att människan kanske är betjänt av att tagga ner lite och hellre satsa på mer tid med familj och vänner än på hög lön och fler prylar, vilket i sin tur skulle resultera i ett mindre behov av rehab av alla de som bränner ut sig till en för staten inte helt bagatellartad kostnad.

Jag tror, och trodde faktiskt även innan jag kontaminerades med frugal weirdobacillen, att vi sakta är på väg att omvärdera vår uppfattning kring konceptet framgång i det som förr kallades västvärlden. Att vi förr eller senare kommer att sträva mot tid snarare än pengar och till slut kunna ta till oss den forskning som gör gällande att man mår bra av mer fri tid och nära relationer, men dåligt av stress och social distansering som inte bara kommer av virus utan också för att vi normalt sett har fullt upp att springa ekorrhjul. Men jag tror att detta jävliga lilla virus kan påskynda processen mot downshifting och högre nivå av prickskjutande i yrkeslivet. Det vill säga: Varför sitta av 40 timmar i kontorslandskap när du kan leverera exakt din grej på en fjärdedel av tiden, a.k.a. gigekonomi. Så här skriver KTH-professor Pontus Braunerhjelm i förra veckans Kvartal:

"Samtidigt kommer sannolikt krisen föra med sig positiva förändringar. Digitala lösningar kommer att bli allt vanligare och det är möjligt att gigekonomin lyfter till en ny nivå. Idag uppskattas omkring 10 procent av svenskar i arbetsför ålder vara verksamma som giggare, en andel som kan komma att öka om inkomsterna blir lägre och arbetslösheten tilltar. Nya affärsmodeller kan förväntas växa fram i efterdyningarna av coronakrisen."

Vad säger du, corona bara ett tillfälligt avbrott i eat, cubicle, consume eller en tjuvkik in i framtiden? Jobba mindre, tjäna mindre, frugal weirdo wayish life?

Mvh/
FruEfficientBadass

* Trivialt exempel men Skypevarianten Zoom har aldrig gått bättre. På bekostnad av de fysiska mötena och de inte helt klimatoptimala flygen kors och tvärs. Finns säkert bättre exempel men eftersom jag sedan helgen nyhetsdetoxar har jag inte jättekoll på vilka enskilda bolag som fortfarande har affär. Gissningsvis går tobak, vin och sprit bra, som i alla lågkonjunkturer.
** Ok jag har inte helt nyhetsdetoxat utan satte i mig en Di-artikel om de stackars stockholmskrögarna som nu går på knäna. Bland annat Stureplansgruppens vd som menar att "det är inte så att alla hjältar som driver mötesplatser runt om i landet har förmått att samla stora reserver" snif snif, samtidigt som han under åren 2016-2018 plockat ut dryga 18 miljoner i utdelningar vid sidan om sin lön på 7,4 miljoner.